Idag tror de flesta att det är tack vare arbetarrörelsens “kamp” för “bättre villkor” som arbetarna har det så bra. Detta är en myt som bygger på en kombination av marxistiska premisser som förvirrar och förblindar människor samt generell nationalekonomisk okunskap. Denna myt sprids i de statliga skolorna där barnen knappt lär sig någon historia eller sund nationalekonomi. Däremot lär de sig en massa marxistisk propaganda på SO-lektionerna.

Sanningen är att arbetarnas höga löner och förmåner är helt och hållet en produkt av deras höga produktivitet. Det enda sättet man kan höja lönerna och/eller erbjuda fler och mer generösa förmåner såsom fem veckors semester, betald föräldraledighet, osv., utan att detta resulterar i lägre löner eller högre arbetslöshet, är för att produktiviteten ökar tillräckligt mycket. Och vad är den enskilt främsta orsaken till högre produktivitet? Kapitalackumulering. Det är därför man kan se detta samband mellan arbetarnas höga löner och generösa förmåner, och i förlängningen massornas levnadsstandard, och kapital investerat per arbetare, över hela världen och genom hela historien.

Det är affärsmännens sparande och investeringar som leder till kapitalackumulation, högre produktivitet och högre reallöner. Inte konsumtion—vare sig massornas eller affärsmännens. Affärsmän ackumulerar kapital, välstånd som används för att skapa mer välstånd, genom att spara och investera sina inkomster produktivt. Kapital investeras i produktiva, lönsamma företag som skapar jobb och producerar värdefulla varor och tjänster. Vinsterna som sparas får kapitalet att växa. Det växande kapitalet investeras i verktyg och maskiner som ökar arbetarnas produktivitet (genom att t ex möjliggöra massproduktion för massorna); utvecklandet och omfamnandet av ny teknologi som ytterligare höjer arbetarnas produktivitet (t ex nya och bättre robotar); nya industrier där arbetarna kan skapa större värden per timme än i de gamla industrierna (t ex bil-industrin istället för häst och vagn-industrin). Kapital investeras också producerandet av kapitalvaror (t ex ovannämnda robotar) vilket direkt bidrar till kapitalackumulationen och därmed högre produktivitet och reallöner.

Kapitalackumulering höjer också arbetarnas löner eftersom det utgör efterfrågan på arbete. Jobb och löner skapas och betalas nämligen med affärsmännens kapital, och inte som de flesta tror med försäljningsintäkter.

Vem som helst kan verifiera detta när som helst genom att bara titta på verkligheten. Låt oss ta ett enkelt exempel: Hollywood. När man t ex ska spela in en ny Marvel-film då kommer ingenting att ske förrän man har samlat ihop tillräckligt med kapital. Ofta kostar dessa filmer ett par miljarder kronor att producera och marknadsföra. Man behöver kapital för att produktionen ska komma igång eftersom det är kapitalet som kommer att finansiera allting, inklusive allas löner, långt innan filmen kommer på biograferna. Principen är densamma för hela ekonomin.

Ju mer kapital, desto större är efterfrågan på arbete. Ju större efterfrågan är—och därmed också konkurrensen om arbetskraft—desto mer kommer affärsmännen att bjuda upp löner och förmåner. Det är därför som det alltid ligger i arbetarnas—den stora massans—rationella egenintresse att värna om den privata äganderätten, inte minst för de allra mest produktiva och förmögna affärsmän. Ju mindre deras förmögenheter utsätts för skatter och inflation, desto mer kapital finns det för att efterfråga just arbete. Det vill säga, för att skapa jobb, konkurrera om arbetskraften, höja löner och strössla på med förmåner.

