Det politiska spektret

Tittar vi oss omkring på olika politiska rörelser, ideologier och system, kommer vi att se att vad som är gemensamt för de flesta är att de förespråkar kollektivism, idén att kollektivet är den minsta enheten med verklighet och värde. Kollektivet är måttstocken för gott och ont. Det goda är det som främjar kollektivet och tvärtom. Naturligtvis ska den goda staten tjäna kollektivet. Individen bör därför leva och offra sig för kollektivet och ska därför kontrolleras för kollektivets bästa. Helt eller delvis. Individens kropp eller själ eller både och. Kollektivismen fordrar alltså statlig makt på bekostnad av individens frihet dvs étatism. Exempel på étatism är olika former av diktaturer som har präglat historien: absoluta monarkierna, oligarkier, teokratier, tyrannier.

I västerlandet kom étatismen att fullständigt dominera fram tills åtminstone John Lockes dagar. Med Lockes samhällsfilosofi fick vi helt ny syn på statens roll: att tjäna individen. Enligt Lockes samhällsfilosofi är individens liv och lycka viktig och värdefull. Därför har hon rätt att sträva efter sitt eget liv och välbefinnande. Locke förespråkade alltså individualism, idén att individen är den minsta enheten med verklighet och värde. Så med Locke fick vi för första gången två diametralt motsatta ideologiska perspektiv på staten.

Innan jag fortsätter vill jag bara poängtera att de ideologiska alternativen vi konfronterar är inducerade. De bygger på observationer av de ideologier och system som människor har funderat på eller erfarit sedan “Andra avhandlingen om styrelseskicket” publicerades 1689. Ska vi klassificera ideologier och system på en skala mellan två motpoler, då finns det, i verkligheten, bara ett alternativ: étatism vs. kapitalism eller frihet vs. diktatur.

Det är därför vi kan ta vilken politisk fråga som helst och alltid översätta den i termer av väsentligheter: Ska staten skydda eller kränka individens rättigheter? Ska staten skydda individens frihet eller ska den kontrollera individen? Ska individen vara fri eller inte?

Det finns bara ett sätt att konsekvent tjäna individens frihet och många sätt att inkonsekvent och konsekvent inskränka densamma. Därför finns det bara ett system som konsekvent skyddar individens frihet (laissez-faire kapitalism) och många system som helt eller delvis inskränker olika aspekter av individens frihet.

Med denna induktivt grundade skala etablerad vill jag nu föreslå en grafisk illustration som jag tror och hoppas på kan ytterligare förenkla och förtydliga mitt resonemang om vänster/höger. Här tänker jag vara så fräck att jag helt enkelt “lånar” och rättar Nolans defekta diagram:

Vad vi får här är en skala som visar de två verkliga alternativen: étatism och laissez-faire kapitalism. I mitten placerar jag ideologier som förespråkar system som blandar étatism och kapitalism. Det vill säga system som delvis förslavar individen och delvis lämnar henne fri. Det vill säga blandekonomier.

I mitt diagram görs ingen skillnad på ideologier och system. Man kan göra en sådan skillnad, och i vissa sammanhang finns det kanske en vits med det. Men annars är det ju uppenbart att vare sig vi tänker på ideologier eller system hänger de ihop. Ideologier som förespråkar statliga tvångsingrepp förespråkar ju system som kränker individens rättigheter. System som kränker individens rättigheter kan ju bara rättfärdigas av ideologier som förespråkar statliga tvångsingrepp. Så man kan här mäta och relatera ideologier eller system eller både och samtidigt.

Vare sig vi pratar om klassisk liberalism, socialliberalism eller nyliberalism är “liberalism” vad Ayn Rand kallade för en vag gummi-term som har förlorat sin ursprungliga betydelse och som nu betyder nästan vad som helst. Notera ordbokens definition av “liberalism”: “politisk åskådning som slår vakt om såväl den enskildes som den privata företagsamhetens frihet men ändå accepterar statliga ingrepp för att säkra medborgarnas välfärd”. I den mån ordboken fångar upp hur svenskarna tänker och talar kan vi fastslå att som i USA är “liberalism” nu synonymt med “socialliberalism”. (Det var förresten för att skilja sig från vad “liberalismen” hade blivit som man senare kom att mynta engelskans “liberatarianism” och svenskans “nyliberalism”.)

