Aftonbladet säger att yttrandefriheten i Sverige är hotad. Varför? Därför att Bonnier vill köpa upp Canal Plus. Aftonbladet skrev:
Bonniers köp av Canal Plus ökar ägarkoncentrationen av de svenska medierna. Bonniers kommer nu totalt dominera både tidnings- och tv-marknaden. De har närmast monopol på bioutbudet och kommer dessutom få möjlighet att bjuda högst på de flesta attraktiva sportevenemangen. Till och med den borgerliga regeringen måste inse att en så dominant aktör är ett problem för yttrandefriheten.
Hur kommer Aftonbladet fram till att detta ”hotar” yttrandefriheten i Sverige? Innebär Bonniers uppköp av Canal Plus att Aftonbladet inte längre får skriva vad de vill på sin ledarsida? Innebär det att jag inte får säga vad jag vill på min blogg? Innebär det att någons faktiska yttrandefrihet på något sätt begränsas? Givetvis inte.
Så hur resonerar då Aftonbladet? Jo, ungefär så här lyder deras resonemang. Yttrandefrihet kräver en ”mångfald” vad gäller utbudet av medierna. ”Mångfalden” av utbudet hämmas emellertid av en ”ägarkoncentration” av medierna. Således hotas yttrandefriheten av ”ägarkoncentrationen”. Detta är hela argumentet. Och det är därför som de förespråkar presstöd till mindre populära tidningar och regleringar mot ”ägarkoncentration” för att ”skydda” vår yttrandefrihet.
Det finns flera saker som är helt fel med detta argument.
Kräver yttrandefrihet mångfald? Nej. Så här går det när man definierar saker i termer av oväsentligheter. Sanningen är att yttrandefrihet inte alls kräver mångfald. Mångfald är en mycket vanlig följd av yttrandefrihet, men det är, i sig själv, inte yttrandefrihet.
Ibland kan faktiskt ”mångfald” förverkligas genom att man inskränker yttrandefriheten. Ta Sveriges radios utbud. Sveriges radios utbud finansieras ju med skatter och tvlicensen, dvs med tvång. I den mån jag tvingas finansiera detta utbud existerar också det på bekostnad av min yttrandefrihet. När jag tvingas finansiera detta utbud hindras jag samtidigt från att t ex konsumera andra tvkanaler eller tidningar.
Bara för att det inte finns någon marknad för ett visst utbud, följer det inte att yttrandefriheten på något sätt är hämmad eller inskränkt. Nej, detta betyder bara att det inte finns tillräckligt många som är villiga att betala för att höra vad du har att säga. Det är allt. Din rätt att säga din mening är helt oberörd.
Hämmar ”ägarkoncentrationen” mångfalden? Nej. För att ett företag ska bli stort måste de tillfredsställa de flestas preferenser och behov. Det enda sätt ett mediaföretag kan bli stort är genom att skapa en mångfald som inte fanns tidigare, så att de får alla tittare eller läsare som de söker. Eller också genom att köpa upp tidningar eller tvstationer som täcker in dessa läsare och tittare.
(Denna poäng är förvisso lite mindre viktig eftersom jag inte på något sätt vill antyda att Bonnier eller något annat företag har en moralisk skyldighet att förse oss med ”mångfald”. Jag säger bara att den fria marknadens princip medför att det enda sättet företag kan bli stora är genom att möta behovet och preferenserna hos de flesta vilket som sagt kräver att man uppnår tillräckligt med mångfald.)
Om ”ägarkoncentrationen” är en följd av att Bonnier är det enda företag som förmår att producera det som folk vill ha, och ”mångfalden” blir mindre till följd av detta, då följer det alltså inte att yttrandefriheten på något sätt ska ha inskränkts eller hämmats. Att det inte finns en marknad för din tidning medför inte att din yttrandefrihet på något sätt har inskränkts. Det betyder bara att dina icke-existerande kunder utövade sin rätt att inte läsa din tidning.
Det är alltså tvärtom Aftonbladets ”lösningar” på detta icke-problem som utgör det riktiga hotet mot yttrandefriheten i Sverige. Det är presstödet och regleringar mot ”ägarkoncentrationer” som hotar yttrandefriheten. Att förbjuda eller motarbeta ägarkoncentrationen innebär bara att man försöker förbjuda Bonnier från att sälja så många tidningar som möjligt, sända så mycket tv till så många som möjligt, sända så mycket radio åtill så många som möjligt. Dvs det innebär bara att man med våld inskränker deras möjligheter att sälja och sprida åsikter, information och underhållning.
Detta bevisar att Aftonbladet inte har en susning om vad yttrandefrihet egentligen är. Om Aftonbladet var seriösa med sitt oroliga prat om yttrandefriheten, då skulle de argumentera för att avskaffa presstödet och att lämna mediemarknaden i fred från statligt tvång och våld.
Vad är yttrandefrihet egentligen? Det är inget annat än att säga vad du vill och att försöka sprida ditt ord utan att stoppas eller hämmas med (statligt) våld. Yttrandefrihet är med andra ord en följd av rätten till egendom. Rätten att köpa de tidningar som du gillar eller de böcker som du gillar eller lyssna på de radiostationer som du gillar eller se på de tvkanaler som du gillar. Det är rätten att köpa en tvstation, tidning, bokförlag eller radiostation för att kunna sända det som du vill sända. Det är däremot inte rätten till en tidning eller tvstation eller radiostation – eller, för den delen, en marknad för dina idéer.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Jag ser att du sätter statligt inom parentes, ”säga vad du vill och att försöka sprida ditt ord utan att stoppas eller hämmas med (statligt) våld.”
