Dagens citat

“I will add that the man who never looks into a newspaper is better informed than he who reads them; inasmuch as he who knows nothing is nearer to truth than he whose mind is filled with falsehoods & errors”.

— Thomas Jefferson

Kapitalismen gjorde arbetsplatserna säkrare, inte arbetarrörelsens kamp

För ett tag sedan uppmärksammade förträffliga HumanProgress.org om att de amerikanska arbetsplatserna aldrig varit säkrare. 1913 dog 61 av 100 000 arbetare på jobbet. 2014 dog endast 3 per 100 000. Det är en nedgång på 95%. Vad förklarar nedgången? Marian L. Tupy skriver:

Labor union activism, including strikes and protests, has been traditionally credited with making the workplace safer. But, improving working conditions cannot be divorced from the overall improvement in the standard of living. The massive economic expansion in the second half of the 19th century, in particular, tightened the labor market and workers started to gravitate toward more generous employers. It was only after a certain critical mass of workers achieved more tolerable working conditions that more general workplace regulations became imaginable and, more importantly, affordable.

Ja, ekonomiska framsteg gör säkrare arbetsplatser möjliga. Men Tupy antyder att kausaliteten är att när ekonomin växer blir arbetsmarknaden “stram” och den ökade konkurrensen tvingar affärsmän att locka med “generösare” villkor. Men beroende på hur detta tolkas är detta en halvsanning.

Ja, konkurrensen om arbetare gör att arbetsköpare måste locka med högre löner, bättre förmåner, tryggare och trevligare arbetsplatser. Men Tupys oförsiktiga resonemang kan ju tolkas som att det är den högre levnadsstandard som kommer först, varför människor kan konsumera mera, ekonomin växer och att konkurrensen om den begränsade arbetskraften ökar. Tupy gör det verkliga orsakssambandet oklart. Tupys formuleringar kan ge en det felaktiga intrycket att det är konsumtion som driver ekonomin, inte produktion. Därför vill jag här lägga till väsentliga fakta.

Vår levnadsstandard bestäms av våra reallöner (lönen mätt i förhållande till mängden varor och tjänster som kan köpas dvs köpkraften) och våra reallöner bestäms av produktiviteten. Ju högre produktivitet, desto högre reallöner.

Det var affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjde arbetarnas produktivitet och reallöner. I början var produktiviteten så låg att arbetarna behövde jobba 50, 60, 70 timmar i veckan för att försörja sig och sin familj. Men allteftersom reallönerna steg var köpkraften lika hög efter 60 timmar som den brukade vara vid 70 timmar. Och senare var den lika hög efter 50 timmar som vid 60. Och så vidare.

Så många arbetare hade nu råd att gå ned i arbetstid. De hade råd att gå ned i arbetstid och nominell lön (mätt i kronor och öron) eftersom deras reala lön (mätt i varor och tjänster) förblev densamma eller högre. Du behöver knappast tvinga affärsmän att minska sina lönekostnader genom att låta arbetare jobba färre timmar men ändå producera lika mycket eller mer än tidigare. Vinstintresset räcker. Så arbetstimmarna började gå ned i slutet av 1800-talet. Den vanlige amerikanen jobbar år 2020 ca 1300 färre timmar än år 1870!

Denna trend inleddes innan arbetarrörelsen fick något inflytande har fortsatt oavsett ländernas lagstiftning. Det beror på att det inte är lagstiftningen som är avgörande, utan produktiviteten. Det är därför de länder som har sett sin produktivitet stiga mest, de allra rikaste länderna, som också har sett de största arbetstidsförkortningarna. Lågproduktiva, fattiga länder ser sin arbetstid stå stilla eller till och med öka.

