Nu när halva mandatperioden har gått, kan det kanske vara på sin plats att undersöka hur det har gått för alliansregeringen. Hur har det gått? Varför gick det som det gick? Och var är vi på väg?

Efter FRA-lagens införande är många borgerliga väljare besvikna. Det är inte så konstigt eftersom den borgerliga regeringen i stort nog måste betraktas som ett fiasko. Även för oss som inte hade några större förväntningar måste det betraktas som ett fiasko. Skatterna har sänkts, men värnskatten är kvar, varför vi faktiskt har fått en mer progressiv beskattning. Statens storlek har inte minskat, utan ökat. Arbetsrätten är oförändrad. Regleringarna har inte minskat, utan ökat. Fastighetsskatten ersattes av en fastighetsavgift. Bensinskatterna har inte sänkts, utan höjts. Etc. Så när FRA-lagen röstades igenom blev det droppen för många. Numera överväger många liberala alliansväljare att bojkotta alliansen.

Jag håller med om att vi bör bojkotta alliansen, men inte på grund av FRA-lagen. Utan på grund av ett mycket större svek. Vad skulle kunna vara värre än FRA-lagen? Låt oss ta ett steg tillbaka och begrunda helheten.

Våra politiker, vare sig de är borgerliga eller socialdemokratiska, speglar bara kulturen. De startar inga ideologiska rörelser. Snarare är de produkten av filosofiska och ideologiska rörelser startade av ett fåtal intellektuella aktivister. (Det är därför intellektuell filosofisk aktivism, på lång sikt, är mycket viktigare än strikt politisk aktivism.) Vad är det då för ideologisk rörelse som dominerar i Sverige idag? Det är inte socialismen. Det är absolut inte liberalismen. Nej, det är miljörörelsen.

Miljörörelsens inflytande har nog aldrig varit större än vad det är just nu. De senaste fem-tio åren har de haft väldigt mycket medvind. Det som har gett miljörörelsen så mycket medvind på sistone är förstås den så kallade klimatfrågan. (Här vill jag betona att det är inte ”vetenskapen” i frågan, som har spelat någon avgörande roll här, utan det vidare filosofiska klimatet som gör folk mottagliga för miljörörelsens hysteriska kampanjer mot industrisamhället och kapitalismen.)

Vad står på spel i klimatfrågan? För mer än ett år sedan skrev jag:

Miljörörelsen säger att vi radikalt måste minska vår konsumtion av fossila bränslen. De säger att vi måste köra mindre bil. De säger att vi måste resa mindre. De säger att vi borde producera och konsumera mindre. Detta för att minska våra koldioxidutsläpp. Om vi inte gör det, säger de, då kommer vi att få se mer och värre värmeböljor, översvämningar och stormar. Vi kommer alltså att få dåligt väder. Men är verkligen dåligt väder skäl nog för att lägga ned vårt moderna industrisamhälle?

Att människor i västvärlden inte längre dör som flugor, att de flesta av oss överlever sin barndom, att vi lever längre och friskare liv, att vi är praktiskt taget fria från fattigdom och svält, beror på industrialiseringen. Anledningen till att många människor i Tredje världen än idag dör som flugor och lever i svält och fattigdom, är att de inte har genomgått någon industrialisering. Om man värdesätter mänskligt liv och mänsklig välfärd, då kan det inte råda några tveksamheter kring det oerhörda värdet av vår industriella civilisation. Det kan inte heller råda några tveksamheter kring hur man bör väga fördelarna med industrisamhället mot nackdelarna med dåligt väder. Ändå tycks miljörörelsen vara bestämd på att det är industrin som ska bort.

Nedmonteringen av vår industriella civilisation är kanske inte något som företrädare för miljörörelsen öppet talar om. Kanske för att de vet att det inte går att sälja den miserabla levnadsstandarden i Tredje världen som en attraktiv framtid. Kanske för att de inser hur ett sådant ”ideal” skulle få dem och deras ”goda intentioner” att framstå. Inte desto mindre är en sådan nedmontering den oundvikliga konsekvensen av den politik som de företräder. De vill nämligen att vi ska minska användandet av fossila bränslen. Men de vill samtidigt inte bygga ut kärn- eller vattenkraften. Istället vill de att vi ska förlita oss på ineffektiv och dyr ”förnyelsebar” energi såsom vind- och solkraft. Men detta är en fantasi, inget seriöst alternativ. Nej, i praktiken är därför det enda alternativet att minska vår energikonsumtion och därmed försämra vår levnadsstandard; att offra och ge upp alla de mänskliga framsteg som har skett de senaste 200 åren.

