Photo by Khairul Onggon from Pexels

Fri invandring och islamisering

Idag är det många som ifrågasätter invandringsfriheten. En anledning är rädslan för att det kommer hit för många muslimer med islamistiska dvs totalitära tendenser. Fruktan är att område efter område kommer att tas över av informella mini-teokratier och att jihadister kommer fortsätta terrorisera oss till underkastelse. Oron är att om denna utveckling fortsätter då omvandlas Sverige från en liberal demokrati till en totalitär islamisk teokrati. Hotet är inte överhängande, men det är verkligt. Ingen individualist kan ställa sig likgiltig inför en sådan islamisering.

Lyckligtvis finns det ingen anledning för individualister att oroa sig över en sådan utveckling. Ty individualismen utgör det moraliska och därför praktiska svaret. Enligt individualismen är statens enda moraliska syfte att skydda individens rättigheter. Det är så staten säkrar individens frihet. Låt oss med denna utgångspunkt nu fråga oss: Vad bör staten göra för att göra stoppa islamiseringen av Sverige?

Staten kan och bör, till att börja med, göra allt för att stoppa invandringen av objektivt hotfulla individer dvs individer som utgör ett objektivt hot mot individens rättigheter. Staten bör t ex kräva att alla som kommer ifrån ett område plågat av en dödlig smitta genomgår en hälsokontroll. Principen är densamma för objektivt hotfulla muslimer dvs jihadister och våldsbejakande islamister. Således bör staten t ex kräva att alla som kommer ifrån ett område plågat av våldsbejakande islamism och jihadism också genomgår en bakgrundskontroll. (Det räcker inte med att bara ha totalitära dagdrömmar för att räknas som ett hot. För att avgöra om någon är ett objektivt hot måste man titta på fakta som individens handlingar. Därför jag betonar “våldsbejakande”. Med “våldsbejakande” menar jag att man i ord och handling utövar, uppmuntrar eller uppmanar till tvång och våld.)

En del menar att vi bör införa ett ideologiskt test för muslimer. Muslimer ska svara på frågor om vad de tycker och tänker om det ena och det andra. Svarar de “fel”, då åker de hem igen. Förutom att alla ideologiska tester är meningslösa (då inget hindrar hotfulla individer från att bara ljuga för gränsvakterna), är de också oförenliga med individens frihet. Staten ska inte vara sanningens eller moralens skiljedomare. I ett fritt samhälle måste staten vara idé- och värdeneutral. Om man godkänner principen att staten ska reglera vårt tyckande och tänkande då innebär det slutet för vår intellektuella frihet dvs tanke-, samvets-, yttrande- och religionsfriheten. Ty man kan ej inskränka vår intellektuella frihet utan att också inskränka vår ekonomiska frihet. Att göra slut på den intellektuella frihet är därför att göra slut på all friheten—friheten som sådan. Så att försöka bekämpa islamiseringen av Sverige genom att reglera bort vår frihet är som att försöka bota en huvudvärk genom att skjuta sig själv i huvudet.

Nej, objektivt hotfulla muslimer ska identifieras genom deras handlingar, inte åsikter. Staten ska inte bekämpa idéer och värderingar, alldeles oavsett hur falska och onda de än är. Kan staten etablera att man t ex har samröre med någon våldsbejakande islamist- eller jihadistgrupp; har stöttat våldsbejakande islamism eller jihadism; har (försökt) tvinga på andra sin religion; har uppmanat eller hetsat andra till att utöva religiöst-motiverat tvång eller våld; då visar man genom sina handlingar att man utgör ett objektivt hot mot individens rättigheter och då har man ingen rätt att komma till Sverige.

Det finns särskilda omständigheter då det är befogat att tillfälligt stänga gränsen. En sådan är om nattväktarstaten riskerar att bli överbelastad. Det finns fler sådana särskilda omständigheter. Anta t ex att en region har drabbats av en dödlig och smittsam sjukdom som dessutom är (för tillfället) praktiskt omöjlig att upptäcka förrän det redan är för sent. Då måste gränsen stängas gentemot den regionen. Samma princip gäller om det finns trovärdig underrättelse att jihadister försöker ta sig hit samtidigt som (för tillfället) är praktiskt omöjligt att upptäcka dem förrän det redan är för sent. Då måste också gränsen stängas och bör hållas stängd tills hotet antingen är avvärjt eller också man har kommit på hur man ska kunna identifiera och fånga in jihadisterna vid gränsen.

