Antitrust och Elizabeth Warrens auktoritära ambitioner

Elizabeth Warren, som ställer upp som demokraternas presidentkandidat för 2020-valet, har offentligt hotat med att bryta upp och därmed förstöra Amerikas mest framgångsrika företag. Detta som straff för deras enorma produktiva förmåga, deras oerhörda förmåga att skapa värdefulla varor och tjänster, som miljontals människor helt frivilligt väljer att köpa eller använda sig av eftersom de ser värdet i det.

USAs konkurrenslagar, antitrustlagarna, handlar inte alls om att värna om den fria konkurrensen. Det är en Stor lögn. Man kan inte värna om den fria konkurrensen genom att kriminalisera de som är bäst på att konkurrera. Det är en motsägelse.

Antitrustlagarna är oförenliga med individens rättigheter och därmed också kapitalism, frihet, rättvisa och den fria konkurrensen.

Det som gör antitrustlagarna så otroligt farliga och skadliga är att de är icke-objektiva. Dels för att de inte bygger på fakta och logik så det finns ingen objektiv grund för dem. Dels för att lagarna  är formulerade på ett icke-objektivt sätt vilket gör att det är en icke-objektiv tolkningsfråga huruvida man bryter mot lagen eller inte. Det är alltså inget man kan veta eller förutse genom att bara läsa lagen. “An undefineable law is not a law, but merely a license for some men to rule others”, skrev Ayn Rand.

Det som ytterst bestämmer om och när ett framgångsrikt företag ska tillintetgöras (eller hotas att tillintetgöras) är alltså statens icke-objektiva tolkningar av antitrustlagarna. Det är på detta sätt som icke-objektiva lagar, som antitrustlagarna, släpper fram och ger denna farliga makt att kontrollera och förstöra till samhällets värsta och lägsta människor: makthungriga politiker som älskar att härska och söndra; auktoritära kollektivister som Elizabeth Warren.

“[A] non-objective law can give a statist the chance he seeks: a chance to impose his arbitrary will — his policies, his decisions, his interpretations, his enforcement, his punishment or favor — on disarmed, defenseless victims,” observerade Ayn Rand för snart 60 år sedan:

The threat of sudden destruction, of unpredictable retaliation for unnamed offenses, is a much more potent means of enslavement than explicit dictatorial laws. It demands more than mere obedience; it leaves men no policy save one: to please the authorities; to please — blindly, uncritically, without standards or principles; to please — in any issue, matter or circumstance, for fear of an unknowable, unprovable vengeance.

Facebook har sannolikt redan fallit offer för Elizabeth Warrens hotfulla kommentarer om att förinta dem. Politico rapporterade att Facebook först tog bort Warrenkampanjens reklamfilmer om att “bryta upp” Facebook. Senare återställde Facebook reklamfilmerna med den officiella förklaringen att de vill tillåta en “robust debatt” på Facebook.

Men Warrenkampanjens reklamfilmer är inget “debattinlägg”; det är ett hot uppbackat med en pistol. Warren hotar med att kränka Facebooks rättigheter. Därför går det inte att utesluta att Facebooks reaktion var ett desperat försök att blidka Warren.

Antitrustlagarna hör inte hemma i ett fritt och rättvist samhälle. För en briljant diskussion om antitrustlagarna rekommenderar jag alla att lyssna Ayn Rands Ford Hall Forum-tal “America’s Prosecuted Minority: Big Business”:

För mer information om antitrustlagarna, lyssna på denna intervju med författaren till The Antitrust Religion:

Och titta på denna föreläsning i vilken Ryan Krause förklarar att antitrustlagarna gör det förbjudet att målmedvetet bedriva ett framgångsrikt företag:

Objektivisterna tar över “The Rubin Report”