Klimatfrågan gör det klart och tydligt varför miljörörelsen måste stoppas. Ty detta är hotet som de representerar: total förstörelse och förintelse; död och lidande på en ofattbar skala. Det är inför denna miljörörelse som borgerligheten nu börjar ge efter för. Detta – inte FRA – är på lång sikt det absolut största sveket från alliansens sida.

Jag menar att sätter vi FRA-lagens införande mot hotet från miljörörelsens agenda, framstår FRA-lagen som ingenting i jämförelse. Sett ur ett lite större och längre perspektiv blir detta ännu klarare. Det finns trots allt inte en stor rörelse som försvarar eller förespråkar FRA-lagen. Det finns varken något stöd för den bland allmänheten eller bland de intellektuella. Det finns inga som demonstrerade för dess införande eller som bemöter de som nu demonstrerar emot den.

Regeringen själv vill helst inte prata om FRA-lagen och statsministern verkar helst vilja glömma att de överhuvudtaget röstade igenom den. En fråga som de mycket hellre pratar om är miljöfrågan. Se bara vad som har hänt seda valet.

Bara några månader efter valet bestämde sig moderaterna för att gå inför att bli det ”nya miljöpartiet”. De började förespråka höjda bensin- och koldioxidskatter. De försvarar systemet med elcertifikat. Moderaternas Lars Lindblad uttryckte det så här: ”Vi som parti måste klara, på ett bättre sätt än tidigare, de svåra avvägningarna mellan andra områden och miljön och visa att miljön faktiskt också måste få vinna i avvägningen”. På moderaternas hemsida Miljösmart.se kan man till och med ta del av lite beröm av miljöpartiet: ”Miljöpartiet har gjort ett bra jobb med att lyfta upp miljö- och klimatfrågan i debatten, men nu är det moderaterna som tar vid”. Sydsvenskan: ”m bekänner sig numera till grön skatteväxling, höjda koldioxidskatter och en ny kilometerskatt för tung trafik”.

Kom ihåg hur det gick till när moderaternas ”förnyelse” inleddes för några år sedan. Kom ihåg hur ni kanske inte trodde att det var på riktigt. Men nu vet ni att det var på riktigt. Jag är rädd för att det även är på riktigt den här gången.

Det är inte bara moderaterna som går in för att bli ett nytt miljöparti. Även kristdemokraterna vill numera framstå som ett borgerligt miljöparti. De vill inte bara höja bensin- och koldioxidskatten. De vill dessutom utreda ett system med individuella utsläppsrättigheter – ett förslag med klart totalitära implikationer. DN rapporterade från kristdemokraternas riksting: ”Det blev också debatt om förslaget att utreda individuella utsläppsrätter då måste vi registreras och kanske FRA kunde sköta detta, föreslog ett av ombuden”. Och: ”Den stora utmaningen handlar om att få bättre balans mellan vad vi tar ut från naturen och vad den kan klara av att leverera, sade Anders Wijkman. Det handlar inte bara om klimatfrågan utan också om ekosystemkrisen och att vi överutnyttjar naturresurserna, enligt Wijkman”. Wijkman vill med andra ord att kristdemokraterna ska återuppväcka gamla falska malthusianska vanföreställningar. Eller vad sägs om detta? SvD: ”Internationellt vill partiet ha en ‘Marshallplan’ för klimatet. Tanken är att de rika länderna ska finansiera klimatåtgärder i den fattigare delen av världen. EU ska gå före och avsätta 50 miljarder kronor årligen”.

Alla är inte överens om detaljerna, men de är rörande överens om att staten med skatter, regler, subventioner och bidrag ska styra över svenskarnas energiproduktion och -konsumtion. Eftersom allt vi företar oss går på energi, betyder detta att de borgerliga partierna är rörande överens om att staten ska, i princip, styra över alla aspekter av ekonomin och därmed alla aspekter av våra liv.

