Tittar vi oss omkring på olika politiska rörelser, ideologier och system, kommer vi att se att vad som är gemensamt för de flesta är att de förespråkar kollektivism, idén att kollektivet är den minsta enheten med verklighet och värde. Kollektivet är måttstocken för gott och ont. Det goda är det som främjar kollektivet och tvärtom. Naturligtvis ska den goda staten tjäna kollektivet. Individen bör därför leva och offra sig för kollektivet och ska därför kontrolleras för kollektivets bästa. Helt eller delvis. Individens kropp eller själ eller både och. Kollektivismen fordrar alltså statlig makt på bekostnad av individens frihet dvs étatism. Exempel på étatism är olika former av diktaturer som har präglat historien: absoluta monarkierna, oligarkier, teokratier, tyrannier.

I västerlandet kom étatismen att fullständigt dominera fram tills åtminstone John Lockes dagar. Med Lockes samhällsfilosofi fick vi helt ny syn på statens roll: att tjäna individen. Enligt Lockes samhällsfilosofi är individens liv och lycka viktig och värdefull. Därför har hon rätt att sträva efter sitt eget liv och välbefinnande. Locke förespråkade alltså individualism, idén att individen är den minsta enheten med verklighet och värde. Så med Locke fick vi för första gången två diametralt motsatta ideologiska perspektiv på staten.

Innan jag fortsätter vill jag bara poängtera att de ideologiska alternativen vi konfronterar är inducerade. De bygger på observationer av de ideologier och system som människor har funderat på eller erfarit sedan “Andra avhandlingen om styrelseskicket” publicerades 1689. Ska vi klassificera ideologier och system på en skala mellan två motpoler, då finns det, i verkligheten, bara ett alternativ: étatism vs. kapitalism eller frihet vs. diktatur.

Det är därför vi kan ta vilken politisk fråga som helst och alltid översätta den i termer av väsentligheter: Ska staten skydda eller kränka individens rättigheter? Ska staten skydda individens frihet eller ska den kontrollera individen? Ska individen vara fri eller inte?

Det finns bara ett sätt att konsekvent tjäna individens frihet och många sätt att inkonsekvent och konsekvent inskränka densamma. Därför finns det bara ett system som konsekvent skyddar individens frihet (laissez-faire kapitalism) och många system som helt eller delvis inskränker olika aspekter av individens frihet.

Med denna induktivt grundade skala etablerad vill jag nu föreslå en grafisk illustration som jag tror och hoppas på kan ytterligare förenkla och förtydliga mitt resonemang om vänster/höger. Här tänker jag vara så fräck att jag helt enkelt “lånar” och rättar Nolans defekta diagram:

Vad vi får här är en skala som visar de två verkliga alternativen: étatism och laissez-faire kapitalism. I mitten placerar jag ideologier som förespråkar system som blandar étatism och kapitalism. Det vill säga system som delvis förslavar individen och delvis lämnar henne fri. Det vill säga blandekonomier.

I mitt diagram görs ingen skillnad på ideologier och system. Man kan göra en sådan skillnad, och i vissa sammanhang finns det kanske en vits med det. Men annars är det ju uppenbart att vare sig vi tänker på ideologier eller system hänger de ihop. Ideologier som förespråkar statliga tvångsingrepp förespråkar ju system som kränker individens rättigheter. System som kränker individens rättigheter kan ju bara rättfärdigas av ideologier som förespråkar statliga tvångsingrepp. Så man kan här mäta och relatera ideologier eller system eller både och samtidigt.

Vare sig vi pratar om klassisk liberalism, socialliberalism eller nyliberalism är “liberalism” vad Ayn Rand kallade för en vag gummi-term som har förlorat sin ursprungliga betydelse och som nu betyder nästan vad som helst. Notera ordbokens definition av “liberalism”: “politisk åskådning som slår vakt om såväl den enskildes som den privata företagsamhetens frihet men ändå accepterar statliga ingrepp för att säkra medborgarnas välfärd”. I den mån ordboken fångar upp hur svenskarna tänker och talar kan vi fastslå att som i USA är “liberalism” nu synonymt med “socialliberalism”. (Det var förresten för att skilja sig från vad “liberalismen” hade blivit som man senare kom att mynta engelskans “liberatarianism” och svenskans “nyliberalism”.)

Nej, jag säger inte att “liberalismen” är bortom räddning eller att det inte är värt att slå vakt om. Men det är inget jag tänker orda om idag. Men på grund av termens vaghet vill jag inte benämna de konsekventa förespråkarna av individens frihet “liberaler” mer än vad jag vill benämna dem “nyliberaler” (som välkomnar anarkister). Jag kallar dem för kapitalister då de förespråkar kapitalism.

I dagens Sverige finns det fyra populära ideologiska strömningar: “liberalismen” dvs socialliberalismen (Liberalerna och Centerpartiet), konservatismen (Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna), liberalkonservatismen (Moderaterna) och socialdemokratin (Socialdemokraterna och Vänsterpartiet).

Det sägs att socialliberaler värnar mer om den personliga friheten (t ex yttrandefriheten) än konservativa och att liberalkonservativa värnar mer om den ekonomiska friheten (t ex näringsfriheten) än socialdemokrater. Socialdemokrater är något mer benägna att vilja inskränka individens ekonomiska frihet än hennes personliga. Så om jag skulle tänka på ideologier, i ordets vidaste mening, då skulle jag placera dem ungefär så här:

I praktiken kan man inte skilja personlig frihet från ekonomisk frihet och vice versa. Äganderätten är nämligen en förutsättning för att kunna utöva alla andra rättigheter. Så skillnaderna mellan socialliberaler, konservativa och socialdemokrater tenderar att suddas ut.

Om det någonsin fanns tydliga skillnader i attityden mot personlig och ekonomisk frihet är det numera nästan omöjligt att skilja en förbjudande Liberalpartist från en frihetlig Socialdemokrat. Hur skiljer man egentligen en Socialdemokrat som värnar om “vård-skola-omsorg” från en Moderat som värnar om “statsindividualismen”?

Alla vill styra och knuffa individen via den reglerande och omfördelande välfärdsstaten. Därför är det trångt i den blandekonomiska “mitten”.