Ett “objektivistiskt perspektiv”?

“Förnuftets kalla och oresonliga röst” är Sveriges främsta blogg som dagligen bidrar med inlägg i samhällsdebatten utifrån ett objektivistiskt perspektiv.

“Ett ‘objektivistiskt perspektiv’?”

Bra fråga. Det är ett perspektiv på saker och ting som har informerats av Ayn Rands filosofi objektivismen.

“Jaha. Så vad går då den här ‘objektivismen’ ut på?”

För den som vill få en hum om vad objektivismen går ut på, har jag här samlat en massa material och länkar. Materialet går från det kortaste och enklaste, till det längre och mer invecklade.

Börja med Ayn Rand Institutets korta och koncisa video (“Ayn Rand’s Philosophy Explained”). Den ger dig en glimt av vad objektivismen handlar om:

Vill du veta mer? I videon nedan (“Introducing Objectivism”) sammanfattar Ayn Rand själv sin filosofi:

Om du fortfarande tycker att detta låter intressant då råder jag dig att titta på Leonard Peikoffs “Introduction to Objectivism”:

“Fascinerande. Vad är objektivismens syn på…?”

I The Ayn Rand Lexicon kan du läsa vad objektivismen har att säga om ca 400 olika ämnen. T ex aborträtten; religion; anarkism; kapitalism; värnplikten; miljörörelsen; fria marknader; Gud; ödmjukhet; logik; rasism; etc., etc., etc.

Sugen på ännu mer? Besök då ARI Campus. Där finner du oräkneliga timmar av föreläsningar och massvis med artiklar. Perfekt för den som vill ägna sig åt självstudier. Där kan du t ex lyssna på:

Och läsa filosofiska essäer som t ex:

“Sade du Ayn Rand? Namnet låter bekant, men vem är hon?”

För en kort förklaring, se Ayn Rand Institutets video “Who Is Ayn Rand? — Novelist, Philosopher, Icon”:

Om du vill veta mer om Ayn Rand, hennes verk och idéer, då ska besöka AynRand.org.

Med detta sagt, hoppas jag att det nu är klart vad som avses med “kommentarer utifrån ett objektivistiskt perspektiv”.

Du är vad du tänker

Ju bättre du tänker, desto bättre blir ditt liv. Därför glädjer det mig att Leonard Peikoffs kurs “The Art of Thinking” äntligen är tillgänglig på YouTube och ARI Campus. (Detta är en av mina personliga favoriter.)

I dessa föreläsningar visar dr. Peikoff hur man tillämpar objektivismens epistemologiska principer i sitt egna vardagliga tänkande.

Således går han bland annat igenom den fria viljans kognitiva roll; hur man tänker i termer av väsentligheter och principer; kunskapens hierarkiska natur; hur man kan vara säker; statistik; och mycket mer.

Rekommenderas varmt!

Leonard Peikoff vid the Ford Hall Forum

Jag är ett enormt fan av dr. Leonard Peikoff, Ayn Rands intellektuella arvtagare och författare till böcker som The Ominous Parallels, Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand och The DIM Hypothesis.

Så det är med stor glädje jag ser att Ayn Rand Institute har tillgängliggjort Peikoffs samtliga (14) Ford Hall Forum-föredrag.

I dessa föreläsningar behandlar dr. Peikoff ett rikt omfång av ämnen som: vad som är fel med den amerikanska skolan till, varför USAs intellektuella så USA-fientliga, hur statens inblandning förstör den amerikanska sjukvården, varför religion är fundamentalt oförenligt med Amerikas filosofiska essens, Peikoffs trettio år med Ayn Rand, brottslighetens filosofiska rötter, den skandalösa OJ-rättegången, och mer.

Ayn Rands “profetiska” syn på miljörörelsen—en diskussion

Häromdagen inledde Aaron Smith och Onkar Ghate ARI Campus webinarie-serie med en väldigt matig diskussion om Ayn Rands Ford Hall Forum föreläsningar “Apollo and Dionysus” och “The Anti-Industrial Revolution”.

