Gallup har gjort en undersökning om religionens inverkan i politiken. Den avslöjar inget nytt. Snarare bekräftar den allt vi har vetat länge. Nämligen att republikanerna är ett parti övertaget av kristna fundemntalister.
Av de som besöker kyrkan varje vecka är 45% republikaner, endast 26% är demokrater. Av de som besöker kyrkan nästan varje vecka och varje månad, är 38% republikaner och 23% demokrater. Av de som sällan eller aldrig besöker kyrkan är 26% republikaner och 32% demokrater.
Gallups kommentator, dr Frank Newport, konsterar att det således finns ett starkt samband mellan att besöka kyrkan ofta och att vara republikan.
Det finns i och för sig också ett starkt samband mellan att besöka kyrkan ofta och att vara en oberoende. Men detta bekräftar ju att i den mån de religiösa kan lockas att rösta på ett av de två etablerade partierna i USA, så är det republikanerna de vänder sig till i första hand.
Gallup undersökte sedan hur sambandet förhöll sig om de tillfrågade fick välja mellan Rudy Giuliani och Hillay Clinton. Av de som besöker kyrkan varje vecka skulle 60% rösta på Giuliani medan endast 34% skulle rösta på Clinton. Av de som besöker kyrkan nästan varje vecka eller varje månad skulle 63% rösta på Giuliani medan bara 29% skulle rösta på Clinton.
Men av de som sällan eller aldrig besöker kyrkan skulle 49% rösta på Clinton och 46% rösta på Giuliani. Clinton vinner alltså här. Att Giuliani ändå får så många röster bland dessa väljare är inte ett dugg oväntat när man tänker efter. Giuliani är trots allt inte är en kristen fundemntalist själv vilket säkerligen gör att många sekulära eller ateistiska amerikaner inte har några större svårigheter med att rösta på honom.
Återigen ser vi enligt, dr Frank Newport, ett tydligt samband mellan vilket allvar du tar din religion och vilket parti du troligen kommer att stöda.
Det enda anmärkningsvärda är varför religiösa republikaner i så stor utsträckning skulle rösta på Giuliani framför Clinton, detta trots att Giuliani har fått en del kritik från religiösa konservativa i USA för att han är i deras ögon är alldeles för liberal i frågor såsom abortfrågan. Det är ganska klart i vilket parti de känner sig mest hemma och vilket parti de är mest lojala mot.
Republikanerna är de religiösas parti.
En del objektivister i USA har förresten lagt märke till att många demokratiska presidentkandidater har försökte vädja till de religiösa väljarna. En del försöker använda detta som ett argument för att det i detta avseende inte gör någon skillnad vilken presidentkandidat som vinner.
Tydligen låter de sig också hänföras – som om de vore mer lättlurade än små barn – av de demokratiska presidentkandidaternas skådespel inför de religiösa väljarna – där de i uppenbara försök att få deras stöd endast ger dem sina läppars bekännelse.
(I fallet mellan Clinton och Giuliani kan det möjligen stämma att det inte gör någon skillnad, beträffande de religiösas inflytande över Vita huset, men bara på kort sikt. På lång sikt lär Giulianis svek mot de religiösa väljarna endast straffa sig i nästa val. Och vi ska inte glömma bort att en anledning till varför så många religiösa väljare i USA ännu inte har tagit ställning i frågan om vilken republikansk kandidat de vill ha som president, beror på att Fred Thompson, som nyligen har blivit litet av en favorit bland de religiösa i USA, inte har gjort klart för dem om han kommer att ställa upp presidentkandidat.)
Dessa objektivister förväxlar orsak och verkan. Det är inte för att demokraterna helt plötsligt har blivit de religiösas parti som de beter sig på detta vis. De beter sig på detta vis eftersom de vill bli de religiösas parti, eftersom de vet att de religiösa väljarna numera är så många i USA att de ensamma kan avgöra ett helt val.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Jag får intrycket av dig att du menar att man skall undvika att rösta på den minst dåliga kandidaten om det samtidigt innebär att religiösa fundamentalister ämnar att rösta på densamma. Stämmer det?
Nej, min poäng är att republikanerna _inte_ är det minst dåliga alternativet just eftersom de är ett parti som representerar de religiösa fundamentalisterna i USA. I den mån de gör det ger de ett politiskt inflytande åt en växande och mycket destruktiv religiös grupp av människor.
Visserligen kan jag förstå om man inte alls ser den slutsatsen baserat på vad jag bara skriver i detta inlägg. Jag har dock skrivit lite om det i tidigare inlägg.