Samma vinstintresse som driver affärsmän att locka med färre arbetstimmar får dem också att göra arbetsplatser tryggare och trevligare. Åtgärder som gör arbetsplatserna tryggare och trevligare brukar nämligen ofta betala sig själva. Trygga och trevliga arbetsplatser är ju attraktivare varför man kan locka folk att jobba för en med lägre löner än vad som hade krävts om arbetsplatserna var otrygga och otrevliga. Det är ju därför farliga och smutsiga jobb betalar mer. De allra flesta föredrar att jobba på ett tryggt och trevligt kontor för en lägre nominell lön än, säg, i ett farligt och smutsigt avlopp för en högre nominell lön. Och de allra flesta har sedan länge råd att välja bort en högre nominell lön vår rekordhöga produktivitet har resulterat i rekordhöga reallöner.

Det är vår höga produktivitet som har gjort trygga och trevliga arbetsplatser ekonomiskt gångbara. Utan vår höga produktivitet hade lagar som tvingar fram förbättringar också tvingat fram lägre löner eller arbetslöshet. Det finns många sätt vi kan se detta. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar ned arbetstiden från 40 timmar i veckan till 30 får man lägre löner eller högre arbetslöshet eller både och. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar fram kostsamma förbättringar på arbetsplatser måste det också resultera i lägre löner eller arbetslöshet.

Det enda som markant och varaktigt lyfter produktiviteten—och därmed massornas levnadsstandard—är kapital och teknologi. Arbetarrörelsen kan “kämpa” med strejker och lagar. Men verkligheten är att inga strejker och lagar i världen kan trolla fram kapital och teknologi. Tvärtom har arbetarrörelsens strejker och lagar endast bidragit till att hålla nere produktiviteten och därmed också massornas levnadsstandard.

Det är kapitalismens välgörande marknadskrafter—utbud och efterfråga, vinstintresset, konkurrens—som har gjort våra arbetsplatser tryggare och trevligare än någonsin. Och det som har gjort detta ekonomiskt gångbart är affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjer massornas produktivitet, inte arbetarrörelsens kamp.

“Marknadsliberal klimatpolitik”: att straffbeskatta oskyldiga individer

Finns det en liberal “klimatpolitik”? Nej. För statens jobb är att skydda individens frihet, inte kontrollera vädret. Ändå finns det “marknadsliberaler” som vill motivera en statlig klimatpolitik som går ut på att beskatta individen för hennes koldioxidutsläpp.

Deras ursäkt för att göra så är att det finns en liberal princip som säger att den som förorenar betalar för skadan. Och på ytan låter detta rimligt. Men tar vi en närmare titt ser vi att detta resonemang inte håller.

Ja, man kan säga att det är en liberal princip att om du kan bevisa inför en domstol att du eller din egendom har skadats av föroreningar orsakade av en individ eller individer i samverkan då kan och bör du ersättas ekonomiskt för detta av de skyldiga. Men det är finns ingen liberal princip som säger att staten straffbeskattar oskyldiga individer för obevisade skador.

Jag tror inte att det går att bevisa att någon enskild individs koldioxid på 5 till 20 ton per år har skadat någon annan eller deras egendom. Jag tror inte heller att man kan hitta några individer i samverkan (företag) vars koldioxidutsläpp har skadat någon eller något.

Så på vilka grunder kan man då motivera statliga “priser” eller skatter för att tvinga individer att “bära kostnaderna” för deras föroreningar istället för att “vältra över” dem på andra?

Är “klimatförändringarna” en sådan skada som enskilda individer ska straffas för? Nej. Ingen individ kan ju rimligen hållas ansvarig för “klimatförändringarna” och rättfärdigar därför inga “marknadsliberala” klimatskatter eller liknande.

Om Sveriges samlade koldioxidutsläpp på 50 miljoner ton inte gör någon skillnad för att hejda “klimatkatastrofen” följer det att individens koldioxidutsläpp på 5 eller 20 ton gör ännu mindre skillnad. (Och vi vet att Sveriges samlade koldioxidutsläpp varken gör till eller från för även om Sveriges koldioxidutsläpp gick till noll skulle det ändå inte räcka. Det är ju mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp som måste minska med minst 80% för att bromsa “klimatförändringarna”. Därför pratar alarmisterna om globala klimatavtal och liknande.)

