Hur man ska förstå valet att fokusera

Människan har fri vilja. Vår fria vilja består av möjligheten att välja mellan två eller fler alternativ när det kommer till tänkande och handlande. Det primära valet är valet att fokusera. Men det är inte det enda valet. Senare val handlar om vad man ska tänka på, hur man ska tänka på det, vad man ska göra och hur man ska göra det. Vad innebär det att fokusera? Och hur vet vi det?

Valet att fokusera är valet att höja sin medvetenhet till den begreppliga nivån; det är valet att vara redo att tänka begreppsligt. Vi väljer alltså att vara redo att göra sådana saker som att bilda begrepp, att tillämpa begrepp, att placera nya konkreter under begrepp, att identifiera orsak och verkan-samband, att bilda generaliseringar och principer, att identifiera dem i konkreter, att identifiera logiska implikationer, att identifiera tillämpningar, att tillämpa dem, att identifiera underliggande premisser, etc.

Man kan vara fokuserad utan att för den sakens skull tänka på någonting särskilt. För att räknas som fokuserad räcker det med att man är redo att tillämpa den kunskap man har. Man måste alltså inte ägna varje vaket ögonblick åt att försöka dra nya slutsatser eller identifiera de logiska implikationerna av vad man nyss har lärt sig, för att räknas som fokuserad. Att vara fokuserad är en fråga om grader. Något förenklat kan man säga att det finns tre generella ”intervaller”: att vara ofokuserad, att vara fokuserad och att vara i full fokus. (Man kan vid varje ögonblick välja att vara var som helst inom dessa intervaller.)

Med detta sagt kan jag nu göra klart ett par saker. Jag har nämligen sett en del objektivister som blir mycket förvirrade här.

Valet att fokusera är INTE valet att tänka. Valet att fokusera är, som sagt, endast valet att vara REDO att tänka begreppsligt. Att börja tänka begreppsligt förutsätter att du redan har gjort dig mentalt redo för att tänka begreppsligt. Valet att fokusera är valet att, så att säga, ”starta motorn”, medan valet att tänka är att faktiskt börja köra med bilen.

Valet att fokusera är INTE valet att koncentrera sig. Att vara koncentrerad innebär att du prioriterar framför annat i ditt tänkande (eller handlande). För att du ska kunna vara koncentrerad på detta sätt, måste du redan vara redo att tänka begreppsligt. Om man inte gör denna skillnad, då antyder man att om man gör någonting som inte kräver någon större mental ansträngning, då är man inte fokuserad. Men det är inte sant. Man kan vara i full fokus och ändå inte särskilt koncentrerad på någon specifik uppgift.

Den primära orsaken till att diskussioner om det primära valet, valet att fokusera, leder till så många förvirringar är för att de flesta inte gör någon ansträngning att verkligen förstå vad det innebär. De försöker inte förstå genom att göra egna observationer. Så här tänkte jag hjälpa en del på traven.

Så hur vet vi då allt detta? Jag vill först börja med att säga hur vi INTE vet det.

Om du resonerar så här: ”Människan har fri vilja. Därför kan hon välja. Men det måste finnas ett första val. Annars får vi en oändlig regress. Och det är dåligt. Därför måste det finnas ett första val. Och i OPAR kan vi klart och tydligt läsa att begreppsligt tänkande är viljestyrt medan varseblivning inte är det. Vidare säger det nästan sig själv att vi måste välja att fokusera innan vi kan välja vad vi ska tänka på. Därför måste valet att tänka begreppsligt vara det första valet”, då är du helt ute och cyklar.

Allt detta är, på sätt och vis, sant. Men om du lutar dig på ett resonemang som detta, då vet du INTE det. Detta är ett resonemang som inte vilar på några egna observationer. Det är bara definitioner, några fixa idéer som du accepterar eftersom de av någon anledning verkar plausibla, något du har läst i en bok och, slutligen, din förmåga att förena alltsammans i vad som ser ut som ett logiskt sammanhängande argument. Detta är ett exempel på rationalism, dvs att resonera från en del ord och meningar till andra ord och meningar, utan någon klar koppling till verkligheten.

Så hur vet vi det? Det finns bara ett sätt att veta det och att bevisa det för oss själva och det är genom att observera oss själva och andra välja att vara ofokuserade, fokuserade och fullt fokuserade.

Vi kan till exempel observera följande:

En student lyssnar på en föreläsning. Han hör orden, men låter mest dem bara passera utan att reflektera över dem. Han gör, kanske, några anteckningar utan större hänsyn till om det är viktigt eller inte. Han kopplar inte informationen till någonting. Han får ned några namn, årtal, en och annan definition och formulering från tavlan. Men han ser inget samband. Allt, så att säga, har bara regnat över honom. Detta är en ofokuserad student. Om du frågar honom vad föreläsningen handlade om kan han kanske snabbt och hafsigt rabbla upp just några namn och årtal, men han inte kan förklara någonting eller relatera det till någonting eller dra några slutsatser av det. Han kan av samma anledning inte använda sig av kunskapen.

En annan student lyssnar på samma föreläsning men han låter inte bara orden regna över honom utan kontroll. Han försöker aktivt behandla vad han hör. Han gör anteckningar, han gör en del kopplingar, ser en del samband, förenar en del saker som gemensamma, ser en del implikationer, drar en del slutsatser, etc. Detta är en fokuserad student. Uppenbarligen förstår denna student föreläsningen bättre. Han kan säga någonting meningsfullt om den. Han kan se en del kopplingar till annan kunskap. Han kan se hur man kan använda sig av kunskapen på olika sätt.

En tredje student vid samma föreläsning gör allt detta och mer. Han utövar total kontroll över sitt tänkande: han tar in allt relevant han kan komma på, söker aktivt efter implikationer, orsak och verkan, han försöker kritiskt utvärdera allt han läser och hör, sant eller falskt, gott eller ont, söker aktivt ta reda på hur man kan tillämpa den nya informationen, han försöker dessutom formulera definitioner, principer, och essentialisera allting, han tänker på sin metod, etc. Detta är en fullt fokuserad student. Uppenbarligen har den här studenten full koll på vad föreläsningen handlade om. Han kan definitivt se hur man kan använda sig av kunskapen på olika sätt.

När man har observerat sig själv och andra i de olika tillstånden, då ser man klart och tydligt att det finns det skillnader. Den första är inte redo att tänka begreppsligt. Den andra är redo och gör det också. Den tredje gör det också, men i en mycket större ansträngning. Vi kan alltså genom att göra sådana här observationer dra, rent induktivt, följande slutsats: att vara redo att tänka begreppsligt kommer i grader.

Vad mer kan vi lära oss, induktivt, genom att göra sådana här observationer? Vi kan se att den första studenten varken är kapabel att göra någonting med ny eller gammal kunskap. Av samma anledning kommer hans begreppsliga kunskap inte spela någon roll för vad han väljer att tänka på eller hur såväl som vad han väljer att göra eller hur. Han kan inte överväga vad han ska tänka på eller vad han ska göra med hjälp av kunskap som han inte är mentalt redo att handskas med. Det kan däremot de två mer fokuserade studenterna.

Så vi ser att innan man väljer att fokusera, dvs att vara redo att tänka begreppsligt, kan man inte använda sig av ny eller gammal begreppsliga kunskap som ett skäl för att göra någonting. Vi ser att alla senare val, om vad och hur vi ska tänka eller handla, förutsätter att vi är redo att tänka begreppsligt. Vi ser alltså att valet att fokusera är det primära valet. Vi ser också att det är ett oreducerbart val, då det inte kan förklaras eller motiveras av tidigare begreppslig kunskap.

Så vad har vi lärt oss, genom att studera oss själva och andra, i olika stadier? Vi vet att vi kan fokusera (göra oss redo att tänka begreppsligt). Vi vet att vi kan fokusera mer eller mindre. Vi vet att innan vi har fokuserat kan vi varken ta in ny begreppslig kunskap eller använda oss av gammal begreppslig kunskap. Vi vet att vi därför inte heller kan låta vår begreppsliga kunskap tjäna som ett skäl för att tänka på någonting eller göra någonting. Följaktligen vet vi också, genom sådana här observationer, att valet att fokusera är det primära och att det är oreducerbart.

Vad valet att fokusera är, att det är primärt och att det är oreducerbart, är alltså INTE en slutsats som vi kan komma fram till genom någon slags härledning från någon definition av människan eller fri vilja eller någon bok. Detta är en slutsats som vi kan endast bevisa för oss själva genom att göra egna observationer. Det är endast genom att observera, på detta sätt, som vi kan vara säkra på att våra idéer är kopplade till verkligheten, är sanna, och att vi själva vet, klart och tydligt, vad de betyder.

Reduktion av ”sense of life”

Jag har tidigare pratat om varför man ska reducera och hur man kan gå tillväga för att göra det. Jag tänker nu start en serie av artiklar där jag ger fler exempel på hur man kan reducera och därmed induktivt bevisa objektivismen för sig själv. Och med detta menar jag alltså bevisa objektivismen utan att förlita sig på böcker, artiklar eller föreläsningar. Jag tänker förutsätta att man är bekant med objektivismen i sin helhet, åtminstone i essentiella termer. Så vad jag tänker gå igenom är inte nytt i termer av material, utan (förhoppningsvis) i termer av bevis.

Jag tänker börja med en reduktion som visade sig vara ganska enkel, men som vid en första anblick verkar ganska svår. Jag gör detta medvetet för att visa att även begrepp som vid en första anblick verkar väldigt abstrakta och besvärliga inte är hopplöst jobbiga att reducera. Jag tänker reducera begreppet ”sense of life”.

De som är bekanta med Ayn Rands diskussion om estetik är bekanta med detta begrepp. Men även de som är bekanta med objektivismens estetik kan behöva en snabb påminnelse. Så vad är ”sense of life”? Ayn Rand definierar det som: ”a pre-conceptual equivalent of metaphysics, an emotional, subconsciously integrated appraisal of man and of existence”. Låt mig bryta ned detta lite.

Vår ”sense of life” är en känslomässig summa som följer av vår grundläggande uppfattning om vad som är viktigt, givet vår grundläggande syn på världen. Så om vi till exempel (implicit) drar slutsatsen att vi lever i en värld där lycka är möjligt, då tenderar vi också att betrakta lycka som viktigt. Om vi istället drar slutsatsen att vi lever i en värld där lycka är omöjligt, då tenderar vi inte att betrakta lycka som viktigt. Den abstrakta (implicita) summan av våra slutsatser om världen vi lever i utgör en implicit syn på människan och världen, dvs en implicit metafysik. Den känslomässiga summan av våra (metafysiska) värdeomdömen, dvs uppfattning om vad som är viktigt, utgör vår ”sense of life”.

Vår ”sense of life” är en del av Ayn Rands förklaring till varför vi reagerar känslomässigt på konst. Konstnären konkretiserar sin ”sense of life” genom att ta upp vad han tycker är viktigt. Hur emottagaren sedan reagerar beror på dennes ”sense of life”. Känslan man får är ”Ja, så är livet!” eller: ”Nej, så är inte livet!” (För en längre utläggning hänvisar jag till Ayn Rands The Romantic Manifesto. För den som vill ha en snabb överblick hänvisar jag till ”Sense of life”-avsnittet i The Ayn Rand Lexicon.)

Jag har upptäckt att det är genast mycket enklare att reducera om man förenklar sina definitioner. Det handlar om att inte anta att man redan vet allting om objektivismen. Istället försöker man börja från början. Som om man inte vet så mycket om objektivismen. Man börjar med enkla men giltiga definitioner som man senare kan expandera och kvalificera allteftersom man vet mer.

Jag tänker därför börja med att omdefiniera ”sense of life” som ”en generell känsla för livet” eller ”en generell känsla för existensen”. Denna definition referar till exakt samma sak som Ayn Rands mer sofistikerade definition. Den enda skillnaden är att Ayn Rand vet mycket mer och kan därför göra fler distinktioner explicita. Men vi börjar, som sagt, ”från början”. Vi ska inte anta vad vi försöker induktivt bevisa. Med denna definition till hands kan vi börja reducera. (Generellt tips: gör de förenklingar du behöver, i dina definitioner, som om du skulle försöka förklara allting för en nyfiken och intelligent icke-objektivist.)

”Sense of life” är alltså en ”generell känsla för livet”. Genom att veta att det är en känsla vet jag redan i stora drag hur reduktionen kommer att se ut. Bara genom att veta att det är en känsla visste jag inom vilken vidare kategori jag skulle leta för att upptäcka vilka fakta som ger upphov till begreppet.

Det första steget är inte att reducera begreppet ”känsla”; alla vet vad en känsla är. Vad vi letar efter är vilka fakta som ger oss skäl att begreppsliggöra denna känsla som en generell känsla för existensen som sådan. För att detta ska vara befogat måste vi dock redan veta att känslor har en orsak, ett objekt. Detta är inte lika självklart. Men det är ganska lätt att bevisa. Det handlar om att man visar att objektet för människors känslor är desamma och att det enda som varierar är folks värderingar, idéer och kunskap.

Vi bildar begreppet för olika känslor framför allt genom att se vad som är objektet för de olika känslorna. Vi bildar vrede genom att sätta det i jämförelse med andra känslor som till exempel glädje, nervositet, osäkerhet, ångest, sorg, etc. Vi bildar alltså begreppen för olika känslor på samma sätt som vi bildar alla andra begrepp. Vi ser likheter och skillnader och grupperar därefter. Framför allt lägger vi märke till att olika känslor har olika objekt eller orsak.