Jag ser redan fram emot nästa webinarie i vilken Ben Bayer och Onkar Ghate kommer att analysera och bryta ned Rands FHF föreläsning “Of Living Death”:

In this lecture on the 1968 papal encyclical Humanae Vitae (Of Human Life), Ayn Rand discusses the meaning of the Catholic Church’s admonition against the use of contraception and the view of sex that it implies. She contrasts this religious perspective on sex with the Objectivist view, drawing out the relationships between love, sex, self-esteem and happiness.

Läs mer om ARI Campus webinarier och registrera er här.

Missa inte ARI Campus webinarier

De kommande veckorna kommer ARI att organisera en hel serie av webinarier om Ayn Rands idéer.

Inledningsvis kommer ARI experterna Onkar Ghate, Ben Bayer och Aaron Smith att prata om Ayn Rands Ford Hall Forum-föreläsningar. Men senare är det tänkt att de ska hålla webinarier om objektivismen som sådan.

Här är en beskrivning av det första webinariet som alltså äger rum den 8 augusti:

In 1969, Ayn Rand delivered “Apollo and Dionysus” at Boston’s Ford Hall Forum. She contrasts two prominent events from that summer’s news: the Apollo 11 moon landing and the Woodstock music festival, which she thinks represent the conflict between reason and irrational emotion. She explores some of these same themes in 1970 when she delivered “The Anti-Industrial Revolution,” in which she analyzes the arguments and underlying motivation of the emerging “ecology” movement, the forerunner of today’s environmentalism, which she saw as motivated by an animus toward industrial civilization and technological progress.

In the first of a six-part, live webinar and Q&A, ARI experts will discuss highlights and major themes from these historic lectures, and the applicability of those themes to our world today.

En del av oss har våra egna objektivistiska studiecirklar, men det är inte alla som har det. Och även de av oss som har en studiecirkel, så är det nästan ingen som inkluderar experter som Onkar Ghate!

Dessa webinarier utgör därför en unik chans att studera objektivismen med ARIs främsta experter—och det är verkligen inget man får varje dag. Ett stort plus är att de har valt att organisera dessa webinarier på en tid som är ganska bekväm för oss européer, nämligen kl 10:00 Pacific.

Jag hoppas att jag kommer att få återse många av mina nordiska vänner och bekanta!

Läs mer och registrera er här.

Plikt-, konsekvens- eller sinnelagsetik?

Fråga: ”På gymnasiet fick jag lära mig att det finns tre sorters etik: regeletik, konsekvensetik och sinnelagsetik. Vilken kategori tillhör objektivism?”

Regeletik eller pliktetik är idén att moralen består av en massa plikter eller budord eller kategoriska imperativ som man bara ska följa eftersom det är ens plikt. Inget varför, ingen motivering, inga skäl. Du bör. Det är din plikt. Punkt slut.

Objektivismen förkastar pliktetiken. Det finns inga *rationella* argument för pliktetiken, inga fakta som ger upphov till idén om en plikt eller budord eller några kategoriska imperativ. Vill du veta mer om objektivismens syn på pliktetik, då hänvisar jag till Ayn Rands essä ”Causality Versus Duty” som finns publicerad i Philosophy: Who Needs It.

Vad sägs då om konsekvens- och sinnelagsetik? Konsekvensetik är idén att konsekvenserna bestämmer handlingarnas moraliska status. Sinnelagsetik är idén att ens intentioner bestämmer handlingarnas moraliska status.

Låt oss börja med sinnelagsetik. En socialist blir inte ett dugg mindre ond eftersom han minsann ”menade väl” med att förslava en hel nation. Målet helgar inte medlet. (Nu är det dock ganska sällsynt med välmenande socialister; idag finns det inga förutom totalt okunniga och mycket förvirrade tonåringar. Men det är en annan femma.)

En person som begår ett fel av misstag är moraliskt sett inte lika dålig som en som gör det med flit. Man kan och bör även dömas efter ditt tänkande i den mån ditt tänkande har konsekvenser, dvs i den mån du handlar på ditt tänkande. Men blotta tanken är inte skäl nog för att döma någon.