Ja, de borgerliga har tidigare föreslagit liknande saker, men förr var det utan någon större övertygelse eller entusiasm. Förr gav de bara miljöfrågorna sina läppars bekännelse. Det är först nu som de har gått in för att göra miljörörelsens agenda till sin egen. Det är först nu som vi ser något som börjar likna ett genuint intresse i frågorna. DN: ”MER RADIKALT ÄN miljöpartiets miljöpolitik, tyckte flera av debattörerna [vid kristdemokraternas riksting] och gladdes åt detta…”. Så ja, vi har på ett par år gått från att ”bara” ha ett miljöparti, till att ha fått sju mer eller mindre ”miljöpartistiska” partier i riskdagen.

Om det faktum att denna sjukdom, dvs miljöhysterin, har spritt sig till moderaterna – ett parti som aldrig har förknippats med något engagemang för så kallade miljöfrågor – inte är ett oroande tecken för hur långt det faktiskt har gått, skulle jag bara vilja påminna er om att Johan Norberg också har börjat gå miljörörelsens ärenden genom att förespråka en internationell koldioxidskatt. Och precis som de borgerliga låtsas Norberg som att skatter, dvs statligt våld, är en ”marknadsvänlig” lösning.

Nej, Johan Norberg och de borgerliga söker inte avskaffa industrisamhället. Men faktum kvarstår att vart vi än vänder oss finner vi bland så kallade ”liberaler” och allmänborgerliga debattörer och politiker som är klart ivriga på att ta det där första spadtaget för att omsätta miljörörelsens anti-kapitalistiska, anti-industriella vision i praktiken. Men ger man dem lillfingret, dvs ger man dem rätt i princip, kommer man snart att bli tvungen till fler och fler eftergifter.

Om de borgerliga tidigare tävlade med socialdemokraterna om vem som var den ”bästa” socialdemokraten, kommer de numera också att tävla om vem som är den ”bästa” miljöpartisten. Det är på detta sätt som miljörörelsen stärks ytterligare av de borgerligas eftergifter. Och i den mån allmänheten faktiskt är villiga att frivilligt lägga sig på slaktbänken, kommer denna tävling att gynna de mer konsekventa. När dessutom ett parti som moderaterna tar till sig dessa frågor då blir de också mer mainstream och därmed mer gångbara hos allmänheten. De förknippas inte längre med flummiga, skäggiga hippies i miljöpartiet.

Om deras engagemang för miljöfrågorna är äkta och varaktiga, vilket jag tyvärr tror, då är det också dithän de kommer att leda oss. Så länge de inte ifrågasätter dessa idéer följer det som en logisk implikation. De kan förstås alltid evadera dessa implikationer och då kommer det att ta längre tid. Men i så fall är det faktiskt illa nog. För detta betyder att hur lång tid det tar innan de väljer att, steg för steg, löpa linan ut eller också börja ifrågasätta sina idéer, hänger på deras vilja att blunda inför verkligheten. Den borgerliga regeringen kanske inte sitter kvar efter nästa val. Men de har redan flyttat fram miljörörelsens positioner så långt att det spelar faktiskt ingen roll.

Efter FRA-lagens införande var det många som sade att man kanske borde rösta på miljöpartiet eftersom de sade nej till FRA-lagen. Detta tycker jag är en, rent ut sagt, helt vansinnig prioritering. Miljöpartiet är ju självfallet mycket värre på samtliga punkter än de övriga partierna. Bekämpa gärna FRA-lagen, men ge inte miljöpartiet och miljörörelsen någon ytterligare hjälp på traven.

Så vad bör vi göra? En gång i tiden skulle man med en viss trovärdighet motivera en röst på ett borgerligt parti med argumentet att man vill stöta ut miljöpartiet ur riksdagen. Nu går det inte längre. Inte så länge de borgerliga, med moderaterna i spetsen, ändå gör sitt bästa för att göra miljöpartiet överflödiga.

Under vissa bestämda omständigheter kan man motivera en röst på något av de borgerliga partierna med argumentet att de skulle utgöra det minst onda. Men med tanke hur samhällsdebatten ser ut skulle ännu en valframgång för de borgerliga endast tas som ett bevis för att väljarna gillar deras nya fokusering på miljöfrågorna.