Några förenklade exempel på hur begreppsliggörandet av våra känslor går till: Jag är arg, varför? Därför att X gjorde Y mot mig, vad betyder det? Det är orättvist. Aha, jag är alltså arg eftersom jag är offer för en orättvisa. Vrede är orsakat av orättvis behandling. Jag är glad, varför? Därför att jag gjorde X vilket gav mig Y, vad betyder det? Jag lyckades med att vinna eller bevara mina värden. Glädje är orsakat av att lyckas vinna eller bevara sina värden. Jag är ledsen, varför? Därför att X dog. Vad betyder det? Att jag har förlorat ett (omfattande) värde. Sorg är alltså orsakat av att man förlorar värden. Etc.

Så för att bilda begreppet ”sense of life” måste vi ha kontrasterat denna känsla med alla andra känslor och identifierat orsaken eller objektet för denna känsla. Så vad kan få oss att reagera inför livet som sådant eller existensen som sådan?

Det är inte helt uppenbart från Ayn Rands diskussion. Det som gör saken svårare är att enligt Ayn Rand så är ens egen ”sense of life” något man bara tar för givet och inte utan vidare kan upptäcka hos sig själv. Ayn Rand gör själv inte denna jämförelse men man kan säga att ens egen ”sense of life” är lika självklar som ens dialekt. Det är inget man tänker på förrän man hör andras dialekter. På samma sätt tror jag att man blir medveten om andras och därmed, indirekt, sin egen ”sense of life” genom dels att träffa andra människor. Ens ”sense of life” speglar sig nämligen människors karaktär: hur de pratar, hur de rör sig, hur de för sig, hur de reagerar, etc. Men det är inte klart att när man reagerar på en människas karaktär så reagerar man på ett uttryck för dennes generella känsla för livet.

Så för att man ska se det tror jag att det är helt nödvändigt att se kopplingen till konst. För vi får, framför allt, denna känslomässiga reaktion när vi har att göra med konst. För att vi ska kunna gå vidare här, och dra en intressant slutsats, måste vi således gå in med åtminstone ett antagande: vi måste i någon mening redan veta att konst konkretiserar metafysik, dvs en grundläggande syn på världen. Vi måste veta detta för att veta att objektet för ens känsla är en generell syn på livet eller existensen. Att konst konkretiserar metafysik är alltså ett föremål för en senare reduktion, men givet att vi vet detta och vi kan begreppsliggöra vad det är vi känner när vi exponeras för konst, då kan vi konstatera att vår reaktion motsvarar en generell känsla för livet.

Nu är vi färdiga med reduktionen.

Låt mig sammanfatta vad jag har gjort: Vi började, som vanligt, med en definition. ”Sense of life” definierade jag som ”en generell känsla för livet eller existensen”. Så vad måste jag veta för att bilda detta begrepp? Jag måste dels veta att känslor är orsakade. Jag måste sedan veta vad som är objektet för just denna känsla för att bilda begreppet. Jag bildar alltså begreppet för denna känsla på samma sätt som jag bildar begreppet för alla andra känslor: genom att identifiera vad jag känner inför olika saker. Vad ger mig skäl att definiera denna känsla som en generell känsla för livet eller existensen? Det är att jag reagerar så här när jag, i någon mening, tar del av en syn på livet eller existensen som sådan. Hur vet jag att det jag reagerar på är en syn på existensen som sådan? Det är för att jag får denna känsla när jag exponeras av konst och jag vet att konst är en konkretisering av konstnärens syn på världen, existensen som sådan, dvs metafysik. (Vad är, förresten, den primära reduktionsmetoden jag använde mig av här? Den som har varit uppmärksam kan säkert se att det är genusmetoden.)

Värdet av tekniska distinktioner

När man läser filosofi, i synnerhet abstrakt filosofi, kan man ibland slås av att det finns många distinktioner och detaljer som man själv aldrig har tänkt på och förmodligen aldrig skulle tänka på om det inte vore för att man envisades med att exponera sig för filosofiska artiklar eller argument. Ofta finner man kanske dessa diskussioner intressanta, men det är inte alltid uppenbart vad som följer av att känna till de ”högre mysterierna” inom metafysik och epistemologi.

Låt mig ta ett exempel. De flesta vet att människan har fri vilja. Men om man till exempel väljer att studera objektivismen på djupet då upptäcker man att det primära valet är valet att fokusera eller inte, dvs valet att vara redo att tänka begreppsligt eller inte. Detta tycker många är intressant. Men vid en första anblick kan det ändå vara svårt att se vad som är värdet av att veta detta. Orsaken till att det är svårt att se värdet är att man inte integrerar (tillräckligt mycket). Man frågar sig inte aktivt vilka implikationer det har eller hur man kan tillämpa kunskapen. Taget för sig själv är det svårt att se innebörden av någonting överhuvudtaget, inte bara detaljer inom ”teknisk” filosofi. Att levern, till exempel, inte klarar av hur mycket alkohol som helst betyder absolut ingenting om du inte integrerar det med dina alkoholvanor.

Om man inser att all kunskap är och bör vara en motsägelefri sammanhängande helhet, eftersom verkligheten är en motsägelsefri sammanhängande helhet, då ser man tydligare värdet av att integrera. För så fort man integrerar ser man att alla dessa detaljer och distinktioner får alla möjliga sorters implikationer. Har man bara tillräckligt långa och djupa diskussioner kan man inte låta bli att se hur alla frågor, och all kunskap, till slut hänger samman. En fråga som handlade om rätten till abort kan, innan man vet ordet av det, sluta med frågan om Guds existens eller universalieproblemet. Det är också då man upptäcker värdet av distinktioner och detaljer av en mer teknisk natur; det är då man ser att dessa tekniska frågor har implikationer som sträcker sig hela vägen från filosofernas elfenbenstorn till abortkliniken.

Låt mig illustrera detta med upptäckten att det primära valet är huruvida man ska vara redo att tänka begreppsligt eller inte. Varför är det viktigt att veta den fria viljans natur och omfattning? Svaret är att om du ska förstå, validera och tillämpa din kunskap om fri vilja, då är det avgörande. För att se detta, låt oss anta att du säger: ”Människan har fri vilja”. Som svar börjar någon kittla dig och naturligtvis börjar du skratta okontrollerat. Sedan säger han: ”Så mycket för den fria viljan”. Detta är naturligtvis ingen vederläggning av den fria viljan, men om man inte förstår sig på den fria viljans natur och omfattning, då kan man inte validera den eller se vad den implicerar. Och man kan därför lätt bli förvirrad av sådana exempel.

En annan situation där oklarheter om den fria viljan kan ställa till det för en, är när det kommer till rättvisa. Hur ska man döma folk? På vilka grunder? Vad kan man egentligen hålla folk ansvariga för? För att kunna ge rationella svar på dessa frågor måste du, bland annat, ha en klar uppfattning om vad människans fria vilja består av och hur långt den sträcker sig. De flesta har en implicit förståelse för den fria viljans omfattning vilket, bland annat, illustreras av det faktum att många inte klandrar folk för vad de gör när de blir fysiskt sjuka eller om de är psykologiskt sjuka. Men en implicit förståelse sträcker sig bara så långt. Utan en explicit förståelse kan man återigen bli förvirrad.

Det finns en del objektivister som påstår att vi inte kan hålla Kant ansvarig för någonting eftersom ingen var tvungen att läsa hans böcker eller ta till sig hans idéer. Vad detta resonemang bortser ifrån är att fri vilja inte betyder att alla är eller kan vara filosofer, att de flesta måste försörja sig med någonting annat, att de flesta därför måste vända sig till filosoferna om de vill ha filosofisk vägledning. Därmed exponeras för deras sofistikerade argument som de inte utan vidare kan se igenom. I brist på alternativ tar de vad som erbjuds. (Det är bara ett fåtal, riktigt intelligenta människor, som kan och vill tänka på filosofiska frågor på heltid, som kan lära sig att se igenom och vederlägga Kant och andra irrationella filosofer.) Att folk tar till sig Kants filosofi, under sådana här omständigheter, gör inte Kant ett dugg oskyldig. (Idéer är inte bara sanna och falska. De är också goda och onda. Goda idéer leder till skapandet av länder som USA. Onda idéer leder till skapandet av länder som Nazityskland. Den som därför aktivt propagerar för falska och onda idéer, som leder till död och lidande, ska fördömas för det precis som den som aktivt propagerar för sanna och goda idéer, som leder till liv och lycka, ska prisas för det. Den som säger att Kant inte bör fördömas för sina idéer eftersom ingen tvingas att acceptera eller handla på hans idéer, bör också säga att Rand inte förtjänar att prisas för sina idéer eftersom ingen tvingas att acceptera eller handla på hennes idéer heller.)

Här är en analogi: En läkare propagerar med mycket sofistikerade argument för att man ska överge den moderna läkekonsten och istället förlita sig på ”bönens makt”. Sakta men säkert vinner denna idé mark inom läkarkåren. Till slut kommer alla som söker sig till sjukvården att bli erbjudna böner som botemedel. Såvida man inte begär att alla ska vara allting, inklusive läkare, då kommer många att explicit eller implicit låta sig övertalas av de sofistikerade argument som övertygade läkarna. Följaktigen kommer många att välja att ta del av den nya bönebaserade läkekonsten. Gör detta den ursprungliga propagandisten oskyldig? Inte alls. Om han var ointresserad av att få folk att ta till sig hans idéer och tillämpa dem, då skulle han hålla dem för sig själv. Istället arbetade han aktivt, med intellektuella medel, för att orsaka all denna död och lidande. (Kant är, i alla avseenden, faktiskt mycket mindre oskyldig än den här läkaren. Kant argumenterade inte bara för betydligt mer destruktiva idéer. Kant uttryckte dessutom explicit åsikten att folk som inte förstår sig på hans filosofi inte bör ägna sig åt filosofi utan lämna ämnet till sådana som honom.)

Låt mig ta ytterligare ett exempel på hur oklarheter om tekniska detaljer kan leda till förvirring. Det primära valet är valet att fokusera, men det är inte det enda valet. När man väl är fokuserad då kan man välja vad man ska tänka på och hur såväl som vad man ska göra och hur. Vad implicerar detta? Detta implicerar dock att om du vet vilka idéer och värden en människa håller, då kan du förutse, inte i detalj, men i essentiella termer vad hon tycker och kommer att göra. Detta låter i somligas öron som determinism. Så utgör detta en vederläggning av den fria viljan? Inte alls. Att ens tänkande och handlande har en orsak betyder inte att den är determinerad av faktorer bortom ens kontroll. Människan väljer orsaken till sitt handlande genom att välja vilka idéer och värden hon ska tänka och handla på. Känner man inte till den fria viljans mekanism då kan sådana här formuleringar orsaka alla möjliga sorters destruktiva förvirringar.

Så, som vi kan se, finns det värde av alla dessa tekniska distinktioner och detaljer. Men betyder detta att alla bör vara filosofer? Att alla bör personligen bry sig om ”tekniska” frågor av denna natur? Nej. Alla varken kan eller bör vara filosofer precis som alla varken kan eller bör vara biologer eller fysiker. Bara för att frågorna är viktiga följer det inte att alla personligen bör vara engagerade i dem för att se varför eller ha en personlig nytta av dem. Du behöver till exempel inte vara biolog för att se betydelsen av deras tänakande för framtagandet av nya läkemedel, eller fysiker för att se betydelsen av deras tänkande för framtagandet av ny teknologi, eller filosof för att se betydelsen av deras tänkande för framtagandet av en ny rationell etik.

Harriman vs McCaskey

Ända sedan John McCaskey publicerade sin kritiska recension av David Harrimans bok The Logical Leap på Amazons hemsida har det rått en häftig diskussion om vad detta har för implikationer för Leonard Peikoffs induktionsteori.

I grunden går McCaskeys kritik ut på två saker. Han menar att Harrimans historiebeskrivning är inkorrekt på sina ställen och teorin är svår att förena med en mer korrekt historiebeskrivning. En teori som inte stämmer överens med fakta är en falsk teori. Så teorin är alltså, enligt McCaskey, falsk. Teorin går kanske att rädda om man dels tillämpar Ayn Rands spiralteori om kunskap och dels ta del av den kantianske filosofen William Whewells insikter. Spiralteorin säger, för den som inte är bekant med den, att vi först lär oss lite om en sak, sedan lär vi oss mer om något annat, sedan går vi tillbaka till där vi var innan och ser allt i ljuset av vår nya kunskap vilket ger oss en bättre förståelse. Ett enkelt exempel är hur din förståelse för historiska händelser förbättras av att du studerar nationalekonomi. McCaskey menar att vetenskapsmännens upptäckter gick i en sådan här spiral. Det var således inte en ”linjär” upptäcksresa.

Implikationen är att inte bara att Peikoffs induktionsteori är falsk utan att McCaskey dessutom vet hur man ska tillämpa objektivismens på induktionsproblemet bättre än Peikoff och Harriman. Eller också att objektivismen inte är tillräcklig för att lösa induktionsproblemet. (Detta är, förresten, precis vad Peikoff säger i sitt email till Ayn Rand institutet, där han kräver att McCaskey lämnar styrelsen.)*

Jag tänker här försvara Peikoffs induktionsteori mot McCaskeys kritik. Jag tänker inte diskutera detaljer om Harrimans historiebeskrivning. Dels eftersom det går bortom min expertis och dels eftersom detaljerna inte har några negativa implikationer för Peikoffs induktionsteori. Jag tänker istället diskutera vad jag ser som kärnan i oenigheterna mellan Harriman och McCaskey nämligen synen på relationen mellan begrepp och induktion. Denna diskussion förutsätter att man har läst Harrimans bok The Logical Leap och är bekant med objektivismens epistemologi.