Att trots allt detta insistera på att staten ska straffbeskatta individer—för skador som de omöjligen kan orsaka—på grund av mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp är lika rimligt som att, säg, straffa män för männens samlade bidrag till brottsstatistiken. Att straffa den enskilde för gruppens samlade synder går möjligen att motivera på kollektivistiska grunder, men omöjligen på individualistiska.

Musikens BNP vs. musikaliskt välbefinnande

Även om bruttonationalprodukten (BNP) har sina brister tycker jag samtidigt att kritiken mot densamma ofta är obefogad. Med det sagt kommer ekonomen Mark J Perry här med en för omväxlingsskull bra poäng beträffande BNPs svagheter:

The abundance of low-cost (almost free) music also illustrates one of the shortcomings of GDP accounting when it comes to measuring our economic well-being or standard of living. Americans’ “music well-being” is clearly at an all-time high for the reasons discussed above. But according to official GDP statistics that include retail music sales, the nation’s “music well-being” today (measured by $12.2 billion in sales) is about half of what it was in 1999 when music sales were $23 billion (in 2020 dollars)! According to official GDP accounting, the “Golden Age of Music” was back in 1999 during the era of CDs, when it’s obvious that we’re experiencing the most miraculous music renaissance in history that isn’t remotely being captured by national income accounting. 

Läs hela inlägget här.

En reflektion på den konservativa människosynen

Vad är konservatism? Om vi med konservatism menar en inställning till samhällsförändringar då är dess värde villkorad. Huruvida det är bra eller dåligt att bevara något i samhället beror ju på vad man vill bevara och varför. Att vilja bevara vår högteknologiska industricivilisation är rationellt. Att vilja bevara barbariska medeltida religiösa traditioner är irrationellt.

Men om vi med konservatism istället menar den ideologi som började med Edmund Burkes reflektioner om den franska revolutionen då beror dess värde på ideologins natur. Och enligt Simon Westberg, Ebba Buschs talskrivare och författare till en kommande bok om konservatismen, är det den kristna människosynen som utgör konservatismens essens. Om så, vad följer då? Hur ska vi då förstå och utvärdera konservatismen?

Enligt kristendomen är människan ofullkomlig. Hon föds med fel och brister. Hon är svag och syndig. Hennes förnuft går inte att lita på. Det är människans ofullkomlighet som gör henne ovärdig att leva under socialismen. Människans ofullkomlighet gör att vi inte kan lita på ekonomiska diktatorer. Så hon förtjänar inte bättre än att leva i frihet. Det är därför som konservativa vänder sig emot socialismen som de ser som ett uttryck för en “övertro” på förnuftet. Det är därför som konservativa accepterar kapitalismen, ofta utan större entusiasm. (Vore människan perfekt, fri från synd, då skulle socialismen ha en chans.)

Det är lätt att se den kristna människosynen som motsatsen till Upplysningstidens upplyftande dito. Upplysningstidens människosyn kommer av ett erkännande av det mänskliga förnuftets kraft och därmed en uppskattning av individen som en förnuftsvarelse. Konservatismens kristna människosyn är därför i förlängningen också oförenlig med en kultur som värderar förnuft, egoism, frihet samt dess välgörande produkter vetenskap, teknologi, industri, framsteg. Upplysningens livsbejakande produkter är på sätt och vis inget annat än en revolt mot och vederläggning av konservatismens kristna människosyn.

Ja, människor kan fela men det betyder inte att människonaturen är fel. Och jag skulle också hävda att människors fel och misstag bleknar jämfört med de enorma vetenskapliga, teknologiska, ekonomiska och sociala framsteg vi har bevittnat och haft glädje av sedan Edmund Burkes dagar. (För data se till exempel Stephen Pinkers Upplysning nu.)