Under andra omständigheter skulle det mindre onda alternativet medföra att vi fick lite mer tid för att sprida bättre idéer. Idag har vi i princip ingen sådan tid och vi sparar inte heller någon genom att stöda de borgerliga.

Så det mesta talar för att det enda moraliska alternativet är att avstå från att rösta helt och hållet. Inte för att det köper oss tid, utan för att det är det enda sättet som man kan sända en någorlunda klar signal. Sedan kan vi bara hoppas på att politikerna inte missförstår vårt budskap. Men hur det än går i nästa val står det nu helt klart att miljörörelsen har flyttat fram sina positioner. Därför har vi, oavsett vilket, mycket mer kvar att göra för att långsiktigt förändra opinionen.

Kristdemokratiska kvinnoförbundet vill censurera Internetsidor med kontaktannonser för prostituerade. Varför? Inte för att de är olagliga. Så vad är motivet? Det filter som man föreslår ”blir ett rent moralfilter … – Syftet är att försvåra för och störa den här verksamheten, säger rapportförfattaren Adina Craciunescu till Politikerbloggen”.

Staten gör rätt i att stänga ned en del Internetsidor, nämligen de Internetsidor som kränker individens rättigheter. Det kan vara sidor med upphovsskyddat material. Det kan vara piratkopieringsnästen som The Pirate Bay. Det kan vara sidor som uppmanar till brott eller som innehåller förtal. Det kan vara sidor med barnporr. (Med det senare menar jag för övrigt inte oskyldiga fotografier på nakna barn tagna av familjen.) Yttrandefriheten ger dig inte rätt att kränka andras rättigheter.

Men kristdemokratiska kvinnoförbundet är inte ute efter att skydda våra rättigheter. Vuxna människor har en moralisk och politisk rätt att köpa och sälja sex om de så önskar. De har också en moralisk och politisk rätt att annonsera om sina sexuella tjänster. Man kan så klart ha moraliska invändningar gentemot deras val av yrke, men det är inte vår eller statens uppgift att med våld och tvång bekämpa somligas val av yrken.

Detta är, liksom alla andra försök till lagstiftad moral, mycket farligt.

Vad blir nästa steg? Jag är rätt säker på att det finns de som tycker att min blogg är fylld med en massa omoraliska budskap och jag skulle inte bli särskilt förvånad om de i moralens namn skulle vilja stänga ned min blogg. Om de lyckas med detta, varför då stanna där? Varför inte förbjuda mig från att yttra mig i TV, radio och tidningar?

Att kristdemokraterna accepterar detta förslag kommer inte som en större överraskning. Kristdemokraterna är det enda partiet i regeringen som inte vill avskaffa den statliga censuren. Och sedan finns det som bekant de kristdemokrater vill förbjuda vissa TV-spel på grund av dess depraverade innehåll.

Kristdemokraterna visar med denna inställning klart och tydligt var de står: i valet mellan ett ”moraliskt” samhälle och ett fritt samhälle väljer de bort det senare.

Kristdemokraternas frihetsfientliga attityder hör uppenbarligen inte hemma i ett fritt samhälle. Så om vi värdesätter vår frihet bör vi följaktligen verka för att försöka filtrera bort kristdemokraterna från Sveriges riksdag.

Aftonbladet säger att yttrandefriheten i Sverige är hotad. Varför? Därför att Bonnier vill köpa upp Canal Plus. Aftonbladet skrev:

Bonniers köp av Canal Plus ökar ägarkoncentrationen av de svenska medierna. Bonniers kommer nu totalt dominera både tidnings- och tv-marknaden. De har närmast monopol på bioutbudet och kommer dessutom få möjlighet att bjuda högst på de flesta attraktiva sportevenemangen. Till och med den borgerliga regeringen måste inse att en så dominant aktör är ett problem för yttrandefriheten.

Hur kommer Aftonbladet fram till att detta ”hotar” yttrandefriheten i Sverige? Innebär Bonniers uppköp av Canal Plus att Aftonbladet inte längre får skriva vad de vill på sin ledarsida? Innebär det att jag inte får säga vad jag vill på min blogg? Innebär det att någons faktiska yttrandefrihet på något sätt begränsas? Givetvis inte.