Harrimans position är att giltiga begrepp gör induktion möjligt. (Se The Logical Leap, Introduction to Objectivist Epistemology och Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand.) Sanna generaliseringar förutsätter giltiga begrepp. Han ger många exempel på det i vetenskapens historia. Ett exempel är begreppet ”friktion” som gjorde det möjligt för Galileo att upptäcka sina rörelselagar. Ogiltiga begrepp gör däremot induktion omöjligt. Ett exempel är hur begrepp som ”naturliga” och ”våldsamma” rörelser stoppade framsteg inom fysiken i nästan 2000 år. Så giltiga begrepp utgör ”gröna ljus” för induktion och ogiltiga begrepp utgör ”röda ljus” för induktion.

McCaskeys position är att många vetenskapsmän saknade många av de begrepp Harriman påstår att de hade eller också hade de bara rudimentära versioner av begreppen. McCaskey säger också att dessa rudimentära begrepp bör vara ogiltiga enligt Harriman. Ett exempel är att Newton lär ha saknat accelerationsbegreppet (som vi förstår det idag). Ett annat exempel är att Galileo lär, åtminstone inledningsvis, haft ett rudimentärt (och därför ogiltigt) friktionsbegrepp. Ändå kunde de komma väldigt långt vilket alltså underminerar idén att giltiga begrepp behövs för att induktion ska vara möjligt (och vice versa). Om man studerar vetenskapens historia, säger McCaskey, ser man att det är ofta först senare som de ”fullständiga” begreppen bildas. Därför menar han att induktionsprocessen slutar, snarare än börjar, med att man bildar de ”fullständiga” begreppen.

Uppenbarligen råder det en stor skillnad mellan Harriman och McCaskeys positioner. Vem har rätt? Och vad implicerar det?

Låt mig börja med den mest fundamentala frågan, nämligen den om relationen mellan begrepp och induktion. Om man inte har vissa begrepp, då kan man inte förstå sina observationer, korrekt designa sina experiment och korrekt tolka resultaten. Att detta är fallet är inte särskilt svårt att se. Om du till exempel saknar grundläggande ekonomiska begrepp som ”utbud”, ”efterfråga” och ”pris”, då kan du inte förstå dig på ekonomiska fenomen såsom stigande eller fallande priser. Utan (giltiga) begrepp kan man inte heller begreppsliggöra sina observationer vilket är vad som genererar en (sann) generalisering. Begrepp som inte refererar till verkligheten kan inte heller producera generaliseringar som refererar till verkligheten. Jag anser att detta är obestridligt om man förstår objektivismens epistemologi.

Om så, hur kunde då en del vetenskapsmän komma någonstans om de nu saknade vissa begrepp som McCaskey påstår? Svaret är att även om t ex Newton lär ha saknat accelerationsbegreppet så förändrar det inte det faktum att han behövde giltiga begrepp för att inducera. Så vilka begrepp han än hade var de nödvändiga för att han skulle kunna förstå och begreppsliggöra sina observationer. Detta har således inga negativa implikationer för Peikoffs grundläggande poäng att vi behöver begrepp för att inducera.

Nu kanske någon undrar: Om de saknade vissa begrepp hur kunde de då förstå sina observationer, designa experiment, tolka dem och generalisera? Svaret är implicita begrepp. Implicita begrepp är vad man har när man har den kunskap som krävs för att när som helst kunna bilda begreppet. Ta Newtons accelerationslag. I Newtons egna formulering och elaborering av lagen nämner han, vad jag vet, aldrig ordet ”acceleration”. Ändå är det uppenbart att detta är precis vad han pratar om. Newton har alltså den kunskap som begreppet acceleration förutsätter och, genom sin definition, kondenserar.

(Ett annat exempel för den som inte vet någonting om fysik: En person håller ett långt och passionerat tal om ondskan med gemensamt ägande, statligt ägande, kollektivt ägande, samhälleligt ägande över produktionsmedlen, etc. Inte en enda gång använder han sig av ordet ”socialism”. Ändå klart att personen vet vad socialism är. Han har det implicita begreppet ”socialism” och kan därmed ta hänsyn till denna kunskap när han ska tolka sina observationer. Ett mer dramatiskt exempel som på ett bra sätt illustrerar hur långt man kan komma med hjälp av implicita begrepp är Ayn Rands Anthem där hjälten återupptäcker det förbjudna ordet ”jag”. När man läser novellen blir det klart att hjälten efter ett tag vet vad ”jag” betyder även om han saknar ordet. Och det är också klart att man kan prata om det som begreppet ”jag” refererar till även utan ordet. Det är bara det att det blir omständligare. Detta är förresten inte mitt exempel.)

Så även om Newton saknade (det moderna) begreppet acceleration hade han ändå det implicita begreppet som gjorde det möjligt för honom att göra sina experiment, tolkningar och generaliseringar. Utan dessa explicita och/eller implicita begrepp hade vetenskapsmän ”famlat i mörkret” som Harriman uttrycker det. Precis som de faktiskt famlade i mörkret under stora delar av vetenskapens historia.

Men hur kunde vetenskapsmän komma någonstans om de bara hade rudimentära, ogiltiga begrepp? För det första är rudimentära begrepp inte ogiltiga, ändå är detta ett synsätt som McCaskey av någon anledning tillskriver Harriman. McCaskey skriver: ”I express reservations about the principle that an inchoate concept provides a ‘red light’ to induction…”. Var McCaskey har fått detta ifrån vet jag inte, men det är inte ifrån Harrimans bok.

Harriman för en explicit diskussion om hur kunskapskontexten påverkar våra definitioner. Han ger ett exempel på hur Galileo definierade begreppet ”temperatur” och jämför det med hur Einstein definierade det. Begreppet är detsamma, referenterna är desamma, även om definitionen förändras eftersom Einstein vet mycket mer om temperatur än Galileo. Vi kan även ta Ayn Rands exempel av en rudimentär definition av begreppet ”människa” som ett barn håller implicit: ”en sak som rör sig och för väsen”. Denna definition är i allra högsta grad rudimentär. Men gör det begreppet ogiltigt? Inte alls.

Att barnet kommer att upptäcka åtskilliga likheter och skillnader mellan människan och allt annat som finns, som gör att denna definition måste ändras, förändrar ingenting. Rudimentära begrepp blir inte ogiltiga för det. Samma princip gäller i McCaskeys exempel ovan med friktionsbegreppet. (McCaskey medger att även om Galileo inledningsvis definierade friktion lite för vitt, så upptäckte han uppenbarligen detta då han senare pratar om friktion som vi numera tänker oss det.) Så om det nu stämmer att många vetenskapsmän endast hade rudimentära begrepp, då spelar det ändå ingen roll eftersom det betyder det inte att de är ogiltiga. Det spelar därför inte heller någon roll när den ”fullständiga” versionen av begreppet kom eftersom man aldrig behövde det för att kunna inducera (sanna) generaliseringar.

McCaskeys säger att man kanske kan rädda Peikoffs induktionsteori genom att tillämpa Ayn Rands spiralteori. Det finns två premisser här. Den ena är att Harrimans historiebeskrivning är ”linjär” medan vetenskapens historia var allt annat än linjär. Den andra är att Harriman inte tillämpar spiralteorin. Båda premisserna är falska.

Även om Harriman aldrig explicit nämner ”spiralen” så är det klart att vetenskapsmännen i hans redogörelse går fram och tillbaka. Några exempel ur Harrimans historiebeskrivning: Kepler tog till sig Brahes observationer för att göra sina uträkningar. Newton gjorde nya observationer och upptäckter, sedan gick han tillbaka till Keplers uträkningar och kunde nu se dem i ett helt nytt ljus. Galileo upptäckte tröghetslagen men eftersom han saknade begreppet gravitation tänkte han inte på dess inverkan i sina experiment. Senare vetenskapsmän kunde med hjälp av begreppet gravitation, såväl som nya matematiska begrepp och metoder, rätta och förfina Galileos slutsatser. Det finns fler exempel i boken. Så förutom att historiebeskrivningen inte är ”linjär”, så tillämpar han sig faktiskt av spiralteorin, även om han inte nämner den explicit.

Vi har ingen anledning att tro att Peikoff eller Harriman inte är bekanta med spiralteorin. Peikoff har föreläst och skrivit om den vid flera tillfällen. Faktum är att hela boken är en enda gigantisk illustration av spiralteorin såsom Peikoff presenterade den i sin föreläsningsserie Unity in Epistemology and Ethics. Peikoffs induktionsteori hade, helt i enlighet med spiralteorins logik, inte varit möjlig om det inte vore för Ayn Rands begreppsteori. Den hade inte heller varit möjlig om det inte vore för att det fanns en vetenskapshistoria att inducera ifrån. (Det är mycket möjligt att man får intrycket av att historiebeskrivningen är ”linjär” på ett sätt som stämmer överens med verkligheten, eftersom Harriman har förenklat och essentialiserat sin presentation. Han går, mycket riktigt, inte igenom varenda steg, men han går igenom de viktigaste stegen och han illustrerar, när det är nödvändigt, hur vetenskapsmännen fick gå fram och tillbaka för att kunna ta ett nytt steg upp i kunskapens spiral.)

Detta för oss tillbaka till frågan om relationen mellan begrepp och induktion. Enligt McCaskey utgör inte bildandet av begrepp början på induktionsprocessen. Snarare utgör bildandet av den ”fullständiga” versionen av det giltiga begreppet slutet på induktionsprocessen. Hans bevis för detta är att många begrepp i vetenskapens historia lär ha bildats explicit efter lagarna först inducerades och formulerades. Detta är också William Whewells position och McCaskey sympatiserar öppet med honom.

Detta resonemang är helt bakvänt. Generaliseringar är propositioner och propositioner består av begrepp. Så begrepp kommer först. Om man observerar barn lära sig tala så ser man att det är precis så här det går till. Innan de kan formulera meningar så måste de lära sig en massa ord. (Implicit kan de ha betydligt mer kunskap, kunskap som motsvarar flera propositioner, men då de saknar begreppen kan de inte begreppsliggöra den.) Så McCaskeys resonemang krockar med verkligheten. Och eftersom detta faktiskt är Ayn Rands explicita position krockar det även med objektivismen. Det bör nu framstå som klart att McCaskeys kritik inte bara handlar om detaljer i Harrimans historiebeskrivning utan om filosofiska principer. (Det enda man kan säga till försvar för McCaskeys position är att det råder en växelverkan mellan begrepp och generaliseringar. Begrepp gör generaliseringar möjliga. Generaliseringar är kunskap som placeras under begrepp. Generaliseringar kan i sin tur leda till att vi bildar nya begrepp. Och så vidare. Men observera att denna kedja börjar med begrepp.)

Jag skriver denna artikel eftersom jag anser att The Logical Leap är en väldigt bra bok. Jag anser att det är en historisk bedrift. Jag har tidigare sagt att jag tycker att det är den viktigaste boken sedan Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology. Jag anser att McCaskeys kritik i bästa fall är ett uttryck för missförstånd och okunskap. I värsta fall är det ett uttryck för falska filosofiska premisser. Och det är allt jag har att säga om detta just nu.

* Denna recension publicerades efter McCaskey sade upp sig som styrelsemedlem för Ayn Rand institutet. Men McCaskey påstår att detta är essensen av den kritik han tidigare hade framfört till Harriman och andra inofficiellt. Om så, då är jag inte ett dugg överraskad av att Peikoff anser att det finns filosofiska oenigheter mellan McCaskeys synsätt och objektivismen som gör honom olämplig som styrelsemedlem. Jag är inte heller särskilt överraskad över att Peikoff inte gillar att, direkt eller indirekt, bli föreläst om objektivismen (eller dess påstådda otillräcklighet) av McCaskey.

The Leonard Peikoff Show

Många av er känner säkert till Peikoffs podcasts. Men jag råkar också veta att en del av er inte känner till Peikoffs gamla radio show. Under 1990-talet hade Leonard Peikoff en egen radio show där han diskuterade dagens nyheter, grundläggande filosofiska frågor och kultur. Peikoff är, som dessa program visar, en briljant kommunikatör och debattör. Ett efter ett har utvalda avsnitt från Peikoffs show tillgängliggjorts på AynRand.org och ARC-TV. Ni finner dem på ARC-TV.com.

Tänkande och tvång

När man studerar människans historia då upptäcker man att i en del perioder så gjordes många och stora framsteg inom alla möjliga områden: konst, filosofi, vetenskap, teknologi, ekonomi, politik. I en del periodes gjordes däremot få och små framsteg. I en del gjordes inga framsteg alls. Tvärtom. Och vi kan se samma sak idag. I vissa delar av världen sker det enorma framsteg och i vissa delar sker det inga framsteg alls. Om man studerar alla dessa perioder och delar av världen ser man snabbt ett mönster: när människan är mer fri då görs fler framsteg när människan är mindre fri sker färre eller inga framsteg.

Detta bör leda en nyfiken och välvillig själ – en själ som värdesätter mänskligt liv och välbefinnande – att fråga sig: Varför blomstrar utvecklingen när människor är fria? Varför stagnerar utvecklingen när människor förtrycks? Förklaringen är att alla värden och framsteg kräver tänkande, men människan kan inte tänka under tvång.

