Jag har tidigare avstått från att kommentera FRA-lagen. Dels för att jag inte har haft tid eller energi att sätta mig in i frågan förrän ganska nyligen (och jag tycker det är oansvarigt att kommentera saker som jag inte vet något om). Dels för att jag inte kunde föreställa att lagen kunde vara så hemsk som den faktiskt är (vilket jag först uppnäckte när jag väl satte mig in i frågan). Dels också för att många, många andra redan har kommenterat och kritiserat lagen och jag delar helt denna kritik. (För detaljer om lagen besök www.StoppaFRAlagen.nu.)

Jag har dock, så här i efterhand, bara en kommentar. Jag har i princip inget emot att staten avlyssnar människor som faktiskt står under objektiv misstanke för brott eller terror. Men det måste vara under mycket kontrollerade former. Det måste till, som ett absolut minimum, ett domstolsbeslut baserade på objektiva lagar och fakta. Men det är just i detta avseende som FRA-lagen brister. Vem som helst kan i princip när som helst avlyssnas.

Fredrick Federley beskrivs i medierna som en hjälte som satte sig upp mot regeringen. Jag delar inte den beskrivningen, utan är som de flesta andra besviken på vad jag har sett. Inte för att jag röstade på Federley, men jag liksom många andra förväntade mig mycket mer. Så här går det när man sätter andra människor, partiet, före sina egna rationella övertygelser; före verkligheten som man själv ser den. Så här går det när man låter sig vara en andrahandsmänniska. Politiker och maktmänniskor i största allmänhet, gör sig själva till beroende av andra människor, på ett sätt som är mycket destruktivt för dem själva, och i detta fall för hela landet.

Jag tycker således att återremissen som han åstadkom är helt meningslös. Låt mig citera Pär Ström (www.Stoppa-Storebror.se och Den nya välfärden) som uttryckte det allra bäst: ”[E]tt sminkat monster är fortfarande ett monster… Det är i det stora hela ointressanta marginaljusteringar. Hela grundidén kvarstår, att FRA utan brottsmisstanke ska få läsa e-post och sms, lyssna på samtal och se vilka sajter vi besöker”. Är det meningen att vi ska vara tacksamma mot Fredrick Federley för detta?

Den riktiga frågan är dock inte varför Fredrick Federley faktiskt vek sig. Den riktiga frågan är: Varför vill den borgerliga regeringen till varje pris vill införa denna förbannade lag? Svaret, eller snarare frånvaron av klara svar, på denna fråga är i sig själv ett talande argument mot lagen.

Uppenbarligen har det förekommit något som endast kan beskrivas som ren mobbning inom partierna för att få tyst på alla potentiella nej-sägare. SvD: ”FRA-kritikern Fredrick Federley brast nästan i gråt i talarstolen och statsminister Fredrik Reinfeldt var djupt irriterad när han kom ut från det moderata gruppmötet i riksdagen”. Vad hände i detta gruppmöte? Henrik Alexandersson redogör:

Karl Sigfrid (m) beslutade att följa sitt samvete och rösta nej till FRA-avlyssningen.

För att vara juste mot sin partigrupp sände han ut ett mail till dess ledamöter för att berätta om sitt ställningstagande inför eftermiddagens gruppmöte.

Någon av dessa ledamöter sänder snabbt mailet vidare till Politikerbloggen – som naturligtvis kör nyheten. Och bums finns den i alla media.

Sedan blir det moderat gruppsammanträde. Där blir Karl Sigfrid utskälld av så väl statsministern som sin gruppledare. Därefter vidtar ”kamratfostran”. Ett 30-tal ledamöter i den moderata partigruppen skäller ut honom så kvistarna yr. Till slut orkar han inte mer och accepterar att bli utkvittad.

Varför är denna fråga så oerhört viktig för Fredrik Reinfeldt? Det är uppenbarligen inte en fråga om ideologi. Reinfeldt har övergett allt vad (liberal) ideologi heter för länge sedan. Och eftersom Reinfeldt inte har någon ideologi är det ingen som riktigt vet vad som driver honom i någon fråga.

FRA-lagen motiveras framför allt med hänvisning till ”yttre hot” mot den nationella säkerheten. Men sedan när blev den nationella säkerheten en fråga för vår moderatledda regering? Tror de att vi redan har glömt alla dessa omoraliska neddragningar i det svenska försvaret? Eller är det meningen att vi ska sova bättre om nätterna, vetandes att staten minsann kan övervaka oss alla, under premissen att man bara undersöker ”yttre hot”, bara för att sedan konstatera att vi ändå inte kan göra någonting mot dessa ”yttre hot” på grund av vårt undermåliga försvar? Detta är bara en av alla besvärliga motsägelser som den anti-ideologiska pragmatiska inställningen har genererat hos den moderatledda regeringen.

Henrik Alexandersson har en intressant teori om varför denna fråga är så viktig för Reinfeldt: ”Man kan i och för sig argumentera kring att detta var vad man kunde förvänta sig skulle ske när någon hotar Reinfeldts nya moderater – genom att vilja rösta för frihet, medborgarnas integritet och i enlighet med sina principer och sitt samvete”. Göran Eriksson, SvD, noterar emellertid att Fredrik Reinfeldt ”brukar inte tveka att dra tillbaka förslag som stöter på starkt motstånd, och kallar sig då för en ‘modern och lyssnade politiker'”. Den enda riktiga ledtråd vi har fått är frågan om ”regeringsduglighet”. Eriksson:

En förklaring till den sena omvändelsen är att Fredrik Reinfeldt har pumpat upp betydelsen av regeringsdugligheten. I partiledardebatten förra gjordes den till något av en huvudfråga … Regeringsdugligheten krävde att Reinfeldt skulle styra FRA-skutan i hamn…

Att man överger frihet och säkerhet och personlig integritet för ”regeringsduglighet”, är en av de mest bisarra ursäkter för att införa en så här vansinnig lag som någonsin har getts till det svenska folket. Det är antingen det eller också är det en mycket talande ursäkt som säger allt om Reinfeldts själ. Varav, tyvärr, ingenting är nytt.

Kom ihåg att ”regeringsduglighet” var och är ett argument för att bli vald och återvald. Det är detta man sätter före svenska folkets fri- och rättigheter. Det som ”avslöjas” i detta är, så klart, maktmänniskan Reinfeldt. Han vill bli återvald till varje pris. Det handlar, precis som alla pragmatiska förändringar av moderaternas politik och retorik sedan Reinfeldt blev deras ordförande, om makt för maktens skull – i en sann anti-ideologisk anda.

Den oberäkneliga pragmatiska maktmänniskan utgör det främsta argumentet mot FRA-lagen. Det är just detta som gör människor, med rätta, rädda för att lagen garanterat kommer att missbrukas. Alla politikers försäkran till trots. Eftersom ingen riktigt vet vad pragmatiker som Reinfeldt, med flera, egentligen vill med sin makt, och eftersom de i maktens namn (”regeringsdugligheten”), är villiga att göra nästan vad som helst för att driva igenom vansinniga lagar som denna, är helhetsbilden som växer fram i sanning mycket skrämmande. Regeringen Reinfeldt är med andra ord ett enda gigantiskt argument mot FRA-lagen.