Nej, jag säger inte att “liberalismen” är bortom räddning eller att det inte är värt att slå vakt om. Men det är inget jag tänker orda om idag. Men på grund av termens vaghet vill jag inte benämna de konsekventa förespråkarna av individens frihet “liberaler” mer än vad jag vill benämna dem “nyliberaler” (som välkomnar anarkister). Jag kallar dem för kapitalister då de förespråkar kapitalism.

I dagens Sverige finns det fyra populära ideologiska strömningar: “liberalismen” dvs socialliberalismen (Liberalerna och Centerpartiet), konservatismen (Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna), liberalkonservatismen (Moderaterna) och socialdemokratin (Socialdemokraterna och Vänsterpartiet).

Det sägs att socialliberaler värnar mer om den personliga friheten (t ex yttrandefriheten) än konservativa och att liberalkonservativa värnar mer om den ekonomiska friheten (t ex näringsfriheten) än socialdemokrater. Socialdemokrater är något mer benägna att vilja inskränka individens ekonomiska frihet än hennes personliga. Så om jag skulle tänka på ideologier, i ordets vidaste mening, då skulle jag placera dem ungefär så här:

I praktiken kan man inte skilja personlig frihet från ekonomisk frihet och vice versa. Äganderätten är nämligen en förutsättning för att kunna utöva alla andra rättigheter. Så skillnaderna mellan socialliberaler, konservativa och socialdemokrater tenderar att suddas ut.

Om det någonsin fanns tydliga skillnader i attityden mot personlig och ekonomisk frihet är det numera nästan omöjligt att skilja en förbjudande Liberalpartist från en frihetlig Socialdemokrat. Hur skiljer man egentligen en Socialdemokrat som värnar om “vård-skola-omsorg” från en Moderat som värnar om “statsindividualismen”?

Alla vill styra och knuffa individen via den reglerande och omfördelande välfärdsstaten. Därför är det trångt i den blandekonomiska “mitten”.

Bra och billig privat sjukvård, en fingervisning

En av de stora myterna är att den fria marknaden lämpar sig inte för sjukvård. De flesta tror att privat sjukvård är så sjukt dyrt att nästan ingen skulle ha råd med den. Se bara på USA.

Ja, det är sant att den amerikanska sjukvården är sjukt dyr. De ofta motbjudande sjukvårdsräkningarna inte har någon som helst förankring i verkligheten. Och det stämmer att alldeles för många blir ruinerade av de orimliga kostnaderna.

Men vad som inte är sant är att de löjliga och förödande räkningarna är en oundviklighet med privat sjukvård.

Den amerikanska sjukvården är inte sanslöst dyr eftersom folk måste betala ur egen ficka. Tvärtom. Den blev sanslöst dyr eftersom färre betalar mindre ur egen ficka än någonsin. Nästan 90% av sjukvårdskostnader betalas av någon annan än patienten nämligen försäkringsbolagen eller staten. Detta system där “någon annan,” en tredje part, betalar för merparten av sjukvården är skapad av omfattande statliga tvångsingrepp, inte den fria marknaden.

Detta “någon annan betalar”-systemet har bland annat resulterat i uppbyggandet av en stor och dyr byråkrati runt försäkringsbolagen och de statliga sjukvårdsprogrammen, och osynliggörandet av kostnader för patienter och läkare. Kombinationen får kostnaderna att skjuta i höjden. (För detaljer läs min artikel “Sjukvårdskapitalism—ett kunskapslyft för högern”.)

Om människor vore fria att själva betala för sin sjukvård då skulle den inte bara vara bättre utan också billigare. Privat sjukvård skulle som det allra mesta vi betalar för själva vara något som de allra flesta skulle ha råd med. Och ett växande fenomen i USA ger oss en fingervisning om hur mycket billigare och bättre sjukvården skulle vara om folk betalade för den själva.