Så hur resonerar då Aftonbladet? Jo, ungefär så här lyder deras resonemang. Yttrandefrihet kräver en ”mångfald” vad gäller utbudet av medierna. ”Mångfalden” av utbudet hämmas emellertid av en ”ägarkoncentration” av medierna. Således hotas yttrandefriheten av ”ägarkoncentrationen”. Detta är hela argumentet. Och det är därför som de förespråkar presstöd till mindre populära tidningar och regleringar mot ”ägarkoncentration” för att ”skydda” vår yttrandefrihet.

Det finns flera saker som är helt fel med detta argument.

Kräver yttrandefrihet mångfald? Nej. Så här går det när man definierar saker i termer av oväsentligheter. Sanningen är att yttrandefrihet inte alls kräver mångfald. Mångfald är en mycket vanlig följd av yttrandefrihet, men det är, i sig själv, inte yttrandefrihet.

Ibland kan faktiskt ”mångfald” förverkligas genom att man inskränker yttrandefriheten. Ta Sveriges radios utbud. Sveriges radios utbud finansieras ju med skatter och tvlicensen, dvs med tvång. I den mån jag tvingas finansiera detta utbud existerar också det på bekostnad av min yttrandefrihet. När jag tvingas finansiera detta utbud hindras jag samtidigt från att t ex konsumera andra tvkanaler eller tidningar.

Bara för att det inte finns någon marknad för ett visst utbud, följer det inte att yttrandefriheten på något sätt är hämmad eller inskränkt. Nej, detta betyder bara att det inte finns tillräckligt många som är villiga att betala för att höra vad du har att säga. Det är allt. Din rätt att säga din mening är helt oberörd.

Hämmar ”ägarkoncentrationen” mångfalden? Nej. För att ett företag ska bli stort måste de tillfredsställa de flestas preferenser och behov. Det enda sätt ett mediaföretag kan bli stort är genom att skapa en mångfald som inte fanns tidigare, så att de får alla tittare eller läsare som de söker. Eller också genom att köpa upp tidningar eller tvstationer som täcker in dessa läsare och tittare.

(Denna poäng är förvisso lite mindre viktig eftersom jag inte på något sätt vill antyda att Bonnier eller något annat företag har en moralisk skyldighet att förse oss med ”mångfald”. Jag säger bara att den fria marknadens princip medför att det enda sättet företag kan bli stora är genom att möta behovet och preferenserna hos de flesta vilket som sagt kräver att man uppnår tillräckligt med mångfald.)

Om ”ägarkoncentrationen” är en följd av att Bonnier är det enda företag som förmår att producera det som folk vill ha, och ”mångfalden” blir mindre till följd av detta, då följer det alltså inte att yttrandefriheten på något sätt ska ha inskränkts eller hämmats. Att det inte finns en marknad för din tidning medför inte att din yttrandefrihet på något sätt har inskränkts. Det betyder bara att dina icke-existerande kunder utövade sin rätt att inte läsa din tidning.

Det är alltså tvärtom Aftonbladets ”lösningar” på detta icke-problem som utgör det riktiga hotet mot yttrandefriheten i Sverige. Det är presstödet och regleringar mot ”ägarkoncentrationer” som hotar yttrandefriheten. Att förbjuda eller motarbeta ägarkoncentrationen innebär bara att man försöker förbjuda Bonnier från att sälja så många tidningar som möjligt, sända så mycket tv till så många som möjligt, sända så mycket radio åtill så många som möjligt. Dvs det innebär bara att man med våld inskränker deras möjligheter att sälja och sprida åsikter, information och underhållning.

Detta bevisar att Aftonbladet inte har en susning om vad yttrandefrihet egentligen är. Om Aftonbladet var seriösa med sitt oroliga prat om yttrandefriheten, då skulle de argumentera för att avskaffa presstödet och att lämna mediemarknaden i fred från statligt tvång och våld.

Vad är yttrandefrihet egentligen? Det är inget annat än att säga vad du vill och att försöka sprida ditt ord utan att stoppas eller hämmas med (statligt) våld. Yttrandefrihet är med andra ord en följd av rätten till egendom. Rätten att köpa de tidningar som du gillar eller de böcker som du gillar eller lyssna på de radiostationer som du gillar eller se på de tvkanaler som du gillar. Det är rätten att köpa en tvstation, tidning, bokförlag eller radiostation för att kunna sända det som du vill sända. Det är däremot inte rätten till en tidning eller tvstation eller radiostation – eller, för den delen, en marknad för dina idéer.

