Observationer tolkas i ljuset av teorier, idéer och värderingar. De är, som vetenskapsfilosofer uttrycker det, ”teoriberoende”. Därför kan två personer bevittna samma sak men dra helt olika slutsatser. Eftersom vi har olika teorier, vilket ger upphov till olika tolkningar. Allt är bara en fråga om tolkningar. En del tolkningar räknas som objektivt sanna eftersom (nästan) alla går med på dem. Men de flesta tolkningar räknas som subjektiva eftersom (nästan) alla inte kan enas kring dem. (Den underförstådda premissen här är att det universella är det objektiva. Det vill säga endast det som alla kan komma överens om är objektivt sant. Jag delar inte denna premiss.)

Denna slutsats följer inte. Det är sant att (nästan) alla observationer är teoriberoende. Som vuxna tänkare eller vetenskapsmän börjar vi inte som totalt okunniga bebisar. Vi börjar med en massa förvärvad kunskap om allt möjligt. Vi vet olika mycket beroende på ämnet. Det är också sant att din kunskap, din teoretiska kontext, påverkar vad du lägger märke till och hur du tolkar det du ser. En historiker som vet någonting om nationalekonomi kommer att lägga märke till saker som andra historiker utan denna kunskap kommer att missa. Frågan är inte om vi har en teoretisk kontext. Frågan är om denna teoretiska kontext är baserad på verkligheten eller inte. Det vill säga om den är objektiv eller inte.

Om man tror att objektiva sanningar är detsamma som universella sanningar, då kommer man nästan aldrig att upptäcka några objektiva sanningar. Objektivitet handlar dock inte om vad alla eller en majoritet kan komma överens om. Detta reducerar objektivitet till en fråga om relationen mellan två eller fler medvetanden; inte medvetandet och verkligheten. Detta är, som Ayn Rand påpekade, att förväxla det ”objektiva” med det ”kollektiva”. Detta är inte objektivitet utan social subjektivism. (Detta är ett arv från filosofen Immanuel Kant.)

För att se varför subjektivism inte följer måste vi alltså reda ut tre frågor: Vad är objektivitet? Hur uppnår vi det? Och hur vet vi det? Objektivitet handlar om en idés relation till verkligheten. En idé är objektiv om den är baserad på verkligheten. Det vill säga om den överensstämmer med verkligheten. Det vill säga om den är sann.

Verkligheten är fri från motsägelser. Därför följer det att vårt tänkande måste vara fritt motsägelser om vårt tänkande och våra idéer ska vara förenlig med verkligheten. *Detta* är objektivitet. Logik är konsten att identifiera verklighetens fakta motsägelsefritt. Det är förnuftets metod för att uppnå objektivitet.

Mer konkret handlar logik om två processer: Att koppla samman idéer med varandra (se till att de inte motsäger varandra) och att koppla samman idéer med verkligheten (se till att de inte motsäger den varseblivbara verkligheten). Det handlar med andra ord om integration och reduktion. (Varför räcker det inte med reduktion? Därför att om man inte kopplar ihop alla sina observationer med allt man vet, vid varje nivå, då kan man ändå dra fel slutsats. Ett exempel på detta är de som felaktigt drog slutsatsen att jorden står stilla, eftersom det ser ut så. Men om man också integrerar denna observation med allt annat man vet, då kommer man inte att dra fel slutsats av vad man ser.) Detta följer av att vår kunskap är kontextuell, hierarkisk och begreppslig.

