Financial Times berättar om resultaten från en ny oroväckande opinionsundersökning:

A popular backlash against globalisation and the leaders of the world’s largest companies is sweeping all rich countries, an FT/Harris poll shows.

Large majorities of people in the US and in Europe want higher taxation for the rich and even pay caps for corporate executives to counter what they believe are unjustified rewards and the negative effects of globalisation.

Viewing globalisation as an overwhelmingly negative force, citizens of rich countries are looking to governments to cushion the blows they perceive have come from the liberalisation of their economies to trade with emerging countries.

Detta är dåliga nyheter. Jag borde kanske inte vara så förvånad, men ändå är jag det. Amerikaner och européer är alltså fientliga till globaliseringen, dvs global kapitalism, dvs frihandel. Varför? Deras attityder säger en hel del om deras värderingar:

Corporate leaders fared little better, with 5 per cent or fewer of those polled in the US and all large European economies (except Italy) saying they had a great deal of admiration for those who run large companies. In these countries, between a third and a half said they had no admiration at all for corporate bosses.

In response to fears of globalisation and rising inequality, the public in all the rich countries surveyed – the US, Germany, UK, France, Italy and Spain – want their governments to increase taxation on those with the highest incomes. In European countries, a large majority want governments to go further and to impose pay caps on the heads of companies.

Är detta bara uttryck för mycket dåliga nationalekonomikunskaper eller är det uttryck för mycket dåliga värderingar? Jag säger att detta framför allt är ett uttryck för att jantelagen har blivit alltmer globaliserad.

I den mån det är fråga om dåliga kunskaper i ämnet nationalekonomi, då beror det av allt att döma i lika stor utsträckning på bristande utbildning såväl som brister beträffande utbildningens innehåll. Samtidigt:

Europeans still overwhelmingly support the principle of free competition within the European Union, contrary to Nicolas Sarkozy’s wishes at the recent European summit…

Vid en första anblick verkar detta som en positiv nyhet. Men givet vår kultur tar jag inte detta som ett bevis för att européerna har en genuin förståelse för eller uppskattning av den fria konkurrensen. De flesta är nämligen anhängare av teorin om perfekt konkurrens och de håller denna platonska föreställning om konkurrensens natur som ett ideal för hur den också bör fungera – med allt vad det innebär. Men denna teori är, som ekonomen George Reisman har påpekat, faktiskt värre än marxismen. Så i den mån folk är bekanta med denna teori, implicit eller explicit, kan de omöjligen visa en genuin uppskattning för värdet av fri konkurrens.

Stycket fortsätter så här: ”but in France, Germany and Spain, the populations want their political leaders to play a larger role in managing their economies”. (Min kursivering.) Notera förresten att samtidigt som folket säger sig stöda principen om fri konkurrens, tycks folket inte ha en susning om vad en fri ekonomi är, eller vad det har att göra med en fri konkurrens.

Om detta är ett uttryck för dåliga kunskaper, då är det ett betydligt värre problem än bara bristande nationalekonomikunskaper. Dessa människorna vet uppenbarligen inte vad kapitalism är för något.

Det finns ändå ett par saker som kan kanske inge en liten gnutta hopp.

Betydligt fler britter och amerikaner anser att den sociala rörligheten är stor jämfört med fransmän, italienare, spanjorer och tyskar. Välfärdsstaten och omfördelningspolitiken är mindre omfattande i Storbritannien och USA.

Märkligt nog tycks européerna inte se något samband mellan deras små förhoppningar om att kunna göra klassresor och att de samtidigt stöder en välfärdspolitik som går ut på att göra det mer eller mindre omöjligt för människor att göra klassresor.

Tvärtemot vad många européer tror har de skapat ett klassamhälle i ordets verkliga bemärkelse: ett samhälle där staten medelst skatter, subventioner och privilegier gör att somliga förblir fattiga och andra förblir rika. De stoppar uppkomsten av nya stora företagare. Se Sverige som ett exempel. Sverige lever i stor utsträckning ännu på storföretag som startades för 100 år sedan.

Förmodligen är det inte så att européerna är ofattbart korkade. Förmodligen är det snarare så att de är ofattbart illvilliga. Deras avundsjuka tycks sitta djupare i den européeiska folksjälen än i exempelvis den amerikanska.

I Europa verkar man inte bry sig nämnvärt om man själv förblir fattig och hopplös. Det viktigaste tycks vara att man klämmer åt de framgångsrika och förmögna. Att denna perversa attityd inte finns i USA eller Storbritannien i samma omfattning är bra eftersom detta är ett moraliskt sundhetstecken.