Men detta är långt ifrån allt som staten kan och bör göra för att stoppa våldsbejakande islamister och jihadister från att islamisera Sverige. Här kommer ett litet smakprov av möjliga och faktiska åtgärder:

  • Förbjud alla former av samröre med våldsbejakande islamist- och jihadistgrupper. Självfallet ska jihadister inte få komma tillbaka till Sverige, inte lockas tillbaka och belönas för sin terrorism med skattefinansierade bidrag, jobb, boende, körkort, osv. Självklart ska de fängslas och/eller deporteras
  • Förbjud religionstvång. I vissa områden finns det islamiska moralpoliser som hotar och förtrycker dem som inte lyder sharia. Det förekommer även slöjtvång, kvinnlig omskärelse och tvångsäktenskap med barn. En del tvingas också att lyssna på islamiska böneutrop. Alla dessa företeelser är olika försök att skapa informella mini-teokratier där islamister kan tvinga på andra deras religion. Men det finns ingen rätt att tvinga på andra din religion.
  • Stryp all finansiering av religiösa friskolor. Islamiska fundamentalister kan om det vill sig illa driva skattefinansierade religiösa friskolor och på så vis indoktrinera barn i sina totalitära religiösa läror. I ett fritt samhälle är staten, som sagt, idé- och värdeneutral, varför den inte bör skattefinansiera någon undervisning alls. Men som ett första steg mot att skilja skolan från staten kan vi börja med att strypa all finansiering av religiösa friskolor.
  • Stryp all finansiering av våldsbejakande islamism. Det finns ingen rätt att utöva eller uppmana andra till att utöva religionstvång, eller att hetsa andra till tvång och våld. Således finns det ingen rätt att “praktisera” våldsbejakande islamism. Det finns inte heller någon rätt att finansiera kriminella aktiviteter dvs våldsbejakande islamism. Oavsett dina intentioner, finns det ingen rätt att finansieras av så kallade “välgörenhetsorganisationer” som också används för att sponsra våldsbejakande islamism. Kan staten finna en sådan koppling bör all finansiering från sådana organisationer strypas. Det finns av samma anledning ingen rätt att finansieras av terror-sponsrande islamiska teokratier som Saudiarabien. Diktaturer som Saudiarabien har ingen rätt att existera, än mindre finansiera byggandet av moskéer för deras våldsbejakande islamism. Det finns fler skäl, men dessa är mer än tillräckliga för att staten ska göra allt vad den kan för att strypa all finansiering av våldsbejakande islamism.

Om allt detta inte redan är förbjudet, då bör det genast förbjudas—och det bör alltså förbjudas på individualistiska grunder. För vad det handlar om är att bannlysa initierandet av fysiskt våld och tvång mot individen. Det är så vi säkrar individens rättigheter och förverkligar hennes frihet. Det är så vi bygger och bevarar ett fritt samhälle. (Och än så länge har vi bara skrapat på ytan. Det finns så mycket mer som staten kan och bör göra för att stoppa islamiseringen av Sverige.)

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att problemet med islamiseringen är att den berövar oss vår frihet. Därför kan svaret omöjligen vara att staten berövar oss vår frihet ytterligare. Det är fel väg att gå. Problemet är, som sagt, att vi lider av för lite frihet i vissa informella sharia-zoner (t ex yttrande- och religionsfrihet), inte “för mycket” frihet (t ex invandringsfrihet). Vi åtgärdar inte denna plågsamma brist på friheter genom att reglera bort de friheter som återstår. Vi stoppar inte islamiseringshotet genom att godtyckligt inskränka invandringsfriheten för oskyldiga och ofarliga muslimer. Nej, den moraliska och praktiska lösningen är att staten gör sitt jobb: vinner tillbaka och säkrar individens frihet genom att helt enkelt sätta stopp för de våldsbejakande islamisternas framfart.

Huruvida Sveriges folkvalda är villiga att göra vad som krävs för att skydda individens rättigheter, är en annan sak. Men det förändrar inte att det finns moraliska och praktiska alternativ till stängda gränser.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.

Ny bok: A New Textbook of Americanism

1946 påbörjade Ayn Rand en artikelserie som publicerades under titeln “Textbook of Americanism” (bland annat tillgänglig i The Ayn Rand Column).

I denna artikelserien besvarade Ayn Rand en lång rad samhällsfilosofiska frågor som “Vad är ett socialt system?”, “Vad är Amerikas grundläggande princip?” och “Vad är en rättighet?”

Totalt gick Rand igenom 12 sådana frågor, men hon tänkte ursprungligen besvara betydligt fler än så.

Men nu, 72 år senare, kommer en uppdaterad version A New Textbook of Americanism: The Politics of Ayn Rand.

I denna uppdaterade upplaga får vi Rands “Textbook of Americanism” såväl som hel drös av essäer av Leonard Peikoff, Harry Binswanger, Onkar Ghate, Greg Salmieri och många, många fler.