På vilket sätt är kunskap kontextuell? Dels i den meningen att medvetenhet möjliggörs genom en kontext, ett sammanhang av någonting. Dels i den meningen att kontext berikar vår förståelse för allt vi vet. Detta börjar redan vid den varseblivbara nivån. Om vi, för att ta det enklaste exemplet, endast såg en blå himmel och inget annat, då skulle vi faktiskt inte bli medvetna om någonting. Medvetenhet kräver redan på den varseblivbara nivån en kontext av kontraster. När vi sedan tar steget från den varseblivbara nivån till den begreppsliga nivån ser vi, återigen, hur kunskapen är kontextuell. Begreppsbildningsprocessen börjar med att se att det finns olika saker. Likheter syns bara i en kontrast av olikheter. Vi ser till exempel att stolar är lika varandra genom att sätta dem i kontrast till bord och vice versa. Annars finns det inte några olika saker att gruppera tillsammans eftersom de är lika. Så begrepp bildas alltså i en kontext. När vi börjar generaliserar så sker det i en kontext av likheter i en kontrast till olikheter eller en olikhet i kontrast till likheter; återigen likheter och skillnader identifierade, fast nu i en kausal mening. Vi upptäcker ju trots allt orsak och verkan-samband genom att tillämpa Mills metoder, framför allt överensstämmelse- och differensmetoden.

Så på varje plan, med början på den varseblivbara nivån och hela vägen upp till den propositionella nivån, ser vi att medvetenhet och kunskap möjliggörs genom att upptäcka likheter och skillnader i olika sammanhang. Vår kunskap är också kontextuell i den meningen att vår teoretiska kontext berikar vår förståelse. Vår teoretiska kontext gör oss medvetna om mer saker. Om du till exempel studerar historia då får du ut mycket mer av dina studier om du vet något om fysik. Du får ut ännu mer om du också vet något om nationalekonomi, psykologi och filosofi. En läkare får ut mer av att studera en röntgenplåt än sin patient. En botanist får ut mer av sin skogsvandring än en glad amatör.

På vilket sätt är kunskap hierarkisk? All kunskap börjar med varseblivning. När vi börjar bilda begrepp då börjar vi med begrepp som syftar till saker på den varseblivbara nivån. Denna typ av begrepp kallar Ayn Rand för första nivåns begrepp. Alla högre nivåers begrepp är begrepp som förutsätter begrepp för att kunna bildas. Begreppet möbel förutsätter stol och bord, frukt förutsätter banan och äpple. (Det är inte alltid avgörande i vilken ordning du lär dig begrepp; det viktiga är att du först måste känna till sådana saker som äpplen, bananer och apelsiner och se vad som är gemensamt, i kontrast till sådana saker som olika typer av grönsaker, för att du ska kunna bilda begreppet. Om du inte har dessa föregående begrepp då förstår du inte vad ordet ”frukt” betyder.) Observera vad det är för ord barn först lär sig. Begrepp som möbler och frukt är inte första nivåns begrepp eftersom vi inte kan direkt observera möbler eller frukter; vad vi observerar är stolar och bord eller bananer och äpplen. Vi kan inte förstå algebra om vi inte först förstår oss på de fyra räknesätten. Vetenskapens historia illustrerar också tydligt kunskapens hierarkiska natur: upptäckterna gjordes inte bara i en viss kronologisk ordning utan även i en viss *logisk* ordning. Galileo behövde, för att ta ett enkelt exempel, känna till friktion *innan* för att kunna bevisa sina rörelselagar.

Vi kan bevisa att vår teoretiska kontext är objektiv genom att tillämpa logik på den: Är våra idéer logiskt förenliga med varandra? Är de logiskt förenliga med verkligheten? Om så, då är vår teoretiska kontext objektiv. Men detta räcker inte för att ge vår teoretiska kontext en *fullständig* validering. Det sista och viktigaste steget är att se att våra begrepp är objektiva. Vi måste, med andra ord, se HUR våra begrepp är kopplade till verkligheten. (Det är *inte* legitimt att fråga sig OM våra begrepp är kopplade till verkligheten, för det skulle reducera frågan, och allt tänkande, till rent nonsens.)

Den som har studerat filosofins historia vet att detta är vad det så kallade universalieproblemet handlar om: Vad är det som gör det möjligt för ett begrepp att till exempel förena alla människor under begreppet ”människa”? Frågan är, som ni säkert kan förstå, avgörande för att validera all vår begreppsliga kunskap och därmed förnuftet. Om våra begrepp inte är förankrade i verkligheten, då är inte heller våra teoriberoende observationer eller tolkningar förankrade i verkligheten.