Så vad sägs om en filosof som ”bara” propagerar för falska filosofiska idéer? Är han oskyldig? Han handlar ju inte nödvändigtvis på sina egna idéer. Nej, han är inte alls oskyldig; han är moralisk skyldig för vad som händer om folk tar hans falska idéer på allvar. Att propagera för falska idéer är i sig själv en handling.

Intentioner räknas men det är inte det enda som räknas. Så objektivismen är uppenbarligen ingen sinnelagsetik.

Hur är det med konsekvensetik då? Konsekvenserna spelar uppenbarligen roll. Men när man avgör vad som är rätt eller fel då försöker man inte avgöra det genom att endast se till varje enskild handling och dess konsekvenser. Det är denna inställning som får konsekvensetikerna (tillsammans med sinnelagsetikerna) att tro att ”målet helgar medlen”. Detta är, enligt objektivismen, emellertid helt omöjligt; målet kan *inte* helga medlen.

Problemet med konsekvensetiken är mycket djupare. Konsekvensetiken är faktiskt ett uttryck för det så kallade induktionsproblemet tillämpat på etiken.

Konsekvensetikerna tror inte på några absoluta moralprinciper. De går antingen på varje enskild handling och dess konsekvenser (t ex handlingsutilitarism) eller också går de efter en typ av handlingar och dess generella konsekvenser (t ex regelutilitarism) som har sina undantag.

Det beror på att de inte tror att induktion kan generera några nödvändiga slutsatser. Det beror på att de tror att induktion handlar om enumeration. Det är utan tvekan sant att induktion genom enumeration inte fungerar och aldrig kan generera några giltiga slutsatser alldeles oavsett hur många observationer man gör.

Om man inte vet *varför* en policy *måste* fungera (eller inte), då kan man inte motivera några absoluta regler eller principer inom moralen. *Detta* är den epistemologiska förklaringen till att folk tror att man bör vara ärlig, förutom ”då och då”, när man kan ”komma undan med det”.

Objektivismen säger att man endast kan avgöra om en handling är rätt eller fel genom att relatera den till en rationell moralprincip. Om en handling strider mot en moralprincip då är den fel. Det behövs inga ”nyttokalkyler”. Och när vi talar om moralprinciper då talar vi inte om några ”tumregler”. Vi talar om en *induktiv generalisering* som, liksom alla andra riktiga generaliseringar och principer, är *kontextuellt absoluta*.

Vi inducerar inte genom enumeration; man kan inte inducera någonting genom enumeration. Vad gör vi istället? Leonard Peikoff förklarar:

[Y]ou first abstract the essence of a series of concretes. Then you identify, by an appropriate use of logic, the necessary implications or result of this essence. You thereby reach a fundamental generalization, a principle, which subsumes and enables you to deal with an unlimited number of instances — past, present and future. The consequence, in this example, is an absolute prohibition against the con-man mentality — a prohibition based not on God, but on perception and thought (The Voice of Reason, s 341)

Så för att inducera principer inom moralen, liksom i allmänhet, måste man identifiera den essentiella faktorn till *varför* en viss policy fungerar (eller inte fungerar) på grund av sakens natur. Sedan måste man integrera alla observationer med detta faktum. När man väl har identifierat denna essentiella faktor då behöver man inte göra hundratals eller tusentals observationer eller experiment, för att se att principen följer av nödvändighet.*

Låt mig konkretisera genom att citera mig själv: ”Vad är essensen av att vara orättvis? Det är att straffa de goda och belöna de onda. Med andra ord handlar det om att man straffar de rationella, ärliga och produktiva till förmån för de irrationella, oärliga och icke-produktiva. Det handlar alltså om att straffa de som främjar livet, och belöna de som förstör livet. Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar”. (Varför moralprinciper?)

Objektivismen är en unik filosofi. Den låter sig därför sällan kategoriseras under några konventionella beteckningar. Objektivismen står inte för en pliktetik, konsekvensetik eller sinnelagsetik. Objektivismen står för sig själv.