Fenomenet heter “direct primary care” eller “direkt primärvård”. För en låg fast månadsavgift på ca 500 SEK i månaden får du tillgång till öppenvårdens vanliga tjänster. “Direkt primärvård” kostar bara en bråkdel av vad det kostar vid en läkarmottagning som jobbar inom det statligt framkallade “någon annan betalar”-systemet. Så det är inte bara billigare utan också bättre då man får en fast och personlig relation till en hus- eller familjeläkare.

Den “direkta primärvården” är det närmsta man kommer till en fri sjukvårdsmarknad i USA. Och som vi kan se fungerar det alldeles utmärkt då den ju redan idag erbjuder massorna bra och billig privat sjukvård.

Ändå är dessa läkarmottagningar bara öar av kapitalism i ett hav av étatism. Så potentialen är enorm.

Ju fler läkare som jobbar så här desto bättre utbud. Konkurrensen skulle hårdna. Om samtliga läkare övergav den statliga “någon annan betalar”-byråkratin skulle också specialistvårdens priser anpassa sig till verkligheten. Priser skulle rasa och dala. De skulle bli skäliga och rimliga. Sakta men säkert skulle alltså bra privat sjukvård i allmänhet bli överkomlig för de allra flesta precis som nästan allt annat som folk redan betalar för själva.

Haiti, den fria ekonomins skyltfönster?

När jag debatterar på internet händer det alltid att socialister ska komma med bisarra En ding ding värld-påståenden. Ja, en del saker de häver ur sig är så absurda att man kan ibland tro att de inte vet att internet finns.

För ett tag sedan stötte jag exempelvis på några socialister som av någon outgrundlig anledning använde sig av Haiti som ett slagträd i debatten.

Det tycktes tro att om de bara de skriker “Haiti!” kommer jag börja darra av fasa och skämmas till tystnad. Men den enda inverkan deras tjat om Haiti hade var att jag blev nyfiken och började undra: Varför just Haiti?

Det är ju inte som att kapitalister brukar lyfta fram Haiti som något föredöme på samma sätt som socialister brukar framhålla fattiga skitländer som Kuba och Venezuela när de vill visa oss att “en annan värld är möjlig”. Och varför skulle vi?

Haiti är ett av världens ofriaste länder och ekonomier. På Haiti är den privata äganderätten, som ju är en väsentlig aspekt av kapitalismen, svagast i världen. Som ett av världens mest företagsfientliga länder är det ett av de sämsta länderna att göra affärer i. Föga överraskande plågas landet av omfattande korruption och svågerpolitik. Helt emot kapitalismens principer gynnar staten ett fåtal med privilegier på andras bekostnad. Det är alltså inte undra på att Haiti är den västra hemisfärens allra fattigaste land.

Haiti är alltså ett av världens minst kapitalistiska länder. Ändå är det Haiti som förvånansvärt många socialisterna vill skrämma oss med. Det är som om de på allvar trodde att Haiti är den fria ekonomins skyltfönster. I verkligheten är det ännu ett av étatismens många skräckexempel.

George Reisman—nu på svenska

Per-Olof Samuelsson (POS) är inte bara en fantastisk skribent, vass polemiker och auktoritet på Ayn Rands filosofi. Han är även en begåvad översättare. Det var hans översättning av Ayn Rands Kapitalismen: det okända idealet som förändrade mitt liv. Och jag vet att jag är inte ensam när jag säger att POS är tveklöst och med stor marginal den överlägset bästa översättaren av Ayn Rand till svenska.