Historiskt sett finns det här två dominerande skolor: realism och nominalism.

Realister menar att alla människor hamnar under begreppet ”människa” eftersom alla människor delar samma förhållande till i Människans Form som finns i en annan dimension (Platon) eller också eftersom alla människor delar samma essens (Aristoteles). Hur vet vi att alla människor delar samma relation till Människans Form eller att alla människor delar samma essens? Genom ”intuition”, svarade Platon och Aristoteles. Realisterna menar alltså att det finns en grund i verkligheten för våra begrepp: sakernas relation till en inneboende Form i en annan dimension eller en inneboende universell egenskap hos sakerna. Det är alltså verkligheten, oberoende av medvetandet, som bestämmer var man ska dra gränsen. Begreppen är därför, enligt detta synsätt, ”intrinsikala”.

Nominalisterna fönekar att det verkligen finns någon essens eller universalie som är gemensamt för alla människor. (Nominalisterna förnekar också att vi kan se denna essens eller universalie genom någon mystisk ”intuition”.) Om vi tittar på människor då ser vi faktiskt att det inte finns någonting som är gemensamt för alla människor. Tvärtom skiljer de sig åt på varje tänkbar punkt. De har olika vikt, kön, hudfärg, längd, vikt, etc. Nominalisterna menar dock att alla människor hamnar under begreppet ”människa” eftersom det finns ”grova likheter” mellan människor. Men det finns ingen objektiv gräns mellan människan och andra djur som till exempel schimpanser. Skillnaden mellan alla saker är som skillnaden mellan övergången mellan olika färger. Var börjar och slutar gult? Var börjar och slutar orange? Var börjar och slutar rött? Det finns ingen klar gräns. Så var drar vi gränsen? På vilka grunder? Det är ytterst en fråga om mänskligt godtycke som avgör var vi väljer att dra gränsen. Begreppen är därför, enligt detta synsätt, ”subjektiva”.

Vad säger då Ayn Rands filosofi objektivismen om universalieproblemet? När vi bildar ett begrepp då börjar vi med att se att det finns olika saker (t ex stolar och bord). Sedan ser vi att två eller fler saker är lika varandra (t ex två stolar), att de har något gemensamt (deras form), i jämförelse med andra saker (t ex ett bord). Likheterna mellan stolarna är, måste jag understryka, *varseblivningsmässiga*. Men de är inte identiska. Det finns skillnader; de har *samma egenskaper* men, så att säga, ”mer eller mindre” av dem. Skillnaderna mellan alla stolar utgörs nämligen av specifika mått (på deras olika mätbara egenskaper): omkrets, antalet ben, färg, form, etc. Det är dessa mått vi utelämnar när vi bildar begreppet ”stol”. Det är *detta* – måttutelämnandet – som gör det möjligt att för *alla* stolar att hamna under begreppet ”stol”. Begreppen är en mänsklig skapelse, en mental entitet, men den är baserad på verkliga likheter och skillnader och tjänar ett verkligt behov hos det mänskliga medvetandet (behovet av enhetsekonomi). Begreppen är därför, enligt detta synsätt, ”objektiva”. (För den som vill ha en längre och mer detaljerad utläggning om objektivismens begreppsteori, och hur den skiljer sig från realismen och nominalismen, hänvisar jag till Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology. Jag har här bara presenterat vad jag ser som ett absolut minimum för att förstå varför vi säger att begrepp är objektiva.)

Så vad har vi etablerat? Vi har etablerat att vår teoretiska kontext består av kunskap; att all vår kunskap är kontextuell och hierarkisk, vilket betyder att vi upptäcker och förstår saker i ett sammanhang, och, bortom den varseblivbara nivån, måste vi också göra detta i en viss logisk ordning. Vi har slutligen också etablerat hur våra begrepp är baserade på verkligheten; att de är objektiva. Nu kan vi också se vad logik och objektivitet kräver och varför.

