My first podcast, The Cultural Megaphone

Yesterday I launched my podcast One small voice The Cultural Megaphone In the premiere episode, I explain why Venezuela is socialist, and not a “mixed economy” like Norway.

If the player above refuses to work, then click here to listen.

Readers of this blog will probably recognize that the podcast is based on my fairly popular article “Venezuela, ännu ett socialistiskt misslyckande?” In that article, I also provide all the links backing up everything I’m saying in the podcast. That article can also serve as a semi-transcript for my podcast. Unfortunately, the article is in Swedish so you will need to Google translate it if you want to get an idea of what I’m saying.

As an aside, I’d like to say that even if you listened to my podcast, it might still be worth your time and effort to read a roughly translated version as a supplement to my podcast. That is because my article is—in my extremely humble opinion—the definitive article on the subject. (Strictly speaking, there is no such thing as a “definitive article” on any subject, but if there ever were one, this article would qualify.) No other article even comes close when it comes to making the argument that Venezuela is, in fact, socialist. Or to put it another way: If this article won’t convince you, nothing ever will.

In any event, I decided to make a podcast because I noticed—to my great joy and pride—that I have a surprising number of international readers. For months the world’s most ambitious readers have been using Google Translate to read (or guess) what I’m saying. That made me realize that there is some international demand for my content (which makes perfect sense considering the generally high quality of my articles). But instead of writing the same articles twice, I will for now use the podcast to “reproduce” some of my articles into English.

I expect people to comment on the production value (or the lack thereof) of the podcast. Let me say in advance that I’m fully aware of some of these issues (e.g., the microphone). But I have to start somewhere.

In passing, I’d like to point out that I made everything in one day. This was also the first time I used GarageBand. Considering that I’ve never done anything like this before, I’m actually quite happy and proud over the outcome. When it comes to hands-on tasks such as producing a podcast, I believe in trial and error and learning by doing. So expect some changes in the format and that the general quality will hopefully improve.

To make the world a better place we need to spread rational ideas and arguments. Nobody can do everything, but everyone can do something. I know that I’m doing my part. So if you like the podcast, then I encourage you, in the name of your own rational self-interest, to act on what you know is true and good. Act with integrity. Practice what you preach—and share the link on social media. (If you don’t like the podcast, then by all means act as if it doesn’t exist. I don’t want people to share the link for altruistic reasons. I don’t want the unearned.)

The podcast is currently available on Anchor, Pocket Casts and Stitcher. I expect more platforms to be added to the list.

UPDATE: I have decided to change the name of my podcast from One Small Voice to The Cultural Megaphone.

Den svenska pesetan

Den svenska kronan rasar i värde. Kronan har sannolikt aldrig varit svagare. Och tro inget annat: den fallande kronan gör svenskarna fattigare.

De senaste åren har kronan fallit rejält gentemot dollarn och euron. Gentemot dollarn är den svenska kronan en av världens sämsta valutor. Gentemot euron har Nordeas chefsanalytiker Henrik Unell bara ord och inga visor att komma med: “Totalfallet i kronan liknar det man ser i länder där en statskupp ägt rum…”. Stabilt.

Hur kommer det sig att kronan rasar? Det beror på att Sveriges statliga centralbank, Riksbanken, ser det som sin uppgift att verka för “stabila priser”. Med “stabila priser” menar de “ständigt stigande priser”. De vill att konsumentpriserna ska stiga med ungefär 2% per år. De vill alltså att svenskarnas levnadskostnader ska fördubblas på en generation. Att den svenska kronans köpkraft halveras på 30 år.

På ren svenska betyder detta att Riksbanken ser det som sin uppgift att urholka värdet på våra pengar, att råna oss på vår köpkraft, att beröva oss på våra reala inkomster. Det låter helt vansinnigt, men det är sant.