Då jag råkar veta att A New Textbook of Americanism: The Politics of Ayn Rand är ett projekt som Jonathan Hoenig har jobbat länge på att förverkliga. Så det är kul att se att boken äntligen är här.

Nu när kollektivister till höger och vänster återigen är på frammarsch över hela västvärlden, råder det ingen tvekan om att A New Textbook of Americanism behövs. Världen behöver upplysas om individualismen som ett moraliskt och politiskt ideal.

Läs mer på TextbookofAmericanism.com.

PS. Tyvärr är det för tillfället inte möjligt att beställa boken till Finland. Så jag skulle inte bli förvånad om det inte heller är möjligt att beställa den till resten av norden. Men jag har hört att en Kindle-upplaga är på väg.

Photo by Analise Benevides on Unsplash

Descartes onda demon och konspirationsteorier

ARIs Ben Bayer skrev för ett tag sedan en bra artikel, “An Alternative to Conspiracism’s Foolish Illusions”, om konspirationsteorier och Ayn Rands syn på saken. Medan jag läste den började jag osökt att tänka på Descartes demon. Vad är kopplingen?

Alla som någonsin har stött på konspiratoriska knäppskallar vet att det är helt meningslöst att diskutera med dem. De kommer att tro på sina “teorier” alldeles oavsett vad du än säger. Hur många bevis och argument du än kommer med, har de alltid ett svar eller flera svar: “Jo, men det är PRECIS vad de vill få dig att tro! Förstår du inte det? Dina så kallade ‘bevis’ är fejk! Det är ‘hittepå’. Detta kan bara betyda en sak: Antingen har du fejkat ‘bevisen’ i vilket fall du är en del av konspirationen! Eller också har du, i din blåögda naivitet, fallit för deras trick! Och nu har de dig i ditt grepp! VAKNA!”

Poängen är att vad du än säger kommer de att fortsätta att expandera konspirationens omfattning så att allt du säger tjänar som ytterligare “bevis” för den. Det är därför som det är ett enormt slöseri med tid att försöka motbevisa konspiratoriska knäppskallar.

Detta fick mig att tänka på Descartes onda demon. Descartes ville finna en säker, grund för all kunskap, ett axiom, ur vilket han sedan, steg för steg, kunde deducera fram den ena sanningen efter den andra. Vad är detta axiom? “Att han är ett tänkande ting”. Han kom fram till detta genom att avfärda allt som han kunde tvivla på och till slut fanns bara den introspektiva insikten om att han tänker och tvivlar kvar.

Vid något skede, på vägen dit, funderar Descartes på vad som skulle följa om det fanns en ond demon som ständigt lurade oss till att bland annat tro att det finns en extern verklighet? I så fall måste jag ändå finnas, menar Descartes, om än som ett lurat ting.

Men detta är, enligt en lång rad skeptiker, ingen lösning: “Ja, detta är precis vad den onda demonen vill få dig att tro! Det finns väl ändå inget som utesluter att din ‘klara’ självmedvetenhet endast är en fortsättning på den onda demonens illusion? Tänk Matrix. Jag kan i varje fall föreställa mig att så är fallet, så det är definitivt logiskt möjligt, inte sant?”

När du väl har öppnat dörren för demonen, och allt tvivel den göder, då är det så gott som omöjligt att stänga dörren igen.

Men vad var det som öppnade dörren? Det godtyckliga.

Det var Descartes godtyckliga tvivel. Descartes skäl för att tvivla är väsentligen: “Är det inte möjligt att X är falskt? I så fall kanske det också är falskt?” Det är alltså ur ett “MÖJLIGT” eller “KANSKE” som dessa tvivel härleds. Frågan är dock: Varför tror du att det är “möjligt”? På vilka grunder? Vad berättigar detta “kanske”?

Tvivel måste motiveras. Det måste finnas ett skäl för att tvivla på att X är fallet. Det måste finnas bevis eller logiska argument. Att tro på X utan skäl är dåligt. Att tvivla på X utan skäl är, av samma anledning, lika dåligt.

Att tro utan fakta och logik är religion. Att tvivla utan fakta och logik är skepticism. Psyko-epistemologiskt så hänger religion och skepticism ihop; i båda fallen går man nämligen på sina känslor, inte på fakta och logik.

När man “tänker” med sina känslor då är det vanligt att sker det snabba hopp mellan godtyckligt tvivel om X och en lika godtycklig tro på Z. Det är därför de konspiratoriska knäppskallarna har en tendens att snabbt gå från att godtyckligt tvivla på en sak (“Månlandningen är fejk!”) för att i nästa ögonblick lika godtyckligt tro på en annan (“Jorden är platt!”). Och om man tror på en konspirationsteori, då brukar man ofta tro på tio ytterligare.