Det kortaste jag kan säga här är att jag delar de implikationer som följer av Leonard Peikoffs DIM hypotes, enligt vilken det följer att den religiösa högern är potentiellt sett mycket farligare än vad dagens pragmatiska välfärdsetatistiska demokrater är. Och det kortaste jag kan säga om detta, om du är fullständigt obekant med DIM hypotesen, är att i varje konflikt mellan religion och nihilism-pragmatism så kommer religion utan tvekan att vinna.
Detta är nog inte så svårt att förstå om man bara tänker. Det är här fullkomligt irrelevant att religion är irrationellt. Människors behov av filosofisk vägledning, hur felaktig den än är, är oerhört stort. I alla fall hos de allra flesta. Därför är religion mer attraktivt, för de allra flesta, än den nihilism-subjektivism-relativism-skepticism-pragmatism som vänstern i USA står för. Religionens återuppståndelse sedan slutet av 1970-talet är ett uttryck för att människorna protesterade emot den nihilism-subjektivism-relativism-skepticism-pragmatism som präglade 1960-talet.
Det finns också mycket empiriska bevis för tesen att nihilism inte är särskilt attraktivt. I synnerhet inte i jämförelse med religion. Det har exempelvis funnits massor med mer eller mindre religiösa kulturer och civilisationer genom människans historia. Men det har inte funnits en enda genuint ”nihilistisk civilisation”.
Peikoff menar nu att vänstern i USA, i princip, står för nihilism och pragmatism, medan högern – den religiösa högern – står för religion. Eftersom religion, om det tar över samhället, kommer att förstöra det fria samhället, följer det att om man överhuvudtaget ska rösta, ska man rösta för ett alternativ som gör att man köper lite tid åt sig själv i kampen mot religion.
Så det primära syftet med inlägget var bara att ge ytterligare stöd för uppfattningen att republikanerna faktiskt är de religiösas parti, med allt vad det implicerar.
Jag känner bara till grunddragen i DIM-hypotesen. Men jag anar en uggla i den här mossen.
Hursomhelst är ju alternativen ”religion” och ”nihilism” två sidor av ett falskt mynt, och falska mynt är lika falska på båda sidor.
Men jag undrar också på vilken sida av myntet nazismen befinner sig. Jag skulle ”off the cuff” säga ”nihilism”. Men nazismen var ju lika destruktiv som någonsin någon teokrati. Och detsamma kan väl sägas om kommunismen.
(Man kan förstås argumentera att nazismen var en sorts religion, med Hitler i rollen som världsfrälsare. Och många har sett parallellerna mellan kommunism och religion. Men blir inte det en lek med ord?)
I det kommande presidentvalet finns det vad jag hört ingen republikansk kandidat som representerar den religiösa högern, så som Bush gör. De kandidater som finns är förstås långt ifrån perfekta, men i just det avseendet är de aningen bättre än Bush.
Vad gäller en av ödesfrågorna, kriget mot islamismen, så är det ju så illa som så här: vinner republikanerna, kan vi räkna med fortsatt självuppoffringskrig; vinner demokraterna, avbryter de förmodligen kriget, med resultatet att islamisterna står som segrare. Inga attraktiva alternativ, om man säger så.
Det här är ju för övrigt en punkt där Robert Tracinski befinner sig på kollisionskurs med andra objektivister. Tracinski menar att om demokraterna vinner, kommer situationen att bli ännu värre än idag, medan andra menar att den inte kan bli värre än den redan är. Det ohyggliga med detta är ju inte att vi har fått en ny ”schism inom rörelsen”, utan att båda parter har ungefär lika rätt. Jag är rädd för att det blir värre, vem som än vinner.
Sedan sätter jag också ett litet frågetecken för det här: ”Religionens återuppståndelse sedan slutet av 1970-talet är ett uttryck för att människorna protesterade emot den nihilism-subjektivism-relativism-skepticism-pragmatism som präglade 1960-talet.” Jo, det är säkert sant. Men pendeln kan lika gärna slå över åt andra hållet. För mycket religion, och folk protesterar med en återuppståndelse av ”nihilism-subjektivism-relativism-skepticism-pragmatism”.
Och ett stort frågetecken för resonemanget i stort, för jag misstänker att det är ett induktivt felslut. Ett induktivt felslut som även de bästa kan begå är att ”dra för stora växlar”, att dra slutsatser som är vidare än bevismaterialet egentligen medger. (Jag har ett vagt minne av att Peikoff själv nämner detta felslut i sina induktionsföreläsningar. Det nämns i alla fall i en annan föreläsningsserie som jag alldeles nyligen lyssnat igenom igen, nämligen Bo Dragsdahls ”Karl Popper’s Assault on Science”.)