Vad som gör Riksbankens penningpolitik frustrerande är anledningen till att den måste ta i med “hårdhandskarna”, nämligen globaliseringen och digitaliseringen. Tillsammans hjälper dessa reala faktorer till att hålla nere konsumentpriserna. Det är tack vare den välståndsexplosion—som globaliseringen och digitaliseringen motsvarar—som så många varor och tjänster är billigare än vad de annars skulle ha varit. Det är denna utveckling som Riksbanken försöker bekämpa genom sitt vansinniga krig mot den svenska kronan. Absurt men sant.

Trots att många svenskar redan känner av effekterna av Riksbankens ansträngningar att förstöra kronans värde, insisterar centralbankirerna att det inte finns någon koppling mellan en svagare krona och svenskarnas levnadsstandard. Som “bevis” hänvisar de oss till utvecklingen av Sveriges BNP per capita. Men detta är vilseledande.

I den mån BNP per capita mäter vår levnadsstandard, mäter den i detta sammanhang bara “det man ser” men “inte det man inte ser” som den franske ekonomen Frédéric Bastiat skulle ha sagt. Det man inte ser är hur mycket högre vår levnadsstandard skulle ha varit om det inte vore för Riksbankens inflation.

Sedan får man inte glömma bort att det finns en viss fördröjning mellan kronans ras och hur konsumentpriserna justeras. Sådana saker som kontraktens genomsnittliga löptid påverkar hur snabbt de inhemska konsumentpriserna justeras upp för att kompensera för den svagare kronan. Därför finns det en fördröjning mellan BNP per capita-statistiken och verkligheten du redan lever i.

Du kan själv se hur den svagare kronan gör att nästan allt du importerar blir dyrare. Att sätta mat på bordet, att värma huset, att tanka bilen, att resa utomlands och att köpa importerade kapitalvaror (datorer, bilar, smarttelefoner, osv) blir dyrare. För att ha råd med lika mycket som tidigare måste du antingen köpa mindre av andra varor och tjänster eller också måste du jobba och slita fler timmar för att kunna ha råd att köpa lika mycket som tidigare. Vem känner sig rikare av att inte längre ha råd att resa utomlands på semester? Eller av att behöva jobba fler timmar för att ha råd att tanka bilen?

Så du inbillar dig inte att priserna stiger som en direkt följd av den svenska kronans kollaps. Det är ingen illusion att dina pengar inte längre räcker till. Den svagare kronan gör dig fattigare.

Globaliseringen och digitaliseringen dämpar KPI

Världen över jobbar centralbankerna på att uppnå “stabila priser”. Med “stabila priser” menar de dock inte vad man först skulle kunna tro, nämligen att priserna varken stiger eller faller, utan står ganska stilla. Att de, så att säga, är stabila. Nej, med “stabila priser” menar de istället ständigt stigande priser. Deras mål är att konsumentpriserna (mätt med konsumentprisindex, KPI) ska “stabilt” stiga med ungefär 2% per år. Tack vare “stabila priser” kommer levnadskostnaderna att fördubblas på en generation!

Men på sistone har centralbankerna haft det tufft. Det har varit svårare än vanligt att fördyra vår tillvaro. Och detta är ett bekymmer för centralbankirerna.

Man skulle kunna tro att det är en bra sak att våra priser står stilla eller (om det vill sig riktigt väl) kanske till och med faller lite. Det betyder ju att vår köpkraft ökar. Detta betyder att vi kan ha råd med fler och bättre varor och tjänster, att vi kan köpa oss en högre och högre levnadsstandard.

Inflation är historiskt och logiskt sett definierat som en ökning av penningmängden som är snabbare än guldmängden. I praktiken är det bara staten som har makten att orsaka en sådan ökning genom att direkt eller indirekt trycka mer pengar. Så alternativt kan man definiera inflation som en ökning av penningmängden direkt eller indirekt orsakad av staten. (För detaljer se sidorna 911-ff. i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics.)

När staten trycker mer pengar då jagar fler pengar en begränsad mängd varor och tjänster. Så priset på varor och tjänster tenderar att, sakta men säkert, “bjudas upp”. En del priser stiger mer, andra mindre. En del går upp tidigare, andra senare. Våra pengar förlorar sin köpkraft och minskar i värde. Men det är inte bara konsumentpriserna som stiger. Flera breda kategorier av priser stiger: råvaror, producentvaror, fastigheter, aktier, obligationer, konst, ädelmetaller, osv stiga. Och en del av dessa priser stiger ofta snabbare än konsumentpriserna.