Eftersom all kunskap är kontextuell följer det att för att om vi ska veta att våra idéer är sanna, då måste vi se till att de är logiskt förenliga med varandra. Vi måste alltså integrera. Vilket betyder att vi måste integrera våra idéer med varandra. (Vi måste också integrera, inte bara för att veta att våra idéer är sanna utan också för att se vad de betyder såväl som hur de ska tillämpas i olika sammanhang.)

Eftersom all kunskap är hierarkisk följer det att vi måste koppla våra idéer hela vägen tillbaka till där vi börjar: den varseblivbara nivån. Vi måste alltså reducera. (Det räcker inte med att reducera eftersom det finns situationer där man kan dra helt felaktiga slutsatser från direkta observationer. Om du till exempel inte integrerar vad du direkt kan observera med allt annat vi vet om himla kropparnas rörelser, då kan du lätt få för dig att jorden inte rör sig allt.)

Låt oss nu med denna bakgrund etablerad, gå tillbaka till det ursprungliga problemet: Hur vet vi att vår teoretiska kontext är objektiv? Att den är baserad på verkligheten? Nu vet vi hur vi ska svara på frågan, hur vi ska avgöra det: genom att tillämpa logik på vår teoretiska kontext; genom att integrera den med allt annat vi vet och genom att reducera alla dess komponenter tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Låt oss tillämpa våra lärdomar på ett exempel:

Två historiker rapporterar om samma händelse. Den ena påstår att vad som skedde var ett mirakel orsakat av Guds ingripande. Den andra redogör för händelsen genom att relatera den till fysikens lagar och konstaterar att händelsen aldrig ägde rum. Den uppenbara frågan är INTE om folk har olika teoretiska kontexter som påverkar hur de tolkar världen. Nej, frågan är vilken kunskapsmässig status deras olika teoretiska kontexter har. I det här fallet är det uppenbart att de INTE har samma status. Varför? Det är enkelt att se genom att tillämpa lite logik. Låt oss integrera: Går det att förena Gud som idé med allt annat vi vet? Nej. Gud krockar med precis allt annat vi vet, inte minst fysikens lagar. Låt oss reducera: Finns det några fakta som ger oss skäl att tro på Gud? Nej. Det finns däremot en hel uppsjö av observationer och experiment, som sträcker sig över århundranden, som ledde till upptäckten av fysikens lagar. Uppenbarligen finns det ingen grund för att betrakta båda historiebeskrivningar som om de vore lika giltiga, om än subjektiva. Principen är densamma oavsett om vi pratar om historia, fysik, kemi, antropologi, arkeologi, nationalekonomi eller filosofi.

Idén att en teoretisk kontext skulle utgöra ett hinder för objektiv kunskap är som vi kan se nu inte bara falsk utan absurd. Observera några implikationer: Vilka fakta du kan identifiera beror, enligt resonemanget, på vad du vet. Om så, då följer det att din teoretiska kunskap inte är härledd från fakta. Istället är fakta härledda från din teoretiska kunskap! Vad implicerar detta om teoriernas relation till verkligheten? Om de inte är härledda från fakta, vad är de då härledda ifrån? Vad är deras status? Är de sanna eller falska? Grundlösa? På vilka grunder bevisar man dem? På vilka grunder väljer man ett teoretiskt ramverk framför ett annat? (Thomas Kuhn säger att vi väljer dem på irrationella grunder.) Men det är värre än så: Om du tolkar dina observationer med hjälp av vad du vet, då ser och förstår du inte världen ”som den egentligen är”, bara som den ”verkar” för dig (givet dina ”teoretiska glasögon”). Så teoretisk kunskap förvränger verkligheten. Kunskap utgör ett hinder för kunskap om verkligheten! Implikationen av allt detta är total subjektivism och, via implikation, skepticism.

En teoretisk kontext är inte något som förblindar eller förvränger. Tvärtom. En teoretisk kontext berikar våra observationer och tolkningar. Den ökar vår förståelse. En teoretisk kontext är inget hinder för objektivitet. Tvärtom. En absolut förutsättning för objektivitet är, som vi har sett, att vi integrerar allt vi observerar med allt vi vet, hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån.