Men som om detta inte vore nog har POS dessutom översatt artiklar av den lysande ekonomen George Reisman:

  • Den giftiga miljörörelsen: “Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.”
  • Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin: “Det faktum att vinster är en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete, och också det faktum att deras arbete består i att tillhandahålla styrande och vägledande intelligens på produktionsprocessens högsta nivå, föranleder en radikal omtolkning av läran om arbetarnas rätt till hela produkten. Nämligen att denna rätt tillgodoses när först hela produkten och sedan hela värdet av produkten kommer i företagarnas och kapitalisternas besittning (vilket förstås är precis vad som händer dagligen i en marknadsekonomi). För de, inte löntagarna, är de som i en grundläggande mening producerar produkterna.”
  • Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär: “Vad Mises identifierade var att privat ägande till produktionsmedlen existerade bara till namnet under nazisterna och att ägandet av produktionsmedlen i allt väsentligt låg hos den tyska staten. För det var den tyska staten och inte de nominella privata ägarna som utövade alla ägandets väsentliga maktbefogenheter: den, och inte de nominella privata ägarna, bestämde vad som skulle produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och till vem det skulle distribueras, likaväl som vilka priser som skulle tas ut och vilka löner som skulle betalas, och vilka utdelningar eller andra inkomster de nominella privata ägarna skulle tillåtas erhålla. De påstådda privata ägarnas ställning, visade Mises, reducerades väsentligen till att vara hantlangare åt staten.”
  • Kapitalismens välvilliga natur: “Som Mises har visat verkar i en marknadsekonomi, vilket naturligtvis är vad kapitalismen är, privat ägande av produktionsmedlen till allas gagn, icke-ägarnas lika väl som ägarnas. Icke-ägarna drar nytta av de produktionsmedel som ägs av andra. De drar denna nytta i den mån som och när de köper dessa produktionsmedels produkter. För att dra nytta av General Motors fabriker och utrustning, eller av Exxons oljefält, oljeledningar och raffinaderier, behöver jag inte äga aktier eller obligationer i dessa företag. Jag behöver bara vara i en ställning där jag kan köpa en bil, eller bensin, eller vad det vara må, som de producerar.”
  • De en procenten och de nittionio: “Vad de protesterande inte inser är att de 1 procentens rikedom tillhandahåller de 99 procentens levnadsstandard.”

Ni hittar dessa och andra översatta artiklar på POSs “George Reisman på svenska”.

Jag vill faktiskt påstå att självstudier i George Reismans verk är, tillsammans med Ayn Rand, en förutsättning för att effektivt kunna argumentera för kapitalismen som det moraliska idealet. Så är ni obekanta med Reisman då har ni mycket att ta igen. Och tack vare Per-Olof Samuelsson kan du nu läsa många av hans viktigaste artiklar på svenska!

Total förvirring om total frihet

I helgen blev jag lite ställd av ett underligt resonemang. Jag gav svar på tal men var inte nöjd med min insats. Men nu när jag har haft ett par dagar att tänka igenom det hela vet jag äntligen vad all hullabaloo handlade om.

Det började med att vi diskuterade huruvida majoriteten har rätt att förbjuda individen att handla alkohol från konkurrenter till Systembolaget, det statliga tvångsmonopolet. I demokratier är det majoriteten som bestämmer. Majoriteten har enligt mig inte någon rätt att inskränka individens frihet alls. Jag motsätter mig “demokrati” då det leder till majoritetens tyranni. För mig gör det ingen skillnad om det är en diktator eller en majoritet som inskränker min frihet. Det är lika illa vilket som.

Min meningsmotståndare ville nu få det till att om man är emot “demokratiska beslut” är man likaså emot lag och ordning. Detta är naturligtvis ett falskt alternativ. Det första tillägget till USAs författning säger som bekant att staten inte får stifta lagar som inskränker yttrandefriheten. Jag vill bara gå ett steg längre med ett tillägg som säger att staten inte får stifta lagar som inskränker individens frihet. Jag är alltså bara emot “demokratiska beslut” som kränker individens rätt till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka.

Det är fantasilöst att tro att valet står mellan majoritetens oinskränkta makt över individen eller anarki. Men detta är, av allt att döma, vad min meningsmotståndare tror. För nu började han envisas med att “total frihet” är omöjligt. (För honom och hans likar är den “totala frihetens” omöjlighet en rationalisering för majoritetens tyranni.)