Att tvång, initierandet av fysiskt våld eller hot om att initiera fysiskt våld, kan stoppa folk från att göra som de vill är ganska okontroversiellt. Vad som är mer kontroversiellt är den unika objektivistiska idén att tvång stoppar tänkande. Detta förhållande mellan tänkande och tvång är vad jag tänker klargöra i denna essä.

För att se hur tvång stoppar tänkandet är det bra om man först kan se kopplingen mellan vilja och tänkande. När man stoppar folk från att göra som de vill då stoppar man dem också från att handla i enlighet med deras tänkande. För vad beror våra begär på? De beror på vårt tänkande. Våra känslor är ett uttryck för våra värden, idéer och kunskap. Så när man stoppar folk från att handla som de vill stoppar man också från att handla i enlighet med deras tänkande. Men det går djupare än så. Man stoppar inte bara folk från att handla i enlighet med deras tänkande (vilket vore illa nog). Man stoppar också själva tänkandet.

Detta blir lättare att se om man har en klar uppfattning om vad vi gör när vi tänker. Att tänka är, i essentiella termer, att identifiera och integrera fakta. Detta är vad vi gör när vi tänker, söker kunskap, söker förståelse och söker lösa problem.

Ta Thomas Edison som genom att identifiera naturen hos olika material och sedan förena dem på rätt sätt kunde skapa den ena fantastiska uppfinningen efter den andra. Ta Galileo Galilei som genom att göra observationer och experiment kan koppla samman otaliga rörelser som vid en första anblick inte har någonting gemensamt. Ta Sherlock Holmes som avslöjar mördaren genom att göra observationer, samla in alla bevis och sedan ”lägger ihop ett och ett”. Ta Gregory House som genom att identifiera och koppla ihop patientens olika syndrom kan ge en diagnos.

När man vet vad det innebär att tänka, då blir det också lättare att se hur tvång gör det omöjligt att tänka om och när man lyder under tvång. För vad är det som händer om man lyder under tvång? I samma ögonblick som du underkastar dig tvång gör du fakta irrelevanta för ditt tänkande. Men du kan inte tänka om du gör fakta irrelevanta. Därför är det *omöjligt* att tänka under tvång.

Det måste understrykas att detta är *inte* en fråga om fri vilja. Och det är *inte* en fråga om motivation. Ja, fri vilja och motivation spelar roll. Om du inte känner för att tänka eftersom eftersom du bara ser en massa höga skatter och annat elände framför dig, då lär du inte heller tänka. Och detta vore då ett uttryck för din fria vilja. Men detta är inte vad jag pratar om här. Jag menar att även om du vill tänka så *kan* du ändå inte tänka under tvång. Det är en fråga om tänkandets natur och villkor.

Anta att du har en sadistisk matematiklärare som ger dig ett tal på måfå, t ex ”1 + 1”, och sedan säger han: ”Räkna. Men om du använder dig av något av de fyra räknesätten då blir det fängelsehålan för dig!” Vad kan du göra? Ingenting. Vad som händer är att du får två helt oförenliga och *paralyserande* instruktioner: ”Räkna – men räkna inte”.

Men det är inte bara när man tvingas ignorera vad man vet (vilket tvingar fram en olöslig och paralyserande konflikt i ens tänkande), som ens tänkande paralyseras. Ens tänkande kan även paralyseras om du tvingas ta hänsyn till det (såvitt du vet) irrelevanta och godtyckliga. För att se detta anta att din sadistiske matematiklärare istället säger: ”Räkna ut 1 + 1 + fdsfds. Du måste ta hänsyn till fdsfds. Annars blir det fängelsehålan för dig!” Vad kan du göra? Återigen ingenting.

Faktum är att ditt tänkande skulle paralyseras av det irrelevanta och/eller godtyckliga, även om du inte var placerad under någons tvång. Allt som krävs är att du själv låter det influera ditt tänkande. Detta beror på att det finns helt enkelt inget du kan göra med det irrelevanta eller godtyckliga när du tänker.

Kom ihåg att tänkande har två essentiella steg: identifikation och integration. Om du stoppar det ena, då blir också det andra omöjligt – och vice versa.

Låt oss anta att Sherlock Holmes ska utreda ett mord. Om Holmes är fri att tänka vore detta inget problem. Men hur ska han kunna göra sin utredning, om man förbjuder honom att intervjua vittnen, besöka brottsplatsen eller ta fingeravtryck? Då stoppar man honom från att tänka eftersom det inte finns något för honom att tänka på. Allt han kan göra är att ägna sig åt godtyckliga spekulationer, men det är inte tänkande.

Även om man låter honom intervjua vittnen, besöka brottsplatsen och ta fingeravtryck, så hjälper det inte om man samtidigt tvingar honom att i förväg, innan man har några bevis, utesluta vissa personer som misstänkta. Sherlock Holmes kan omöjligen veta vem som är mördaren innan han har samlat ihop och integrerat alla tillgängliga bevis. Så genom att i förväg utesluta vissa personer från utredningen blir han tvungen att göra bevisen och var de leder honom irrelevanta.

Som detta exempel illustrerar spelar det ingen roll om man å ena sidan lämnar dig fri att koppla samman fakta om du är förbjuden från att samla ihop fakta eller om du är fri att samla ihop fakta om du är förbjuden från att koppla samman dem. I båda fall stoppas ditt tänkande. Sherlock Holmes konfrontreras nämligen med följande oförenliga instruktioner: ”Identifiera och integrera fakta – men identifiera och integrera inte några fakta” eller: ”Tänk – men tänk inte”. Resultatet är att hans tänkande *paralyseras* fullständigt.

Låt mig nu klargöra ett och annat innan jag fortsätter.

Du kan *fantisera* om vad du skulle göra om du var fri. Men efter ett tag kan man nog inte ens göra det eftersom om man är rationell och inte har någon anledning att tro att man kommer att bli fri i framtiden, då blir det till slut svårt att hålla liv i fantasierna. Det är därför som folk som lever under diktaturer tenderar att vara kortsiktiga i sitt tänkande och sakna framtidstro.

Även under tvång kan du naturligtvis svara korrekt på många frågor. Så om din sadistiske matematiklärare ber dig att rabbla upp femmans tabell då kan du även göra det under pistolhot. Det är fråga om automatiserad kunskap. Och visst kan du under tvång gå med på att rabbla upp saker som du inte tror på eller förstår och som inte har någonting med verkligheten att göra. Men det är inte att tänka.

Förhållandet mellan tänkande och tvång är en fråga om grader. Ju mer frihet, desto mer kan du tänka och vice versa. Du kan till exempel tänka på hur du ska undgå tvånget genom att utnyttja olika kryphål i lagen eller jobba svart eller smuggla in varor över gränserna eller genom att fly från arbetslägret eller landet eller göra en revolution. Även om du lever i en totalitär diktatur kan du fortsätta att tänka, i hemlighet, om du får vara ensam tillräckligt länge. (Det är bland annat därför totalitära diktaturer avlyssnar och spionerar på sin egen befolkning.)

Men trots att förhållandet mellan tänkande och tvång är en fråga om grader är det svårt att ”isolera” tvångets inverkan över tänkandet. Detta har dels att göra med att allt i världen hänger samman (på grund av lagen om orsak och verkan) och dels att all kunskap hänger samman (eftersom det bara finns en värld). Det är därför ofta bara en tidsfråga innan tvång som stoppar dig att tänka på en sak också stoppar dig från att tänka på en annan sak.

Låt mig konkretisera hur det faktum att allt i världen hänger samman påverkar vårt tänkande. Hur ska Thomas Edison kunna göra det tänkande som krävs för att uppfinna glödlampan – om man förbjuder honom från att använda sig av de material som den faktiskt består av? Hur ska Galileo Galilei kunna göra det tänkande som krävs för att upptäcka att solen och månen inte skiljer sig väsentligen från jorden – om han förbjuds från att använda sig av teleskopet? Hur ska Sherlock Holmes kunna göra det tänkande som krävs för att lösa brott – om han förbjuds från att använda sig av sitt förstorningsglas? Hur ska Gregory House kunna göra det tänkande som krävs för att göra en riktig diagnos – om han förbjuds från att använda sig av CAT scans? Hur kommer det sig förresten att du kan ta till dig det jag säger? Därför att du kan läsa. Hur långt skulle du komma i ditt tänkande om någon förbjöd dig från att lära dig att läsa?

Studerar man vetenskapens historia ser många exempel på hur vetenskapliga upptäckter gör teknologiska framsteg möjligt vilket i sin tur gör ytterligare vetenskapliga framsteg möjliga. Teleskopets roll är ett bra exempel på det. Det råder en växelverkan. Så stoppar man vetenskap då stoppar man även teknologiska framsteg som i sin tur stoppar framtida vetenskapsmän från att göra nya upptäckter, och vice versa.

Låt mig nu konkretisera hur det faktum att all vår kunskap hänger samman påverkar vårt tänkande. Hur ska Thomas Edison kunna göra det tänkande som krävs för att uppfinna glödlampan – om man kriminaliserar allt tänkande kring elektricitet eller kemi? Hur ska Galileo kunna göra det tänkande som krävs för att komma fram till att solen och månen inte skiljer sig väsentligen från jorden – om han förbjuds från att komma fram till slutsatser som strider med kyrkans dogma om himlakropparnas perfektion? Hur ska Sherlock Holmes kunna lösa några brott – om han inte får koppla ihop bevisen med sina kunskaper om mänsklig psykologi? Hur ska Gregory House kunna göra en diagnos – om han inte får koppla ihop syndromen med sina kunskaper om mänsklig anatomi? (Låt mig då påminna läsaren om att det fram tills nyligen fanns en ”tankeförbudsparagraf” som kraftigt hämmade all kärnkraftsforskning i Sverige.)

Vi kan också se hur det faktum att allt i världen hänger samman, inklusive all kunskap, även gäller i ett större och längre perspektiv. Ta den industriella revolutionen. Vad, bland annat, gjorde den möjlig? Teknologiska framsteg. Vad gjorde dem möjliga? Den vetenskapliga revolutionen. Den industriella revolutionen förutsätte, i termer av orsak och verkan, en massa kunskap: fysik, kemi, elektricitet, magnetism, metallurgi, arkitektur, ingenjörskonst, etc. Hade man stoppat den vetenskapliga revolutionen, då skulle den industriella revolutionen varit omöjlig. Och om man studerar vetenskapens historia då ser man hur upptäckter inom ett område (t ex astronomi) leder till nya upptäckter inom andra områden (t ex fysik), och hur varje ny upptäckt inom ett område också förstärker och berikar slutsatserna inom andra områden (t ex att fysik förstärker och berikar slutsatserna inom kemi). Vad allt detta illustrerar är att om man hämmar eller stoppar tänkandet inom ett kunskapsområde, kommer det även att hämma eller stoppa tänkandet inom andra kunskapsområden. Så stoppar man människor från att tänka på en del saker, då tenderar man också att stoppa tänkandet på andra saker.

Observera vilka tänkare som hämmas först och mest: de som tänker bäst och mest; de mest rationella, långsiktiga och kreativa tänkarna. Detta bör inte komma som någon överraskning. Det är ju trots allt de mest kreativa tänkarna som före alla andra ser samband mellan olika saker, som ser möjligheterna, som ser längre. Det är just precis därför de, före alla andra, ser hur tvånget ”isolerat” till ett område kommer att hämma eller stoppa dem inom andra områden.

Därför är det inget mysterium att primitiva metoder för att producera kan gå i arv i generation efter generation, även i totalitära samhällen, medan nästan inga andra framsteg sker i övrigt. Det är nämligen inte de som tänker minst utan de som tänker mest som hämmas i första hand. Tänkarna, filosoferna, uppfinnarna, vetenskapsmännen, konstnärerna, etc. Det är därför de inte lämnar samma avtryck i de ofria perioderna av människans historia som under de fria perioderna. Det är också därför de blomstrar i de fria delarna av världen idag men inte i de ofria delarna.

Förhållandet mellan tänkande och tvång – varför tvång stoppar tänkande – bör vara klart nu. Således bör det vara klart *varför* människans liv och tillvaro blomstrar när hon är fri och varför hennes liv och tillvaro hämmas och förstörs när hon är ofri. Således bör det också vara klart *varför* frihet är människans grundläggande sociala behov.

*

Får du ut något av detta? Uppskattar du mitt skrivande? Vill du se mer av det i framtiden? Gör då gärna en donation via Paypal. (Om ni inte vill använda er av Paypal då kan ni kontakta mig via email: carl.svanberg@gmail.com så har jag ett alternativ.) Tack!

Objektivism i praktiken

Har du någonsin tänkt eller känt följande: ”Är min hobby att samla kapsyler godkänd av objektivismen? Är mitt sexliv ‘objektivistisk’? Vad bör jag tycka om moderaterna? Är det enligt objektivismen rätt att dricka vin? Vad bör jag tycka om homosexuella? Vad är bra objektivistisk musik som jag bör lyssna på? Måste jag, som en god objektivist, tycka om skyskrapor?” Eller värre: ”Vad skulle Ayn Rand tycka om Metallica? Vad skulle Ayn Rand tycka om min nya flickvän? Vad skulle Ayn Rand säga om min förtjusning i Star Wars eller wrestling?”

