De flesta vet att det utan den privata sektorn skulle det inte funnits någon skattefinansierad offentlig sektor. Men de flesta förstår faktiskt inte varför.

Det första man måste inse är att staten producerar inget. Den offentliga sektorns infrastruktur—alla byggnader, vägar, el- och vattennät, etc.—skapas och underhålls av privata företag. Den offentliga sektorns verktyg och maskiner—alla arbetskläder, möbler, datorer, mat, etc.—skapas och underhålls av privata företag. Och den enda anledningen till att folk vill jobba för den offentliga sektorn är för att deras skattefinansierade löner gör att de kan köpa allt de vill ha och behöver av privata företag.

De offentliganställdas skattefinansierade löner vore värdelösa om det inte vore för välståndet som den närande privata sektorn skapar. Av samma anledning vore välfärdens skattefinansiering hopplös. Ty skatterna kan bara “finansiera” dvs betala för det som det privata näringslivet skapar och säljer. Det finns ju inget annat att betala för.

Statliga utgifter utgör direkt och indirekt (via de offentlig anställdas löner) anspråk på varor och tjänster från det privata näringslivet. För det finns, som sagt, inget annat den offentliga sektorn kan lägga skattepengarna på. Och staten skapar och säljer, som sagt, inget. Staten kan bara “betala” sina utgifter genom att skicka skattenotan till de privata näringsidkarna. (Därför kan man argumentera för att statliga utgifter i själva verket är privata utgifter under statlig kontroll.)

Utan affärsmännen, välfärdsstatens mjölkkor, är och vore välfärdspolitiken bokstavligen omöjlig.