SvD:

”Vi kan fortfarande inte se några tydliga samband mellan skolornas resultat och insatta resurser. Bra resultat går att finna i såväl kommuner med låga och genomsnittliga kostnader, som i kommuner som har höga kostnader för grundskolan. Vi kan inte heller se något samband mellan dåliga resultat och andelen obehöriga lärare” skriver Håkan Sörman, vd på SKL, i ett pressmeddelande.

Jag är inte överraskad. Men det borde våra politiker vara. För vad är det nästan alla politiker, till höger och vänster, föreslår för att förbättra den offentliga skolan? Jo, det är ju ständigt att ösa ut mer pengar samt att förbjuda de ”obehöriga” lärarna från att undervisa. Men absolut ingen ifrågasätter vårt nuvarande skolsocialistiska system.

Att våra politiker aldrig lär sig.

De allra flesta någorlunda allmänbildade är idag fullt medvetna om hur socialismen har misslyckat kapitalt i varje tänkbart avseende. Därför är det, så klart, ytterst få som skulle låta staten ta hand om vår matförsörjning. Det är dags för folket att inse att det är precis lika vansinnigt att förlita sig på staten när det kommer till en så viktig sak som barnens utbildning.

Varför skulle mer pengar hjälpa? Mer pengar har i slutändan lite eller inget med resultaten att göra eftersom resultaten framför allt beror hur lärarna lär ut. Detta är i första hand inte en fråga om resurser snarare en fråga om mer eller mindre rationell pedagogik. Och våra politiker har inte en susning om vilken pedagogik som är lämpligast.

Sambandet mellan resurser och resultat blir dessutom bara svagare allteftersom politikerna bara öser ut mer och mer pengar till de offentliga skolorna, nästan hur dåligt de än presterar. Det är precis som om de med flit försöker belöna skolor för deras medelmåttliga resultat.

För att bedriva god undervisning behövs inte statligt godkända lärare. Det finns absolut inga belägg för att statligt godkända lärare skulle vara bättre än andra. Staten kan inte producera sådana här lärare, de kan i bästa fall bara godkänna dem i efterhand. Men detta godkännande bevisar ingenting som inte läraren hade kunnat bevisa på egen hand.

Lärarhögskolorna är enligt många, Skolverket och Högskoleverket inkluderat, undermåliga. Sydsvenskan rapporterade 20080408: ”I utredningen [från högskoleverket] beskrivs lärarutbildningen som ‘kravlös och ofullständig’ och studenter uppges av utredare kunna slinka igenom utan nödvändiga kunskaper”. Lärarna som produceras i de statliga lärarhögskolorna kommer kanske godkännas av staten. Men frågan är om de skulle godkännas på en fri marknad för utbildning.

Vad göra åt den offentliga skolans problem? Lösningen är faktiskt mycket enkel: lägg ned den offentliga skolan. Vi vet att socialism aldrig fungerar och vi vet att kapitalism alltid fungerar. Låt oss därför lära oss av detta och ersätta vår nuvarande skolsocialism med skolkapitalism.

Börja sakteligen med att privatisera samtliga offentliga skolor. Gör det samtidigt möjligt för föräldrar att göra skatteavdrag motsvarande den summa som de lägger ut på den privata skolan. På denna väg slipper föräldrar som sätter sina barn i en privat skola att betala för den offentliga skolan samtidigt. (Till en början kan de som vill fortsätta sätta sina barn i de kvarvarande offentliga skolorna.) Låt alla som tror sig ha en chans få pröva lyckan som lärare; avskaffa alla krav på ”behörighet”. Låt istället marknaden få avgöra vem som är behörig nog.

Nu när utbildningen upplevs som en riktig investering i barnens framtid, lär föräldrarna bli mer måna om att undersöka olika skolor, för att finna det bästa och, allt annat lika, billigaste alternativet. De lär inte bara försöka sätta sig in i vad barnen undervisas i utan även i hur de undervisas, dvs i skolornas och lärarnas pedagogik.