Frågan är hur länge detta kommer att hålla i sig. Financial Times avslutar sin redogörelse med detta omen: ”The issue of rising inequality is now high on the political agenda of every country and will feature prominently in the 2008 US presidential election”.

ActionAid är ”en religiöst och partipolitiskt oberoende organisation som samarbetar med över 2000 andra organisationer världen runt”. Den 16 juli 2007 skrev deras generalsekreterare Ylva Jonsson Strömberg en artikel i SvD Brännpunkt med titeln ”Neka ingen rätten till mat”. I denna argumenterar hon för att man via FN borde inrätta en internationell ”klagomekanism”, en slags internationell domstol, som gör det möjligt för människor att stämma sina egna regeringar när deras ”ekonomiska”, ”sociala” och ”kulturella” rättigheter kränks. ActionAid klagar över att

Sveriges regering förnekar människor rätten att klaga när deras mänskliga rättigheter kränks. Genom att motsäga sig ett tilläggsprotokoll till konventionen om ekonomiska, -sociala och kulturella (ESK) rättigheter, som kommer att diskuteras på ett möte som börjar i Genève idag, går den svenska regeringen emot Sveriges traditionellt starka hållning för mänskliga rättigheter.

ActionAids skriver: ”Genom ett tilläggsprotokoll för ESK-rättigheterna kan man stärka människors mänskliga rättigheter och skapa internationell press mot de stater som inte skyddar sina medborgare mot övergrepp”. Vad menas egentligen med ”övergrepp”? ”I ESK-rättigheterna ingår … rätten till mat och bostad, hälsa, utbildning och arbete … och en tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet”. Så om du inte garanteras allt ifrån mat, bostad, hälsa, utbildning, arbete en bra levnadsstandard och social trygghet, då har staten begått ett ”övergrepp”?

Detta är att verkligen trivialisera och förvränga innebörden av att begå ett ”övergrepp”. Detta betyder ju att varje gång du inte går med på att bli en hel- eller deltidsslav för dina grannars behov, då gör du dig skyldig till övergrepp. Detta betyder att varje gång du inte röstar för, säg, omfördelningspolitik och progressiv beskattning eller för socialism i en eller annan form, då stöder du, får man förmoda, fortsatt ”förtryck” och ”övergrepp”.

Jag tycker det bara är bra att den svenska regeringen motsätter sig detta tilläggsprotokoll. Om något ska regeringen ha beröm för att de motsätter sig detta tilläggsprotokoll. Ty detta är inget annat än ett steg mot en global socialism etablerad genom FN.

Tvärtemot vad ActionAid inbillar sig är socialism fullständigt oförenligt med principen om individens rättigheter. Den påstådda rätten till mat innebär och förutsätter nämligen rätten att förslava de som producerar maten. Så ActionAid vill inte bara kraftigt trivialisera och förvränga innebörden av att begå ”övergrepp”, ActionAid föreslår faktiskt att staten ska inrätta ett system som resulterar i äkta förtryck genom att verka för socialismens globala inrättande.

Socialism i alla dess former har uteslutande resulterar i fattigdom och misär. Ändå utger sig denna organisation för att vara ”an international anti-poverty agency whose aim is to fight poverty worldwide”. Skrattretande är ordet. Tragiskt är ordet.

DNI, Director of National Intelligence, kom nyligen med en ny rapport, ”National Intelligence Estimate”, om terroristhotet. Varför spelar DNI:s rapport någon roll? ”NIEs are the DNI’s most authoritative written judgments concerning national security issues. They contain the coordinated judgments of the Intelligence Community regarding the likely course of future events”. Så för vad det är värt får vi nu den bästa underrättelseuppskattningen vi kan hoppas på.

Den första meningen i rapporten säger i princip att kriget går väldigt dåligt: ”We judge the US Homeland will face a persistent and evolving terrorist threat over the next three years”. Kom ihåg att USA under andra världskriget fullständigt krossade Japan – en betydligt värre fiende – på mindre än fem år. Irak kriget har redan varat i fyra år. Kriget i Afghanistan har snart varat i sex år. Ännu ser vi ingen seger i sikte. Tvärtom får vi ständigt höra hur vi behöver mer och mer tid. Bush ljög. Inte om massförstörelsevapen i Irak utan om att han skulle ta kriget på allvar, om att han skulle vara ”tuff” mot terroristerna.

Det finns en liten ljusglimt:

We assess that greatly increased worldwide counterterrorism efforts over the past five years have constrained the ability of al-Qa’ida to attack the US Homeland again and have led terrorist groups to perceive the Homeland as a harder target to strike than on 9/11. These measures have helped disrupt known plots against the United States since 9/11.