Om du någonsin har tänkt eller känt någonting liknande då har du säkert också känt en viss konflikt mellan dig och objektivismen. Du känner att det mest är ett besvär att vara rationell hela tiden. Du känner dig ”kvävd”. Du känner att inte kan vara ”dig själv”. Du kanske till och med känner att du måste förneka dig själv. Att du måste förtränga dina tankar och känslor. Eftersom detta är oerhört frustrerande kanske du också känner att det börjar bli dags att ”kasta in handduken” och överge objektivismen. Och bli fri från detta ok.

Om detta är hur du känner, då är detta en total katastrof. Och en helt onödig sådan dessutom.

Det du känner är ett uttryck för Platons fortsatt starka grepp över kulturen och därmed över dig. Enligt Platon är abstraktioner något som hör hemma i en annan dimension. De har inte nödvändigtvis någonting att göra med konkreterna i verkligheten. Det är upp till oss att anpassa oss eller, i värsta fall, underkasta oss dessa abstraktioner. Att leva efter en princip är att leva upp till dem. Du följer inte principer eftersom du tror att de kommer att hjälpa dig, utan för att du tror att du har en plikt mot dem.

(Platons inflytande i västvärldens kultur kan inte underskattas. Platons filosofi påverkar indirekt folk som inte ens har hört talas om honom. Indirekt är religion den främsta orsaken till detta platonska förhållningssätt till abstraktioner och konkreter. Religion, som kristendom, är nämligen inget annat än en mycket urvattnad form av platonism.)

Detta platonska förhållningssätt är vanligast när det kommer till just filosofiska principer eftersom de är så abstrakta. Modern filosofi har inte lärt människor att även de mest abstrakta av begrepp och principer har en koppling till verkligheten. (Och inte blir det lättare om man faktiskt tror, på grund av den implicita platonismen i kulturen, att abstraktionerna inte är baserade på konkreterna i verkligheten.) Det är därför mycket lättare för människor att ha ett rationellt förhållningssätt till principer som är närmare verkligheten. T ex principer för matlagning, glastillverkning, arkitektur.

Eftersom det är svårt för många att förstå kopplingen mellan vida och djupa abstraktioner, som filosofin förser oss med, och konkreterna i vår vardag, är det också svårt att veta hur man ska tillämpa principerna i sitt liv. Så de söker, som ett substitut, att imitera konkreta exempel och konkretbundna regler.

Precis som religiösa människor ska följa en massa godtyckliga konkretbundna regler som kommandon från Bibeln försöker en del platonistiska objektivister följa en massa konkretbundna regler från The Fountainhead, Atlas Shrugged eller Ayn Rands privata liv. De mest groteska, och tragiska, exemplen på detta är folk som lär ha färgat sitt hår orange och plötsligt tagit upp ett intresse för arkitektur, efter att ha läst Ayn Rands böcker. Men det finns många fler grader på samma platonska-religiösa mentalitet och tragedin är därefter. Mer generellt ser man det hos sig själv och andra när de frågar sig: ”Vad bör jag tycka? Vad bör jag känna? Är detta objektivistiskt? Vad skulle Ayn Rand säga om detta?”

Mer generellt leder detta synsätt till den farliga vanföreställningen att tillämpningar av principer är en del av principen och därmed en del av filosofin på exakt samma sätt som de konkretbundna reglerna i Bibeln är en del av kristendom. Oförmågan att skilja på principer och deras tillämpningar bäddar för en konflikt mellan objektivismen och ditt liv, dina värderingar, dina intressen och din situation. Men detta fungerar inte för objektivismen av samma anledning som det inte fungerar för religioner. Så objektivismen – en filosofi för att leva på jorden; en filosofi som säger att din personliga lycka är det högsta moraliska målet – blir på så vis ett redskap för att tortera dig själv med.

Om du känner igen dig i något av detta, då ska jag tala om för dig att detta är helt fel. Detta är inte alls hur man ska förstå eller tillämpa objektivismen i sitt eget liv. Det är inget man nödvändigtvis måste skämmas över då det finns många rimliga skäl att man försöker ta till sig objektivismen på detta sätt. Även om man inte har fallit offer för Platons destruktiva inflytande, så finns det många andra sätt man kan missförstå objektivismen på detta sätt. Jag tänker inte gå in på alla tänkbara skäl till varför en del missförstår objektivismen på detta sätt. Istället tänker jag diskutera hur man ska gå tillväga för att förstå och tillämpa objektivismen i sitt eget liv på ett rationellt sätt.

Det första steget är att förstå, fullt ut, att Platon hade fel och att Aristoteles hade rätt när det kommer till synsättet på abstraktioner och konkreter. Detta är avgörande eftersom detta är den fundamentala orsaken till människors felaktiga förhållande till abstraktioner och konkreter såväl som deras oförmåga att förstå hur man ska tillämpa de vidaste abstraktionerna i sitt eget liv. När jag säger att Aristoteles hade rätt då menar jag att det bara finns konkreter. Abstraktioner är inget annat än en mental förening och organisering av konkreterna. Varje begrepp eller princip kan och bör betraktas som en summa av konkreter.

Begreppet ”människa” refererar till alla människor som finns där ute. Begreppet ”bil” refererar till alla bilar som finns där ute. Begreppet ”djur” refererar till alla exempelvis hundar, katter, hästar, kor, grodor, fiskar, fåglar, myror och människor som finns där ute. Principen om kausalitet refererar till alla kausala kopplingar som finns. Principen om rättvisa refererar till alla alla sådana rationella utvärderingar och behandlingar av människor och de goda konsekvenser de har. (Principen om rättvisa är, precis som alla andra moralprincipen en begreppslig identifikation av ett kausalt samband mellan ett visst handlande och vissa konsekvenser. I detta avseende är detta också ett exempel på principen om kausalitet.)

Det är inte bara filosofiska principer som utgör en summa av konkreter. Alla principer utgör ytterst en summa av konkreter: Ta Newtons tredje lag som säger att för varje reaktion finns det en motsvarande motreaktion. Denna princip refererar till alla sådana exempel på en reaktion och motsvarande motreaktion. Principen refererar till alla gånger vi går, kör bil, hoppar, kliver av en båt, knuffar på en vägg, och miljontals andra rörelser vi alla iakttar dagligen. Ta lagen om utbud och efterfråga. Denna princip säger att priser bestäms av utbudet av varor i relation till efterfrågan på varor. Principen refererar alla priser och alla förändringar av priser orsakade av en förändring av utbud, efterfråga eller både och. Det är därför när vi hör talas om stigande priser till följd av en dålig skörd som vi säger, implicit, att det är ett exempel på lagen om utbud och efterfråga.

Varför nämner jag detta? För att illustrera att det finns miljontals exempel på vad det innebär att vara egoist eller människa eller rättvis och varenda en är, i sitt sammanhang, legitima. Men du måste ta reda på vad som är bäst för dig, givet din specifika kontext: din situation, din bakgrund, dina möjligheter, dina värden.

Filosofiska principer är inducerade. De är baserade på konkreter. De är vad som är gemensamt för konkreterna där ute. De är inte någonting som hör hemma i en annan dimension. Filosofiska principer är dessutom fundamentala: de täcker in och förklarar alla konkreter. Innan du förstår detta kommer du inte kunna tillämpa objektivismen i ditt eget liv, eftersom du kommer att tro att principerna är en sak som hör hemma i tankevärlden, medan ditt vardagsliv är en helt annan sak. (Se Introduction to Objectivist Epistemology, The Art of Non-Fiction av Ayn Rand och Objectivism Through Induction av Leonard Peikoff.)

Låt mig konkretisera. Du är orsaken till alla dina handlingar och alla dina handlingar har konsekvenser. Om du ljuger får du problem med verkligheten. Om du röker kan du dö av lungcancer. Om du äter kolhydrater kan du gå upp i vikt. Om du sover för lite blir du trött. Om du sover för mycket blir du försenad. Om du äter för lite svälter du ihjäl. Om du äter blir du mätt. Om du tar en huvudvärkstablett försvinner värken. Om du har sex blir du tillfredsställd. Om du blir överkörd av ett tåg kommer du att krossas och dö. Allt detta är exempel på lagen om orsak och verkan.

Om du börjar en dålig vana, då kommer det att ha dåliga konsekvenser vare sig du vill eller inte. Om du känner smärta i bröstet, men du låtsas som om det är ingenting och vägrar söka upp en läkare, då kommer det inte att göra smärtan eller dess orsak overkligt. Om du märker att du inte kan betala dina räkningar eftersom du tjänar för lite pengar i relation till din konsumtion, då kan du välja att ta ett lån och hoppas att det löser sig, på ”något sätt”, i framtiden. Eller så kan du anpassa din konsumtion efter din plånbok eller också skaffa ett jobb. Du inser att verkligheten inte kommer att ta hand om dina problem av sig själv. Och du inser att önsketänkande inte löser någonting. Så du väljer att kapa dina kostnader. Allt detta är exempel på principen om existensens primat; att verkligheten är vad den är oavsett vad du vill, tycker, tänker, önskar, känner eller hoppas på.

Detta är metafysik. Låt oss nu ta ett par exempel från epistemologi. Hur vet du att dina pengar inte räcker om du fortsätter att konsumera som du gör? Hur vet du att det gör ont i bröstet? Hur vet du att det är grönt ljus och att du nu får köra? Hur upptäckte vi evolutionsteorin, fysikens lagar, atomer, den deduktiva logikens regler, arkitekturens principer, och allt annat som vi vet? Allt annat vi gör anspråk på att veta? En rationell filosofi säger att all kunskap börjar med bevis från hennes fem sinnen, först och främst observationer. Så vad du än påstår dig veta, så börjar det ytterst med varseblivning. Denna princip gäller för all kunskap.

Men människan kan även veta saker som går bortom räckvidden för hennes fem sinnen. Människan kan göra detta genom att tänka abstrakt, genom att bilda begrepp och principer, som gör att vi går bortom konkreterna för nuet och kan tänka på alla miljoner eller miljarder konkreter vi aldrig har sett och aldrig kommer att se. Förr, nu och i framtiden. En rationell filosofi säger att våra begrepp har en grund i verkligheten; de är inte en social konvention eller en abstraktion i en annan dimension. Denna princip gäller för all vår abstrakta kunskap och om det inte vore för denna princip skulle all vår abstrakta kunskap vara ogiltig och omöjlig. Hur vet vi, förresten, att våra abstrakta idéer har med verkligheten att göra? Att de är objektiva? Med hjälp av en särskild metod som Aristoteles först upptäckte: logik. Logik handlar om att identifiera och integrera motsägelsefritt och denna metod måste vi tillämpa på all kunskap.

Eftersom filosofiska principer täcker in alla konkreter i ditt liv finns det ingen mening med att behandla filosofiska principer som om om de inte har med ditt liv att göra. Principerna är vad som är gemensamt för konkreterna i livet; principerna förenar och kopplar samman konkreterna i livet. Detta är anledningen till att det är så viktigt att ha en induktiv förståelse för objektivismen. Att reducera abstrakta principer tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Att konkretisera för att se vad som faller in under en abstraktion. Att abstrahera genom att se vad som är gemensamt för olika konkreter. Att röra sig fram och tillbaka mellan konkreter och abstraktioner. Om du gör det, om du fullt ut förstår, att begrepp och principer utgör en summa av konkreter, då kommer du att se att det inte råder någon konflikt mellan dina filosofiska principer och konkreterna i ditt liv.

En filosofi är ett system av fundamentala principer som ger svar på, som vi har sett, alla fundamentala frågor i livet. En filosofi kan inte säga vad du ska tycka eller känna. Inte utan att förvandla filosofin till en religion med en uppsättning av konkreta exempel och konkretbundna regler som du måste underkasta dig som dogma. Vad en filosofi däremot kan ge dig är principerna som kan tjäna som ett kriterium för ditt tänkande; för att förstå och utvärdera konkreterna i ditt liv. Men det är du som, med hjälp av principer, måste förstå och utvärdera konkreterna i ditt liv.

Om detta låter lite för abstrakt låt mig då göra en analogi. På sistone, inte minst bland objektivister, har paleodieten blivit populär. Paleodieten ger dig principer för vad du bör äta och varför. Men paleodieten säger inte vilka specifika maträtter du kan och bör äta. Paleodieten säger t ex inte att du tvunget måste äta just ägg och bacon till frukost. Men den ger dig principerna som hjälper dig själv att förstå vilken sorts ingredienser som är bra att äta och varför. Sedan får du avgöra vilka maträtter du vill äta, givet de är förenliga med dessa principer.

En religiös inställning till paleodieten skulle vara lika destruktiv som en religiös inställning till objektivismen. En religiös inställning skulle kanske sluta med att man gör ägg och bacon till den obligatoriska frukosten. Men vad händer då med de som är allergiska mot kött? Deras liv kommer uppenbarligen att bli ett helvete om denna tillämpning vore en obligatorisk del av paleodieten. Då skulle en del ständigt uppleva en konflikt mellan paleodietens principer och deras eget liv. En del skulle säkerligen överge paleodieten och känt sig ”befriade”.

Det onödiga lidandet blir inte mindre om man intar samma religiösa förhållningssätt till objektivismen. Men som vi har sett finns det ingen anledning att göra detta. Kom ihåg att varje giltigt begrepp eller sann princip refererar till miljontals konkreter. Det finns alltså miljontals exempel på vad det innebär att vara rationell, rättvis eller egoist; miljontals exempel på moraliska karriärer; miljontals exempel på moraliska fritidsaktiviteter; miljontals exempel på riktiga resonemang och slutsatser; miljontals exempel på att vara perfekt.