* = Vad gör en induktiv generalisering nödvändig? Två saker. Dels den samlade kunskapen och dels direkt observation. När du ska begreppsliggöra en observation, det vill säga generalisera, då måste du antingen förneka precis allt du vet eller också måste du förneka vad du ser. Vad du än gör, resulterar det i en motsägelse. Därför följer generaliseringen av nödvändighet. Se The Logical Leap av David Harriman för detaljer.

Kontext och objektivitet

Observationer tolkas i ljuset av teorier, idéer och värderingar. De är, som vetenskapsfilosofer uttrycker det, ”teoriberoende”. Därför kan två personer bevittna samma sak men dra helt olika slutsatser. Eftersom vi har olika teorier, vilket ger upphov till olika tolkningar. Allt är bara en fråga om tolkningar. En del tolkningar räknas som objektivt sanna eftersom (nästan) alla går med på dem. Men de flesta tolkningar räknas som subjektiva eftersom (nästan) alla inte kan enas kring dem. (Den underförstådda premissen här är att det universella är det objektiva. Det vill säga endast det som alla kan komma överens om är objektivt sant. Jag delar inte denna premiss.)

Denna slutsats följer inte. Det är sant att (nästan) alla observationer är teoriberoende. Som vuxna tänkare eller vetenskapsmän börjar vi inte som totalt okunniga bebisar. Vi börjar med en massa förvärvad kunskap om allt möjligt. Vi vet olika mycket beroende på ämnet. Det är också sant att din kunskap, din teoretiska kontext, påverkar vad du lägger märke till och hur du tolkar det du ser. En historiker som vet någonting om nationalekonomi kommer att lägga märke till saker som andra historiker utan denna kunskap kommer att missa. Frågan är inte om vi har en teoretisk kontext. Frågan är om denna teoretiska kontext är baserad på verkligheten eller inte. Det vill säga om den är objektiv eller inte.

Om man tror att objektiva sanningar är detsamma som universella sanningar, då kommer man nästan aldrig att upptäcka några objektiva sanningar. Objektivitet handlar dock inte om vad alla eller en majoritet kan komma överens om. Detta reducerar objektivitet till en fråga om relationen mellan två eller fler medvetanden; inte medvetandet och verkligheten. Detta är, som Ayn Rand påpekade, att förväxla det ”objektiva” med det ”kollektiva”. Detta är inte objektivitet utan social subjektivism. (Detta är ett arv från filosofen Immanuel Kant.)

För att se varför subjektivism inte följer måste vi alltså reda ut tre frågor: Vad är objektivitet? Hur uppnår vi det? Och hur vet vi det? Objektivitet handlar om en idés relation till verkligheten. En idé är objektiv om den är baserad på verkligheten. Det vill säga om den överensstämmer med verkligheten. Det vill säga om den är sann.

Verkligheten är fri från motsägelser. Därför följer det att vårt tänkande måste vara fritt motsägelser om vårt tänkande och våra idéer ska vara förenlig med verkligheten. *Detta* är objektivitet. Logik är konsten att identifiera verklighetens fakta motsägelsefritt. Det är förnuftets metod för att uppnå objektivitet.

Mer konkret handlar logik om två processer: Att koppla samman idéer med varandra (se till att de inte motsäger varandra) och att koppla samman idéer med verkligheten (se till att de inte motsäger den varseblivbara verkligheten). Det handlar med andra ord om integration och reduktion. (Varför räcker det inte med reduktion? Därför att om man inte kopplar ihop alla sina observationer med allt man vet, vid varje nivå, då kan man ändå dra fel slutsats. Ett exempel på detta är de som felaktigt drog slutsatsen att jorden står stilla, eftersom det ser ut så. Men om man också integrerar denna observation med allt annat man vet, då kommer man inte att dra fel slutsats av vad man ser.) Detta följer av att vår kunskap är kontextuell, hierarkisk och begreppslig.