Och det var nu jag blev förbryllad. På vad sätt är “total frihet” omöjligt? Idén tycks vara att så fort förbjuder någonting alls, vad som helst, inskränks friheten. Då ville jag göra gällande att total frihet som princip förutsätter att man inte kränker den överordnade principen om individens rättigheter. Men jag klandrar honom inte för att han inte kunde eller ville köpa detta. Min förklaring var ganska kompakt.

Men det allra sista han yppade skulle dock senare visa sig vara avgörande. Det han sade var att allt vi gör inskränker andras frihet. Detta stämmer möjligen om man är en psykopat (som inte kan “låta bli” att våldföra sig på andra), men huruvida han är en eller inte lät jag stå för honom. Det var nu han började cirkla tillbaka till det här med “total frihet”. Och jag gav upp.

Men jag slutade inte tänka på vår diskussion. Och ett par dagar senare slog det mig varför jag blev slagen av detta. Vad jag insåg är att han och hans likar inte vet vad frihet är. Därav total förvirring om total frihet. Detta blir uppenbart så fort man funderar på saken.

Vad är frihet? I ett politiskt sammanhang definieras frihet som frånvaron av fysiskt tvång. Att tvinga är att använda sig av eller hota med fysiskt angreppsvåld. Så frihet är därför ytterst frånvaron av fysiskt angreppsvåld. Att förbjuda angreppsvåld är att förbjuda inskränkningar av friheten. Att förbjuda angreppsvåld inskränker inte friheten utan förverkligar den. Total frihet råder vid ett totalt förbud mot angreppsvåld. Sådan total frihet är inte bara möjligt utan också önskvärt.

Miljöpartiets motstånd till kärnkraft bygger på irrationell rädsla, inte fakta

Årets politiska självmål kommer nog Miljöpartiets Per Bolund att stå för. Se själva:

För att motivera detta påstående hänvisar Bolund till en artikel i NyTeknik. Artikeln berättar om hur kärnkraftverket i Fukushima slogs sönder av tsunamin som dödade 20 000 människor. NyTeknik: “De flesta dödsfallen orsakades av tsunamin. Några få omkom av själva jordbävningen. Kärnkraftshaveriet bedöms inte ha lett till några dödsfall.” (Min betoning.)

NyTeknik citerar också en expert som säger att: “Vi har inte sett några direkta negativa hälsoeffekter som kan härledas till strålning. Bedömningen totalt är att det är osannolikt att några framtida strålningsassocierade hälsoeffekter kommer att kunna upptäckas statistiskt, säger Unscear-ledamoten Eva Forssell-Aronsson vid Göteborgs universitet.”

Fakta visar, tvärtemot vad Per Bolund insinuerar, att även under de allra värsta och mest osannolika scenarier är kärnkraften extremt säker.

Fukushima var en naturkatastrof, inte en kärnkraftskatastrof. Men Bolund är livrädd för den säkra kärnkraften, inte den osäkra naturen. Vad är ett annat ord för en extrem irrationell rädsla? Fobi.

Miljörörelsen är religiös, inte vetenskaplig. Det är därför miljörörelsen har en lång historia av att överdriva eller hitta på olika miljöhot. Det är därför miljörörelsen har gjort den ena felaktiga domedagsförutsägelsen efter den andra. I 50 år har de skrämt med halvsanningar och lögner. Enligt deras sekulära religion, ekologismen, måste vi offra oss och vår livsbefrämjande industricivilisation för att blidka naturen som annars straffar oss för vårt syndiga leverne.

Sveriges energipolitik bör bygga på fakta och logik, inte Miljöpartiets religiösa kärnkraftsfobi.

“Islamofobi” är en smädelse

Sverigedemokraternas Richard Jomshof sade att islam är en “avskyvärd ideologi och religion”. Eftersom detta är ett oförlåtligt “tankebrott” blev reaktionerna häftiga. Detta uttalande var “fullständigt omdömeslöst”, “direkt stötande”, “avskyvärt”, och så vidare.

Några kommenterar var mer verklighetsfrånvända än vanligt. Morgan Johansson sade att SD “hotar religionsfriheten”. Tobias Billström antydde att religionsfriheten inte ger någon rätten att tycka och känna vad de vill om “en hel religion” som islam.