Även om du vet detta kan det krävas en medveten ansträngning för att göra dig av med dina gamla dåliga vanor. Vad du måste göra är två saker: 1. Förträng dina gamla vanor. Varje gång du kommer på dig själv ställa frågor som: ”Vad bör jag tycka? Vad bör jag känna?” Då måste du förtränga det. Du vet att frågorna är fel. 2. Ge dig själv en ”stående order”. Det handlar om att göra det till en vana att ställa relevanta frågor som får dig att automatisera objektivismen som en hel kontext. Det handlar om att etablera objektivismen som ditt implicita ramverk. Objektivismen kommer då att kännas självklar för dig. Så varje gång du möts av en konkret, se då aktivt till att fråga dig själv: Vad är principen? Identifiera den aktuella principen och ta reda på vad det betyder. Efter ett tag kommer du med lätthet att se vilken princip som gäller och du kommer naturligt att ställa relevanta frågor som hjälper dig att utvärdera konkreterna i ljuset av denna princip.

Detta är ganska abstrakt, så låt mig konkretisera vad jag menar: Om du vet att förnuftet är människans enda källa till kunskap – att logik är metoden – att verkligheten är standarden – då bör du ställa frågor som: ”Är det rationellt? Är det logiskt? Är det sant? Vad är argumenten? Vad är bevisen?” Om du vet att du bör vara självisk, då bör du ställa frågor som: ”Vad betyder detta för mig? Vad vinner jag på detta? Är detta vad jag verkligen vill? Hur förhåller det sig till mina övriga mål i livet?” Om du vet vad rättvisa är och att det är bra, då bör du ställa frågor som: ”Är detta rättvist? Vad förtjänar hon? Vad förtjänar jag?” Om du vet att dina känslor inte är orsakslösa, då bör du ställa frågor som: ”Varför känner jag så här? Varför är jag arg? Vad är det som har hänt? Vad gjorde mig arg? Vem gjorde mig arg? Var det något han sade eller gjorde? Vad sade han? Han sade X, är det en bra anledning att bli arg? Vad är det som är så fel med X?”

I samma ögonblick som du ställer den här typen av frågor till dig själv, och försöker ta reda på svaret genom att tänka rationellt, då utövar du objektivismen i ditt liv. Detta är vad det betyder att använda en princip som ett kriterium för att förstå och utvärdera konkreterna i ditt liv. Om du gör det till en stående order att ställa den här typen av frågor, då kommer du till slut att etablera objektivismen som ett implicit ramverk. Då kommer du inte längre att behöva några påminnelser; du kommer att identifiera den relevanta principen och ställa de relevanta frågorna av ”gammal vana”. Du kommer inte längre att komma på dig själv med frågor som: ”Är detta objektivistiskt?”, ”Vad skulle Ayn Rand säga?” eller: ”Är detta vad jag bör tycka?” Du kommer aldrig mer uppleva en konflikt mellan vad du ”bör” göra eller vad du vill göra. Vad du ”bör” tänka eller vad du tänker. Vad du ”bör” känna och vad du känner. Objektivismen kommer nu att vara integrerad med ditt liv. Du kommer bara att säga vad du tycker, tänker och känner.

Verkligheten är standarden för vad som är sant eller falskt, inte objektivismen eller Ayn Rand. Ditt eget liv är det moraliska målet. Och du måste döma, med hjälp av ditt förnuft och din kunskap, vad som är sant eller falskt och rätt eller fel. Ja, objektivismen är baserad på verkligheten men idéer är till för att tillämpas i verkligheten. De är till för att tjäna ditt liv. Du är inte till för objektivismen, objektivismen är till för dig. Glöm aldrig det.

Hur tänka i principiella termer?

Jag har tidigare pratat om varför man bör tänka i termer av essenser och hur man går tillväga för att göra det. Nu tänker jag prata om hur man tänker i termer av principer.

Varför tänka i termer av principer? Att försöka överleva långsiktigt på den varseblivbara nivån är inte bara svårt; det är omöjligt. Det är så många val vi måste göra, som har implikationer för alla aspekter av våra liv och över en hel livstid. Endast genom att begreppsliggöra vår överlevnad kan vi uppnå en sådan enhetsekonomi som gör möjligt för oss att handskas med livets alla konkreter. Att tänka principiella termer är ett sätt för att uppnå en sådan enhetsekonomi i vårt tänkande. (För en längre redogörelse se ”Why Should One Act on Principle?” av Leonard Peikoff.)

Av samma anledning som vi inte vet hur vi ska behandla en sjukdom förrän vi har identifierat den, kan vi inte veta hur vi ska förstå eller utvärdera det som händer i världen, om vi inte identifierar vad vi har att göra med. Resultatet är handlingsförlamning eller värre: att man försöker bekämpa en felaktig diagnos – samtidigt som cancern håller på att ta över kroppen fullständigt.

Ett av många tragiska exempel på detta är oförmågan eller oviljan att korrekt identifiera fienden i det så kallade ”kriget mot terrorismen”. Detta misstag har kostat åtskilliga miljarder och åtskilliga oskyldiga amerikanska soldaters liv. Denna oförmåga att tänka i principiella termer har resulterat i att man försöker bekämpa fienden, islamiska fundamentalister, i Irak och Afghanistan, genom att låta dem ta över med hjälp av demokratiska val. Så att tänka i termer av principer är en fråga om liv och död.

Så vad är en princip? En ”princip” är en ”fundamental generell sanning”. Det är med andra ord en fundamental generalisering; en generalisering som förklarar många andra sanningar inom ett sammanhang. Exempel: Newtons rörelselagar, lagen om utbud och efterfråga eller människan är en begreppslig varelse. Dessa principer beskriver, förklarar och förenar oräkneligt många sanningar.

Vad tillför principer vårt tänkande?

Principer ger oss enhetsekonomi. Ta Newtons tredje rörelselag: ”Två kroppar som verkar på varandra med krafter utsätter varandra för lika stora men motsatt riktade krafter”. Här har vi en proposition som beskriver och förklarar oräkneligt många rörelser vi alla ser överallt dagligen: hur vi promenerar genom att trycka på jorden och jorden trycker tillbaka, hur fåglar flyger genom att trycka på luften och luften trycker tillbaka, hur vi kan simma genom att trycka på vattnet och vattnet trycker tillbaka, etc. Vi pratar om miljardtals rörelser, rörelser som vi inte har sett och inte kommer att se. Rörelser igår, idag och imorgon. Rörelser på jorden och hela universum. Allt detta i en princip.

Principer gör våra observationer mer begripliga. Ta lagen om utbud och efterfråga som säger att priset bestäms av relationen mellan utbud och efterfråga. Med hjälp av denna princip kan du förstå oräknerliga ekonomiska fenomen, igår, idag och imorgon. Varför priser går upp, varför priser går ned, varför det råder brist på vissa varor, varför det råder ett överskott på andra varor, varför vi har bostadsbrist och arbetslöshet, etc. Miljontals priser och relaterade fenomen som vi ser dagligen i våra egna liv eller i nyheterna kan vi förstå med hjälp av denna princip. Vi får även ut mycket mer av att studera historia med hjälp av denna princip.

Principer gör förutsägelser möjliga. Ta principen att människan är en begreppslig varelse. Den säger att människor kan tänka begreppsligt, att vår kunskap är huvudsakligen begreppslig, att vi använder oss av vår begreppsliga kunskap för att beskriva och förstå världen, och för att vägleda oss. Med hjälp av denna princip kan vi förutse vad människor kommer att göra om de väljer att handla i enlighet med deras idéer. Så om vi vet att en person är en socialist då kan vi utan problem förutse vad han, och alla andra socialister, kommer att göra om och när han väljer att handla på sina socialistiska premisser. Vi kan t ex förutse att han kommer argumentera för socialiseringen av sjukvården och sedan den ena industrin efter den andra. Vi kan inte veta vad han kommer att göra i detalj, eller exakt när, men vi kan förutse var han är på väg i generella termer.

Så nu vet vi varför vi bör tänka principiellt och varför det fungerar. Hur ser vi då till att identifiera principer?

Det är fråga om fyra väsentliga steg:

1. Skaffa så många relevanta exempel du bara kan.

2. Gör en första generalisering: Vad är gemensamt för alla dessa exempel?

3. Sök upp den mest fundamentala princip du känner till, den som kan förklara alla dessa exempel.

4. Integrera denna princip med allt annat du vet, inte minst filosofi. (Denna redogörelse är baserad på vad Leonard Peikoff säger i ”The Art of Thinking” och ”My Thirty Years with Ayn Rand: An Intellectual Memoir”.)

Låt oss konkretisera varje steg.

1. Du läser i nyheterna att de gröna tänker skapa många nya gröna jobb genom statliga subventioner inom solenergibranschen. Du inser att de inte ser på hela ekonomin eller vad det gör för ekonomin på lång sikt. För om man gör det då ser man att de bara kommer att skapa nya jobb inom en näring på bekostnad av andra jobb inom en annan näring. De gröna tittar bara på de omedelbara effekterna av dessa statliga subventioner.

”Jag undrar om jag kan hitta fler relevanta exempel?” Ja, senare läser du i nyheterna om att Obamaadministrationen ökar insatserna i deras krig mot al-Qaida i Afghanistan och samtidigt tvingar Israel att, återigen, förhandla med Hamas. Du ser att Obamaadministrationen behandlar Israels krig mot Hamas som helt orelaterat till USA:s krig mot al-Qaida, som om de inte hade någonting med varandra att göra. Detta förbryllar dig.

På lunchen har du en diskussion med en mycket entusiastisk moderat som säger sig vara för kapitalism när det kommer till mat, kläder, bostäder, medicin, datorer, etc eftersom det har visat sig att när marknaden lämnas fri här får vi bättre kvalité och/eller lägre priser. Men när det kommer till sjukvård då är han plötsligt av en annan uppfattning. Här ska det minsann råda socialism. Du frågar honom hur detta går ihop. Men han förstår inte din fråga: ”Sjukvård har väl inget med mat att göra? Det är ju två helt olika saker!” Du lämnar lunchen ännu mer förbryllad.

När du kommer hem från jobb loggar du, som vanligt, in på ditt kattforum och får till din stora förvåning läsa att nazism har minsann inget att göra med socialism eftersom nazisternas skjortor var bruna och socialisternas skjortor var röda. Nu är du så pass förbryllad att du inte vet var du ska ta dig till. Men istället för att slita dig i håret av frustration försöker du förstå vad du har att göra med.

2. Så du tänker: ”Här har jag fyra olika exempel. Vad är det som är gemensamt här?” De ser bara de kortsiktiga effekterna, de ser bara effekterna för en del skild från helheten, de ser bara konkreterna här och nu, de tänker på ytliga konkreta likheter och skillnader, de kopplar inte ihop saker, etc. Det gemensamma är att de inte tänker begreppsligt. De är konkretbundna. De är alla exempel på den konkretbundna mentaliteten.

3. Vad är den mest fundamentala principen som jag känner till som kan förklara denna konkretbundna mentalitet? Du grubblar en stund och kommer plötsligt ihåg vad du lärde dig när du studerade idéhistoria för ett par år sedan. Det finns ju en hel skola av filosofer som ansåg att allt som vi inte direkt kan varsebli är praktiskt taget overkligt eller meningslöst. Det enda vi kan direkt varsebli är konkreter. Abstrakta begrepp finns således inte. Nu kommer det tillbaka till dig: allt detta är ett uttryck för empirism. (Om du vet mer om de tekniska detaljerna i filosofi, då skulle du förmodligen säga att nominalismen, inte empirismen, är den mest fundamentala idén här. Men att identifiera principer är, precis som att identifiera essenser, en fråga om kontext.)

4. Du fortsätter: ”Kan jag koppla detta till någon eller något? Vilken eller vilka filosofer får detta mig att tänka på?” Du kommer klart och tydligt ihåg ett namn: David Hume. Du integrerar och kan nu se David Humes filosofi har bidragit till att skapa generationer av konkretbundna icke-tänkare som handlar i frågor om liv och död, utan att använda sig av principer. (Det finns många andra filosofer som har förespråkat en filosofi med dessa implikationer. Återigen är det en fråga om kontext. ”Du tar vad du har”. Detta gör inte saken godtycklig eller subjektiv. Du kan inte förklara denna mentalitet med vad som helst. Samtidigt är det sant att det finns mycket som kan orsaka en eldsvåda.)

Jag tänker avsluta genom att säga ett par ord om relationen mellan essenser och principer.

En essens är en fundamental egenskap eller faktor. En princip är en fundamental generalisering. Essenser kommer först. De gör det möjligt för dig att bilda och validera principer.

Essenser hjälper dig att bilda principer eftersom när du ser samma essens i olika konkreter, i olika sammanhang, då vet du att det finns något som du kan koppla ihop till en princip, något som förenar dem alla.

Principer kan i sin tur hjälpa dig att se vad som är essentiellt i ett annat sammanhang, som hjälper dig bilda en princip, som hjälper dig se vad som är essentiellt i ytterligare ett sammanhang, osv. Det är alltså en spiral här.

Ta principen att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel. Denna princip hjälper oss att identifiera människans essentiella sociala behov, nämligen frihet, vilket i sin tur hjälper oss att bilda principen om människans rättigheter. Denna princip hjälper oss att identifiera vad som är essentiellt när man ska bedöma ett socialt system som gott eller ont, nämligen huruvida det erkänner och respekterar människans rättigheter.