Detta kommer att skapa en konkurrens som kommer att motivera skolorna och lärarna att prestera bättre än vad de gör idag. De bra skolorna skulle, med tiden, konkurrera ut de dåliga skolorna precis som de bättre lärarna skulle konkurrera ut de sämre lärarna. Kvalitén på utbildningen skulle förbättras för alla.

Praktiskt taget alla skulle, precis som idag, ha tillgång till utbildning. Notera att de kapitalistiska delarna av ekonomin faktiskt förmår att försörja så gott som alla med allt vi behöver: mat, kläder, bilar, bostäder, etc. Detta trots alla destruktiva statliga interventioner som faktiskt verkar för att hämma denna tillgång.

Alla skulle inte nödvändigtvis ha råd med samma utbildning, precis som alla inte har råd med en BMW, men de skulle ha råd med en utbildning inte desto mindre. Konkurrensen skulle dessutom göra att kvalitén för även den ”sämsta” utbildningen blev bättre med tiden. De ytterst få som inte har råd med att ge sina barn någon utbildning får antingen förlita sig på andras välgörenhet eller också får de kanske undervisa barnen på egen hand.

Om våra politiker verkligen vill förbättra skolan, då har jag bara ett tips: överge skolsocialismen. Lämna skolan och barnen i fred och släpp marknaden för utbildning helt fri. Välj skolkapitalismen!

Jag har tidigare avstått från att kommentera FRA-lagen. Dels för att jag inte har haft tid eller energi att sätta mig in i frågan förrän ganska nyligen (och jag tycker det är oansvarigt att kommentera saker som jag inte vet något om). Dels för att jag inte kunde föreställa att lagen kunde vara så hemsk som den faktiskt är (vilket jag först uppnäckte när jag väl satte mig in i frågan). Dels också för att många, många andra redan har kommenterat och kritiserat lagen och jag delar helt denna kritik. (För detaljer om lagen besök www.StoppaFRAlagen.nu.)

Jag har dock, så här i efterhand, bara en kommentar. Jag har i princip inget emot att staten avlyssnar människor som faktiskt står under objektiv misstanke för brott eller terror. Men det måste vara under mycket kontrollerade former. Det måste till, som ett absolut minimum, ett domstolsbeslut baserade på objektiva lagar och fakta. Men det är just i detta avseende som FRA-lagen brister. Vem som helst kan i princip när som helst avlyssnas.

Fredrick Federley beskrivs i medierna som en hjälte som satte sig upp mot regeringen. Jag delar inte den beskrivningen, utan är som de flesta andra besviken på vad jag har sett. Inte för att jag röstade på Federley, men jag liksom många andra förväntade mig mycket mer. Så här går det när man sätter andra människor, partiet, före sina egna rationella övertygelser; före verkligheten som man själv ser den. Så här går det när man låter sig vara en andrahandsmänniska. Politiker och maktmänniskor i största allmänhet, gör sig själva till beroende av andra människor, på ett sätt som är mycket destruktivt för dem själva, och i detta fall för hela landet.

Jag tycker således att återremissen som han åstadkom är helt meningslös. Låt mig citera Pär Ström (www.Stoppa-Storebror.se och Den nya välfärden) som uttryckte det allra bäst: ”[E]tt sminkat monster är fortfarande ett monster… Det är i det stora hela ointressanta marginaljusteringar. Hela grundidén kvarstår, att FRA utan brottsmisstanke ska få läsa e-post och sms, lyssna på samtal och se vilka sajter vi besöker”. Är det meningen att vi ska vara tacksamma mot Fredrick Federley för detta?

Den riktiga frågan är dock inte varför Fredrick Federley faktiskt vek sig. Den riktiga frågan är: Varför vill den borgerliga regeringen till varje pris vill införa denna förbannade lag? Svaret, eller snarare frånvaron av klara svar, på denna fråga är i sig själv ett talande argument mot lagen.

Uppenbarligen har det förekommit något som endast kan beskrivas som ren mobbning inom partierna för att få tyst på alla potentiella nej-sägare. SvD: ”FRA-kritikern Fredrick Federley brast nästan i gråt i talarstolen och statsminister Fredrik Reinfeldt var djupt irriterad när han kom ut från det moderata gruppmötet i riksdagen”. Vad hände i detta gruppmöte? Henrik Alexandersson redogör:

Karl Sigfrid (m) beslutade att följa sitt samvete och rösta nej till FRA-avlyssningen.