Låt mig konkretisera detta med några exempel från USA. Mellan 2000-2012 steg råvarupriserna i genomsnitt med 10% per år. I perioder har producentpriserna stigit med 5-10% per år (2000-2008; 2010-2012; 2017-). Fastighetspriserna har stigit med 5-10% per år (1998-2006; 2012-). Och sedan år 2000 har dollarpriset på guld i genomsnitt ökat med 8,5% per år.

Så hur kommer det sig att centralbankerna “kämpar” med att öka konsumentpriserna?

Den främsta förklaringen är att i den mån affärsmän (kapitalister, entreprenörer och företagsledare) kan producera välstånd snabbare än vad staten kan trycka pengar då tenderar priserna att stiga mindre eller inte alls. Har man tur kan priserna till och med falla. De senaste tjugo åren är det främst två faktorer som dämpar konsumentpriserna: globaliseringen och digitaliseringen.

Globaliseringen syftar till internationaliseringen av arbetsdelningen och handeln. Tack vare globaliseringen har lågkostnadsländer i Sydostasien öppnats upp för världen. De har börjat massproducera ett fantastiskt överflöd av billiga produkter. Sydostasien har blivit hela världens verkstad—och detta beror, i sin tur, dels på att de inte är lika tyngda av höga välfärdsutgifter, höga skatter, höga löner framtvingade av staten såväl som kostsamma regleringar. I Nordamerika har handeln mellan Kanada, USA och Mexiko öppnats upp. Och i Europa har EUs tullfria interna marknad expanderat. Globaliseringen har gett oss billigare bilar, möbler, kyl- och frys, disk- och tvättmaskiner, dammsugare och mikrovågsugnar, TV-apparater och TV-spel, datorer och smarttelefoner, kläder och smink, osv.

Med digitaliseringen syftar jag på kombinationen av datorer och bredband. Denna kombination har skapat en hel kategori av extremt billiga digitala varor och tjänster som Spotify, Skype och Netflix. Istället för att lägga flera hundratals euros på att köpa flera album och singlar varje månad, kan jag betala så lite som €10 per månad och få tillgång till all världens musik genom Spotify. Om jag skulle betala för allt detta då hade det lätt kostat mig åtskilliga hundratals eller tusentals euros varje månad.

Så utan globaliseringen och digitaliseringen—som tillsammans utgör en explosionsartad ökning av välstånd—skulle konsumentpriserna sannolikt stigit betydligt mer än 2% per år.

Det finns några indirekta belägg för detta. Ekonomerna vid American Institute for Economic Research (AIER) har skapat ett prisindex som exkluderar billiga, massproducerade sällanköpsvaror importerade från lågprisländer såväl som extremt billiga digitaliserade varor och tjänster. Kvar blir en korg med dagligvaror och -tjänster som mat, kafé, restaurang, energi, bränsle, kabel-TV, toalettpapper, tandkräm, hushållstjänster, läkemedel, bio, nyhetstidningar, osv. AIER-ekonomerna kallar deras prisindex för Everyday Price Index (EPI) eller “vardagsprisindex”. Det visar sig att under perioder då KPI “bara” har steg med 2-6%, steg EPI istället med 5-15%!

Så det är sannolikt tack vare världskapitalismen och den digitala teknikens framsteg—och den välståndsexplosion som dessa två reala faktorer utgör—som konsumentpriserna “bara” stiger med 2% per år. Kan du föreställa dig hur mycket högre din köpkraft, och därmed hur mycket rikare du skulle vara, om bara centralbankerna gav upp ambitionen att till varje pris urholka pengarnas värde?