Ta principen att människan är en begreppslig varelse. Denna princip hjälper oss att identifiera vad som är essentiellt när det kommer till att förstå människans handlande, nämligen fundamentala idéer, dvs filosofi. Denna insikt hjälper dig att senare bilda principen att filosofi är den fundamentala orsaken i människans historia.

Essenser gör det inte bara möjligt för dig att bilda principer. De gör det också möjligt för dig att validera principer. Om du inte känner till essensen, då kan du inte validera en princip. Om du saknar kunskap om det essentiella, då får du bara en sannolikhet, inte en induktiv generalisering. Du får korrelation, men inte kausalitet.

Om allt du vet är att solen går upp och ned, men inte varför, då har du ingen grund för att säga att solen måste gå upp och ned imorgon också. Och om allt du vet är att ärlighet har fungerat, än så länge, och att oärlighet inte har fungerat, än så länge, men du har ingen aning om varför (nämligen att oärlighet handlar om att förklara ett krig mot verkligheten), då har du inte heller någon grund för att säga ärlighet är en dygd. Och om du inte känner till att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel, då kan du inte validera principen att människan behöver frihet för att överleva. Så tänk på detta.

Det finns mycket mer man kan säga om att tänka i principiella termer. Men detta får räcka idag.

Exempel på induktion

Jag tänker ge ett exempel på hur man kan validera objektivismen genom induktion. Låt oss ta principen att känslor är orsakade av våra idéer, kunskap och värden. Jag tänker förenkla denna princip lite. Jag tänker nöja mig, till en början, med att etablera induktivt principen att ”värden orsakar känslor”.

Så vilka fakta ger upphov till denna princip? Låt oss reducera. Jag säger att vi måste veta 1. vad känslor är, 2. att folk har olika känslor inför samma saker, 3. vad värden är, och 4. vad människor faktiskt värderar, detta för att kunna se om det finns ett samband mellan deras värden och deras känslor.

Så var börjar vi? Målet med att reducera är att etablera vad det är vi måste veta och var vi ska börja inducera. Vi ska börja med varseblivning och gå därifrån.

Låt oss börja med att reducera känslor. Detta är enkelt. Vi vet alla vad känslor är. Vi känner ju dem direkt. De är varseblivningsmässiga. Vad vi gör senare är att vi på den begreppsliga nivån upptäcker hur känslor skiljer sig från annat mentalt handlande (t ex att tänka och minnas) eller innehåll (t ex begrepp och bilder). Sedan upptäcker vi hur känslorna skiljer sig från varandra. Exempel: ”Hat är det jag känner för Hitler”, ”Förakt är det jag känner för Kant”, ”Kärlek är det jag känner för Teri Hatchett”, etc. Det är här, med denna enkla medvetenhet om känslor, som vi börjar som intelligenta 18 åringar.

Vad måste vi observera för att göra kopplingen mellan känslor och värden? Vi blir under vår uppväxt medvetna om att vi har olika känslor inför olika saker. Vi blir också medvetna om att andra människor har olika känslor inför olika saker. Vad som krävs för att upptäcka att känslor är orsakade av värden är att vi ser hur folk har olika känslor inför samma saker. Detta måste vi veta för att misstänka att orsaken till våra känslor ligger i vårt medvetande och inte i saken.

(Kan inte vi inte se sambandet mellan värden och känslor genom introspektion? Jo, om vi är väldigt bra på introspektion. Men det är inte de flesta, så jag tror inte detta är det bästa eller vanligaste sättet för en intelligent 18 åring att upptäcka sambandet. I alla fall inte till en början. Senare kan vi säkert se detta samband genom introspektion; det är lättare att se detta när vi vet vad det är vi letar efter.)

Exempel: Socialdemokraterna föreslår höjd inkomstskatt. Jag blir förbannad när jag läser om detta i tidningen medan min bordsgranne som läser samma sak istället blir glad. HIF vinner och IFK förlorar. HIF-fansen blir glada medan IFK-fansen blir förbannade och besvikna. Socialdemokraterna vinner valet. Socialdemokraterna och deras väljare blir förstås lyriska, medan de borgerliga partierna och deras väljare blir ledsna. Ni kan säkert komma på massor med exempel på hur folk har olika känslor inför samma sak. Det är den här sortens observationer man måste göra för att validera detta induktivt.

Vad är nästa steg? Vi måste veta vad värden är. Jag tänker inte reducera begreppet värde hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån. Dels för att det tar för lång tid och dels för att jag inte kan se varför det är nödvändigt för vad det är vi ska göra idag. (Dessutom antar jag att de som läser detta redan har läst ”The Objectivist Ethics” och därför redan är bekanta med Ayn Rands reduktion av begreppet ”värde” tillbaka till begreppet ”liv”. Vi låter denna princip vara och försöker kanske inducera den vid ett senare tillfälle.)

Jag har inte hittat en bra svensk definition på ”värde” så istället har jag formulerat en egen baserad på flera förslag från en engelsk ordbok: ”det som är bra för något ändamål”. Jag tror att denna definition utgör en del av en normal människas vokabulär, varför jag inte tvivlar för ett ögonblick att en normal människa utan problem kan, med hjälp av denna definition, komma på hundratals eller tusentals exempel på olika värden.

Titta bara er omkring i er egen lägenhet: kläder, soffa, säng, bokhylla, böcker, husdjur, kylskåp, mat, dator, tvspel, tv, telefon, stereoanläggning, cdskivor, dvdfilmer, spegel, etc. Och detta är bara vad jag kan kunde se genom att slänga ett snabbt öga i rummet där jag befinner mig just nu. Om vi tänker och känner efter kan vi även komma på värden som: utbildning, inkomst, jobb, bostad, försäkring, vänner, läkemedel, fotboll, etc såväl som en del ”abstrakta” värden som karriär, hobbies, kärlek, frihet, vetenskap, etc. Även här har vi ett flöde av konkreter; begreppet ”värde” är inte en ”flytande abstraktion” för oss. Ni kan, utan några som helst problem, komma på många fler exempel på egen hand. Vi är där vi behöver vara för att kunna gå vidare.

Nästa steg är att ta reda på vad människor faktiskt värderar. Vi måste göra detta för att kunna se om det finns något samband mellan vad människor värderar, dvs vad det är de faktiskt bryr sig om, och deras känslor. Hur gör vi det? Vad är det vi kan observera? Tja, hur brukar vi göra för att ta reda på vad folk är ute efter? Vad det är som motiverar dem? Vi går dels efter vad de säger (t ex: ”Jag tycker om glass”), men framför allt går vi efter vad de gör (t ex se samma person glufsa i sig glass som om det inte fanns någon morgondag).

Detta är direkt observerbart. Ett exempel: En man kommer efter dig med en kniv i högsta hugg. Du behöver inte vara en raketforskare för att förstå att han vill göra dig illa. Ett trevligare exempel: En vacker kvinna ger dig blickar, fixar till håret, ler, skrattar åt alla dina skämt, ger dig sitt nummer, tar dig på dig och kysser dig. Om du vid det här laget inte förstår vad hon är ute efter då är du ett hopplöst fall.

Det är genom att göra sådana här observationer som du listar ut vad det är som motiverar dem, vad de tycker är bra och värdefullt. Det är ett flöde av sådana här exempel du behöver.

Nu är vi redo för det sista steget och det är genom att observera sambandet mellan vad de värderar och deras känslomässiga reaktioner. Det är så vi upptäcker att det faktiskt finns ett samband mellan deras deras värden och känslor.

Exempel: En person säger ”Jag vill att socialdemokraterna vinner”. Sedan går han med i socialdemokraterna, han börjar jobba som valarbetare för dem, skriva insändare om varför vi ska rösta på socialdemokraterna, han delar ut valsedlar för socialdemokraterna och på valdagen röstar han också på socialdemokraterna. Hans handlingar talar tydligt för att han värderar en socialdemokratisk valseger. Så när valet väl är över och det står klart att socialdemokraterna har tagit hem segern och vår socialdemokrat börjar dansa och skrika av glädje, då blir vi inte det allra minsta förbluffade över vad vi ser. Och vad vi ser är hur värden orsakar en människas känslor.

Det du måste göra är att observera ett flöde av sådana här exempel. Jag tror inte att det är särskilt svårt. Titta på sambandet mellan vad idrottsmän och -kvinnor och de känslor de ger uttryck för när de vinner sina medaljer, titta på hur fotbollsfans reagerar inför en seger och en förlust, titta på hur det ser ut på moderaternas valvaka samma kväll.

Glöm inte att observera dig själv: Du får drömjobbet och du blir som en följd väldigt lycklig. Du pluggar hårt för en tenta och får högsta betyget. Du känner en enorm glädje och tillfredsställelse. Plötsligt dumpar din flickvän dig och du känner dig ledsen. Du får reda på att någon har blåst dig på massor med pengar och du känner dig förbannad. Men dagen efter får du en löneförhöjning och det gör dig på bättre humör. Ni kan säkert komma på hundratals om inte tusentals egna exempel.

Nu är vi i princip färdiga. Vi har, induktivt, validerat principen: värden orsakar känslor. Detta är ett exempel på hur vi kan induktivt rekonstruera en princip inom objektivismen. Det lär behövas fler exempel för att man ska upptäcka alla problem som man kan stöta på när man inducerar. Och olika sätt att handskas med dem. Jag hoppas dock att detta exempel ger en bra uppfattning om vad det handlar om. Jag kommer kanske ge fler exempel senare. Men eftersom jag inte får betalt för detta arbete så vill jag inte lova någonting.

Jag vill dock avsluta, denna gång, med fyra kommentarer:

1. Vi har att värden orsakar känslor, vi har däremot inte inducerat att endast värden orsakar känslor. Och fortsätter vi inducera och integrera, då kommer vi mycket riktigt upptäcka att andra saker också orsakar känslor, såsom vår kunskap och våra idéer. Detta är vad jag menade med att vi koncentrerar oss på att bilda en första primitiv version av principen. Detta gör det lättare att reducera och inducera. Så ta det lugnt och nöj dig, till en början, med att inducera enklare versioner av principerna.

2. Ett problem som jag tror drabbar sådana som mig mer än andra, dvs sådana som har studerat objektivismen i flera år, är att vi har automatiserat en stor del av objektivismen. Så det är svårt för oss att helt befria oss från allt vi vet om objektivismen. Det är svårt att sätta oss in i hur det är att vara 18 år och mer eller mindre helt okunniga om objektivismen.

Det kan då också vara svårt för oss att veta om vi är helt objektiva här eller om vi oavsiktligen förlitar oss för mycket på integrationer i vårt undermedvetna. Jag har i alla fall haft bekymmer av denna natur. Så en dag när jag var ute och gick så grubblade jag på detta. Det var då det slog mig att jag stöter på exakt samma problem när jag skriver en text.

När man skriver en text då förlitar man sig på den automatiserade kontext av kunskap som man har i sitt undermedvetna. Och det som kommer ut på pappret är kanske klart och tydligt för en själv, eftersom man förlitar sig på sin undermedvetna kunskap för att förstå vad det är man säger. Men för andra som inte har samma kunskap är det inte alls särskilt klart eller tydligt. Tvärtom.

När det kommer till skrivande är det alltid, till en början åtminstone, bättre att vara övertydlig. Man kan alltid redigera bort detaljer senare, om de visar sig vara överflödiga. Samma sak är lösningen när det kommer till att induktivt rekonstruera objektivismen på egen hand. Det vill säga, ta hellre två ”onödiga” steg än ett steg för lite. Inducera hellre för mycket än för lite. Det skadar aldrig.

3. Att reducera handlar om att etablera den begreppsliga kedjan för våra begrepp eller principer tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Jag har nästan alltid pratat om detta som om det bara finns ett sätt att reducera, nämligen uppifrån och ”ner” i kedjan. Men det är inte sant. Det viktiga är att du etablerar den begreppsliga kedjan. Det är mindre viktigt om du väljer att börja med den varseblivbara nivån och sedan försöker ta dig nerifrån och ”upp” i kedjan.

Inget utesluter förresten att du reducerar ”ner” till det varseblivbara så mycket som möjligt och skulle du sedan fastna då börjar du istället reducera ”upp” från det varseblivbara så mycket som möjligt för att sedan se om du kan mötas i mitten.

Och om någonting verkar hopplöst att reducera, då är ett annat tips att du bara börjar inducera direkt, sedan stoppar du bara in antaganden som du behöver allteftersom. Antanganden som du alltid kan inducera vid ett senare tillfälle. (Dessa tips kommer från dr Leonard Peikoffs föreläsningar The Art of Thinking och Objectivism Through Induction.)

4. Vad krävs för att uppnå nödvändigt sanna slutsatser inom induktion? Induktion sägs inte kunna ge just nödvändigt sanna slutsatser. Det är därför induktiva slutsaser inte följer med någon logisk nödvändighet, bara med väldigt hög sannolikhet. Jag kan ge er en stor del av svaret redan nu, men för det fullständiga svaret hänvisar jag till dr David Harrimans kommande bok The Logical Leap.

Två saker vill jag dock nämna: stäng ute det godtyckliga och gå efter vad kontexten tvingar er till.

Om du observerar att ”eld bränner papper”, då behövs det inte mer än så för att veta detta. Det kausala förhållandet är direkt observerbart. Det är självklart. Det behöver inte ”bevisas” eller ”härledas” precis som man inte behöver bevisa eller härleda att ”bollen är rund” eller ”blomman är röd”. Du vet det genom att direkt observera det.