Men detta är inte hållbart. Detta är att bekämpa symptomen, inte att göra slut på sjukdomen. Ett USA på defensiven är ett USA som ger terroristerna andrum att överhuvudtaget planera attacker, attacker som i sin tur måste stoppas innan de materialiseras.

Faktum är att rapporten samtidigt gör gällande att al-Qaidas förmåga att slå till mot USA har ökat:

We assess the group has protected or regenerated key elements of its Homeland attack capability, including: a safehaven in the Pakistan Federally Administered Tribal Areas (FATA), operational lieutenants, and its top leadership.

Slutsatsen? ”As a result, we judge that the United States currently is in a heightened threat environment”.

USA:s oförmåga och/eller ovilja att göra slut på terroristerna i Irak kommer också att inspirera fler islamister i kampen:

[W]e assess that its [al-Qa’idas] association with AQI [Al-Qa’ida in Iraq] helps al-Qa’ida to energize the broader Sunni extremist community, raise resources, and to recruit and indoctrinate operatives, including for Homeland attacks.

Detta är ett argument för att stanna i Irak och vinna kriget. Olyckligtvis lär detta inte ske under nuvarande omständigheter. Alternativet att lämna Irak och därmed ge al-Qaida en seger lär ju knappast hjälpa det heller. Det lär ju endast ge al-Qaida ännu ett exempel på amerikansk svaghet, något som knappast kommer att minska de militanta islamisternas övertygelse om att de kan vinna detta krig.

Jag måste dock säga att jag är lite besviken på rapportens behandling av Iran. The New York Sun kom häromdagen med en artikel som avslöjade hur mycket fritt spelrum al-Qaida har fått i Iran.

In the estimate’s chapter on Al Qaeda’s replenished senior leadership, three American intelligence sources said, there is a discussion of the eastern Iran-based Shura Majlis, a kind of consensus-building organization of top Al Qaeda figures that meets regularly to make policy and plan attacks. The New York Sun first reported in October that one of the Shura Majlis for Al Qaeda meets in the federally administered tribal areas of Pakistan, one of the areas the Pakistani army this week re-engaged after a yearlong cease-fire. Both Osama bin Laden and his deputy, Ayman al-Zawahri, participate in those meetings.

The other Shura Majlis is believed to meet in eastern Iran in the network established after Al Qaeda was driven from Afghanistan in 2001. Following that battle, a military planner trained in the Egyptian special forces, Saif al-Adel, fled to Iran. Mr. Zawahri then arranged with the then commander of Iran’s Quds Force, Ahmad Vahidi, for safe harbor for senior leaders.

…

In the past year, the multinational Iraq command force has intercepted at least 10 couriers with instructions from the Iran-based Shura Majlis. In addition, two senior leaders of Al Qaeda captured in 2006 have shared details of the Shura Majlis in Iran.

Iran är sedan decennier tillbaka den mest aktiva sponsorn av islamisk terrorism. Iran är den stora inspirationskällan för islamiska terrorister och krigare över hela världen. Hezbollah, som jobbar under Iran, var den terroristorganisation som hade mördat flest amerikaner före den 11 september 2001. Iran har sponsrat terrorister i Irak med vapen och annan hjälp. De är ansvariga för att ha dödat eller skadat flera hundra amerikanska soldater i Irak. Samtidigt har vi vetat i flera år att Iran skyddar och härbärgar al-Qaida. The New York Sun: ”The link between Iran and Al Qaeda is not new, in some cases. The bipartisan September 11 commission report, for example, concluded: ‘There is strong evidence that Iran facilitated the transit of Al Qaeda members into and out of Afghanistan before 9/11, and that some of these were future 9/11 hijackers'”.

Enligt NIE:n kan Iran via Hezbollah komma att slå till mot USA de kommande tre åren ”if it perceives the United States as posing a direct threat to the group or Iran”. Eftersom Iran redan idag gör sitt yttersta för att provocera fram ett militärt svar från USA, tror jag att vi ganska kallt kan räkna med att en sådan attack är i göringen. Vi vet att Iran drömmer om en värld utan USA.

Iran är i detta krig, som Leonard Peikoff påpekade för flera år sedan, vad Nazityskland var för andra världskriget. Precis som det inte räcker att bara döda Adolf Hitler eller arrestera någon av hans underhuggare och bara invadera Frankrike för att vinna över nazismen, så räcker det inte med att bara döda Osama bin Laden eller arrestera någon av hans underhuggare och bara invadera Irak för att vinna över islamisk totalitarianism. Teokratin i Iran måste krossas. Det är en nödvändig förutsättning för att vinna detta kriget.