För att vara juste mot sin partigrupp sände han ut ett mail till dess ledamöter för att berätta om sitt ställningstagande inför eftermiddagens gruppmöte.

Någon av dessa ledamöter sänder snabbt mailet vidare till Politikerbloggen – som naturligtvis kör nyheten. Och bums finns den i alla media.

Sedan blir det moderat gruppsammanträde. Där blir Karl Sigfrid utskälld av så väl statsministern som sin gruppledare. Därefter vidtar ”kamratfostran”. Ett 30-tal ledamöter i den moderata partigruppen skäller ut honom så kvistarna yr. Till slut orkar han inte mer och accepterar att bli utkvittad.

Varför är denna fråga så oerhört viktig för Fredrik Reinfeldt? Det är uppenbarligen inte en fråga om ideologi. Reinfeldt har övergett allt vad (liberal) ideologi heter för länge sedan. Och eftersom Reinfeldt inte har någon ideologi är det ingen som riktigt vet vad som driver honom i någon fråga.

FRA-lagen motiveras framför allt med hänvisning till ”yttre hot” mot den nationella säkerheten. Men sedan när blev den nationella säkerheten en fråga för vår moderatledda regering? Tror de att vi redan har glömt alla dessa omoraliska neddragningar i det svenska försvaret? Eller är det meningen att vi ska sova bättre om nätterna, vetandes att staten minsann kan övervaka oss alla, under premissen att man bara undersöker ”yttre hot”, bara för att sedan konstatera att vi ändå inte kan göra någonting mot dessa ”yttre hot” på grund av vårt undermåliga försvar? Detta är bara en av alla besvärliga motsägelser som den anti-ideologiska pragmatiska inställningen har genererat hos den moderatledda regeringen.

Henrik Alexandersson har en intressant teori om varför denna fråga är så viktig för Reinfeldt: ”Man kan i och för sig argumentera kring att detta var vad man kunde förvänta sig skulle ske när någon hotar Reinfeldts nya moderater – genom att vilja rösta för frihet, medborgarnas integritet och i enlighet med sina principer och sitt samvete”. Göran Eriksson, SvD, noterar emellertid att Fredrik Reinfeldt ”brukar inte tveka att dra tillbaka förslag som stöter på starkt motstånd, och kallar sig då för en ‘modern och lyssnade politiker'”. Den enda riktiga ledtråd vi har fått är frågan om ”regeringsduglighet”. Eriksson:

En förklaring till den sena omvändelsen är att Fredrik Reinfeldt har pumpat upp betydelsen av regeringsdugligheten. I partiledardebatten förra gjordes den till något av en huvudfråga … Regeringsdugligheten krävde att Reinfeldt skulle styra FRA-skutan i hamn…

Att man överger frihet och säkerhet och personlig integritet för ”regeringsduglighet”, är en av de mest bisarra ursäkter för att införa en så här vansinnig lag som någonsin har getts till det svenska folket. Det är antingen det eller också är det en mycket talande ursäkt som säger allt om Reinfeldts själ. Varav, tyvärr, ingenting är nytt.

Kom ihåg att ”regeringsduglighet” var och är ett argument för att bli vald och återvald. Det är detta man sätter före svenska folkets fri- och rättigheter. Det som ”avslöjas” i detta är, så klart, maktmänniskan Reinfeldt. Han vill bli återvald till varje pris. Det handlar, precis som alla pragmatiska förändringar av moderaternas politik och retorik sedan Reinfeldt blev deras ordförande, om makt för maktens skull – i en sann anti-ideologisk anda.

Den oberäkneliga pragmatiska maktmänniskan utgör det främsta argumentet mot FRA-lagen. Det är just detta som gör människor, med rätta, rädda för att lagen garanterat kommer att missbrukas. Alla politikers försäkran till trots. Eftersom ingen riktigt vet vad pragmatiker som Reinfeldt, med flera, egentligen vill med sin makt, och eftersom de i maktens namn (”regeringsdugligheten”), är villiga att göra nästan vad som helst för att driva igenom vansinniga lagar som denna, är helhetsbilden som växer fram i sanning mycket skrämmande. Regeringen Reinfeldt är med andra ord ett enda gigantiskt argument mot FRA-lagen.