Exempel på induktion

Jag tänker ge ett exempel på hur man kan validera objektivismen genom induktion. Låt oss ta principen att känslor är orsakade av våra idéer, kunskap och värden. Jag tänker förenkla denna princip lite. Jag tänker nöja mig, till en början, med att etablera induktivt principen att ”värden orsakar känslor”.

Så vilka fakta ger upphov till denna princip? Låt oss reducera. Jag säger att vi måste veta 1. vad känslor är, 2. att folk har olika känslor inför samma saker, 3. vad värden är, och 4. vad människor faktiskt värderar, detta för att kunna se om det finns ett samband mellan deras värden och deras känslor.

Så var börjar vi? Målet med att reducera är att etablera vad det är vi måste veta och var vi ska börja inducera. Vi ska börja med varseblivning och gå därifrån.

Låt oss börja med att reducera känslor. Detta är enkelt. Vi vet alla vad känslor är. Vi känner ju dem direkt. De är varseblivningsmässiga. Vad vi gör senare är att vi på den begreppsliga nivån upptäcker hur känslor skiljer sig från annat mentalt handlande (t ex att tänka och minnas) eller innehåll (t ex begrepp och bilder). Sedan upptäcker vi hur känslorna skiljer sig från varandra. Exempel: ”Hat är det jag känner för Hitler”, ”Förakt är det jag känner för Kant”, ”Kärlek är det jag känner för Teri Hatchett”, etc. Det är här, med denna enkla medvetenhet om känslor, som vi börjar som intelligenta 18 åringar.

Vad måste vi observera för att göra kopplingen mellan känslor och värden? Vi blir under vår uppväxt medvetna om att vi har olika känslor inför olika saker. Vi blir också medvetna om att andra människor har olika känslor inför olika saker. Vad som krävs för att upptäcka att känslor är orsakade av värden är att vi ser hur folk har olika känslor inför samma saker. Detta måste vi veta för att misstänka att orsaken till våra känslor ligger i vårt medvetande och inte i saken.

(Kan inte vi inte se sambandet mellan värden och känslor genom introspektion? Jo, om vi är väldigt bra på introspektion. Men det är inte de flesta, så jag tror inte detta är det bästa eller vanligaste sättet för en intelligent 18 åring att upptäcka sambandet. I alla fall inte till en början. Senare kan vi säkert se detta samband genom introspektion; det är lättare att se detta när vi vet vad det är vi letar efter.)

Exempel: Socialdemokraterna föreslår höjd inkomstskatt. Jag blir förbannad när jag läser om detta i tidningen medan min bordsgranne som läser samma sak istället blir glad. HIF vinner och IFK förlorar. HIF-fansen blir glada medan IFK-fansen blir förbannade och besvikna. Socialdemokraterna vinner valet. Socialdemokraterna och deras väljare blir förstås lyriska, medan de borgerliga partierna och deras väljare blir ledsna. Ni kan säkert komma på massor med exempel på hur folk har olika känslor inför samma sak. Det är den här sortens observationer man måste göra för att validera detta induktivt.

Vad är nästa steg? Vi måste veta vad värden är. Jag tänker inte reducera begreppet värde hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån. Dels för att det tar för lång tid och dels för att jag inte kan se varför det är nödvändigt för vad det är vi ska göra idag. (Dessutom antar jag att de som läser detta redan har läst ”The Objectivist Ethics” och därför redan är bekanta med Ayn Rands reduktion av begreppet ”värde” tillbaka till begreppet ”liv”. Vi låter denna princip vara och försöker kanske inducera den vid ett senare tillfälle.)

Jag har inte hittat en bra svensk definition på ”värde” så istället har jag formulerat en egen baserad på flera förslag från en engelsk ordbok: ”det som är bra för något ändamål”. Jag tror att denna definition utgör en del av en normal människas vokabulär, varför jag inte tvivlar för ett ögonblick att en normal människa utan problem kan, med hjälp av denna definition, komma på hundratals eller tusentals exempel på olika värden.