Igår kom det fram att Dave Rubin, mannen bakom en av YouTubes mest populära intervjuprogram The Rubin Report, har intervjuat en lång rad objektivister som Harry Binswanger, Onkar Ghate, Greg Salmieri och Yaron Brook. Dagens unga törstar efter idéer och genom The Rubin Report kommer nu förhoppningsvis tusentals och åter tusentals att för första gången få ta del […]

AynRandCon 2019—en kort rapport

Den 15 februari åkte jag till AynRandCon i Prag. AynRandCon var en succé med fler än 450 deltagare från mer än 40 länder. Det var otroligt roligt att delta och delvis sponsra denna konferens som förenade så många ungdomar. Inte minst med tanke på att många kom ifrån det tribalistiska och därför länge krigshärjade Balkan.

Det som gör detta än mer fascinerande, för att inte säga inspirerande, är att det som förenade oss var inte någon primitiv, konkretbunden tribalism utan dess motsats: rationella, abstrakta övertygelser. Det var som om AynRandCon, för en kort stund, hade skapat en mini-smältdegel mitt i Europa—denna annars så tribalistiska kontinent.

Konferensens tema var “individualism i en tribalistisk tidsålder”. Det vill säga, hur kan vi leva som individualister i en tid då så många filosofiska krafter försöker knuffa in oss i ett kollektivistiskt tänkande och tribalistiskt beteende.

ARIs interna filosof Onkar Ghate inledde konferensen med en föreläsning om hur man ska förstå tribalismen, inklusive en del av dess mindre uppenbara uttryck. Han pratade också om hur tribalismen står i stark kontrast till dess motsats: individualismen. Han pratade också om dess filosofiska orsaker, som Ayn Rand först identifierade redan 1977 i sitt Ford Hall Forum-tal “Global Balkanization”, nämligen (den kantianska) irrationalismen och kollektivismen.

Andra höjdpunkter var Greg Salmieris föreläsning om hur ett individualistiskt samhälle ser ut, och Ben Bayers föreläsning om kopplingen mellan å ena sidan fri vilja och individualism och å andra sidan determinism och kollektivism. Yaron Brooks tal om hur USA har blivit mer tribalistisk de senaste decennierna var också ganska bra:

Flemming Rose, den danske yttandefrihetskämpen, och Douglas Murray, mest känd för sin bok The Strange Death of Europe, dök förresten också upp på ett par paneler. Jag tyckte inte att panelerna var lika intressanta som föreläsningarna, men då jag inte hade memorerat konferensens program var det ändå en rolig överraskning att få se dessa omtalade herrar.

Vid VIP-middagen fick vi också, för första gången, se ARIs nya app: Ayn Rand University. Detta är en av de bästa grejerna ARI någonsin har gjort. Nu kan man äntligen lyssna på oräkneliga timmar av material av Ayn Rand, Leonard Peikoff, Harry Binswanger, Onkar Ghate, Greg Salmieri, Tara Smith, med flera, på sin smarttelefon. Och allt är självklart helt gratis. Det har aldrig varit enklare att verkligen studera objektivismen på djupet. Appen finns tillgänglig för iOS och Android.

ARI planerar redan inför nästa AynRandCon och såvida ingen naturkatastrof eller liknande hejdar mig, kan ni kallt räkna med att jag kommer att vara där igen. Vem vet? Kanske vi ses då.

$ $ $

Vill du veta mer om tribalism, individualism och Ayn Rands syn på saken? Här kommer då en kort guide för självstudier.

Börja med att läsa eller lyssna på Ayn Rands Ford Hall Forum-föreläsning “Global Balkanization”:

Lyssna sedan på Ben Bayer och Aaron Smiths diskussion om samma föredrag:

Sedan kan jag också rekommendera er att läsa eller lyssna på Ayn Rands Ford Hall Forum-föredrag “A Nation’s Unity”:

Och sedan komplettera detta med Onkar Ghate och Ben Bayers diskussion här:

Libertarianer för stängda gränser

Lew Rockwell, det amerikanska “Mises”-institutets grundare och ordförande, säger att det finns libertarianska skäl för att stänga gränserna och kränka individens rätt till rörlighet.