En del betraktelser var däremot bara ogenomtänkta. Maria Hildas, ordförande för S-föreningen för jämställdhet, menade att Jomshofs olustiga känslor för islam är så pass allvarliga att det borde få alla “demokrater att reagera”. Betyder detta att vissa tankar och känslor inte hör hemma i en demokrati?

Somliga använder ord som de inte vet vad de betyder. De har hört ordet någon gång och bara känner att det är något som hör hemma i detta sammanhang. Så de upprepar det och hoppas på det bästa. Annie Lööf sade till exempel att SD “hymlar inte ens med sin islamofobi”. Réka Tolnai var inne på samma spår: “Att kalla islam för en ‘avskyvärd religion’ är islamofobi. Finns ingen befogad eller rimlig del i det uttalandet överhuvudtaget”.

Det finns så mycket som är så irrationellt med dessa reaktioner på Jomshofs kommentar att det är svårt att veta var man ska börja.

“Islamofobi” är vad filosofen Ayn Rand kallade för ett “anti-begrepp”. Ett anti-begrepp bildas när man medvetet klumpar ihop vitt skilda saker på grund av ytliga likheter. Målet är att tillintetgöra viktiga begreppsliga distinktioner.

Det sägs att “islamofobi” bara handlar om hat och fördomsfullhet mot islam och muslimer. Men ser vi på vilka som brännmärkts som “islamofober” ser vi att det syftar på alla islamkritiker; fördomsfulla och fördomsfria. Sam Harris har till exempel smädats som “islamofob”.

Som begrepp blandar “islamofobi” ihop irrationella fördomar mot islam och muslimer med en rationell analys och utvärdering av islam. Begreppet används alltså för att misskreditera och tysta kritiska röster som fördomsfulla eller värre. “Islamofob” är ett ogiltigt begrepp som inte hör hemma i en rationell debatt.

Ja, man kan och bör göra skillnad på islam och islamism. Man kan vara muslim utan att önska sig en islamisk teokrati. Men islam och islamism hänger ihop. Islamism är den politiska tillämpningen av islam. Det är namnet på en politisk ideologi som säger att samhället ska bygga på islam. Islamister vill ha en islamisk stat.

Så hur kan man säga att islamism är ett problem, men inte islam? Och om det nu inte finns några fel och brister i islam, vad är då bekymmersamt med islamisternas fromma önskan att samhället underkastar sig till Allahs vilja? Du är väl inte “islamofob”?

Vad är fel med hat? Känslor som sådana är varken sanna eller falska eller bra eller dåliga. De kan däremot vara befogade eller inte. Men i debatten antyds det att det finns inga skäl för att ogilla islam. Notera hur Réka Tolnai formulerar sig: “Sverigedemokraterna normaliserar hat mot islam under bästa sändningstid och tittarna fick bara se på”. Hon får det till att framstå som att hatet är ett ont i sig.

Varför kan man inte hata islam? Vad är det som gör det omöjligt för rationella och fördomsfria människor att hysa motvilja gentemot islam? Är det så att att man oavsett fakta och logik måste uppskatta islam? Måste man anse att islam är en älskvärd religion för att slippa helt grundlösa anklagelser om att lida av en ogrundad rädsla för islam?

Det finns ingen brist på verser som används av muslimer, islamister och jihadister för att rättfärdiga förtryck och terror. Jag vill att vi ska “normalisera” hatet mot alla totalitära ideologier—och religioner. Så i den mån islam som religion kommer med totalitära implikationer kan jag inte se varför den ska besparas min befogade avsky.

Religioner ska inte dömas efter vad troende gör och troende ska inte dömas efter vad religionen säger. De flesta troende är ofta vettigare och trevligare än deras religion. Som alla andra troende bör muslimer dömas som individer utifrån deras egna uttalanden och handlingar, inte utifrån vad islam säger.

Dagens citat

“I will add that the man who never looks into a newspaper is better informed than he who reads them; inasmuch as he who knows nothing is nearer to truth than he whose mind is filled with falsehoods & errors”.