Theodore Dalrymple, författaren till boken Life at the Bottom: The Worldview That Makes the Underclass, har skrivit en väldigt bra och intressant artikel om Tony Blairs tio år vid makten. Dalrymple försöker i denna artikel besvara frågan hur Blair kunde gå från att vara så populär till att bli så impopulär:

Many have surmised that there was an essential flaw in Mr. Blair’s makeup that turned him gradually from the most popular to the most unpopular prime minister of recent history. The problem is to name that essential flaw. As a psychiatrist, I found this problem peculiarly irritating (bearing in mind that it is always highly speculative to make a diagnosis at a distance). But finally, a possible solution arrived in a flash of illumination. Mr. Blair suffered from a condition previously unknown to me: delusions of honesty.

Sedan ger han en massa exempel på vad detta betyder mer konkret. Ett exempel som kom som en stor nyhet för mig var det faktum att man under Blair i allt större utsträckning ägnade sig åt att gömma arbetslösa i statistiken.

Vi i Sverige är ganska bekanta med detta problem och jag har väl alltid misstänkt att samma företeelse förekommer i varierande utsträckning i alla välfärdsstater. Men inte kunde jag föreställa mig att problemet skulle vara så stort i Storbritannien som Dalrymple gör gällande. Låt mig citera:

The problem of unemployment in Britain illustrates perfectly the methods that Mr. Blair’s government used to obscure the truth. The world generally believes that, thanks to Labour’s prudent policies, Britain now enjoys low unemployment; indeed, Mr. Blair has often lectured other leaders on the subject. The low rate is not strictly a lie: those counted officially as unemployed are today relatively few.

Unfortunately, those counted as sick are many; and if you add the numbers of unemployed and sick together, the figure remains remarkably constant in recent years, oscillating around 3.5 million, though the proportion of sick to unemployed has risen rapidly. Approximately 2.7 million people are receiving disability benefits in Britain, 8% or 9% of the workforce, highly concentrated in the areas of former unemployment; more people are claiming that psychiatric disorders prevent them from working than are claiming that work is unavailable. In the former coal-mining town of Merthyr Tydfil, about a quarter of the adult population is on disability. Britain is thus the ill man of Europe, though all objective indicators suggest that people are living longer and healthier lives than ever.

Three groups profit from this statistical legerdemain: first, the unemployed themselves, because disability benefits are about 60% higher than unemployment benefits, and, once one is receiving them, one does not have to pretend to be looking for work; second, the doctors who make the bogus diagnoses, because by doing so they remove a possible cause of conflict with their patients and, given the assault rate on British doctors, this is important to them; and finally, the government, which can claim to have reduced unemployment.

Detta är förresetn enligt Dalrymple inget unikt fall. Han ger många fler exempel på oärligheter och förvrängningar från Tony Blairs sida. Dalrymple kommenterar:

Mr. Blair proved unusually expert in the postmodernist art of spin. A political advisor to the government perfectly captured this approach on Sept. 11, 2001, when she said that it was ”a good day to bury bad news.” In other words, you can get away with anything if the timing is right.

Vad är det för filosofi som får sitt uttryck här? Vad är det för filosofi som ligger bakom denna ”delusions of honesty”? Pragmatismen.

Enligt pragmatismen bestäms verkligheten och sanningen av det som ”fungerar”. Det är inte så att det fungerar för att det är sant, det är sant för att det ”fungerar”. Så om en föreställning av något slag tillfredställer dig på något sätt, då ”fungerar” uppgiften och den blir sann.

Sanning och verkligheten blir en fråga om bekvämlighet. Det blir en fråga om vad som känns rätt för dig eller för folket. Det blir en fråga om opinionsundersökningar och omröstningar. Det blir en fråga om vad som ”går hem”, inte vad som är sant och rätt. Följaktligen blir också frågan om hur saker och ting uppfattas viktigare än hur saker och ting faktiskt är.

Detta är så klart inte praktiskt. På någon nivå vet de flesta detta. De flesta lär sig redan som barn att det inte fungerar. De flesta barn lär sig till exempel att verkligheten inte upphör att existera bara för att de blundar. Men bland våra intellektuella och speciellt bland våra politiker avfärdas denna insikt som tecken på ”barnslighet” eller ”naivitet”. Istället ses det som ett tecken på ”mognad”, ”praktisk visdom”, ”sans och vett” att avfärda verklighetens absolutism.

I svenska förhållanden betyder en ”mogen” och ”vuxen” inställning till verkligheten att den förra regeringen låtsades som att det inte fanns någon arbetslöshet att tala om, medan den nuvarande regeringen istället låtsas som att det inte finns något behov av att ändra arbetsrätten. Fungerade det för den förra regeringen? Fungerar det för den nuvarande regeringen? Nej.