Tacka kapitalet för höga löner och generösa förmåner, inte “rörelsen”

Det är idag många som tror att just svenska arbetare har det så otroligt bra tack vare arbetarrörelsens “kamp” för “bättre villkor”. Detta är en myt som bygger på en kombination av marxistiska premisser som förvirrar och förblindar människor samt generell nationalekonomisk okunskap. Denna myt sprids i de statliga skolorna där barnen knappt lär sig någon historia eller sund nationalekonomi. Däremot lär de sig en massa marxistisk propaganda på SO-lektionerna.

Sanningen är att svenska arbetarnas höga löner och förmåner är helt och hållet en produkt av deras höga produktivitet. Det enda sättet man kan höja lönerna och/eller erbjuda fler och mer generösa förmåner såsom fem veckors semester, betald föräldraledighet, osv., utan att detta resulterar i lägre löner eller högre arbetslöshet, är för att produktiviteten ökar tillräckligt mycket. Och vad är den enskilt främsta orsaken till högre produktivitet? Kapitalackumulering. Det är därför man kan se detta samband mellan arbetarnas höga löner och generösa förmåner, och i förlängningen massornas levnadsstandard, och kapital investerat per arbetare, över hela världen och genom hela historien.

Det är affärsmännens sparande och investeringar som leder till kapitalackumulation, högre produktivitet och högre reallöner. Inte konsumtion—vare sig massornas eller affärsmännens. Affärsmän ackumulerar kapital, välstånd som används för att skapa mer välstånd, genom att spara och investera sina inkomster produktivt. Kapital investeras i produktiva, lönsamma företag som skapar jobb och producerar värdefulla varor och tjänster. Vinsterna som sparas får kapitalet att växa. Det växande kapitalet investeras i verktyg och maskiner som ökar arbetarnas produktivitet (genom att t ex möjliggöra massproduktion för massorna); utvecklandet och omfamnandet av ny teknologi som ytterligare höjer arbetarnas produktivitet (t ex nya och bättre robotar); nya industrier där arbetarna kan skapa större värden per timme än i de gamla industrierna (t ex bil-industrin istället för häst och vagn-industrin). Kapital investeras också producerandet av kapitalvaror (t ex ovannämnda robotar) vilket direkt bidrar till kapitalackumulationen och därmed högre produktivitet och reallöner.

Kapitalackumulering höjer också arbetarnas löner eftersom det utgör efterfrågan på arbete. Jobb och löner skapas och betalas med nämligen affärsmännens kapital, och inte som de flesta tror med försäljningsintäkter.

Vem som helst kan verifiera detta när som helst genom att bara titta på verkligheten. Låt oss ta ett enkelt exempel: Hollywood. När man t ex ska spela in en ny Marvel-film då kommer ingenting att ske förrän man har samlat ihop tillräckligt med kapital. Ofta kostar dessa filmer ett par miljarder kronor att producera och marknadsföra. Man behöver kapital för att produktionen ska komma igång eftersom det är kapitalet som kommer att finansiera allting, inklusive allas löner, långt innan filmen kommer på biograferna. Principen är densamma för hela ekonomin.

Ju mer kapital, desto större är efterfrågan på arbete. Ju större efterfrågan är—och därmed också konkurrensen om arbetskraft—desto mer kommer affärsmännen att bjuda upp löner och förmåner. Det är därför som det alltid ligger i arbetarnas—den stora massans—rationella egenintresse att värna om den privata äganderätten, inte minst för de allra mest produktiva och förmögna affärsmän. Ju mindre deras förmögenheter utsätts för skatter och inflation, desto mer kapital finns det för att efterfråga just arbete. Det vill säga, för att skapa jobb, konkurrera om arbetskraften, höja löner och strössla på med förmåner.

Affärsmännens konkurrens om arbetskraften gör att de måste erbjuda sina nuvarande eller framtida arbetare attraktiva villkor: bra löner och fina förmåner. Det är vinstintresset som motiverar dem till att erbjuda attraktiva villkor, inte arbetarnas “behov”. För om de inte erbjuder tillräckligt bra villkor kan de gå miste om sina nuvarande eller framtida arbetare. De kan ju förlora dem till konkurrenterna. Och det är inte bra för vinsten. Titta på hur fotbollslagen i Europa slänger miljontals kronor efter talanger. Om de inte erbjuder tillräckligt bra löner och villkor, kan fotbollsspelarna byta lag. Principen är densamma för hela ekonomin.