Somliga säger att eftersom man inte kan se ”rättigheter” så finns de inte. De avfärdas därför som ”nonsens på styltor”. Det som spökar här är empirism a la David Hume. Det enda vi är medvetna om, enligt dessa empirister, är konkreter eller *bilder* av konkreter och inget annat. Så är det inte särskilt konstigt att allt som inte är en varseblivbar konkret (eller en *bild* av en konkret) avfärdas som overkligt, meningslöst, falskt. I princip förnekar de existensen av abstraktioner. Av samma skäl förnekar de också i princip att vår begreppsliga kunskap har en hierarki. Det vill säga att vår kunskap börjar först med begrepp som refererar till det direkt varseblivbara, så kallade första nivåns begrepp. Sedan går vi vidare därifrån och abstraherar från abstraktioner. På motsvarande sätt börjar vi med generaliseringar som utgörs av första nivåns begrepp, så kallade första nivåns generaliseringar, som refererar till det direkt varseblivbara. Sedan går vi vidare och generaliserar vidare. Resultatet är begrepp och generaliseringar som inte *direkt* går att härledas från den varseblivbara nivån.

På den varseblivbara nivån ser vi att det finns människor, katter, hundar och fåglar. Det finns många likheter och skillnader på den varseblivbara nivån. På basis av dessa varseblivbara likheter och skillnader bilda första nivåns begrepp såsom ”människa”, ”katt”, ”hund” och ”fågel”. Vi kan bara genom att titta på människan och jämföra henne med de andra djuren välja att definiera henne som ”en varelse som går på två ben och pratar”. (Denna definition är giltig eftersom den identifierar vad som är, givet vår begränsade kunskap vid denna nivå, unikt för människan. Definitioner är kontextuella. Se för detaljer Introduction to Objectivist Epistemology.)

En definition som reflekterar allt vi vet om människan och alla andra djur skulle istället identifiera människan som ”det rationella djuret”. Vi kan inte upptäcka att människan är det rationella djuret bara genom att titta på henne och sedan jämföra henne med alla andra djur. För att göra denna identifikation måste vi först göra många andra observationer. Vi måste se att människan kan göra saker som de andra djuren inte kan göra. Att människan kan producera saker, att vi gör detta med hjälp av teknologi och vetenskap, dvs begreppslig kunskap. Att allt detta och mycket annat som människan, och till vår kännedom endast människan, kan göra beror på hennes unika förmåga att tänka begreppsligt. Själsförmögenheten som ger henne denna möjlighet är förnuftet.

Det är först när vi har gjort alla dessa observationer och begreppsliggjorda kopplingar, som vi kan jämföra människan med andra djur som till exempel katter, hundar och fåglar som vi kan säga att människan skiljer sig väsentligen från de andra djuren: att hon är det rationella djuret. Detta är således ett exempel på kunskap som förutsätter en massa annan kunskap för att vi skulle kunna dra denna slutsats. Kunskap som hänger på tidigare kunskap. Detta är ett exempel på att vår begreppsliga kunskap är hierarkisk.

Här är några fler exempel: Du kan inte bara genom att titta på ett bord komma fram till att atomer finns. Du kan inte veta att en person är oskyldig eller skyldig endast genom att titta på dem. Du kan inte bara genom att titta på en bulle se att den innehåller kolhydrater. Än mindre veta att kolhydrater kan vara dåliga för dig. Du kan inte bara genom att titta på en människa veta att hon har rättigheter; men det följer inte att ordet rättighet är meningslöst eller saknar grund i verkligheten mer än insikten att människan är en förnuftig varelse.

Alla fakta – att människan är det rationella djuret, att atomer finns, att bullar innehåller kolhydrater, att somliga är oskyldiga, att människan har rättigheter – finns samtidigt. Som fakta uppstår de inte i samband med att vi upptäcker dem. Men vi kan inte upptäcka allt på en gång. Varför? Det beror på hur det mänskliga medvetandet är beskaffat. Vi kan i varje ögonblick bara ta in eller också behålla ett begränsat antal enheter i vårt medvetande. (Jag förnekar naturligtvis inte att saker kan förändras över tiden och att människan inte kan skapa nya saker. Poängen är att dessa nya fakta inte uppstår eftersom vi upptäcker dem.)