Rockwell menar nämligen att i dagens blandekonomi—med offentlig infrastruktur, tjänster och bidrag såväl som lagar som inskränker individens associations-, förenings- och avtalsfrihet—så utgör öppna gränser och fri invandring ett angrepp på den privata äganderätten. Därför borde libertarianer motsätta sig öppna gränser och fri invandring.

Om vi däremot levde i ett fritt samhälle, dvs laissez-faire kapitalistiskt samhälle, där allt ägs privat, då får var och en själva bestämma hur många invandrare man vill “släppa in”. På denna punkt citerar Lew Rockwell gillande Murray Rothbard:

A totally privatized country would be as closed as the particular property owners desire. It seems clear, then, that the regime of open borders that exists de facto in the U.S. and Western Europe really amounts to a compulsory opening by the central state, the state in charge of all streets and public land areas, and does not genuinely reflect the wishes of the proprietors. (Min kursivering.)

Men nu lever vi inte i fria marknadsekonomier, utan i blandekonomier. Detta gör det, enligt Rockwell, lite oklart exakt vad som följer enligt libertarianismen:

In the current situation [blandekonomi], on the other hand, immigrants have access to public roads, public transportation, public buildings, and so on. Combine this with the state’s other curtailments of private property rights, and the result is artificial demographic shifts that would not occur in a free market. Property owners are forced to associate and do business with individuals they might otherwise avoid.

Rockwell argumenterar dock för att vi borde se på statens egendom och skatteintäkter som skattebetalarnas egendom och pengar. Gör vi det då ser man också hur öppna gränser och fri invandring, i en blandekonomi, innebär att staten “släpper in” invandrare utan skattebetalarnas dvs ägarnas samtycke.

Enligt detta resonemang är det inte okej att låta arbetsgivare anställa invandrare hur som helst. Inte utan skattebetalarnas tillstånd. I en blandekonomi som Sverige medför nämligen arbetskraftsinvandring “externa effekter”. Rockwell låter Hans-Hermann Hoppe förklara:

Equipped with a work permit, the immigrant is allowed to make free use of every public facility: roads, parks, hospitals, schools, and no landlord, businessman, or private associate is permitted to discriminate against him as regards housing, employment, accommodation, and association. That is, the immigrant comes invited with a substantial fringe benefits package paid for not (or only partially) by the immigrant employer (who allegedly has extended the invitation), but by other domestic proprietors as taxpayers who had no say in the invitation whatsoever. (Min kursivering.)

Enligt Rockwell skulle dagens invandring aldrig accepteras av privata ägare i ett fritt samhälle. Tvärtom skulle de ha stoppat den för länge sedan. Han ger sedan två skäl för att tro att majoriteten av de privata ägarna hade stoppat invandringen; brottslighet och multikulturalism:

Crime isn’t the only reason people may legitimately wish to resist mass immigration. If four million Americans showed up in Singapore, that country’s culture and society would be changed forever. And no, it is not true that libertarianism would in that case require the people of Singapore to shrug their shoulders and say it was nice having our society while it lasted but all good things must come to an end. No one in Singapore would want that outcome, and in a free society, they would actively prevent it. . . . Should we . . . have to pay for the privilege of cultural destructionism, an outcome the vast majority of the state’s taxpaying subjects do not want and would actively prevent if they lived in a free society and were allowed to do so? (Min kursivering.)

Rockwell säger inte det rakt ut, men om jag förstår honom rätt då betyder detta att så länge vi lever i en blandekonomi, då säger libertarianismen att invandringen borde spegla de privata ägarnas preferenser. Vilket betyder skattebetalarnas preferenser. Vilket betyder att gränserna borde stängas och invandringen begränsas eller stoppas.