Detta för mig nu till en intressant datapunkt som jag nyligen stötte på. Vet du hur många amerikanska kvinnor som får betald föräldraledighet av sin arbetsgivare? De allra flesta tror säkert att det är noll eller nära noll. I verkligheten rör sig om mellan 40-60%. Och andelen har tre- eller fyrdubblats de senaste femtio åren.

Detta beror inte på att den amerikanska arbetarrörelsens “kamp” för “bättre villkor” äntligen har börjat få avkastning. Det beror inte heller på att USAs socialdemokrater har tvingat fram denna utveckling. Nej, det är vinstintresset—ren och skär girighet—som motiverar affärsmännen att erbjuda bättre löner och villkor.

Det är samma vinstintresse som motiverar affärsmän att erbjuda kortare arbetsdagar och betald semester. Det är också samma vinstintresse som har motiverat affärsmän att erbjuda sjukvårdsförsäkringar, subventionerad universitetsutbildning, subventionerad dagis (ibland på arbetsplatsen), subventionerad tjänstepension, osv., osv., osv.

Ju intensivare konkurrensen om arbetskraft blir, desto kreativare måste affärsmännen bli för att locka arbetare. De måste komma på mer okonventionella förmåner som t ex betald ledighet på fredagar och anställningsbonusar på tiotusentals till hundratusentals kronor.

För kvinnor är det attraktivt om arbetsgivaren lockar med betald föräldraledighet. Därför är detta också något som fler och fler affärsmän erbjuder. Och det är, som sagt,  kapitalackumulation och, som en följd, högre produktivitet som gör detta ekonomiskt möjligt. Utan kapitalackumulering hade generösare förmåner kommit till priset av relativt eller absolut lägre (real)löner och/eller högre arbetslöshet.

Statligt påtvingade förmåner som t ex fem veckors betald semester är alltså inte något som arbetarna har fått som en gåva av staten eller av Socialdemokraterna eller av arbetarrörelsen. Det är i grunden en produkt av affärsmännens kapitalackumulering. För affärsmännens del gör det ingen större skillnad hur mycket av kompensationen som utgörs av lön eller förmåner, kostnaden är ju densamma i vilket fall som helst. Men om de inte själva får välja om de vill ge arbetarna mer i lön istället för betald ledighet, kommer påtvingade förmåner endast att “betalas” av arbetaren själv då hon får en lägre lön än vad hon annars skulle ha fått och/eller att hennes framtida löneförhöjningar blir lägre än vad de annars skulle ha kunnat bli.

Så när Socialdemokraterna och arbetarrörelsen skryter om hur de har tvingat fram betald ledighet (t ex fem semesterveckor), då skryter de bara om att de har tvingat på arbetare lägre löner än vad de annars skulle ha fått. De skryter om att de har tagit bort möjligheten att förhandla fram en annan bättre kompensationsmix. Om affärsmännen inte tillåts sänka lönerna (relativt och/eller absolut), då kan de bli tvungna att ta igen för de högre arbetskraftskostnaderna genom att göra sig av med arbetare och/eller höja sina priser. I den mån så sker, då följer det att Socialdemokraterna och arbetarrörelsen skryter om att de har tvingat fram bättre villkor för vissa genom att tvinga fram sämre villkor i form av arbetslöshet och/eller lägre reallöner för andra.

Så för att sammanfatta: Svenskarnas höga löner och generösa förmåner beror inte på arbetarrörelsens kamp, utan på affärsmännens kapitalackumulering och vinstintresse. Svenskarna bör därför vara tacksamma för affärsmännens förmåga och vilja att bedriva lönsamma företag, spara och investera, inte arbetarrörelsens i bästa fall irrelevanta och i värsta fall destruktiva “kamp” för “bättre villkor”.