Det är ingen slump att en överväldigande majoritet av alla som tror att jorden är platt också tror att det ligger bakom en global konspiration som syftar till att hjärntvätta oss alla till att istället tro att jorden är platt. Det är ingen slump att konspirationsteorierna flödar i det extremt religiösa Mellanöstern.

Det som ligger till grund för knäppskallarnas konspirationsteorier är att de vid något skede öppnade dörren för det godtyckliga. Och när de väl öppnade den dörren, då är det omöjligt att stänga den igen med fakta och logik. För precis som Descartes demon kan de alltid komma tillbaka och säga, “Kanske dina bevis är fejk? Kanske de där vetenskapsmännen är en del av konspirationen? Är det inte möjligt att fejka bilder? Är det inte möjligt att muta vetenskapsmän?” (Och ur dessa känslobaserade godtyckliga “kanske” och “möjligt”, går de sedan till följande känslobaserade trosartikel: “Visst är det så.”)

Det gäller att aldrig öppna dörren för det godtyckliga. Det bästa svaret är därför att ignorera det som om inget har sagts. På den här punkten får Leonard Peikoff får sista ordet: “The reason is that, cognitively speaking, nothing has been said. One cannot allow into the realm of cognition something that repudiates every rule of that realm.” Och lite längre fram: “An assertion outside the realm of cognition can impose no cognitive responsibility on a rational mind, neither of proof nor of disproof. The arbitrary is not open to either; it simply cannot be cognitively processed. The proper treatment of such an aberration is to refrain from sanctioning it by argument or discussion.” (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, ss. 164-165, 168-169.)

€ € €

För den som vill veta mer om dåliga epistemologiska idéer som det godtyckliga, skepticism, och hur de har en avgörande roll i människans liv, rekommenderar jag följande material för självstudier:

Photo by Analise Benevides on Unsplash

Kort om den filosofiska orsaken till den svenska skolans förfall

Vid Quilette skriver Magnus Henrekson och Johan Wennström om den svenska skolans förfall. Författarna klandrar framför allt den “socialkonstruktivistiska” pedagogik som numera dominerar den svenska skolan:

This approach contends that knowledge and reality are subjectively constructed, which implies that knowledge cannot be transferred from teacher to student . . . Instead, students should be given freedom of choice in their learning and work independently to acquire supposedly general skills such as creativity and critical thinking, which are considered more durable than ‘facts’ arbitrarily arranged in core subjects.

Enligt den “socialkonstruktivistiska” pedagogikens “logik” ska lärarna inte ägna sig åt att lära eleverna tonvis med väsentliga fakta och kunskaper. Istället är det tänkt att okunniga elever ska själva eller tillsammans med andra “lära sig” genom att fumla sig fram till “kunskap”. Den obildade ska alltså leda den obildade. Med en sådan irrationell pedagogik är den svenska skolans tillstånd inget mysterium.

Jag minns förresten själv hur det var när jag gick i skolan på 1990-talet. Det var ofta så illa att jag tvingades kompensera för den bristande “undervisningen” genom att ägna oräkneliga timmar åt fakta- och kunskapsintensiva självstudier i skolans bibliotek.

Samma “socialkonstruktivistiska” pedagogik har, som väntat, haft samma destruktiva inverkan i t ex USA, Frankrike, Storbritannien och Spanien. Så detta är inget unikt för Sverige. Vad som möjligen är unikt för Sverige är hur snabbt skolan har förfallit.

För exempel, bevis och detaljer råder jag nyfikna att bland annat läsa Seven Myths about Education av Daisy Christodoulou och God utbildning och dålig: Internationella exempel av Inger Enkvist. Ni kan också lyssna på Leonard Peikoffs klassiska Ford Hall Forum-föredrag “The American School: Why Johnny Can’t Think”:

Vad är denna “socialkonstruktivistisk” pedagogik uttryck för? I filosofiska termer, är den naturligtvis ett uttryck för subjektivism.

Subjektivism är idén att verkligheten är en produkt av medvetandet. Medvetandet upptäcker, enligt detta synsätt, inte verkligheten; det skapar den.

Om subjektivismen är riktig, då följer det förstås att det inte finns någon objektiv verklighet eller objektiv kunskap för lärare att lära ut, varför det enda som återstår är för elever att själva (eller tillsammans) “skapa” sin egna (eller gemensamma) subjektiva “sanning”.

Den svenska skolans förfall utgör därför ännu en dramatisk illustration av vilken avgörande betydelse fundamentala dvs filosofiska idéer har för världen vi lever i.