Om detta är hur man ska förstå Rockwell, då är detta ett minst sagt besynnerligt argument för att kränka individens rätt till fri rörlighet.

Resonemanget är att den subventionerade invandringen utgör ett angrepp på den privata äganderätten. Därför borde den subventionerade aktiviteten begränsas eller stoppas. Om detta är ett okej argument för att begränsa eller stoppa subventionerade aktiviteter, då finns det ingen riktig gräns för hur många statliga tvångsingrepp som inte också kan ursäktas med hänvisning till skattebetalarnas preferenser.

Detta är inte individualism. Detta är skattebetalarnas tyranni.

Detta resonemang används redan i dag för att rättfärdiga fler och fler statliga tvångsingrepp, mer och mer statlig kontroll över individens liv.

I “folkhälsans” namn används ständigt den subventionerade sjukvården som skäl för att kontrollera individens liv. Staten ska tala om för oss vad vi borde äta med dess kostråd. Staten reglerar vår alkoholkonsumtion. Staten beskattar redan tobak och alkohol och det kommer ständigt förslag på att beskatta fett och socker. Rökförbudet på krogen och på offentliga platser motiveras dels med att vården är subventionerad. Ibland hör man också krav på att vägra rökare och överviktiga subventionerad vård.

Så fort individens aktiviteter i någon mån, direkt eller indirekt, är subventionerad kan—och har—alltså samma argument användas för att inskränka individens frihet. Vilka friheter kan inte inskränkas i en blandekonomi som Sverige där nästan allt vi gör är direkt eller indirekt, i någon mån, subventionerat?

Så vad vi har här är alltså libertarianer som insinuerar att då statliga tvångsingrepp (statligt subventionerad invandring) leder till problem bör vi ordna detta genom ytterligare statliga tvångsingrepp (begränsa den fria rörligheten). Ändå tycks detta—skattebetalarnas tyranni–vara vad Rockwell et al föreslår som “the proper libertarian position”.

Den enda moraliska och därför enda praktiska lösningen på de problem som statliga tvångsingrepp orsakar är inte fler statliga tvångsingrepp. Två fel gör inte ett rätt.

Om problemet är för lite frihet då är lösningen mer frihet, inte mindre. Lösningen är att vända på riktningen och börja argumentera för att för att öka individens frihet, inte minska den.

Lösningen är alltså att argumentera för nedläggningen av dagens kontrollerade och subventionerade invandring, inte att inskränka den fria rörligheten ytterligare.

Har du läst Free Market Revolution?

Har du läst Free Market Revolution: How Ayn Rand’s Ideas Can End Big Government (2012) av Yaron Brook och Don Watkins? Inte? Bra! Då har du verkligen något att se fram emot.

Detta är en perfekt bok för den som söker efter ett logiskt och moraliskt konsekvent försvar för kapitalismen.

Jag vill idag ge boken lite uppmärksamhet för jag är rädd för att den är bortglömd och—inte minst bland objektivister—en löjligt underskattad bok.

Detta är en sådan bok som den fria marknadens vänner med fördel kan läsa om och om igen. Dels för att hålla idéerna färska i sinnet; dels för att hålla kämparglöden levande!

Tyvärr har jag inte tid att skriva en recension av boken. Så istället tänker jag låta boken få tala för sig själv med tre av mina (hundratals) favoritpassager:

Why, then, is self-sacrifice held in such esteem by most Americans? In significant part because they don’t have a clear concept of “sacrifice” or of “selfish.” They treat any noble or benevolent gesture as a sacrifice, and they equate selfishness with violating people’s rights or never helping anyone for any reason. In other words, the reason we laud self-sacrifice and revile selfishness is not because we’ve heard some great argument in favor of those views but because sacrifice has been whitewashed and selfishness has been turned into a straw man. Once those concepts are clearly defined, any pretense that altruistic self-sacrifice is noble vanishes.