På vilket sätt är kunskap kontextuell? Dels i den meningen att medvetenhet möjliggörs genom en kontext, ett sammanhang av någonting. Dels i den meningen att kontext berikar vår förståelse för allt vi vet. Detta börjar redan vid den varseblivbara nivån. Om vi, för att ta det enklaste exemplet, endast såg en blå himmel och inget annat, då skulle vi faktiskt inte bli medvetna om någonting. Medvetenhet kräver redan på den varseblivbara nivån en kontext av kontraster. När vi sedan tar steget från den varseblivbara nivån till den begreppsliga nivån ser vi, återigen, hur kunskapen är kontextuell. Begreppsbildningsprocessen börjar med att se att det finns olika saker. Likheter syns bara i en kontrast av olikheter. Vi ser till exempel att stolar är lika varandra genom att sätta dem i kontrast till bord och vice versa. Annars finns det inte några olika saker att gruppera tillsammans eftersom de är lika. Så begrepp bildas alltså i en kontext. När vi börjar generaliserar så sker det i en kontext av likheter i en kontrast till olikheter eller en olikhet i kontrast till likheter; återigen likheter och skillnader identifierade, fast nu i en kausal mening. Vi upptäcker ju trots allt orsak och verkan-samband genom att tillämpa Mills metoder, framför allt överensstämmelse- och differensmetoden.

Så på varje plan, med början på den varseblivbara nivån och hela vägen upp till den propositionella nivån, ser vi att medvetenhet och kunskap möjliggörs genom att upptäcka likheter och skillnader i olika sammanhang. Vår kunskap är också kontextuell i den meningen att vår teoretiska kontext berikar vår förståelse. Vår teoretiska kontext gör oss medvetna om mer saker. Om du till exempel studerar historia då får du ut mycket mer av dina studier om du vet något om fysik. Du får ut ännu mer om du också vet något om nationalekonomi, psykologi och filosofi. En läkare får ut mer av att studera en röntgenplåt än sin patient. En botanist får ut mer av sin skogsvandring än en glad amatör.

På vilket sätt är kunskap hierarkisk? All kunskap börjar med varseblivning. När vi börjar bilda begrepp då börjar vi med begrepp som syftar till saker på den varseblivbara nivån. Denna typ av begrepp kallar Ayn Rand för första nivåns begrepp. Alla högre nivåers begrepp är begrepp som förutsätter begrepp för att kunna bildas. Begreppet möbel förutsätter stol och bord, frukt förutsätter banan och äpple. (Det är inte alltid avgörande i vilken ordning du lär dig begrepp; det viktiga är att du först måste känna till sådana saker som äpplen, bananer och apelsiner och se vad som är gemensamt, i kontrast till sådana saker som olika typer av grönsaker, för att du ska kunna bilda begreppet. Om du inte har dessa föregående begrepp då förstår du inte vad ordet ”frukt” betyder.) Observera vad det är för ord barn först lär sig. Begrepp som möbler och frukt är inte första nivåns begrepp eftersom vi inte kan direkt observera möbler eller frukter; vad vi observerar är stolar och bord eller bananer och äpplen. Vi kan inte förstå algebra om vi inte först förstår oss på de fyra räknesätten. Vetenskapens historia illustrerar också tydligt kunskapens hierarkiska natur: upptäckterna gjordes inte bara i en viss kronologisk ordning utan även i en viss *logisk* ordning. Galileo behövde, för att ta ett enkelt exempel, känna till friktion *innan* för att kunna bevisa sina rörelselagar.

Vi kan bevisa att vår teoretiska kontext är objektiv genom att tillämpa logik på den: Är våra idéer logiskt förenliga med varandra? Är de logiskt förenliga med verkligheten? Om så, då är vår teoretiska kontext objektiv. Men detta räcker inte för att ge vår teoretiska kontext en *fullständig* validering. Det sista och viktigaste steget är att se att våra begrepp är objektiva. Vi måste, med andra ord, se HUR våra begrepp är kopplade till verkligheten. (Det är *inte* legitimt att fråga sig OM våra begrepp är kopplade till verkligheten, för det skulle reducera frågan, och allt tänkande, till rent nonsens.)

Den som har studerat filosofins historia vet att detta är vad det så kallade universalieproblemet handlar om: Vad är det som gör det möjligt för ett begrepp att till exempel förena alla människor under begreppet ”människa”? Frågan är, som ni säkert kan förstå, avgörande för att validera all vår begreppsliga kunskap och därmed förnuftet. Om våra begrepp inte är förankrade i verkligheten, då är inte heller våra teoriberoende observationer eller tolkningar förankrade i verkligheten.