Så om någon nu säger utan några som helst bevis: ”Ja, men tänk om eld får pappret att förvandlas till en orm?” Då är detta godtyckligt och kan avfärdas på direkten, utan att du behöver motivera dig. Du kan och bör låtsas som om det regnar. Poängen är att det godtyckliga, som alla sådana här humeanska invändningar vilar på, inte är ett skäl för att avfärda induktiva slutsatser som oförmögna att ge oss logiskt nödvändiga slutsatser.

(En del av er lär nu få höra irrationella resonemang om vad som är ”logiskt möjligt” att föreställa sig och sedan använda detta som ett argument för att släppa in det godtyckliga. Vad är det för irrationellt resonemang? Det är den analytisk-syntetiska dikotomin. Om du vill se en fullständig vederläggning av den idén läs då dr Leonard Peikoffs uppsats ”The Analytic-Synthetic Dichotomy” i Introduction to Objectivist Epistemology.)

Så vad är det som ger oss logiskt nödvändiga slutsatser när det kommer till induktion? Bortom det som är självklart vid den varseblivbara nivån, så är det den samlade kontexten av kunskap som ger oss nödvändighet. En slutsats är nödvändig om motsatsen ger en motsägelse. Så när du i ljuset av din samlade kunskapskontext gör vissa observationer då har du bara två alternativ: antingen accepterar du vad du ser och vad som följer av logisk nödvändighet givet allt annat du vet. Eller så förnekar du vad du faktiskt ser eller också allt annat du vet. Om du väljer att göra det senare, då kommer du att sluta upp i motsägelser.

Låt mig konkretisera detta. Vi har ett mord och en misstänkt. Ett vittne såg den misstänkte köra till mordplatsen före tidpunkten för mordet och ett annat vittne såg den misstänkte köra därifrån efter tidpunkten för mordet. Vi har fingeravtryck från den misstänkte på mordvapnet och offret. Vi har den misstänktes blod på mordvapnet och offret och vi har offrets blod på den misstänkte och mordvapnet. Vi har således också den misstänktes DNA på mordvapen och på offret. Det finns ett blodspår från mordplatsen till den misstänktes bil som var parkerad runt hörnet. Det finns blod från den misstänkte och offret i bilen. Det finns även ett blodspår från den misstänktes bil till den misstänktes lägenhet. Blodspåret består av blodiga skoavtryck som passar med de blodiga skorna som den misstänkte har på sig. I lägenheten finner man även ett par blodiga handskar med blod från den misstänkte och från mordoffret.

Allt detta observerar vi och allt vi observerar gör vi i ljuset av allt vi vet om blod, fingeravtryck, DNA, etc. Givet alla dessa observationer och givet allt vi vet finns det bara en logiskt nödvändig slutsats. Alternativet är nämligen att vi förnekar vad det är vi ser, dvs allt blod, alla fingeravtryck, all DNA som allt talar för att den misstänkte är mördaren – vilket ger oss en motsägelse – eller också förnekar vi allt vi vet om t ex blod, fingeravtryck och DNA och hur de hamnar där de hamnar – i vilket fall vi också får en motsägelse.

Och den som, utan några som helst bevis, slänger in ett: ”Men tänk om han blev utsatt för en komplott av polisen?” kan och bör man avfärda utan någon som helst motivering. Eftersom detta är ett helt godtyckligt, dvs grundlöst, påstående.

Läxan av allt detta? Avfärda alltid det godtyckliga och försök etablera så mycket kontext ni själva behöver för att se alternativen som omöjliga.

Mer än så blir det inte för denna gång. Hoppas att detta var till någon glädje. Den som vill ha ett mer fullständigt svar får, som sagt, vänta tills dr David Harrimans bok The Logical Leap kommer ut.

Objektivismen som inducerad

Somliga tror att objektivismen är ett filosofiskt system skapat genom deduktiv härledning från axiomerna. De som tror detta har fel. Helt fel.

Varför tror då somliga att objektivismen är deducerad från några axiomer? Den fundamentala, psyko-epistemologiska, orsaken är att många har rationalistiska tendenser hos sig. Jag tror dock att den avgörande faktorn för många är att de läser Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av dr Leonard Peikoff. (Jag kan även tänka mig att många får detta intryck av att läsa John Galts tal.)

Det är inte dr Leonard Peikoffs fel. OPAR kan ge detta intryck eftersom den visar hur filosofins olika delar hänger samman logiskt och därför, tillsammans, utgör ett filosofiskt system. Dr Peikoff visar alltså att objektivismen är integrerad. Men när de med rationalistiska tendenser läser OPAR, och ser hur allting hänger samman rent logiskt, kan de lätt dra den felaktiga slutsatsen att objektivismen har härletts deduktivt. Men det var inte så det gick till, rent historiskt, och och det är inte möjligt, rent logiskt.

Jag hade nyligen en diskussion med en objektivist som länge var skeptisk till mitt påstående att OPAR inte ger en deduktiv härledning av objektivismen. Så jag bad honom prova den tesen mot verkligheten genom att försöka härleda fram principen om människans rättigheter från identitetslagen. Så här blev det:

Well, the law of identity says things are specific and finite. There’s two main types of entities. Living and nonliving. Life is self-sustaining, goal-directed action. Living things take from their environment in order to promote their own lives. They are selfish, you could say. Man is one of the specific types of living beings. Like other living beings, he needs to take from the environment around him in order to sustain his life. He must be selfish to live, basically. However, man has volition, and he is born tabula rasa, so he needs ethics to guide his life. A proper ethics tells him to be selfish, because the purpose of ethics is to help you live. Politics is ethics applied to social situations. A proper politics should help you live in a social situation. It should guarantee you that the other people you live with will let you live, IE the right to life. The other rights stem from that. If you are not free to act on your own judgment (liberty), keep what you worked to earn (property), and pursue the furtherment of your life (pursuit of happiness), then you cannot live properly, and you are living in a society that is bad for you.

Så här svarade jag honom:

That is a true summary of many facts. But please note the following: How do you know that? You do not know it through the law of identity – or any deduction from it. The law of identity simply states: A is A. Man is man. Things are what they are. It implies that there are no contradictions. However, how do we know that there are living and non-living entities? That they act goal-directed? That we have to pursue values to survive? That man is born tabula rasa? That he, therefore, has no instincts? That he, therefore, needs some guidance? Some science that tells him that selfishness is good (ethics)? How do you know that man we need freedom or property to survive as rational beings? That the social need of reason is freedom? You can’t know ANY OF THIS from the law of identity. The only way to know it, is through observations and generalizations. That is through induction. That’s how Rand did it. Now, what you have done above is that you have INTEGRATED the facts that first had to be INDUCED.

Varför är det hopplöst att deducera allt detta från identitetslagen? Jag förklarade: ”The law of identity does not tell you what kind of entities exist or how they act or what they need – only that whatever entites exist they are what they are and cannot be anything else, anything contradictory to their identity”.

Du kan naturligtvis inte heller deducera fram objektivismen från existensen existerar, medvetande, existensens primat, eller någon annan grundläggande princip. Så om du tror annorlunda, då är det hög tid att granska dina premisser.

Objektivismens principer har, med ett fåtal undantag, inducerats fram. (Undantagen består framför allt av de metafysiska axiomerna.) Att inducera är väsentligen att bilda principer genom att generalisera från observationer av konkreter. (Att deducera är väsentligen att tillämpa principer på konkreter.) Bra filosofi är resultatet av bra induktion. Dålig filosofi är resultatet av dålig eller ingen induktion.

Det är därför objektivismen är sann. Den stämmer överens med verklighetens fakta eftersom den faktiskt bygger på verklighetens fakta.

Presentationen som följer bör ses som en introduktion till Objectivism Through Induction av dr Leonard Peikoff.

Om du verkligen vill förstå och bevisa objektivismen för dig själv måste du induktivt rekonstruera din kunskap om objektivismen. Hur gör man detta enklast? Genom att identifiera vilka fakta som ger upphov till de viktigaste begreppen och principerna inom objektivismen. Hur identifierar man vilka dessa fakta är? Genom att reducera. Hur? Se mina artiklar ”Att reducera”, ”Premissmetoden” och ”Genusmetoden”. (Nu kan ni säkert förstå varför jag har lagt ned så mycket tid och energi på att prata om reduktion.)

Om du har reducerat korrekt, då kommer du att upptäcka inte en eller två exempel utan ett flöde av hundratals, tusentals eller miljontals konkreter som summeras under principen. Praktiskt taget var du än vänder blicken kommer du att finna exempel. När du har detta flöde då vet du att du är framme och att du är redo att inducera.

Att induktivt rekonstruera objektivismen handlar inte om att etablera idéernas relation till varandra. Nej, det handlar om att etablera de fakta som ger upphov till en första, primitiv formulering av en idé. Att t ex etablera att vi får kunskap genom förnuftet räcker inte för att dra slutsatsen att det är den enda vägen till kunskap. Så för den fullständiga formuleringen av principen (dvs så som den är i OPAR), krävs ytterligare induktion och integration. Gör en sak i taget.

Du bör anta få eller inga explicita filosofiska principer; om du förlitar dig på vad du ska bevisa, då ägnar du dig inte åt att induktivt rekonstruera din kunskap, utan åt att gå i logiska cirklar. (Om det verkar omöjligt att gå vidare utan att explicit anta någon filosofisk princip, då är det OK, bara du gör det klart vad det är du antar. Du kan alltid vid ett senare tillfälle försöka induktivt validera principen eller principerna som du har antagit.) Att hänvisa till en bok av Ayn Rand eller en föreläsning av Leonard Peikoff räknas inte som ”induktion”. Du kan och bör dock använda dig av böcker om t ex historia, psykologi och ekonomi för att spara tid.

Vad kan jag anta? Du bör inte utgå ifrån att du är en nyfödd bebis, totalt okunnig om det mesta. Det är meningslöst. Du bör istället utgå ifrån att du är en intelligent, västerländsk 18 åring med en vanlig vokabulär och allmänbildning. (Om du är pessimistisk om vad du kan förvänta dig av en vanlig 18 åring, föreställ då dig en bättre allmänbildad 18 åring. Kanske dig själv som en 18 åring? Eftersom du läser detta misstänker jag att du var eller är en ganska intelligent 18 åring.)

Du kan inducera det mesta (men inte allt), i ”fel ordning” och ändå sluta upp med ett logiskt, sammanhängande filosofiskt system. Det enda som krävs är att du hela tiden integrerar allt du lär dig längs vägen. Gör du det kommer du inte bara se hur t ex rättvisa hänger ihop med lagen om orsak och verkan eller hur det faktum att våra begrepp är objektiva hjälper till att förklara varför förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel. Det är som att sätta ihop ett pussel. Har du bara tillräckligt många bitar att sätta samman kan du till slut se ett mönster.

Att induktivt rekonstruera objektivismen kräver en hel del arbete, men det är möjligt och det är värt det.

Många som läser Ayn Rands böcker eller lyssnar på hennes föreläsningar slås av säkerheten och styrkan i hennes övertygelser. Mary Ann Sures, en av Ayn Rands bästa vänner, berättar om ett av sina första möte med Ayn Rand: ”[T]here was something else about Ayn Rand that was different from anyone I had ever met before. I felt myself responding to this ‘something,’ but I didn’t know what it was. It wasn’t until after a few more meetings with her that I could name it.” Vad var det?

She had certainty. This is what really attracted me emotionally to her that night. She was the first person I had ever met who projected it—she projected that what she knew was true, and that she was sure of it.

What she was that night was the way she always was: she never doubted herself and her capacity to understand. It’s not that she had an encyclopedic mind that knew everything—although she knew more about things than most people did. The point is that she didn’t live in a state of chronic doubt. She didn’t constantly question the rightness of her ideas. She didn’t hesitate and flounder. She spoke with conviction. What she knew, she knew. This was a strong element in her personality.

Och: ”When I got to know her better, I commented on her certainty. And she said, very simply, that if by observation and reason she concluded something was true, then there was no reason for her to doubt it. New evidence might cause her to revise her thinking, but until and unless such new evidence was available, she was firm about the rightness of her conclusions.” (Facets of Ayn Rand.)

Du kan uppnå samma säkerhet i dina övertygelser – men endast genom induktion.

Deduktion lockar eftersom många har fått lära sig att deduktivt giltiga resonemang ger nödvändigt sanna slutsatser. Det är sant. Men om du inte vet, med säkerhet, vilka fakta som induktivt ger upphov till dina premisser, då hjälper deduktion föga. Premisser som du accepterar för att det känns rätt eller för att du tror på auktoriteterna som försåg dig med dem, kan du inte vara säker på.

Få saker är lika övertygande som varseblivbara fakta. Om du ser en lastbil köra mot dig i högsta hastighet då hyser du inga tvivel. Inte ens den värsta postmodernisten skulle tvivla. Du ser vad du ser och du vet vad du vet. Endast genom induktion kan du förstå objektivismen med samma klarhet och samma övertygelse.

Det finns naturligtvis mycket mer man kan säga om allt detta och jag kommer därför att återkomma till ämnet. Men vid det här laget hoppas jag bara att jag har gett er tillräckligt med kontext för att förstå värdet av en induktiv validering av objektivismen. Jag hoppas också att jag har gett er tillräckligt med motivation för att sakta men säkert börja induktivt validera objektivismen.