Vi börjar med den varseblivbara nivån där vi först blir varse om entiteter. Det vill säga saker. Det är därför vi inte kan ta in allt på en gång. Våra första begrepp är således entitetsbegrepp som ”bil”, ”flygplan”, ”båt”, ”hund”, ”katt”, ”fågel” och ”människa”. Innan vi kan se vad som är gemensamt med bilar, flygplan och båtar, och hur de skiljer sig från många andra maskiner som till exempel datorer, hårfönar eller symaskiner, måste vi FÖRST veta att de finns. Innan vi kan se att människan är det rationella djuret, måste vi FÖRST veta att det finns andra djur OCH att människan kan göra en massa saker med hjälp av en själsförmögenhet som dessa andra djur saknar.

Principen är densamma om all annan kunskap: likheter och skillnader finns hela tiden vid varje nivå, men innan vi kan gå vidare och göra oss, begreppsligt, medvetna om dem måste vi börja med vissa saker som alltså kommer före. Det är dessutom bara när vi vet något som vi har anledning att gå vidare, göra nya observationer i en viss riktning, som leder oss vidare. (Om vi kunde se och ta in allt på en gång, på samma sätt som vi kan ta in ett helt landskap genom att bara titta, utan något behov av att steg för steg integrera våra observationer, då skulle vi inte haft något behov av logik. Det vill säga en metod för att på ett riktigt sätt koppla samman våra abstraktioner med varandra och med verkligheten.)

Det finns bara en sak som är självklart och det är det varseblivningsmässiga. (Alla filosofiska axiomer är varseblivningsmässiga självklarheter.) Hur vet vi att gräset är grönt? Vi öppnar ögonen och tittar. Hur vet vi att gräset är vått? Vi känner med våra fingrar. Hur vet vi att ett träd faller i skogen? Vi hör det med våra öron. Det är här, på den varseblivbara nivån, vi börjar. Den sanna teorin om sanning är korrespondensteorin. En idé är sann om den överensstämmer med verkligheten. Med detta menar vi, ytterst, den varseblivbara verkligheten. Att ”bevisa” någonting innebär därför att härleda en proposition från en annan föregående, hela vägen tillbaka till första nivåns generaliseringar som härleds direkt från den varseblivbara nivån. Denna bevisningsprocess kallas för ”reduktion”.

Vad som gör denna process möjlig och nödvändig är att all kunskap härleddes från början induktivt. Vi kan veta att alla människor är dödliga genom att härleda det från generaliseringen att alla levande varelser är dödliga; men hur vet vi att alla levande varelser är dödliga? Inte genom någon ytterligare deduktion. Nej, vi vet det genom induktion. (Att härleda, deduktivt, människans dödlighet från alla andra levande varelsers dödlighet är absolut inte det enda sättet att etablera det. Vi kan även härleda det induktivt genom att till exempel observera att människan, precis som allt, annat kan ”gå sönder”. Till exempel genom olyckor, eller plötsliga yttre angrepp, eller genom förslitning. Och när vissa delar, till exempel hjärtat, slutar fungera, då dör vi.)

Nu kan vi se vad det innebär och krävs för att bevisa att människan har rättigheter. Naturligtvis kan vi inte bevisa att det finns rättigheter genom att bara öppna ögonen. Nej, vad som krävs är reduktion. Det vill säga att vi identifierar vad vi måste ha inducerat, steg för steg, hela vägen tillbaka den varseblivbara nivån. (De som verkligen menar att rättigheter inte finns eller att man inte kan härleda dem från verklighetens fakta, eftersom de inte kan se dem genom att bara öppna ögonen, bör i konsekvensens namn också förneka existensen av atomer, kolhydrater, oskyldiga människor och allt annat vi inte direkt kan observera. Sedan bör de leva som de lär, det vill säga leva som om atomer, kolhydrater och oskyldiga människor inte finns.)

Låt oss nu bevisa att människan har rättigheter genom att reducera principen om människans rättigheter, genom att identifiera vilka fakta som ger upphov till principen tillbaka till den varseblivbara nivån. Denna reduktion att vara schematisk. Jag kommer att visa vad vi i stora drag måste veta som ett absolut minimum. Jag kommer att visa vilka steg vi måste ta och i vilken ordning. Observationerna, som måste göras vid varje nivå i hierarkin, lämnar jag till läsaren.

Det första vi måste göra är att etablera vad en rättighet är. En ”rättighet” är ”en moralprincip som säger vad en människa bör vara fri att göra i ett samhälle”. (En bredare definition av begreppet ”rättighet” skulle kunna vara: ”en moralprincip som säger vad en människa bör vara fri att göra eller ha i ett samhälle”. Denna definition fångar in det faktum att alla moralteorier har någon syn på rättigheter. Till exempel att altruismen implicerar att du har rätt att få dina behov tillgodosedda av andra. Mystikernas moralfilosofi och världsbild tenderar att leda till synsättet att folk har vissa rättigheter som följer av Guds vilja. I synnerhet har kungen en av Gud given rätt att styra över oss. Skeptikernas moralfilosofi och världsbild tenderar att leda till synsättet att folk har vissa rättigheter eftersom gruppen känner det. I synnerhet har staten en av folket given rätt att styra över oss. Jag nämner bara detta för att visa att begreppet ”rättighet” inte började med objektivismen.)

Nästa fråga är: Vilka fakta ger upphov till vårt behov av rättigheter som sådana? Det faktum att vi lever i ett samhälle. Och om detta samhälle ska vara gott, då behöver vi organisera det i enlighet med en moralprincip som talar om för oss hur vi bör förhålla oss till varandra. Det finns ingen anledning att formulera en princip som definierar och sanktionerar vår frihet i relation till andra människor, om vi uteslutande lever som ensamvargar i ett ”naturtillstånd” eller också på öde öar.

En rättighet är som alla andra moralprinciper en identifikation av fakta. Närmare bestämt är det en begreppslig identifikation av ett kasualt samband i ett normativt sammanhang. Det är en identifikation av hur människor bör förhålla sig till varandra, i ett samhälle, om de ska kunna leva som moralen föreskriver.

Rättigheter är *sociala* överlevnadsvillkor. En rättighet är en frihet som människan behöver för att kunna leva ett bra liv i ett samhälle. Precis som vatten bara kan koka under vissa fysiska villkor, kan människan bara leva under vissa sociala villkor. Rättigheter erkänner och identifierar dessa sociala villkor. De är precis lika objektiva och nödvändiga för mänsklig överlevnad i ett socialt sammanhang som ett visst lufttryck är nödvändigt för att vatten ska koka vid 100 grader.

Objektivismens etik säger att människans liv är standarden för moraliska värden och att individens liv och lycka därför är, för henne, det yttersta värdet och målet för hennes handlingar. Så ett gott samhälle är ett samhälle som gör det möjligt för individen att göra det bästa av sitt liv, genom att lämna henne fri att handla i enlighet med sitt rationella, för att vinna och bevara de värden som gör hennes liv och lycka möjlig.

Objektivismen säger att den grundläggande rättigheten är rätten till liv, vilket betyder: friheten att ta de handlingar som krävs för att överleva; alla andra rättigheter, inklusive rätten till egendom, kommer av rätten till liv. Objektivismen säger alltså att människan behöver frihet för att kunna leva ett bra liv i ett samhälle. Så ska vi organisera ett bra samhälle, ett samhälle som gör mänsklig överlevnad möjlig, då bör det organiseras runt en moralprincip som säger att människan bör vara fri att göra i ett samhälle. Denna moralprincip är en rättighet.

Vilka fakta ger upphov till slutsatsen att vi behöver frihet? Det faktum att allt vi behöver måste vi producera, att vi måste använda förnuftet för att producera och att förnuftet inte fungerar under tvång. Det enda sättet andra människor kan stoppa dig från att ta de handlingar som ditt liv kräver är genom att tvinga dig genom att utöva fysiskt våld mot dig eller hota med att använda dig av fysiskt våld. (Varje proposition här – att allt människan behöver måste produceras, att vi måste använda förnuftet för att producera, att förnuftet inte fungerar under tvång – måste bevisas genom en motsvarande reduktionsprocess.)

Så en rättighet är, enligt objektivismen, en moralprincip som säger att människan bör vara fri eftersom hennes överlevnad hänger på det. Detta leder oss till en annan fråga: Varför behöver människan moralprinciper överhuvudtaget? Varför behöver vi moralfilosofi? Därför att hon är en levande varelse med en särskild natur. Vi människor har till skillnad från andra djur har hon inget medfött beteende som bestämmer hur hon ska handla för att överleva. Människan har fri vilja. Så hon vet inte automatiskt vad hon ska göra och hon kan välja fel. Hon måste välja alla sina värden och ta reda på hur hon bör gå till väga för att vinna eller bevara dem. Hon måste alltså identifiera vad hon bör sträva efter och hur. En moralfilosofi är en abstrakt uppsättning av värden och dygder (det vill säga principer som säger hur vi vinner och bevarar våra värden). Därför behöver människan moralfilosofi.

Men vad är egentligen värden? Och varför behöver vi värden? Värden är det vi handlar för att vinna eller bevara. Exempel är sådant som mat, vatten, kläder, boende, pengar, etc. För vem är dessa saker av värde? Vem är det som strävar efter värden? Det är levande varelser. Hur vet vi det? Nu kommer vi till den varseblivbara nivån: Vi ser det. Vi ser levande varelser som människor, katter, hundar och fåglar. De är alla direkt observerbara. (Och skillnaden mellan levande varelser och icke-levande saker är direkt observerbart. En del saker handlar målinriktat av egen kraft, medan icke-levande saker varken handlar målinriktat eller av egen kraft.) Varför strävar levande varelser efter värden, men inte icke-levande saker? Varför spelar det roll för levande varelser huruvida de får mat eller inte, huruvida de lyckas fånga ett byte eller inte, huruvida de lyckas springa ifrån ett rovdjur eller inte? Därför att deras överlevnad hänger på detta. Deras liv är vad som ytterst står på spel. Livet är således det yttersta värdet för alla levande varelser. En moralfilosofi baserad på verkligheten leder därför till slutsatsen att livet är det yttersta värdet. Det yttersta värdet utgör den moraliska standarden. Människans liv därför är standarden för alla moraliska värden. Det goda är det som främjar människans liv; det onda är det som hämmar människans liv. (Varje proposition här måste, återigen, bevisas genom reduktion. Den som vill ta del av en längre utläggning här, inklusive en del induktiva bevis, bör läsa Ayn Rands essä ”The Objectivist Ethics” i The Virtue of Selfishness.)

Det är med denna standard som vi kan identifiera att frihet är bra för människan varför människan behöver en moralprincip som säger att människan bör vara fri i ett samhälle. Med andra ord: rättigheter. Nu är vi dock färdiga med reduktionen. Vi slutade med varseblivbara konkreter: observationer av levande varelser gör begreppet värde möjligt; observationer av människans gör begrepp som moral och rättigheter möjliga. Nu har vi bevisat att människan har rättigheter.

Skulle vi ”gå upp”, induktivt, då skulle vi börja med observationer som leder oss till att vi är levande varelser, att vi behöver värden, att livet är det yttersta värdet, att människan inte automatiskt vet vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel, varför vi behöver moral. Människan måste tänka och producera för att överleva. Förnuftet behöver frihet. Ska människan kunna leva i ett samhälle, måste vi organisera samhället enligt en moralprincip som säger hur vi ska förhålla oss till varandra. Rättigheter är en moralprincip som definierar och sanktionerar vår frihet i ett samhälle. Därför behöver vi rättigheter; därför har människan rättigheter.