När Peikoff för en tid sedan skrev att den som inte följer hans råd att rösta på demokraterna ”does not understand the philosophy of Objectivism, except perhaps as a rationalistic system detached from the world”, var det många som reagerade negativt (både du och jag gjorde det också). Objektivister blev arga på varandra (något som ju händer stup i kvarten i alla fall). Men frågan är vem som är ”detached from the world” här, Peikoff eller hans vedersakare. Om jag har rätt, och det här är ett induktivt felslut, är det förstås Peikoff.
På lång sikt avgörs ju inte världens öde i något kongress- eller presidentval. Och på kort sikt förefaller de båda alternativen idag lika dåliga. (Tracinski kan ha rätt, och då är det riktigt illa. Har han fel, är det inte mycket bättre.)
Nu har jag inte hört DIM-föreläsningarna, så jag kan inte utesluta att Peikoff har förträffliga svar på mina invändningar.
Och naturligtvis kan allt jag skrivit vara dikterat av mitt länge närda hat mot Leonard Peikoff. Fast det tror jag inte. Jag skulle nog resonera likadant, även om han aldrig rört ett hår på mitt huvud.
Jag vet inte exakt hur Peikoff skulle bemöta dina invändningar/frågor men för min egen del kan jag, oavsett vilket, säga att en sak är i varje fall säker: detta är en hypotes. Så Peikoff tycks inte mena att hans tes är fullt ut bevisad. Inte ännu i alla fall. (Så om några år kanske han döper om bokens namn till ”The DIM Thesis”, eller om man tycker det låter alldeles för hegelianskt, kanske ”The DIM Theory”.)
Men om detta nu bara är en hypotes, varför vill han då göra en sådan sak av vem man ska rösta på? Det är ju inte bara en bra fråga eftersom USA:s framtid förmodligen inte står och faller, som du säger, på vem som vinner ett presidentval eller två. Det skulle möjligen vara om presidentkandidaterna vore ungefär som Hitler och Stalin. Men riktigt så illa är det tack och lov inte ännu. Och i fall sådana kandidater hade presenterats med något större allvar, då kulturen redan varit så förstörd att det hade varit för sent att ”rädda” USA. Så detta är en mycket bra fråga.
Det närmsta till svar som jag kan komma på just nu är ett cirkelargument. Det måste bli så eftersom för att slutsatsen ska vara objektiv måste man nog ha lite förkunskaper, förkunskaper som man endast kan få, är jag rädd för, genom att lyssna på den numera inaktuella DIM-hypoteskursen från 2004. (Eller alternativt den nya uppdaterade DIM-hypoteskursen från 2007.)
Cirkelargumentet består av att jag finner Peikoffs tes väldigt tilltalande och intuitiv och att jag misstänker att han själv finner den väldigt tilltalande av exakt samma anledning. Och anledningen är inte bara att det finns en hel del empiriska belägg för tesen. Den är i mitt tycke överhuvudtaget väldigt intuitiv.
Jag kan dock, för att ge lite mer kontext och därmed uppnå lite mer objektivitet, citera ur mina, måste jag säga stolt säga, utförliga DIM-hypotesanteckningar:
Alltså D har haft sin chans men ledde ingen vart och kunde inte leda någonstans. Sekulär M2 har haft sin chans och har också fullständigt misslyckats. Om inte I kommer in i bilden, kommer religiös M2 att ta över. Detta är kanske inte övertygande, men det ger ändå en inblick i hur Peikoff resonerade år 2004.
I detta sammanhang vill jag citera en sak som Robert Tracinski skrev för ett tag sedan. Tracinski gör nämligen en liknande observation som Peikoff gör om sekulär M2 (t ex marxism):
Även om det är sant att environmentalisterna i detta avseende har en ”fördel” gentemot marxisterna, så är frågan om detta spelar någon roll i slutändan. Kan detta verkligen få massorna att sluta upp sig bakom denna rörelse? Dvs är verkligen allmänheten så pass självmordsmässig och nihilistisk (D2) att den utan problem eller ångest kan gå med på denna omfattande orgie av självuppoffringar till absolut ingen riktig nytta?
Ja, det finns nihilister som inte ser några problem med meningslösa offer för ingen som helst nytta – som är villiga att offra för offrandets skull. Och ja, environmentalisterna själva utgör en den del av dessa. Men jag tror inte att de utgör en större del av befolkningen. Jag tror liksom Peikoff att de utgör en liten bråkdel av befolkningen. I den mån deras kampanjer kan påverka den stora majoriteten till någon form av handling så är det baserat på rädsla och vad de har lurats till att tro är deras egenintresse. (Om man gör detta för att man verkligen tror att man räddar världen, då har man misstagit sig, men man är i alla fall ute efter sitt egenintresse så som man själv förstår det.) Dvs de kan skrämmas till specifika handlingar såsom att använda sig av energisnåla lampor eller köpa hybridbilar. Men jag tror inte att allmänheten kommer att gå med på att ge upp allt de har utan anledning.