Vad består förresten människors största fel och misstag av? De består uteslutande av avsteg från Upplysningstidens ideal. Det blodiga och totalitära 1900-talet var inte en produkt av Upplysningens idéer och värden utan av dess motpol. 1900-talets totalitära regimer, och världskrigen de startade, var som Leonard Peikoff och andra har dokumenterat ingående ett uttryck för irrationalism och mysticism, inte förnuft; altruism, inte egoism; kollektivism, inte individualism; étatism, inte kapitalism. Sedan får man inte glömma att en av den franska revolutionens filosofiske fäder var Rousseau som ju förespråkade känslornas överordnade ställning gentemot förnuftet och kollektivets överordnade ställning gentemot individen.

I termer av väsentligheter är den konservativa ideologin i konflikt med kapitalismen och dess filosofiska fundament: förnuft, egoism, individens frihet. Ja, det finns många konservativa som är ganska rationella och sympatiska, som man bör studera och kan lära sig av. Och jämfört med nästan alla inom “vänstern” framstår många konservativa ofta som det sunda förnuftets företrädare. Men detta förändrar inte konservatismens väsen eller min negativa utvärdering av den.

Elbristen i Texas var centralplanerad

Ni har säkert hört om den förödande elbristen i Texas. Elavbrotten drabbade miljontals och slutade med att några stackare frös ihjäl. Som om det inte vore illa nog blev elen också extremt dyr när den väl kom tillbaka. Många har därför fått elräkningar på hundratusentals kronor.

Så vad hände egentligen i Texas?

TT klandrar ett “marknadsdriven system” för elbristen och de rysligt höga elräkningarna. Och TT understryker att Texas lider av en elmarknad som “även med amerikanska mått” är “unikt avreglerad”. TT hänvisar här till den icke-objektiva New York Times som hävdar att “jakten på låga priser har företag snarare sparat in på vädersäkring och underhåll”.

Så om man läser nyheterna kan man få för sig att den ovanligt “avreglerade” marknaden kan inte leverera pålitlig el till rimliga priser. Men detta stämmer inte. Avsiktligen eller inte, har journalisterna återigen gjort allmänheten en otjänst med deras vilseledande (eller inkompetenta) rapportering.

Varför drabbades Texas av denna plågsamma elbrist? Därför att staten främjade utbyggnaden av opålitliga sol- och vindkraftverk på bekostnad av utbygganden och underhållet av pålitliga kol-, gas-, olje- och kärnkraftverk. Därför har Texas effektreserv krympt till farligt låga nivåer.

Electric Reliability Council of Texas eller ERCOT är en de facto statligt monopol som har ansvar för Texas elförsörjning och elnät. ERCOT sköter elförsörjningen genom att köpa el från producenter. Det är ytterst ERCOT som sätter elpriserna, inte marknaden. Det är inte utan anledning som ekonomen Ed Hirs kallar ERCOT för “an old-style Soviet Union purchasing bureau”.

ERCOTs politiska målsättning är att hålla nere elpriset. Så när de lägger ett bud på elen gör de det med hjälp av beräkningsmodeller som inte tar hänsyn till vare sig efterfrågan eller de långsiktiga totalkostnaderna för att bygga och underhålla pålitliga kol-, gas- och oljekraftverk. ERCOTs beräkningsmodeller främjar sol- och vindkraftsbolagen, inte minst då de tenderar att generera oplanerade elöverskott som tillfälligt driver ned elpriserna. Som ett resultat av ERCOTs sovjetiska inköpspolitik är det mindre lönsamt att bygga och underhålla pålitliga kraftverk. Det är mer lönsamt att stänga ned och snåla på underhåll.

Eftersom sol- och vindkraftverken är opålitliga är de parasiter på elnätet. De måste hela tiden backas upp av pålitliga kol-, gas- och oljekraftverk vilket fördyrar elproduktionen. Men om pålitliga kraftverk riskerar att höja elpriserna då motiveras ERCOT att välja bort sådana energikällor. Och kraftbolagen motiveras därför, i sin tur, att minska sina kostnader genom att lägga ned sina kol-, gas-, och oljekraftverk. Men ju fler sådana kraftverk som läggs ned, desto större risk för elbrist.

En annan sak som bidrog till elbristen är “gröna” skattelättnader för vindkraftsbolagen. Detta gjorde att de har kunnat sälja till underpris. Kol-, gas-, och oljekraftsbolagen har sett sina marginaler krympa varför de har tvingats till att lägga ned eller spara på vädersäkring.

Med statlig manipulation av elpriset och “grön” skattepolitik gynnade man opålitliga energikällor som vind på bekostnad av pålitliga energikällor som kol-, gas-, olje- och kärnkraft. Därmed gjorde man sig beroende av den opålitliga sol- och vindkraften—som inte var där när man behövde elen som allra mest. Tyvärr fanns det inte heller tillräckligt av den pålitliga kolen, gasen och oljan. Så på sätt och vis orsakades den dödliga svindyra elbristen i Texas av Miljöpartiets energipolitik.

Avdrag är inte bidrag

Det finns de som envisas med att låtsas att avdrag är bidrag. Nu senast är det några flummiga socialister från Grön Ungdom som har fått för sig att det är “borgerligt att kalla sina bidrag för avdrag”:

För den som finner de gröna socialisternas resonemang minsta lilla plausibelt följer en förklaring om skillnaden mellan avdrag och bidrag:

När staten ger dig pengar då får du ett bidrag. När du betalar mindre pengar till staten då gör du ett avdrag på skatten. Så bidrag och avdrag är olika ord som syftar till olika saker (se vilken ordbok och synonymbok som helst).

Det finns mycket som är ologiskt med att försöka likställa bidrag med avdrag.

För det första vilar det på den totalitära premissen att alla inkomster egentligen tillhör staten (eller något annat kollektiv) och att varje gång vi får en skattelättnad är det som att staten ger oss “bidrag”. För det andra vilar det på den absurda premissen avdrag och skattesänkningar “kostar” staten pengar.

I verkligheten tillhör inkomsterna individerna som jobbade ihop dem, inte staten. I verkligheten är det staten och skatterna som är en kostnad för individen. Att sänka statens utgifter och skatter är därför att minska på kostnaderna för den som tvingas på dem: individen.

Men det finns mer som är ologiskt med detta bakvända resonemang.

Ett enkelt sätt att se om ett resonemang är falskt är att se vad som följer om vi antar att det är sant. Om det som följer är absurt då är resonemanget ologiskt dvs oförenligt med verkligheten. Detta kallas för reductio ad absurdum.

Så låt oss för ett ögonblick anta att skattesänkningar är detsamma som ett “bidrag” som “kostar” staten pengar. Då följer det att skattehöjningar “minskar” statens “kostnader”. Höjer vi skatterna med, säg, 250 miljarder då “minskar” statens “kostnader” med 250 miljarder. Detta är ju absurt!

Det är som att de som envist vill utradera dag och natt-skillnaden mellan avdrag och bidrag kämpar om att vinna ett världsmästerskap i vem som kan begå flest logiska felslut.

Är välfärden värt sitt pris? Nej!

Häromdagen skrev Aleksandra Boscanin: “Att konstatera att den svenska välfärden är dyr är en sak, men frågan som bör ställas är huruvida den är värd sitt pris”.

Ja, välfärdsstatens försvarare påminner oss ofta och gärna om vad vi “får” för skattepengarna. Och de vill gärna få det till att vi vinner på den offentliga välfärden. Men i verkligheten berövar den oss på en överlägsen privat välfärd.

Det är ett säkert antagande att i frånvaron av de fria marknadskrafterna (vinstintresset plus konkurrens) ger den offentliga välfärden oss, i bästa fall, medelmåttiga alternativ till den privata.

Här är en analogi: De bästa välfärdsstaterna bjuder på en mobiltelefon. Säg en Nokia 6070. De flesta välfärdsstater bjuder dock bara på en Motorola DynaTAC.

Och utan sammanhang skulle de allra flesta säkert tycka att detta är en bra affär. En mobiltelefon är bra att ha och visst är det bättre att ha en gammal mobiltelefon än att helt vara utan.

Många skulle säkert göra en stor sak av detta: “Är inte välfärdsstaten det bästa som har hänt mänskligheten sedan rostat bröd?” Och några skulle fylla i med: “Utan välfärdsstaten skulle bara de rika ha mobiltelefoner!”

Jag menar att det som gör detta vanliga tänkande så plausibelt är att de flesta har, så att säga, svårt för att se “det vi inte ser”. Det vi ser är den offentliga välfärden som vi tvingas betala för med höga skatter. Det vi inte ser är den privata välfärden som vi inte har råd med efter skatten.

Om vi bara kunde se det vi inte ser, då menar jag att vi skulle “se” att välfärdsstaten som bjuder på mobiltelefoner faktiskt berövar oss på överlägsna smarttelefoner. Och då skulle vi också kunna “se” att den privata välfärden vore överlägsen den offentliga om vi bara vore fria att köpa smarttelefonernas motsvarighet inom sjukvården, skolan och omsorgen.

Så frågan är inte hur mycket vi vinner på den offentliga välfärden utan hur mycket vi förlorar på den.

Fler reaktioner på regeringens hot mot åsikts- och föreningsfriheten

Den 1 mars skrev jag om regeringens Kommitté om förbud mot rasistiska organisationer och dess totalitära förslag om att göra det straffbart att “delta” i “den organiserade rasismen”. Jag skrev “att förbjuda organisationer på grund av deras rasistiska åsikter, vilket ju är vad detta handlar om, är att ta ett steg mot åsiktsförbud”. Och: “Och när staten förbjuder organisationer med hänvisning till deras åsikter då accepterar man principen att staten kan och bör lagstifta om vad man får tycka och tänka. Det är en ytterst farlig utveckling.”

Under dagen såg jag inga reaktioner men dagen efter, den 2 mars, kom det in ett par inlägg. Göteborgs-Postens Karin Pihl ska ha beröm för att vara en av ytterst få som uppmärksammar riksdagsmajoritetens stöd för att börja förbjuda åsikter:

Ett förbud mot rasistiska organisationer, oavsett om det handlar om att sätta stopp för människor att delta på möten eller om det rör sig om att lösa upp sammanslutningar, är dock ingen bra idé … Att ta krafttag mot våldsbejakande extremism är bra. Problemet är att regeringens ambition inte riktar in sig på organisationers våldskapacitet utan på de åsikter som organisationerna anser berättigar våldshandlingarna.

Pihl kommer med andra svagare argument mot förslaget men jag tänker inte hänga upp mig på dem. Inte just nu. Med tanke på hur allvarligt hotet mot åsikts- och föreningsfriheten är, är det bara konstigt att detta inte ha genererat fler rubriker.

En annan som synliggör riksdagsmajoritetens stöd för att inskränka individens åsikts- och föreningsfrihet är Smålandspostens Fredrik Haage. Även om merparten av hans argumentation kretsar kring hur svårt det är att definiera rasism (som om det vore lämpligt att förbjuda rasistiska organisationer om alla var överens om vad som är rasism), avslutar han starkt med det allra viktigaste:

Sedan är det faktiskt också så att ett fritt land måste kunna tåla att rasistiska åsikter luftas. Ett samhälle som förbjuder alla uppfattningar som inte doftar liljekonvalj är inte fritt, och kommer på sikt åka på en dyrköpt läxa.

Att Moderaterna och Kristdemokraterna vill sätta sina signum på detta är beklämmande. De borde vara yttrandefrihetens starkaste försvarare. De behöver ta ett steg tillbaka och tänka efter. Och ändra sig.

Avslutningsvis vill jag också nämna att Dagens Nyheter hade en bra ledare om saken; ingressen säger allt: “Att förbjuda medlemskap i rasistiska organisationer är ett sluttande plan. Det är brottsliga handlingar som ska förbjudas, inte tankar.”

Kapitalismens brott mot mänskligheten?

När man ibland tvingas påminna om att socialismen (eller kommunismen) har direkt och indirekt dödat ca 100 miljoner människor då är de två vanligaste reaktionerna “det var inte riktig socialism” eller “kapitalismens brott mot mänskligheten är värre”.

Den första reaktionen är oärlig men logisk. Om det inte var riktig socialism, då kan man inte klandra socialismen för brotten. Den senare reaktionen är däremot bara ologisk; det är ett exempel på Tu quoque-felslutet. “Jaha, så socialismen har skördat miljontals liv? Kapitalismen har också skördat miljontals liv. Så det så!”

Hur blir socialismens giftighet overklig eller obetydlig bara för att kapitalismen möjligen också är giftig?

Hur som helst. De som vill envisas med det senare helt ologiska resonemanget häver ibland ur sig fantastiska uppgifter på flera hundratals miljoner. En del säger att det rör sig om minst 1 miljard människor som ska ha gått under på grund av kapitalismen.

Vad är beläggen för “kapitalismens brott mot mänskligheten”? Många hänvisar till en flummig hemsida full med allvarliga faktafel och komiska felslut, nämligen Staffan Jacobsons “Konst & politik”. Här försöker han redogöra för hur kapitalismen ska ha dödat ungefär 1 miljard människor bara under 1900-talet.

Om detta är “beviset” för kapitalismens ondska då är det extremt slafsigt och hafsigt. Det är faktiskt mycket svagare än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Att folk ändå tror på detta tyder på en oförmåga eller (mer sannolikt) ovilja att tänka logiskt—eller både och.

Så hur försöker man då klandra kapitalismen för att ha dödat “drygt 1 miljard” människor?

Innan jag går in på detta vill jag bara säga att man måste inte göra någon detaljerade genomgång av samtliga påståenden eller exempel. Det behövs inte för att se att Staffan Jacobsons slutsatser är ogiltiga.

Jag har inga problem med att för argumentets skull anta att samtliga siffror stämmer och att samtliga regeringar som han vill skuldbelägga styrdes av liberaler och att systemet i dessa länder kan räknas som kapitalism. Jag tror inte att detta stämmer det minsta lilla men även om det skulle stämma skulle det inte räcka på långa vägar för att bevisa vad Jacobson och andra vill att det ska bevisa.

För att se varför låt oss vända på steken och fråga oss vad som krävs för att bevisa att socialismen är dödlig, att den direkt och indirekt orsakar massdöd. Vad måste till?

Man måste bevisa—helst med socialisternas egna ord—hur socialismen som ideologi och system förutsätter eller kräver angreppsvåld för att etableras och upprätthållas. Eller också måste man etablera att socialismen som system orsakar fattigdom, inklusive svält. Kort sagt, man måste finna ett orsakssamband. Man måste etablera orsak-verkan mekaniken. Annars har vi bara korrelation, inte kausalitet.

Det räcker inte med att notera att mördarna kallade sig för socialister eller att alla, även socialisterna själva, skulle räkna länderna som de styrde över som socialistiska. För utan sammanhang kan det ju faktiskt bara vara ett tråkigt sammanträffande att socialism leder till massdöd. Dåligt väder. Dåligt ledarskap. Otur.

Men om man kan koppla 100 år av “otur” till ett orsakssamband då går det inte längre att bortförklara resultaten med “dåligt ledarskap” eller “dåligt väder”. Det bevisade orsakssambandet gör massdöden till en logiskt oundviklig konsekvens av socialismen som ideologi och system.

På motsvarande sätt måste socialisterna som vill påstå att kapitalismen är minst lika dödlig som socialismen (och att socialismen som “bara” dödade 100 miljoner är att föredra?) finna ett orsakssamband. Men de försöker inte ens (såvida man inte förväxlar grundlöst dravel med logiskt tänkande). Nej, om man är välvillig kan man säga att de presenterar ett resonemang som bygger på extremt svag korrelation, inte kausalitet.

