Varför den borgerliga regeringen 1991-1994 körde statsfinanserna i botten

Häromdagen skrev Morgan Johansson att den borgerliga regeringen 1991-1994 “misskötte statsfinanserna så grovt att statsskulden fördubblades”. Detta fick många borgerliga politiker och tyckare att reagera. De menar att Johansson ljuger och poängterar att till och med Socialdemokraterna har erkänt att den ekonomiska krisen i början av 1990-talet var deras fel.

Men oavsett vad som utlöste den ekonomiska krisen i början av 1990-talet har ju Morgan Johansson rätt i att budgetunderskotten exploderade och att statsskulden fördubblades under regeringen Bildt.

Den ytliga förklaringen till att de körde statsfinanserna i botten är att deras finanspolitik byggde på den falska keynesianska synen att ekonomin drivs av konsumtion, inte produktion. Enligt keynesianismen ska staten “stimulera” med lånefinansierad konsumtion varför det vore förödande att “strama åt”.

Vad gjorde, förresten, Keynes irrationella teorier så populära till att börja med? Jo, att den rationaliserar välfärdsétatisternas önskan att lånefinansiera välfärdspolitiken. Ludwig von Mises förklarar: “What he really did was to write an apology for the prevailing policies of governments […] The unprecedented success of Keynesianism is due to the fact that it provides an apparent justification for the ‘deficit spending’ policies of contemporary governments” (Planning for freedom, s. 71). Det är inte för inte som Keynes är en Vänsterpartiets favoriter.

Men den riktiga förklaringen till att de borgerliga lät den statliga upplåningen öka är att att de, liksom “vänstern”, har samma konventionella syn på moralen, nämligen att det goda är att offra sig för andra dvs altruismen.

Enligt altruismen har individen ingen rätt att leva för sin egen skull. Individens moraliska berättigande är som ett medel, ett offerdjur, för andras ändamål. Välfärdspolitiken förverkligar altruismen via omfördelningspolitiken. Välfärdspolitiken vilar nämligen på socialismens formulering av altruismen: “av var och en efter förmåga åt var och en efter behov”. Man ska ta från de produktiva och ger till dem mindre eller icke-produktiva. Man ska omfördela. (Och socialisterna fick idén från kristendomen; se till exempel Apostlagärningarna 2:44-45.)

Så här formulerar Socialdemokraterna samma tanke: “Alla ska bidra efter sin förmåga, och alla får ta del av en generell och skattefinansierad välfärd efter behov.” Som anhängare av samma altruism omfamnar borgarna välfärdspolitiken. Moderaterna ger i sitt partiprogram stöd för exakt samma syn: “Välfärdens verksamheter och tjänster ska vara av god kvalitet och rikta sig till alla som behöver dem. Grunden är en solidarisk och offentlig finansiering.” Läser ni Centerpartiets, Liberalernas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas partiprogram kommer ni att stöta på liknande fraser.

Borgarna förespråkar blandekonomi, inte kapitalism. De är välfärdsétatister. Om välfärdspolitik är rätt då är det fel att “förstöra” den med nedskärningar. Borgarna skulle aldrig få för sig att genomföra ett riktigt “systemskifte”, inte om vi med det menar ett skifte från välfärdsstaten till den rena kapitalismen.

Borgarna kunde ta 1990-talskrisen som ett utmärkt tillfälle att på allvar börja skrota välfärdspolitiken och därmed frigöra individen från välfärdsstatens kedjor. Men man mäktade inte med det då man som “goda” altruister värnade mer om välfärdspolitiken än om individens frihet. 1994 var den ofantliga välfärdsstaten som Socialdemokraterna lämnade efter sig 1991 i stort sett intakt.

Om borgarna hade tagit tillfället i akt och börjat skära i välfärdspolitiken skulle det inte bara börja befria individen utan också hundratals miljarder som den stora reglerande välfärdsstaten gjorde anspråk på. Det är hundratals miljarder som kunde ha gått till produktiva investeringar gick till icke-produktiv konsumtion.

Kom ihåg att hur välfärdspolitiken än finansieras—skatter, lån, inflation eller lite av varje—berövar den ekonomins primära producenter, affärsmännen, på resurser. Ju mer resurser den lägger beslag på, desto mindre kan affärsmännen investera. Således startas färre nya och växande företag. Färre nya och bättre jobb skapas. Färre nya och bättre varor och tjänster introduceras. Så välfärdspolitiken gör oss inte bara mindre fria och självständiga utan också fattigare än vad vi skulle kunna vara.

Med mindre välfärdspolitik skulle öka individens frihet att producera och låta dem behålla mer av pengarna de jobbar ihop. Ekonomin skulle kunna återhämta sig snabbare och kraftigare. Men det gjorde man alltså inte.

Det var på rättvisans, friheten och ekonomins bekostnad som den borgerliga regeringen slog vakt om den fjättrande välfärdspolitiken. Så varför ska man inte klandra den borgerliga regeringen 1991-1994 för detta och det statsfinansiella moras som följde?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.