The attack on selfishness is an attack on the pursuit of happiness, and it is over the pursuit of happiness that the battle for America’s future will be waged. We need to fight for economic freedom not on the grounds that it promotes GDP, or the “public interest,” or any other collectivist ideal. We need to fight for it on the grounds that your life belongs to you: Each of us has an inalienable right to act on our own judgment, to produce and trade free from force, for the sole purpose of making our own lives as successful and joyous as they can possibly be. We have to be unequivocal in rejecting the notion that we are a means to the ends of others—or that others are a means to our ends.

This is the Free Market Revolution. It is a revolution in the way we think about capitalism. It involves completely reconceiving what a free market is, how people function and succeed in one, and how to morally evaluate the capitalist way of life. It’s a revolution in the way we think about self-interest, the profit motive, the profit system.

Så gör dig själv en tjänst och köp din fysiska kopia här eller din Kindle kopia här.

Frihet? Vad är det?

Sanningen är att de allra flesta varken vet vad frihet är eller varför det är en bra sak. En majoritet motsätter sig faktiskt frihet och ser det som något dåligt. En del envisas med att kalla sig för liberaler samtidigt som de förespråkar ett politiskt system (étatism) som ger staten makt på bekostnad av individens frihet. (Se t ex Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna.)

Med tanke på detta är det ganska trevligt att Craig Biddle och Carl Barney nyligen skrev ihop en kort och koncis pamflett i vilken de går igenom vad frihet är, varför det är bra, och vilka idéer det vilar på. Så här börjar de sin diskussion:

Liberty is the political condition in which individuals are free to act on their own judgment and to keep and use the product of their own effort. It is the condition in which individuals deal with one another by persuasion and all interactions with other people are consensual. The alternative is people dealing with one another by coercion—by physical force. “Free” means free from physical force or compulsion by other people, groups, and governments.

Jag rekommenderar alla som vill få en bättre förståelse för vad frihet är och varför det är bra att läsa pamfletten Liberty: What Is It? Why Is It Good? On What Does It Depend? Och om ni, som jag, tycker att detta är en bra introduktion, se då till att sprida kännedom om pamfletten till så många som möjligt.

Venezuela, ännu ett socialistiskt misslyckande?

Det råder just nu en debatt om huruvida Venezuela är ännu ett socialistiskt misslyckande. Jag menar det. Lögnaktiga och skamlösa socialister envisas dock med att säga att Venezuela minsann inte var eller är någon “riktig socialism”. Vem har rätt?

För att överhuvudtaget komma någonstans i den här diskussionen måste vi börja med att definiera det, i sammanhanget, enskilt viktigaste ordet: “socialism”. Socialism är ett system där staten äger och kontrollerar ekonomin. Om så, hur är det då med Venezuela?

Socialisterna säger att merparten av Venezuelas ekonomi ägs av privata individer, inte staten. De säger att merparten av alla jobbar för det privata näringslivet, inte staten. De säger också att staten (som % av BNP) är mindre än de flesta västeuropeiska länder, inte minst Sverige. Så det är med viss rätt som socialismens nyttiga idioter skulle kunna hävda att Venezuela rent tekniskt inte är en socialistisk ekonomi. Men bara vid en första anblick.

Under de senaste tjugo åren har Venezuelas förre diktator Hugo Chavez såväl som diktator Nicolas Maduro fört en socialistisk politik. Så flera industrier har socialiserats och statens makt över ekonomin har ökat genom omfattande kontroller och ständiga socialiseringshot. Venezuela är därför nu en av världens minst fria dvs mest statligt kontrollerade ekonomierna.

Vad har hänt? Det som alltid händer under socialism: ekonomisk kaos och kollaps.