Familjedyrkan: konservativ mini-kollektivism

Vad står konservatismen för? Med tanke på att kristdemokraterna är ett snabbt växande parti, och att det är ett konservativt parti, kan det vara intressant att ta en titt på kristdemokraternas ideologi.

Jag tänker inte göra en djupdykning. Istället tänker jag titta på en aspekt av deras ideologi, nämligen en idé som de kallar för “personalism”.

Jag tänkte inte ursprungligen skriva något om detta, men av en slump stötte jag på en intressant observation av Liberalernas Eric Aronson på Twitter:

Så jag fundera på vad detta egentligen betyder; varpå jag skrev:

Varpå min absoluta favoritkristdemokrat Evin Badrniya reagerade:

Nu blev jag riktigt nyfiken. Personalism? Vad är det? För att bli lite klokare tog jag Evins råd och läste artikeln. Men det gjorde tyvärr inte saken vare sig klaraste eller tydligare:

Individualism och kollektivism är kända politiska begrepp. De utgör utgångspunkter för bland annat liberalism och socialism. Individualismen betonar den enskildes frihet där varje människa – om man spetsar det hela – är sig själv nog. Var och en blir sin egen lyckas smed och var och en ansvarar för sig själv. [Sant.] Allt som inkräktar på den personliga friheten betraktas som negativt. [Sant.] Det solidariska perspektivet är alltifrån svagt till obefintligt. [Vad avses med “det solidariska perspektivet”? Om man avser påtvingad välgörenhet dvs slaveri, ja, då är individualism, frihet och kapitalism oförenligt med det.]

Personalism är kristdemokratins alternativ till individualism och kollektivism. Här är inte den enskilde sig själv nog [Så individen ses ofullkomlig, hopplös, hjälplös, svag, beroende? Ja, detta är definitivt en distinkt kristen syn på människan och som sådan den är fundamentalt oförenlig med individualism, frihet och kapitalism], men inte heller bara en anonym kugge i ett stort samhälls-maskineri [Betyder detta att individen är en bekant kugge i samhällsmaskineriet? eller hon är en kugge men INTE BARA en kugge?] Varje människa är unik, men behöver gemenskap med andra för att utvecklas [Detta betyder att den enskilde individen “behöver” gruppen för att “utvecklas”]. Hon har ansvar för sig själv – med frihet att göra egna val – men är samtidigt ansvarig, inte bara för sig själv, utan för den helhet hon är en del utav. [Ansvarig? Varför? Hur? Vilken “helhet”? Och på vilket sätt är hon “en del av den”? Pratar vi om frivilliga sammanslutningar? Vad?] Personlig frihet och solidaritet förenas i en ömsesidig symbios där rättigheter och skyldigheter vävs samman på ett naturligt sätt [Så frihet och solidaritet är något som vanligtvis står i motsatsförhållande till varandra men som först nu, tack vare personalismen, kan magiskt förenas med varandra? Hur? Med tanke på kontexten är detta motsägelsefullt och därför falskt. Om de med “rättigheter” menar friheter då är uppenbarligen påtvingade skyldigheter via “solidaritet” logiskt oförenligt med frihet. Om de med “rättigheter” istället menar “ekonomiska rättigheter” dvs “rätten till” olika former av varor och tjänster dvs “rätten” att förslava andra, då är denna “solidaritet” också logiskt oförenlig med frihet.] Här finns utrymme för flexibilitet och en mångfald av alternativ där en enda lösning sällan utgör det givna alternativet. [Detta betyder att det finns ingen princip för om och när eller på vilket sätt den unike individen ska tvingas att “solidariskt” tjäna gruppen. Vad är förresten ett annat ord för idén att individen ska tjäna gruppen? Kollektivism.]