Ska man få massorna att offra sig måste man, i någon mån, få dem att tro att det är fråga om att offra sig för ett ”högre syfte”. Religion eller socialism är två perfekt exempel på hur ett sådant ”högre syfte” förses. Inom religion ska man leva och dö för Gud. Inom socialism ska man leva och dö för Proletariatet (eller något lika overkligt: våra barnbarns barn i någon mycket avlägsen framtid).
En sak till som jag kom att tänka på och som kanske kan vara en anledning till att Peikoffs DIM-hypotes och de uttalanden han har gjort i samband med den kan ha gjort många förvirrade. (Detta är inte en kommentar till specifikt POS, utan en generell anmärkning.)
Peikoffs DIM-hypotes handlar _inte_ i första hand om socialism är värre än religiös fundamentalism eller tvärtom. För i praktiken är det ju mycket små skillnader. Båda två leder i praktiken till diktatur, död och lidande. Nej, DIM-hypotesen handlar om hur filosofiska idéer sprids och därmed hur en kultur formas.
Så när Peikoff, med DIM-hypotesen som bakgrund, gör gällande att den religiösa högern är värre och farligare än pragmatikerna och socialisterna, menar han som jag förstår det _inte_ att de är värre eller farligare för att de senare inte skulle kunna ställa till med en massa skada om de fick som de ville. Han säger att de är farligare eftersom de är starkare – filosofiskt sett starkare – och därför att M tilltalar fler människor än D. Och därför kommer de att ha ett mycket större inflytande över kulturen och senare politiken.
Varför är M filosofiskt sett starkare än D? Det har jag redan antytt. Och Peikoff har också förklarat det lite i de citat som jag gav ovan. Men bara för en kort påminnelse kan ni fråga er själva vad som är mest tilltalande för gemene man: Religion (religiös M2) eller nihilism (D2)? Vad skulle ni själva välja om ni inte redan visste bättre?
Innan tillräckligt många känner till, tar till sig och aktivt propagerar för ett I-alternativ, ett rationellt alternativ, dvs objektivismen, kommer M – vilket i detta fall utgör religiös fundamentalism – att utgöra den dominerande kraften inom kulturen. M, inte olika exempel på D1 såsom blandekonomi eller D2 såsom environmentalism. Religiös M2, inte sekulär M2 som socialism.
Därför kan och bör vi köpa tid genom att stöda, politiskt, D framför M, menar Peikoff. Och det är därför han ansåg att t ex John Kerry var det mindre onda i det förra presidentvalet. Det var också därför som han ansåg att en röst på demokraterna i förra årets kongressval är att föredra framför en röst på republikanerna.
(Jag vill lägga in en reservation för att Peikoff kan ha ändrat sig radikalt sedan han höll sin förra DIM-hypoteskurs 2004. Men jag har i och för sig inte hört några rapporter som tyder på att essensen av det jag nyss sade skulle ha förändrat sig.)
Jag tycker att det kan vara orättvist att låta en kandidat, t ex Giuliani bära hela det republikanska bagaget, om nu uppgiften är utröna vem som är minst dålig. Giuliani skall väl bedömmas enbart för de uppfattningar han själv ger uttryck för. Presidentskapet är dessutom inte knutet till partiet på samma sätt som i Sverige. Sen kan jag tycka att om man skall hitta några guldklimpar överhuvudtaget, så hittar man de bland republikanerna och inte hos demokraterna.
Och när det gäller ledarskap och idéer så tror jag att enskilda människor kan göra otroligt mycket skada/nytta om ingredienserna finns där. Ingredienserna för det allra mesta finns redan hos amerikanen men även så de idéer Amerika grundades på.
Med det i åtanke så kan jag tycka att många demokrater inte begriper vad Amerika är. Så de kan nästan bara göra mer skada. De må vara för fri abort, partnerskap osv. Men det är inte ett uttryck för att de råkar gilla konstitutionen. Nog något annat som jag inte kan sätta fingret på just nu. En del republikaner verkar dock ha ett vagt hum eller faktiskt begripa vad Amerika är, naturliga rättigheter och varför Amerika grundades.
Det skall tillägas att jag inte har läst något om DIM mer än vad du har erbjudit här.