Historiskt sett finns det här två dominerande skolor: realism och nominalism.

Realister menar att alla människor hamnar under begreppet ”människa” eftersom alla människor delar samma förhållande till i Människans Form som finns i en annan dimension (Platon) eller också eftersom alla människor delar samma essens (Aristoteles). Hur vet vi att alla människor delar samma relation till Människans Form eller att alla människor delar samma essens? Genom ”intuition”, svarade Platon och Aristoteles. Realisterna menar alltså att det finns en grund i verkligheten för våra begrepp: sakernas relation till en inneboende Form i en annan dimension eller en inneboende universell egenskap hos sakerna. Det är alltså verkligheten, oberoende av medvetandet, som bestämmer var man ska dra gränsen. Begreppen är därför, enligt detta synsätt, ”intrinsikala”.

Nominalisterna fönekar att det verkligen finns någon essens eller universalie som är gemensamt för alla människor. (Nominalisterna förnekar också att vi kan se denna essens eller universalie genom någon mystisk ”intuition”.) Om vi tittar på människor då ser vi faktiskt att det inte finns någonting som är gemensamt för alla människor. Tvärtom skiljer de sig åt på varje tänkbar punkt. De har olika vikt, kön, hudfärg, längd, vikt, etc. Nominalisterna menar dock att alla människor hamnar under begreppet ”människa” eftersom det finns ”grova likheter” mellan människor. Men det finns ingen objektiv gräns mellan människan och andra djur som till exempel schimpanser. Skillnaden mellan alla saker är som skillnaden mellan övergången mellan olika färger. Var börjar och slutar gult? Var börjar och slutar orange? Var börjar och slutar rött? Det finns ingen klar gräns. Så var drar vi gränsen? På vilka grunder? Det är ytterst en fråga om mänskligt godtycke som avgör var vi väljer att dra gränsen. Begreppen är därför, enligt detta synsätt, ”subjektiva”.

Vad säger då Ayn Rands filosofi objektivismen om universalieproblemet? När vi bildar ett begrepp då börjar vi med att se att det finns olika saker (t ex stolar och bord). Sedan ser vi att två eller fler saker är lika varandra (t ex två stolar), att de har något gemensamt (deras form), i jämförelse med andra saker (t ex ett bord). Likheterna mellan stolarna är, måste jag understryka, *varseblivningsmässiga*. Men de är inte identiska. Det finns skillnader; de har *samma egenskaper* men, så att säga, ”mer eller mindre” av dem. Skillnaderna mellan alla stolar utgörs nämligen av specifika mått (på deras olika mätbara egenskaper): omkrets, antalet ben, färg, form, etc. Det är dessa mått vi utelämnar när vi bildar begreppet ”stol”. Det är *detta* – måttutelämnandet – som gör det möjligt att för *alla* stolar att hamna under begreppet ”stol”. Begreppen är en mänsklig skapelse, en mental entitet, men den är baserad på verkliga likheter och skillnader och tjänar ett verkligt behov hos det mänskliga medvetandet (behovet av enhetsekonomi). Begreppen är därför, enligt detta synsätt, ”objektiva”. (För den som vill ha en längre och mer detaljerad utläggning om objektivismens begreppsteori, och hur den skiljer sig från realismen och nominalismen, hänvisar jag till Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology. Jag har här bara presenterat vad jag ser som ett absolut minimum för att förstå varför vi säger att begrepp är objektiva.)

Så vad har vi etablerat? Vi har etablerat att vår teoretiska kontext består av kunskap; att all vår kunskap är kontextuell och hierarkisk, vilket betyder att vi upptäcker och förstår saker i ett sammanhang, och, bortom den varseblivbara nivån, måste vi också göra detta i en viss logisk ordning. Vi har slutligen också etablerat hur våra begrepp är baserade på verkligheten; att de är objektiva. Nu kan vi också se vad logik och objektivitet kräver och varför.