Hur funkar det här egentligen? Om du stoppas från att säga vad du vill av icke-statligt våld, är du då fri att yttra dig? Spelar det någon roll för dig som individ, i detta fall, vem som sätter munkavle på dig?
Jag pratar alltså inte om att ingen vill samarbeta med dig för att få ut dina ord, utan om att ett rövarband tystar ned dig.
Alltså, icke-statligt våld är ju olaglligt. Vad Svanberg opponerar sig mot är det lagligt sanktionerade statliga våldet.
Tomas: Givetvis är det även en inskränkning av min frihet om ett rövarband försöker tysta mig istället för staten. Att jag satte statligt inom parantes berodde just på det som Christian säger, att jag ville betona statens roll i detta sammanhang.
Jo, det är förstås lika illa om ett privat rövarband tystar ner en som att utsättas för statlig censur. Typexemplet är häcklare som saboterar möten. Och om staten inte ingriper mot detta, så är det ett exempel på att staten gör mindre än sina nattväktarfunktioner och därmed ett exempel på anarki.
Möjligen skulle man kunna kalla det här för en indirekt form av censur. Statens passivitet får väl ses som en sorts sanktion av huliganernas fasoner.
Åhå. När jag sätter sådana parenteser, så menar jag oftast att ordet inom parentes är något som är underförstått men ändå utskrivet. Dvs i det här fallet att det bara är statligt våld som kan inskränka yttrandefriheten. Vilket ju lät konstigt. Men man vet ju aldrig, det kan vara definitioner som spökar och sånt.
Nåväl, jag är med på noterna igen.
Det faktum att bonniers äger så många medier är faktiskt en nackdel. Det är för att medier påverkar oss, och de släpper bara igenom de budskap som de tjänar på. Ungefär som en regering i nordkorea inte släpper igenom budskap som skadar dem. Om det finns något värre än en stat utan kontroll, då är det en marknad utan kontroll.
Det går inte att förneka mediers makt. När man vet att man dricker en coca cola tycker man oftare att den är godare, men när man inte vet så tycker man att pepsi är godast. Genom att utnyttja det faktumet kan medier på ett enkelt sätt kontrollera sina medmänniskor och se till att de gör som man själv vill. Det ligger inte mycket frihet på det, men visst, på pappret råder det total frihet, och det är väl allt du vill?
För det första så är slutsatsen av detta resonemang att frihet, i synnerhet Bonniers yttrandefrihet, är ett hot mot… vår frihet. Du ser inte en motsägelse i detta resonemang?
För det andra är din jämförelse med Bonnier och kommunsitstaten Nordkorea dålig. Mycket dålig rentav. Bonnier tvinger ju ingen att lyssna på deras budskap. Inte ens om de ägde varenda tidning eller tvkanal eller radiostation i hela Sverige skulle de kunna tvinga någon till någonting. (De kan bara nå en sådan osannolik position genom att erbjuda mediekonsumenterna vad de vill ha.)
De stoppar på inget sätt någon annan från att sprida andra budskap. De har inte den politiska makten att tvinga människor till någonting; Bonnier är trots allt inte en totalitär kommuniststat. De har bara den ekonomiska makten att producera och erbjuda människor media på olika sätt.
Bonnier utövar ingen form av censur, även om de bara i slutändan publicerar det som de själva vill. Censur är det bara när en stat med våld och tvång stoppar människor från att sprida sina åsikter. Det är inte censur när privatpersoner vägrar ge utrymme för andra åsikter i deras tidningar eller böcker.
För det tredje så går det visst att förneka den makt som du tillskriver medierna. Medier kan inte styra över våra tankar. Om det du sade var minsta lilla rätt, undrar man ju varför medierna inte utnyttjar sin påstådda makt för att skydda sig mot alla statliga interventioner som hotar vår alls – Bonniers inkluderad – frihet. Men det är klart. Bonnier m fl anser kanske att medierna ska styra dem själva in i förtryck och återvändsgränder.
Det är inte medierna som ytterst sätter agendan; medierna speglar agendan satta av en minoritet av intellektuella aktivister som ibland och ibland inte styr över mer eller mindre intellektuella rörelser.
(Sedan stämmer inte det där med Coca cola och Pepsi. Det stämmer möjligen bara på folk som inte smakar särskilt noga till att börja med. Jag känner alltid en distinkt smakskillnad mellan de båda.)
För det fjärde pratar jag inte bara om total frihet ”på pappret”, utan äkta total frihet. Frihet från initierandet av fysiskt våld och tvång. Något sådant våld och tvång utövar inte Bonnier ens idag. Däremot utövar, tyvärr, bland annat staten sådant våld mot Bonnier när de försöker stoppa dem från att köpa upp Canal Plus. Staten utövar också sådant förtryckande våld varje gång de tvingar mig och många andra att t ex finansiera vissa tidningar medelst presstöd.
Hur vet vi att Bonniers inte stoppar åsikter från att framföras? De har ju rätten att göra det i ”sina” medier. Därför är det ett problem att en koncern köper på sig många medier. Rupert Murdoch är ett bra exempel på detta. Däremot har de all laglig rätt att göra det.
Bonnier kan avstå från att publicera vad de vill. De har de också rätt till. Men det är inte censur. Så jag vet inte vad din poäng är.
Att tvinga Bonnier att publicera artiklar de inte vill publicera är att kränka deras rätt att trycka vad de vill och tvånget är därmed olagligt. Tycker du inte om detta så har du fortfarande friheten att publicera det i en annan tidning eller friheten att starta din egen tidning.