Från att ha varit ett av Sydamerikas rikaste länder är det nu ett av de fattigaste. Nära 9 av 10 lever i fattigdom. De kämpar för att ha råd med mat och kläder. Majoriteten har förlorat flera kilo. Det råder massarbetslöshet. Ett av världens oljerikaste länder lider nu av en brist på så gott som allt. Miljontals har drivits till flykt. Många av de som stannar kvar tvingas nu rota bland sopor för att hitta något att äta. Många sjuka dör av brist på vård. Fler spädbarn dör på grund i socialismens Venezuela än i krigets Syrien.

Så även om inte hela ekonomin har fullständigt socialiserats, kan jag inte se hur detta hjälper socialisternas sak. För sanningen är den att ju mer Venezuela har socialiserats, desto värre har allt blivit.

Om detta är vad som händer när man kommer en bra bit på vägen till “riktig socialism”, hur mycket värre skulle det då ha varit om man nådde hela vägen fram?

Vi behöver inte gissa, då historien är full av sådana rena och kompromisslösa exempel på socialism. Vem som helst, som är ärlig, kan på egen hand studera slaveriet, misären, svälten och döden i Sovjetryssland, Nazityskland, Kommunistkina, Kommunistkuba, Nordkorea, Vietnam, Kambodja, etc., etc., etc. (Om du har en mage av stål, då kan jag rekommendera er att läsa Kommunismens svarta bok.) Den som är oärlig kan fortsätta att blunda och förneka; och fortsätta tro på socialismen som den sekulära religion det är.

Socialisternas hela argument för att Venezuela inte är “riktig socialism” handlar dock inte bara om grader i det socialistiska helvetet dvs hur mycket av ekonomin som staten äger och kontrollerar. Nej, det handlar om att man medvetet blundar för distinktionen mellan de jure och de facto. De jure betyder “i kraft av lagen” dvs på pappret. De facto betyder “i kraft av det faktiska förhållandet” dvs i praktiken. Socialisterna säger att då staten inte äger och kontrollerar hela ekonomin de jure är detta inte “riktig socialism”. Men om man inser att staten inte måste äga hela ekonomin på pappret för att i praktiken kunna kontrollera den, inser man snabbt hur detta resonemang rinner ut i sanden.

Så låt oss därför titta på hur det går till i Venezuela i praktiken, inte på pappret.

I Venezuela är det staten som sätter priserna med hjälp av priskontroller, inte marknaden. Priskontrollerna som ofta gör det olönsamt att sälja varor och tjänster, betyder att landets affärsmän har reducerats till slavar. De jobbar nu inte längre för sig själva, utan för staten. De är nu “samhällsintressets” tjänare.

Den som inte lyder statens priskontroller riskerar att få sitt företag socialiserat och att själv hamna i fängelse. Precis som i t ex Sovjetunionen måste staten förlita sig på ekonomins “hemliga poliser” som rapporterar alla som bryter mot priskontrollerna. 2007 rapporterade New York Times:

Following Mr. Chávez’s nationalization threat, supermarket owners were cautious in their public statements. “As long as we are complying with the regulations, I don’t believe there will be any type of reprisal,” said Luis Rodríguez, executive director of the National Supermarket Association.

But many were clearly torn, afraid that their stores could be seized if they complained, but at a loss as to how to continue operating. “If I don’t sell at the regulated price they’ll fine me, and if I don’t sell meat I’ll be out of business,” said a butcher shop owner here.

Som affärsman kan du inte vägra att sälja dina varor till förlust, för då kan staten anklaga dig för att “hamstra”. Och då finns det en risk att staten skickar tungt beväpnade råskinn efter dig, socialiserar ditt företag och slänger dig i fängelse.

Staten förslavar inte bara landets affärsmän genom att sätta ett olönsamt pristak på deras varor och tjänster; staten förslavar dem också genom att sätta ett vinsttak.

Det är inte bara affärsmän som kan hamna i fängelse för det ekonomiska “brottet” att “hamstra” varor dvs säljer färre varor än vad staten accepterar. Konsumenter kan också få problem med lagen om de “hamstrar” varor dvs köper fler varor än vad staten accepterar. Det är till och med förbjudet att köa utanför butikerna före och efter stängningstid. Tusentals har arresterats misstänkta för sådana ekonomiska “brott”.