Eftersom all kunskap är kontextuell följer det att för att om vi ska veta att våra idéer är sanna, då måste vi se till att de är logiskt förenliga med varandra. Vi måste alltså integrera. Vilket betyder att vi måste integrera våra idéer med varandra. (Vi måste också integrera, inte bara för att veta att våra idéer är sanna utan också för att se vad de betyder såväl som hur de ska tillämpas i olika sammanhang.)

Eftersom all kunskap är hierarkisk följer det att vi måste koppla våra idéer hela vägen tillbaka till där vi börjar: den varseblivbara nivån. Vi måste alltså reducera. (Det räcker inte med att reducera eftersom det finns situationer där man kan dra helt felaktiga slutsatser från direkta observationer. Om du till exempel inte integrerar vad du direkt kan observera med allt annat vi vet om himla kropparnas rörelser, då kan du lätt få för dig att jorden inte rör sig allt.)

Låt oss nu med denna bakgrund etablerad, gå tillbaka till det ursprungliga problemet: Hur vet vi att vår teoretiska kontext är objektiv? Att den är baserad på verkligheten? Nu vet vi hur vi ska svara på frågan, hur vi ska avgöra det: genom att tillämpa logik på vår teoretiska kontext; genom att integrera den med allt annat vi vet och genom att reducera alla dess komponenter tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Låt oss tillämpa våra lärdomar på ett exempel:

Två historiker rapporterar om samma händelse. Den ena påstår att vad som skedde var ett mirakel orsakat av Guds ingripande. Den andra redogör för händelsen genom att relatera den till fysikens lagar och konstaterar att händelsen aldrig ägde rum. Den uppenbara frågan är INTE om folk har olika teoretiska kontexter som påverkar hur de tolkar världen. Nej, frågan är vilken kunskapsmässig status deras olika teoretiska kontexter har. I det här fallet är det uppenbart att de INTE har samma status. Varför? Det är enkelt att se genom att tillämpa lite logik. Låt oss integrera: Går det att förena Gud som idé med allt annat vi vet? Nej. Gud krockar med precis allt annat vi vet, inte minst fysikens lagar. Låt oss reducera: Finns det några fakta som ger oss skäl att tro på Gud? Nej. Det finns däremot en hel uppsjö av observationer och experiment, som sträcker sig över århundranden, som ledde till upptäckten av fysikens lagar. Uppenbarligen finns det ingen grund för att betrakta båda historiebeskrivningar som om de vore lika giltiga, om än subjektiva. Principen är densamma oavsett om vi pratar om historia, fysik, kemi, antropologi, arkeologi, nationalekonomi eller filosofi.

Idén att en teoretisk kontext skulle utgöra ett hinder för objektiv kunskap är som vi kan se nu inte bara falsk utan absurd. Observera några implikationer: Vilka fakta du kan identifiera beror, enligt resonemanget, på vad du vet. Om så, då följer det att din teoretiska kunskap inte är härledd från fakta. Istället är fakta härledda från din teoretiska kunskap! Vad implicerar detta om teoriernas relation till verkligheten? Om de inte är härledda från fakta, vad är de då härledda ifrån? Vad är deras status? Är de sanna eller falska? Grundlösa? På vilka grunder bevisar man dem? På vilka grunder väljer man ett teoretiskt ramverk framför ett annat? (Thomas Kuhn säger att vi väljer dem på irrationella grunder.) Men det är värre än så: Om du tolkar dina observationer med hjälp av vad du vet, då ser och förstår du inte världen ”som den egentligen är”, bara som den ”verkar” för dig (givet dina ”teoretiska glasögon”). Så teoretisk kunskap förvränger verkligheten. Kunskap utgör ett hinder för kunskap om verkligheten! Implikationen av allt detta är total subjektivism och, via implikation, skepticism.

En teoretisk kontext är inte något som förblindar eller förvränger. Tvärtom. En teoretisk kontext berikar våra observationer och tolkningar. Den ökar vår förståelse. En teoretisk kontext är inget hinder för objektivitet. Tvärtom. En absolut förutsättning för objektivitet är, som vi har sett, att vi integrerar allt vi observerar med allt vi vet, hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån.