Kristdemokraternas ytliga flörtande med den mörka medeltidens ideal

Kristdemokraternas Ebba Busch, Tuve Skånberg och Per Landgren skrev för några dagar sedan en omdiskuterad debattartikel i Dagen. Artikeln är intressant men också ytlig dvs ofilosofisk och ohistorisk. Författarna argumenterar för att vi har kristendomen att tacka för västerlandets frihet och välstånd. Så naturligtvis har de helt fel på så gott som varje punkt.

De börjar med att ge grekerna och romarna en del av äran för västvärldens människovänliga tillvaro. Men idéerna som de ger grekerna och romarna äran för är avslöjande. De säger att grekerna uppfann idén om “det gemensamma goda”. De säger alltså att grekerna ska ha äran för att ha uppfunnit kollektivismen. (När det bara är objektivister som använder frasen “det gemensamma goda” för att syfta på “det som är gott för samtliga individer” finns det ingen grund för någon välvilligare tolkning.)

Kom ihåg att kollektivismen är idén att gruppen är standarden för gott och ont. Det som är bra för gruppen är det goda och det som är dåligt för gruppen är det dåliga. Individen ska, enligt kollektivismen, leva och offra sig för gruppen. Hon ska vara ett medel för gruppens ändamål. Hon har ingen rätt att leva för sin egen skull utan endast som ett offerdjur. Kollektivism, som ju är en form av altruism, är grunden för nästan alla diktaturer, inte minst de senaste tvåhundra åren.

Platon är kollektivismens fader så det är på sätt och vis passande att ge de gamla grekerna äran för denna onda lära. Platons argument för filosofernas diktatur följer samma mönster som kristendomens argument för prästernas diktatur: Sinnevärlden är overklig. Den verkliga världen är en annan dimension, Formvärlden, och vi kan bara lära känna formerna, de abstrakta idéerna, medelst mystisk intuition, inte medelst sinnena och förnuftet. Och det är bara ett fåtal filosofer har lärt sig att komma i kontakt med den verkliga världen, och bekanta sig med Det godas form, vilket gör dem unikt lämpade att härska över oss som kungar. Det är inte svårt att se hur alla teokratier ursäktas med samma argument.

Att författarna skriver som de gör kan bero på enorm okunskap. Men det kan också vara avsiktligen. Den ytliga nivån på deras analys gör det svårt att avgöra. De använder sig av fraser och begrepp utan hänsyn till vare sig definitioner eller deras idéhistoriska bakgrund.

Den andra idén som författarna ger grekerna och romarna äran för är demokratin. Men vad är demokrati? Det är idén om majoritetens oinskränkta makt. Det är alltså en form av kollektivism som säger att majoritetens önskan bestämmer vad som är bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, lagligt och olagligt. I en riktig demokrati finns det inga gränser för vad majoriteten kan göra. Demokrati är, som marxisterna korrekt påpekade, en form av diktatur: majoritetens diktatur. Om majoriteten vill döda individen för att hon har kontroversiella åsikter då är det fritt fram för majoriteten att göra så. Om majoriteten vill förslava individen för “det gemensamma goda” är det vad som gäller. När majoriteten slår näven i bordet är det rätt. Demokrati är uppenbarligen oförenlig med principen om individens frihet.

En fråga: Varför vill författarna prisa de gamla grekerna och romarna för extremt destruktiva idéer som kollektivismen och demokratin men inte logikens fader, Aristoteles, vars filosofiska bidrag lade grunden till den vetenskapliga och industriella revolutionen och som ju tillsammans gav oss de senaste tvåhundra årens välståndsexplosion?

Efter att ha hyllat två idéer som leder till och rättfärdigar totalitära diktaturer skuttar de raskt vidare till att hylla den kristna människosynen och etiken. De ska ha “inspirerat till samhällen som bygger på frihet, lag och rätt – inte den starkes rätt”. Det är nog ingen slump att de försiktigt säger att kristendomen ska ha “inspirerat” till fria samhällen, för det finns absolut inget stöd för idén att kristendomen någonsin har rättfärdigat fria samhällen. De cirka 1000 åren som kristendomen hade total kulturell och politisk makt präglades av diktatur, förtryck, träldom.

Som en religion är kristendomen grundligt oförenlig med frihet. Den kristna människosynen i synnerhet. Enligt den kristna människosynen är människan en rutten, syndig, låg varelse. Hennes sinnen och förnuft ljuger och leder henne till synd. De går inte att lita på. För kunskap måste människan vända sig till den enda som vet: Gud. Individen är oförmögen att leva efter eget huvud. Varför vore det bra och önskvärt att ge en sådan hemsk varelse någon frihet? Utan Gud, vår allvetande och allsmäktige härskare, är individen inget.

