I Economics in One Lesson skriver Henry Hazlitt: “In this lies almost the whole difference between good economics and bad. The bad economist sees only what immediately strikes the eye; the good economist also looks beyond. The bad economist sees only the direct consequences of a proposed course; the good economist looks also at the longer and indirect consequences. The bad economist sees only what the effect of a given policy has been or will be on one particular group; the good economist inquires also what the effect of the policy will be on all groups” (s 16).

Huruvida man tar hänsyn till det sedda och det osedda; så sammanfattar Henry Hazlitt skillnaden mellan en bra och dålig nationalekonom. I resten av sin klassiska bok går han metodiskt igenom hur fel det blir när man missar “det man inte ser”. Det mest pedagogiska exemplet är Frédéric Bastiats egna och mest kända: det trasiga fönstret. Men jag har dock kommit fram till att det mest talande exemplet—som mer än något annat indikerar en genuin och riktig förståelse för hur ekonomin fungerar—är hur man ser på kapitalets roll i ekonomin.

Kapital är sparat välstånd som används för att skapa mer välstånd. Ta fiskaren som lägger undan några fiskar att leva på medan han gör ett fiskenät. För honom är fiskarna som han sparar kapital. Och i det här fallet använder han dem för att göra mer kapital, fiskenätet. Fiskenätet gör det möjligt att fånga fler fiskar. Nu kan man spara ännu fler fiskar som man kan leva på medan man bygger en fiskebåt som gör det möjligt att fånga ännu fler fiskar vilket i sin tur gör det möjligt att spara och investera ännu mer. Och så vidare. Att spara och investera är kapitalackumulation. (För detaljer se George Reisman, Capitalism: A Treatise on Economics, ss 622-ff.)

Notera att orsakssambandet mellan kapitalackumulation, produktivitet och därmed massornas köpkraft är något vi kan observera. Vi kan se vilken skillnad fiskenätet, och senare fiskebåten, gör för fisket. Och vi vet av erfarenhet att stora fiskefångster brukar göra fisken billigare. Billigare fisk betyder högre köpkraft: antingen har vi råd att köpa fler fiskar eller också har vi råd att köpa mer av allt annat av pengarna som blir över efter vi har köpt fisk. Principen är densamma för alla varor och tjänster.

Exemplet ovan visar hur kapitalackumulation leder till högre produktivitet; att vi kan producera mer materiella värden per arbetare. Exemplet ovan visar också att högre produktivitet leder till högre köpkraft. Högre köpkraft utraderade den extrema fattigdomen i västvärlden och skapade den breda medelklassen. Högre köpkraft gjorde också att massorna hade råd att jobba mindre på tryggare och trevligare arbetsplatser och att skicka sina barn till skolan istället för fabriken. (Jag har förenklat diskussionen genom att utelämna betydelsen av teknologiska framsteg. Att ta med teknologiska framsteg skulle emellertid inte förändra någonting då kapitalackumulation och teknologi hänger ihop. För detaljer se Reismans diskussion på sidorna 629-ff.)

Produktion, inte konsumtion, är ekonomins motor och kapital finansierar all produktion; alla företag och jobb. Jag citerar mig själv: “Vem som helst kan verifiera detta när som helst genom att bara titta på verkligheten. Låt oss ta ett enkelt exempel: Hollywood. När man t ex ska spela in en ny Marvel-film då kommer ingenting att ske förrän man har samlat ihop tillräckligt med kapital. Ofta kostar dessa filmer ett par miljarder kronor att producera och marknadsföra. Man behöver kapital för att produktionen ska komma igång eftersom det är kapitalet som kommer att finansiera allting, inklusive allas löner, långt innan filmen kommer på biograferna. Principen är densamma för hela ekonomin”.

Skådespelarna betalas innan filmen går upp på biograferna; utvecklarna betalas innan deras app lanseras; författare betalas innan boken är skriven; fabriksarbetarna får betalt innan bilarna säljs. Etc. Amazon, liksom många nystartade företag förlorade pengar i flera år. Men tack vare ständiga tillskott av nytt kapital, från långsiktiga kapitalister, kunde Jeff Bezos finansiera och expandera verksamheten.

Sist men inte minst, låt oss begrunda arbetsdelningen och dess förutsättningar. Arbetsdelningens värde för mänskligt blomstrande kan omöjligen överskattas. Det är till stor del tack vare arbetsdelning—att alla jobbar med det de gör bäst—som vi har så mycket vetenskap, teknologi och välstånd. Utan arbetsdelning skulle de flesta av oss ägna dagarna åt att fixa mat, boende och kläder. Utan arbetsdelning skulle vi vara utan el, vatten, bilar, telefon, radio, tv, datorer, internet, smarttelefoner, läkekonst, etc.

Så länge alla är fullt upptagna med att kämpa för det dagliga brödet går det inte för sig att ta en paus för att ägna sig åt annat som att uppfinna hjulet eller upptäcka naturlagar eller skriva romaner. Så länge vi lever ur hand i mun har vi inte råd med arbetsdelning. Sparande köper oss tiden (och pengarna) vi behöver för att skapa (eller köpa) verktyg som gör oss produktivare. Ett produktivare fiske gör som exempel att folk har tid att göra annat om dagarna än att fiska. De kan börja se efter dittills försummade behov och begär. Vad de än företar sig är det sparandet dvs kapitalet som finansierar den framväxande arbetsdelningen (Reisman, Capitalism, ss 139-141).

I förbigående sagt kan jag inte låta bli att poängtera att Ayn Rand ofta betonade just sparandets dvs kapitalets betydelse för vårt välstånd: “The concept of ‘stock seed’ unites the three essentials [time-savings-production] and applies not merely to agriculture, but much, much more widely: to all forms of productive work. Anything above the level of a savage’s precarious, hand-to-mouth existence requires savings. Savings buy time” (“Egalitarianism and Inflation”, Philosophy: Who Needs It, s 126).

Förstår man kapitalets betydelse förstår man ekonomin. Man förstår källan till alla stora och varaktiga ekonomiska framsteg. Man förstår ekonomisk historia; varför vissa länder blev rika och andra ännu är fattiga. Man förstår med andra ord kapitalismens välgörande natur. Därför ser jag förståelsen för kapitalet som nationalekonomins “lackmustest”.