Människan är ett mål i sig. Ingen annan människa får äga henne eller på ett kränkande sätt använda henne som ett medel. [Jaså? KD förespråkar, precis som alla andra riksdagspartier, så kallad välfärdspolitik; en politik som exploaterar individen som ett medel för andras ändamål.] Denna människosyn beskriver människan som en person, vilket innebär att varje människa är en unik och oersättlig individ. [Sant.] Hon har samma absoluta och okränkbara värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet eller sexuell läggning. [Skulle nog inte säga att alla individer har samma värde. Mina nära och kära har, till skillnad från värdelösa mördare, våldtäktsmän, etc., ett enormt värde för mig—och alla andra rationella människor.] Människovärdet är knutet till existensen, inte till olika stadier eller situationer i den enskilda människans livscykel, och inte heller till hennes förmågor eller egenskaper. [Nja. Men låt gå för denna gång.]

Varje människa är således en unik person och som sådan född in i ett sammanhang av andra personer med ett ömsesidigt beroende. [Vad avses med “ömsesidigt beroende”? Detta är ett uråldrigt argument för kollektivism och étatism: Individen är inget utan gruppen. Individen behöver därför gruppen för att klara sig. Därför ska också individen inse sin plats i ett större sammanhang och underordna sig gruppen. Som “exempel” på detta tar man ibland det faktum att vi lever i och drar enorma fördelar av att verka i en arbetsdelningsekonomi. Men att vi lever i en kapitalistisk arbetsdelningsekonomi gör inte oss inte fundamentalt “beroende” av andra dvs inte i någon metafysisk mening. Vår förmåga att utbyta värden med andra beror nämligen fundamentalt på vår egen förmåga att tänka och skapa värden. Så i en arbetsdelningsekonomi är vi i fundamentalt sett lika beroende av vår egna individuella förmåga att tänka och skapa dvs lika självständiga, som om vi vore på en öde ö.] Människan har såväl kroppsliga och själsliga som andliga behov. Kristdemokratisk politik tar sin utgångspunkt i denna helhetssyn på människan. Detta kallas för personalism. [Så personalism handlar om att erkänna att vi har kroppsliga såväl som andliga behov? Kan debatteras. Oavsett vilket är detta icke-objektivt dvs oklart skrivet. För i detta sammanhang framstår materialism och idealism som alternativ till personalism, inte individualism och kollektivism. Men låt oss ignorera detta för denna gång.]

Utifrån en personalistisk människosyn vill kristdemokratin värna alla människors liv, frihet och värdighet. Likaså solidarisera sig med de utsatta och förtryckta och på ett ansvarigt sätt värna och förvalta djur, växter och jordens resurser. [Motsägelser. Men låt gå för denna gång.]

Denna människosyn och värdegrund, tror vi, utgör en utomordentlig bas i resonemang om allt från vård till infrastruktur och det bästa fundamentet för en fungerande demokrati.

Hans Brynielsson (KD)
Bertil Hörnqvist (KD)

(Publicerades ursprungligen i Sundsvalls Tidning, 8 Juli 2010)

Måste alltså erkänna att jag inte kände mig så värst mycket klokare efter att ha läst denna “ytterst informativa text”. Så jag försökte hitta andra artiklar på ämnet. Det mesta jag hittade verkade dock inte direkt relevant för det som sades ovan, så till slut vände jag mig till Kristdemokraternas egna hemsida där jag stötte på följande förklaring:

Alla kan klara sig på egen hand? – Om personalistisk människosyn
Det finns olika sätt att se på människan. Liberala partier betonar att individen är viktigare än gruppen. Andra partier framhåller gruppen som viktigast. Kristdemokraternas tanke om människan kallas för personalism och är ett alternativ till individualism och kollektivism. För oss är en person varken sig själv nog eller bara en kugge i samhällsmaskineriet. Varje människa är unik, men vi behöver också gemenskap med andra för att utvecklas.

Så vad betyder då detta? Det är inte helt klart så jag tvingas att gissa. Till skillnad från individualismen ser personalismen individen som fundamentalt svag, otillräcklig, hjälplös, oförmögen att klara sig själv, beroende av andra, och så vidare. Så hon, och alla andra lika otillräckliga individer, behöver en “gemenskap” dvs en grupp för att klara sig. Därför följer det (om vi tar hänsyn till vad Brynielsson och Bertil Hörnqvist skrev ovan)  att vi har “skyldigheter” att solidariskt tjäna gruppen. Men detta är minsann inte kollektivism. Inte alls. Personalismen ser nämligen den patetiske individen—som är metafysiskt, moraliskt och politiskt dömd att leva av och för gruppen—som mer än “bara en kugge”; hon är ju dessutom “unik”.