Kristendomen förespråkar lydnad, inte frihet. Vi ska lyda Gud. Låta hans vilja ske. Vi är bara skådespelare i Guds pjäs. Guds vilja är standarden för gott och ont. Att lyda Gud är gott, att trotsa Gud är ont. Kristendomen går ut på att vi ska lyda den store diktatorn i skyn. Lyd eller brinn i helvetet. Så kristendomen leder logiskt till precis vad historien vittnar om: auktoritärism.

Det finns fler aspekter av kristendomen som krockar med individens frihet som ett ideal. Alla totalitära diktaturer kan och har, som sagt, rättfärdigats på den kristna etikens essens: altruismen eller osjälviskhetens moral. Individen ska leva och offra sig för andra. Hon är inget självändamål utan ett medel för andras ändamål: Gud eller i dess sekulära motsvarighet Kollektivet. Och ja, socialismen/kommunismen, nazismen/fascismen är inget annat än sekulära religioner. De ersatte Gud med Kollektivet (proletariatet, folket, rasen, nationen, “allmänhetens bästa”, etc.). Som sekulära religioner bygger de på tro dvs känslor, inte förnuftet. (Som materialister förnekar de det viljestyrda förnuftets existens eller förmåga och då är man en implicit mystiker i och med man säger att ens begrepp inte bygger på fakta och logik utan på atomernas rörelser eller någon annan determinerad process.) Så det är inte undra på att de bloddrypande resultaten förskräcker.

Det är skrattretande att se Busch, Skånberg och Landgren skriva att det var övertygelsen “om en kärleksfull, personlig och offervillig Gud som skapat människan till sin avbild, gav förutsättningarna till allmänna deklarationer om människovärde och mänskliga rättigheter”. Om man på allvar vill ge kristendomen äran för att ha skapat dagens mestadels fria “liberala demokratier” måste man åtminstone försöka bortförklara den totala avsaknaden av frihet under kristendomens kulturella och politiska höjdpunkt.

Några tyckare försökte bortförklara den enorma motsägelsen som författarna inte ville konfrontera. De påpekade att kristendomen gav oss idén om individens själ som verklig och viktig. Denna idé är sann och riktig och kristendomen ska ha ett erkännande för detta bidrag. Men vad tyckarna inte kunde förklara är varför denna insikt inte fick den kristna världen att röra sig ens en millimeter mot friheten under de 1000 år då kyrkan åtnjöt närmast total makt.

I verkligheten var det först när kristendomens makt och betydelse började förtvina, och folk inte längre tog religionen på samma allvar, som människans befrielse påbörjades. Det stora steget mot individens frigörelse kom med Upplysningen som avfärdade kristendomens auktoritära världsbild och människosyn. Den vetenskapliga revolutionen bevisade förnuftets enorma kraft och potential och detta ledde till en vördnad för individen som förnuftsvarelse. Det var först i denna icke-religiösa kontext som idén om den enskilde individens själ, eller rättare sagt förnuftiga själsförmögenhet, blev betydelsefull. Upplysningens förkämpar insåg att människor måste vara fria för att kunna tänka och handla förnuftigt. Och eftersom hon, tvärtemot den kristna människosynen, kan leva efter eget huvud är hon också lämpad och förtjänt av denna frihet.

Det är inte bara den kristna människosynen och etiken rättfärdigar auktoritärism, utan den religiösa tron som sådan. Vad gör man med de som tror fel? Som tror på fel Gud? Som förnekar Gud? I och med det inte är en fråga om rationell övertygelse baserad på fakta och logik, måste man tvinga på dem fel- eller icke-troende sin tro. Söker man sprida sin tro eller bygga ett samhälle på sin tro måste man förr eller senare ta till våld. Kätteri möttes med straff, inte argument. Blasfemi möttes med döden, inte fakta. Apostasi var en själslig om inte världslig dödsdom. Inkvisitionen bekämpade feltroende med terror och tortyr. Många brändes på bål. Så de mest religiösa perioderna domineras av ofrihet. Och konflikter. Oräkneliga människor har mördat varandra eftersom de har trott fel.

Vad gäller villfarelsen att den kristna läran ska ha bidragit till att berika massorna till en sådan grad att dagens fattiga är i många avseenden rikare än gårdagens miljardärer vill jag påminna om att kristendomen som religion knappast uppmuntrade någon till att samla förgängliga skatter här på jorden eller älska pengar och det goda livet de kan köpa oss. Kristendomens 1000 år kännetecknades som bekant av extrem fattigdom och stagnation. Och den kristna altruistiska etiken implicerar den fattigdoms-fördelande socialismen, inte den välstånds-genererande kapitalismen.

Buschs, Skånbergs och Landgrens artikel tar upp ett problem som måste bekämpas, nämligen postmodernismen dvs den kantianska subjektivismen. Men alternativet till kantiansk subjektivism är inte “de kristna traditionerna” och deras skadliga “praktik” utan en andra renässans för förnuftet och därmed den enskilde människan. Ändå är det “kristen människosyn och etik”, som ju gav oss den 1000 år långa mörka auktoritära medeltiden, som författarna lovsjunger.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.