Om du skapar och säljer “fel” varor, då kan du också bli arresterad. 2017 rapporterade Miami Herald:

Facing a bread shortage that is spawning massive lines and souring the national mood, the Venezuelan government is responding this week by detaining bakers and seizing establishments. . . In a statement, the government said the bakers had been selling underweight bread and were using price-regulated flour to illegally make specialty items, like sweet rolls and croissants.


I samma veva rapporterade Reuters:

Venezuela this week arrested four bakers making illegal brownies and other pastries as President Nicolas Maduro’s socialist government threatens to take over bakeries in Caracas as part of a new “bread war”.

Maduro has sent inspectors and soldiers into more than 700 bakeries around the capital this week to enforce a rule that 90 percent of wheat must be destined to loaves rather than more expensive pastries and cakes.

Statliga tvångsingrepp tenderar att leda till ytterligare statliga tvångsingrepp. Efter jordbruket socialiserades och förslavades har matproduktionen rasat då priskontroller tvingar bönder att sälja till förlust. På grund av matbristen som följde bestämde socialisterna i Venezuela för att helt enkelt tvinga människor att jobba inom jordbruket. 2016 larmade Amnesty International:

A new decree establishing that any employee in Venezuela can be effectively made to work in the country’s fields as a way to fight the current food crisis is unlawful and effectively amounts to forced labour, said Amnesty International.

I Venezuela skonas ingen från det socialistiska slaveriet.

Landets sociala förmåner finansieras inte genom höga inkomstskatter, utan genom en hänsynslös utsugning av allt och alla—förutom den lilla socialistiska klicken på toppen. Dels genom att socialisera landets industrier och sedan plundra dem på kapital och dels genom inflation som sedan berövar alla på deras inkomster och besparingar. Eftersom inflation är som en skatt betyder landets hyperinflation att alla årligen tvingas betala så mycket som en miljon procent skatt.

Jag skulle kunna fortsätta ge fler konkreta exempel på socialismens ondska i Venezuela, men jag tror att detta mer än räcker.

Så för att sammanfatta: I Venezuela råder det de facto socialism. Och det är bara löjeväckande och oärligt att ens försöka jämställa socialistiska Venezuela med blandekonomier som Norge.

Nej, Venezuela är ingen centralplanerad ekonomi. Men det är en statligt tyranniserad ekonomi. Det är en kontrollerad ekonomi som styrs av rädsla och terror, inte individens rationalitet och kreativitet.

Staten måste inte på pappret socialisera alla tidningar, radio- och TV-stationer och fängsla alla regimkritiska journalister för att i praktiken tillintetgöra den fria och oberoende median. Nej, det räcker med att staten stänger ned ett några tidningar, radio– och TV-stationer och slänger några journalister i fängelset som straff för deras kritiska rapportering. Rädslan räcker långt för att få journalister att börja blidka sin nya herre och verkliga ägare genom “självcensur”: Nicolas Maduro. En sådan press är endast privat på pappret.

Detsamma är sant om ekonomin. Staten måste inte på pappret socialisera alla företag eller industrier för att i praktiken tillintetgöra det privata och fria näringslivet. Det räcker, som sagt, med att den statuerar med några exempel. Rädslan  räcker långt för att få affärsmän att börja blidka sin nya herre och verkliga ägare genom “självreglering”: Nicolas Maduro. Ett sådant näringsliv är endast privat på pappret.

Ja, om man tvunget vill ägna sig åt hårklyverier då kan man insistera på att Venezuela inte de jure socialism—allt bara för att rädda socialismens omänskliga ansikte. Men vad är det för tröst för dem som slavar, lider och dör under Venezuelas de facto socialism?