— Thomas Jefferson

Kapitalismen gjorde arbetsplatserna säkrare, inte arbetarrörelsens kamp

För ett tag sedan uppmärksammade förträffliga HumanProgress.org om att de amerikanska arbetsplatserna aldrig varit säkrare. 1913 dog 61 av 100 000 arbetare på jobbet. 2014 dog endast 3 per 100 000. Det är en nedgång på 95%. Vad förklarar nedgången? Marian L. Tupy skriver:

Labor union activism, including strikes and protests, has been traditionally credited with making the workplace safer. But, improving working conditions cannot be divorced from the overall improvement in the standard of living. The massive economic expansion in the second half of the 19th century, in particular, tightened the labor market and workers started to gravitate toward more generous employers. It was only after a certain critical mass of workers achieved more tolerable working conditions that more general workplace regulations became imaginable and, more importantly, affordable.

Ja, ekonomiska framsteg gör säkrare arbetsplatser möjliga. Men Tupy antyder att kausaliteten är att när ekonomin växer blir arbetsmarknaden “stram” och den ökade konkurrensen tvingar affärsmän att locka med “generösare” villkor. Men beroende på hur detta tolkas är detta en halvsanning.

Ja, konkurrensen om arbetare gör att arbetsköpare måste locka med högre löner, bättre förmåner, tryggare och trevligare arbetsplatser. Men Tupys oförsiktiga resonemang kan ju tolkas som att det är den högre levnadsstandard som kommer först, varför människor kan konsumera mera, ekonomin växer och att konkurrensen om den begränsade arbetskraften ökar. Tupy gör det verkliga orsakssambandet oklart. Tupys formuleringar kan ge en det felaktiga intrycket att det är konsumtion som driver ekonomin, inte produktion. Därför vill jag här lägga till väsentliga fakta.

Vår levnadsstandard bestäms av våra reallöner (lönen mätt i förhållande till mängden varor och tjänster som kan köpas dvs köpkraften) och våra reallöner bestäms av produktiviteten. Ju högre produktivitet, desto högre reallöner.

Det var affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjde arbetarnas produktivitet och reallöner. I början var produktiviteten så låg att arbetarna behövde jobba 50, 60, 70 timmar i veckan för att försörja sig och sin familj. Men allteftersom reallönerna steg var köpkraften lika hög efter 60 timmar som den brukade vara vid 70 timmar. Och senare var den lika hög efter 50 timmar som vid 60. Och så vidare.

Så många arbetare hade nu råd att gå ned i arbetstid. De hade råd att gå ned i arbetstid och nominell lön (mätt i kronor och öron) eftersom deras reala lön (mätt i varor och tjänster) förblev densamma eller högre. Du behöver knappast tvinga affärsmän att minska sina lönekostnader genom att låta arbetare jobba färre timmar men ändå producera lika mycket eller mer än tidigare. Vinstintresset räcker. Så arbetstimmarna började gå ned i slutet av 1800-talet. Den vanlige amerikanen jobbar år 2020 ca 1300 färre timmar än år 1870!

Denna trend inleddes innan arbetarrörelsen fick något inflytande har fortsatt oavsett ländernas lagstiftning. Det beror på att det inte är lagstiftningen som är avgörande, utan produktiviteten. Det är därför de länder som har sett sin produktivitet stiga mest, de allra rikaste länderna, som också har sett de största arbetstidsförkortningarna. Lågproduktiva, fattiga länder ser sin arbetstid stå stilla eller till och med öka.

Samma vinstintresse som driver affärsmän att locka med färre arbetstimmar får dem också att göra arbetsplatser tryggare och trevligare. Åtgärder som gör arbetsplatserna tryggare och trevligare brukar nämligen ofta betala sig själva. Trygga och trevliga arbetsplatser är ju attraktivare varför man kan locka folk att jobba för en med lägre löner än vad som hade krävts om arbetsplatserna var otrygga och otrevliga. Det är ju därför farliga och smutsiga jobb betalar mer. De allra flesta föredrar att jobba på ett tryggt och trevligt kontor för en lägre nominell lön än, säg, i ett farligt och smutsigt avlopp för en högre nominell lön. Och de allra flesta har sedan länge råd att välja bort en högre nominell lön vår rekordhöga produktivitet har resulterat i rekordhöga reallöner.

