Wikipedia beskriver den så kallade nedsippringsteorin som ”antagandet att införandet av skattesänkningar eller andra ekonomiska fördelar för företag och höginkomsttagare indirekt bidrar till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet”. (Wikipedia är för det mesta en ganska dålig källa men den ger oss ändå en hum om vad de flesta tror och ”vet”.)

Hur ska skattesänkningar för ”de rika” gynna alla, inte bara de rika? Kritiker inbillar sig att de som förespråkar skattesänkningar för ”de rika” tror att resten vinner på det då ju mer mat de rika äter, desto mer smulor kan resten av oss leva på. Om detta vore argumentet för skattesänkningar för ”de rika”, då skulle kritikerna har rätt. Men detta är en kausalitet som ingen någonsin har argumenterat för. Så kritikerna attackerar bara deras egna halmgubbe.

Så låt mig formulera om frågan för att få in den verkliga kausaliteten: Finns det belägg för att skattesänkningar på sparande och investeringar av kapital förbättrar massornas levnadsstandard? Absolut. Hur mycket som helst. Och vem som helst kan när som helst bekräfta det.

Kapital är välstånd som används för att skapa mer välstånd. Kapitalets roll i ekonomin är att finansiera all produktiv affärsverksamhet. Är man bekant med denna grundläggande nationalekonomiska insikt, då kan man snabbt och lätt bekräfta vikten av att spara och investera kapital.

Kapital finansierar alla privata jobb och löner. Så vem som helst som jobbar för ett företag kan med sina egna ögon se hur deras egna och alla andras levnadsstandard hänger på kapitalackumulering.

Din produktivitet, och därmed lön, beror huvudsakligen på hur mycket kapital som investeras per arbetare. Ju mer kapital arbetare har att jobba med (maskiner, verktyg och redskap) som gör att vi kan producera mer per timme, desto större utbud. Ju större utbud i förhållande till efterfråga, desto lägre priser. Ju lägre priser, desto högre köpkraft.

Högre produktivitet innebär att vi måste jobba mindre för att ha råd att köpa mer, fler och bättre varor och tjänster. Mätt i arbetstid har kostnaden för de allra flesta varor och tjänster aldrig varit lägre. För 100 år sedan jobbade och slet det typiska hushållet 75% av tiden för mat, kläder och boende. Idag spenderar det mindre än 30% på detsamma vilket gör att vi har mer över för annat.

Samtidigt har kostnaden för ”annat” har också gått ned. Fem representativa exempel: Mellan 1919 och 1997 minskade kostnaden för en vanlig matkorg med 80%; mellan 1908 och 1997 minskade kostnaden för en bil med 80%; mellan 1900-1997 minskade kostnaden för 100 kilowatt-timmar med 99%; mellan 1930 och 1997 minskade kostnaden för ett flyg från New York till Los Angeles minskade med 96%; mellan 1954 och 1997 minskade kostnaden för en TV med 96%; och så vidare. Och då måste vi komma ihåg att kvaliteten på nästan allt är högre idag än för 100 år sedan. Ofta betydligt högre. (Det finns några undantag men de beror mest på statliga tvångsingrepp som skadliga skatter, subventioner och regleringar som gör en del varor och tjänster—t ex sjukvård—onaturligt och obefogat dyra.)

Högre produktivitet, och därmed köpkraft, gör att vi har råd att gå ned i arbetstid. Det är därför arbetsveckorna har minskat de senaste 150 åren från ca 70 timmar i veckan ned till ca 40. Denna trend påbörjades innan fackföreningarna hade något inflytande och innan staten började reglera arbetstimmarna. Arbetstimmarna började gå ned eftersom det ligger i affärsmännens vinstintresse att attrahera arbetare med bättre löner och villkor (för detaljer om kausaliteten här se sida 644 i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics).

Ja, ur ett historiskt perspektiv kan kapitalackumulationens betydelse för massornas levnadsstandard knappast överskattas. I det kapitalistiska väst utraderades den absoluta fattigdomen före välfärdsstaten.

Sådan är kapitalets välgörande roll för massornas levnadsstandard.

Det finns massor med bevis för det som felaktigt beskrivs som ”nedsippringsteorin”. Ändå har jag bara skrapat på ytan här då det finns massor med ytterligare observationer som bekräftar orsak-verkan. Ta bara en sådan sak som att högre bolagsskatter leder till lägre löner och vice versa.

Förstår man värdet av att spara och investera kapital, då förstår man också varför det är vilseledande att kalla argumentet för att sänka skatterna för ”de rika” för ”nedsippringsteorin”. Namnet antyder felaktigt att massorna endast tar del av några enstaka droppar. I verkligheten översvämmas massorna av ett aldrig tidigare skådat överflöd—ett överflöd orsakat av ett skyfall av kapital, inte ett duggregn.