Vi kan se detta eftersom Jacobson och andra anti-kapitalister gör inga seriösa försök att koppla ihop de påstådda brotten de svamlar om med kapitalismen som ideologi och system. Än mindre försöker de att göra det med liberalernas egna ord. Det finns en anledning till detta.

Ta bara en sådan sak som att kapitalismen som system bygger på principen om individens fri- och rättigheter. Den förutsätter och kräver, för att etableras och upprätthållas ett kategoriskt förbud mot angreppsvåld. Direkt och indirekt. Alla statliga tvångsingrepp i våra liv är brott mot denna liberala princip. Alla angreppskrig likaså. Alla auktoritära ideologier och system (t ex fascism) är oförenliga med liberalismen som ideologi och system och saknar existensberättigande. Det finns ingen brist på liberaler som har artikulerat dessa principer och argumenterat för deras teori och praktik.

Med denna bakgrund kan man utesluta alla som har dött av statligt angreppsvåld, inklusive samtliga angreppskrig. Man kan även utesluta alla som har indirekt dött av fattigdom, inklusive svält, som orsakas av statliga tvångsingrepp i våra liv. Vidare ryker de 100 miljoner som sägs ha dött av påstådda “krig om marknader”. (Dessa krig må ha ägt rum, men det finns inget i kapitalismen som ideologi eller system som förutsätter eller kräver dem.)

Med undantag från socialistiska länder är alla andra ekonomier blandekonomier dvs blandningar av kapitalism och socialism eller fascism; med andra ord frihet och statlig kontroll. När man har att göra med en blandning måste man försöka reda ut vilken del av denna blandning orsakar vad. Vad är friheten orsaken till och vad är den statliga kontrollen orsaken till?

Men hafsiga och slafsiga icke-tänkare som Jacobson och andra anti-kapitalister låtsas som att blandekonomier inte finns varför man inte behöver reda ut vad i blandningen av kapitalism och étatism som orsakar vad. Slarvigt kallar de allt som inte är socialism för “kapitalism”.

Nästan alla länder är blandekonomier och en del länder har mer kapitalism och mindre socialism/fascism i deras blandning medan andra har mer socialism/fascism och mindre kapitalism i deras blandning. Ju mer kapitalism och mindre socialism desto mer ekonomisk frihet—och tvärtom.

Historiskt och internationellt finns det ett negativt orsakssamband mellan ekonomisk frihet och fattigdom, inklusive hunger och svält. Ju mer frihet, desto mindre hunger och svält—och tvärtom. Ja, de länder med mest kapitalism och minst socialism/fascism lider minst (eller omätbart lite) av hunger och svält medan de länder med minst kapitalism och mest socialism/fascism lider mest av hunger och svält. Bland 1900-talets allra värsta svältkatastrofer ägde nästan samtliga rum under socialismen: Sovjetunionen, Kina, Indien, Kambodja och Nordkorea. (Data om hunger, svält, ekonomisk frihet och om hungern i det för-kapitalistiska väst.)

Den extremt starka korrelationens pekar på att “svältens offer” är socialismens offer, inte kapitalismens.

En noggrannare analys visar alltså att kapitalismen har direkt och indirekt dödat exakt 0 människor under 1900-talet. Det är tvärtom tack vare de kapitalistiska delarna av våra blandekonomier som flera miljarder människor inte bara lever utan lever bättre än någonsin. Ja, i den mån människor har åtnjutit kapitalism har den absoluta fattigdomen utraderats tillsammans med hungern och svälten och att massornas levnadsstandarden för massorna i de mest kapitalistiska och minst socialistiska blandekonomierna är rekordhög. Ja dagens medelklass är faktiskt rikare än gårdagens miljardärer. Den store Ludwig von Mises sade det kanske bäst: “The mere fact that you are living today is proof that capitalism has succeeded, whether or not you consider your own life very valuable.”

Så mycket för kapitalismens brott mot mänskligheten.