Det är vår höga produktivitet som har gjort trygga och trevliga arbetsplatser ekonomiskt gångbara. Utan vår höga produktivitet hade lagar som tvingar fram förbättringar också tvingat fram lägre löner eller arbetslöshet. Det finns många sätt vi kan se detta. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar ned arbetstiden från 40 timmar i veckan till 30 får man lägre löner eller högre arbetslöshet eller både och. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar fram kostsamma förbättringar på arbetsplatser måste det också resultera i lägre löner eller arbetslöshet.

Det enda som markant och varaktigt lyfter produktiviteten—och därmed massornas levnadsstandard—är kapital och teknologi. Arbetarrörelsen kan “kämpa” med strejker och lagar. Men verkligheten är att inga strejker och lagar i världen kan trolla fram kapital och teknologi. Tvärtom har arbetarrörelsens strejker och lagar endast bidragit till att hålla nere produktiviteten och därmed också massornas levnadsstandard.

Det är kapitalismens välgörande marknadskrafter—utbud och efterfråga, vinstintresset, konkurrens—som har gjort våra arbetsplatser tryggare och trevligare än någonsin. Och det som har gjort detta ekonomiskt gångbart är affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjer massornas produktivitet, inte arbetarrörelsens kamp.

“Marknadsliberal klimatpolitik”: att straffbeskatta oskyldiga individer

Finns det en liberal “klimatpolitik”? Nej. För statens jobb är att skydda individens frihet, inte kontrollera vädret. Ändå finns det “marknadsliberaler” som vill motivera en statlig klimatpolitik som går ut på att beskatta individen för hennes koldioxidutsläpp.

Deras ursäkt för att göra så är att det finns en liberal princip som säger att den som förorenar betalar för skadan. Och på ytan låter detta rimligt. Men tar vi en närmare titt ser vi att detta resonemang inte håller.

Ja, man kan säga att det är en liberal princip att om du kan bevisa inför en domstol att du eller din egendom har skadats av föroreningar orsakade av en individ eller individer i samverkan då kan och bör du ersättas ekonomiskt för detta av de skyldiga. Men det är finns ingen liberal princip som säger att staten straffbeskattar oskyldiga individer för obevisade skador.

Jag tror inte att det går att bevisa att någon enskild individs koldioxid på 5 till 20 ton per år har skadat någon annan eller deras egendom. Jag tror inte heller att man kan hitta några individer i samverkan (företag) vars koldioxidutsläpp har skadat någon eller något.

Så på vilka grunder kan man då motivera statliga “priser” eller skatter för att tvinga individer att “bära kostnaderna” för deras föroreningar istället för att “vältra över” dem på andra?

Är “klimatförändringarna” en sådan skada som enskilda individer ska straffas för? Nej. Ingen individ kan ju rimligen hållas ansvarig för “klimatförändringarna” och rättfärdigar därför inga “marknadsliberala” klimatskatter eller liknande.

Om Sveriges samlade koldioxidutsläpp på 50 miljoner ton inte gör någon skillnad för att hejda “klimatkatastrofen” följer det att individens koldioxidutsläpp på 5 eller 20 ton gör ännu mindre skillnad. (Och vi vet att Sveriges samlade koldioxidutsläpp varken gör till eller från för även om Sveriges koldioxidutsläpp gick till noll skulle det ändå inte räcka. Det är ju mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp som måste minska med minst 80% för att bromsa “klimatförändringarna”. Därför pratar alarmisterna om globala klimatavtal och liknande.)

Att trots allt detta insistera på att staten ska straffbeskatta individer—för skador som de omöjligen kan orsaka—på grund av mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp är lika rimligt som att, säg, straffa män för männens samlade bidrag till brottsstatistiken. Att straffa den enskilde för gruppens samlade synder går möjligen att motivera på kollektivistiska grunder, men omöjligen på individualistiska.