Affärsmännens konkurrens om arbetskraften gör att de måste erbjuda sina nuvarande eller framtida arbetare attraktiva villkor: bra löner och fina förmåner. Det är vinstintresset som motiverar dem till att erbjuda attraktiva villkor, inte arbetarnas “behov”. För om de inte erbjuder tillräckligt bra villkor kan de gå miste om sina nuvarande eller framtida arbetare. De kan ju förlora dem till konkurrenterna. Och det är inte bra för vinsten. Titta på hur fotbollslagen i Europa slänger miljontals kronor efter talanger. Om de inte erbjuder tillräckligt bra löner och villkor, kan fotbollsspelarna byta lag. Principen är densamma för hela ekonomin.

Detta för mig nu till en intressant datapunkt som jag nyligen stötte på. Vet du hur många amerikanska kvinnor som får betald föräldraledighet av sin arbetsgivare? De allra flesta tror säkert att det är noll eller nära noll. I verkligheten rör sig om mellan 40-60%. Och andelen har tre- eller fyrdubblats de senaste femtio åren.

Detta beror inte på att den amerikanska arbetarrörelsens “kamp” för “bättre villkor” äntligen har börjat få avkastning. Det beror inte heller på att USAs socialdemokrater har tvingat fram denna utveckling. Nej, det är vinstintresset—ren och skär girighet—som motiverar affärsmännen att erbjuda bättre löner och villkor.

Det är samma vinstintresse som motiverar affärsmän att erbjuda kortare arbetsdagar och betald semester. Det är också samma vinstintresse som har motiverat affärsmän att erbjuda sjukvårdsförsäkringar, subventionerad universitetsutbildning, subventionerad dagis (ibland på arbetsplatsen), subventionerad tjänstepension, osv., osv., osv.

Ju intensivare konkurrensen om arbetskraft blir, desto kreativare måste affärsmännen bli för att locka arbetare. De måste komma på mer okonventionella förmåner som t ex betald ledighet på fredagar och anställningsbonusar på hundratusentals kronor.

För kvinnor är det attraktivt om arbetsgivaren lockar med betald föräldraledighet. Därför är detta också något som fler och fler affärsmän erbjuder. Och det är, som sagt,  kapitalackumulation och, som en följd, högre produktivitet som gör detta ekonomiskt möjligt. Utan kapitalackumulering hade generösare förmåner kommit till priset av relativt eller absolut lägre (real)löner och/eller högre arbetslöshet.

Statligt påtvingade förmåner som t ex fem veckors betald semester är alltså inte något som arbetarna har fått som en gåva av staten eller av Socialdemokraterna eller av arbetarrörelsen. Det är i grunden en produkt av affärsmännens kapitalackumulering. För affärsmännens del gör det ingen större skillnad hur mycket av kompensationen som utgörs av lön eller förmåner, kostnaden är ju densamma i vilket fall som helst. Men om de inte själva får välja om de vill ge arbetarna mer i lön istället för betald ledighet, kommer påtvingade förmåner endast att “betalas” av arbetaren själv då hon får en lägre lön än vad hon annars skulle ha fått och/eller att hennes framtida löneförhöjningar blir lägre än vad de annars skulle ha kunnat bli.

Så när Socialdemokraterna och arbetarrörelsen skryter om hur de har tvingat fram betald ledighet (t ex fem semesterveckor), då skryter de bara om att de har tvingat på arbetare lägre löner än vad de annars skulle ha fått. De skryter om att de har tagit bort möjligheten att förhandla fram en annan bättre kompensationsmix. Om affärsmännen inte tillåts sänka lönerna (relativt och/eller absolut), då kan de bli tvungna att ta igen för de högre arbetskraftskostnaderna genom att göra sig av med arbetare och/eller höja sina priser. I den mån så sker, då följer det att Socialdemokraterna och arbetarrörelsen skryter om att de har tvingat fram bättre villkor för vissa genom att tvinga fram sämre villkor i form av arbetslöshet och/eller lägre reallöner för andra.

Våra höga löner och generösa förmåner beror inte på arbetarrörelsens kamp utan på affärsmännens kapitalackumulation. Vi bör därför vara tacksamma för affärsmännens förmåga och vilja att bedriva lönsamma företag, och att spara och investera, inte arbetarrörelsens irrelevanta eller destruktiva “kamp”.