Jag måste medge att jag har svårt att se vad som gör personalism till ett “alternativ” till kollektivism.

Vilken grupp eller gemenskap som är viktigare än individen och som därför kommer före henne? Kristdemokraterna förklarar:

Alla hör vi hemma någonstans – Om familjen som den viktigaste gemenskapen
Den viktigaste gemenskapen är familjen. I den kan man få möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. Familjen är unik, och det är svårt att ersätta den med någon annan form av gemenskap.

Hur är detta något annat än “gammal hederlig”, konservativ familjedyrkan? Och hur är något annat än en form av mini-kollektivism?

Nationalekonomins begränsningar

1946 skrev Ayn Rand ett brev till Leonard Read, med anledning av grundandet av Foundation for Economic Education (FEE):

The mistake is in the very name of the organization. You call it The Foundation for Economic Education. You state that economic education is to be your sole purpose. You imply that the cause of the world’s troubles lies solely in people’s ignorance of economics and that the way to cure the world is to teach it the proper economic knowledge. This is not true—therefore your program will not work. You cannot hope to effect a cure by starting with a wrong diagnosis.

The root of the whole modern disaster is philosophical and moral. People are not embracing collectivism because they have accepted bad economics. They are accepting bad economics because they have embraced collectivism. You cannot reverse cause and effect. And you cannot destroy the cause by fighting the effect. That is as futile as trying to eliminate the symptoms of a disease without attacking its germs.

Marxist (collectivist) economics have been blasted, refuted and discredited quite thoroughly. Capitalist (or individualist) economics have never been refuted. Yet people go right on accepting Marxism. If you look into the matter closely, you will see that most people know in a vague, uneasy way, that Marxist economics are screwy. Yet this does not stop them from advocating the same Marxist economics. Why?

Hat tip: Ed Thompson.

Plundring lönar sig inte

Teori:

The source of property rights is the law of causality. All property and all forms of wealth are produced by man’s mind and labor. As you cannot have effects without causes, so you cannot have wealth without its source: without intelligence. You cannot force intelligence to work: those who’re able to think, will not work under compulsion; those who will, won’t produce much more than the price of the whip needed to keep them enslaved. You cannot obtain the products of a mind except on the owner’s terms, by trade and by volitional consent. Any other policy of men toward man’s property is the policy of criminals, no matter what their numbers. Criminals are savages who play it short-range and starve when their prey runs out — just as you’re starving today, you who believed that crime could be “practical” if your government decreed that robbery was legal and resistance to robbery illegal (Atlas Shrugged.)

Praktik:

How bad is Venezuela’s economy? Even the criminals are struggling to get by. . . .

Suddenly there’s a whole class of people whose pockets are no longer worth picking.

“If they steal your wallet, there’s nothing in it,” says Yordin Ruiz, 58, a shoemaker. . . .

Fewer bank robberies are occurring, because there’s not much cash in banks. Who can afford to save?

There are fewer cars on the road to steal. With the price of imported parts soaring, many vehicles just sit in garages.

And even the criminals are migrating, the report said, joining a mass exodus of over 3 million people seeking better opportunities abroad.

“In Venezuela, it’s just not profitable to be a thief anymore,” said Roberto Briceño-Leon, a sociologist who coordinates the observatory.

The decline in robberies reflects a peculiar phenomenon. A visitor returning to Caracas after years away might expect to find a city falling down. The economy, after all, shrunk by around half in the past five years. But the city is not collapsing. It is disappearing. (Washington Post.)

För den som vill ha en längre utläggning om varför plundring och brott inte lönar sig, vill jag tipsa om min artikel “Brott lönar sig inte”.