Titta bara er omkring i er egen lägenhet: kläder, soffa, säng, bokhylla, böcker, husdjur, kylskåp, mat, dator, tvspel, tv, telefon, stereoanläggning, cdskivor, dvdfilmer, spegel, etc. Och detta är bara vad jag kan kunde se genom att slänga ett snabbt öga i rummet där jag befinner mig just nu. Om vi tänker och känner efter kan vi även komma på värden som: utbildning, inkomst, jobb, bostad, försäkring, vänner, läkemedel, fotboll, etc såväl som en del ”abstrakta” värden som karriär, hobbies, kärlek, frihet, vetenskap, etc. Även här har vi ett flöde av konkreter; begreppet ”värde” är inte en ”flytande abstraktion” för oss. Ni kan, utan några som helst problem, komma på många fler exempel på egen hand. Vi är där vi behöver vara för att kunna gå vidare.

Nästa steg är att ta reda på vad människor faktiskt värderar. Vi måste göra detta för att kunna se om det finns något samband mellan vad människor värderar, dvs vad det är de faktiskt bryr sig om, och deras känslor. Hur gör vi det? Vad är det vi kan observera? Tja, hur brukar vi göra för att ta reda på vad folk är ute efter? Vad det är som motiverar dem? Vi går dels efter vad de säger (t ex: ”Jag tycker om glass”), men framför allt går vi efter vad de gör (t ex se samma person glufsa i sig glass som om det inte fanns någon morgondag).

Detta är direkt observerbart. Ett exempel: En man kommer efter dig med en kniv i högsta hugg. Du behöver inte vara en raketforskare för att förstå att han vill göra dig illa. Ett trevligare exempel: En vacker kvinna ger dig blickar, fixar till håret, ler, skrattar åt alla dina skämt, ger dig sitt nummer, tar dig på dig och kysser dig. Om du vid det här laget inte förstår vad hon är ute efter då är du ett hopplöst fall.

Det är genom att göra sådana här observationer som du listar ut vad det är som motiverar dem, vad de tycker är bra och värdefullt. Det är ett flöde av sådana här exempel du behöver.

Nu är vi redo för det sista steget och det är genom att observera sambandet mellan vad de värderar och deras känslomässiga reaktioner. Det är så vi upptäcker att det faktiskt finns ett samband mellan deras deras värden och känslor.

Exempel: En person säger ”Jag vill att socialdemokraterna vinner”. Sedan går han med i socialdemokraterna, han börjar jobba som valarbetare för dem, skriva insändare om varför vi ska rösta på socialdemokraterna, han delar ut valsedlar för socialdemokraterna och på valdagen röstar han också på socialdemokraterna. Hans handlingar talar tydligt för att han värderar en socialdemokratisk valseger. Så när valet väl är över och det står klart att socialdemokraterna har tagit hem segern och vår socialdemokrat börjar dansa och skrika av glädje, då blir vi inte det allra minsta förbluffade över vad vi ser. Och vad vi ser är hur värden orsakar en människas känslor.

Det du måste göra är att observera ett flöde av sådana här exempel. Jag tror inte att det är särskilt svårt. Titta på sambandet mellan vad idrottsmän och -kvinnor och de känslor de ger uttryck för när de vinner sina medaljer, titta på hur fotbollsfans reagerar inför en seger och en förlust, titta på hur det ser ut på moderaternas valvaka samma kväll.

Glöm inte att observera dig själv: Du får drömjobbet och du blir som en följd väldigt lycklig. Du pluggar hårt för en tenta och får högsta betyget. Du känner en enorm glädje och tillfredsställelse. Plötsligt dumpar din flickvän dig och du känner dig ledsen. Du får reda på att någon har blåst dig på massor med pengar och du känner dig förbannad. Men dagen efter får du en löneförhöjning och det gör dig på bättre humör. Ni kan säkert komma på hundratals om inte tusentals egna exempel.

Nu är vi i princip färdiga. Vi har, induktivt, validerat principen: värden orsakar känslor. Detta är ett exempel på hur vi kan induktivt rekonstruera en princip inom objektivismen. Det lär behövas fler exempel för att man ska upptäcka alla problem som man kan stöta på när man inducerar. Och olika sätt att handskas med dem. Jag hoppas dock att detta exempel ger en bra uppfattning om vad det handlar om. Jag kommer kanske ge fler exempel senare. Men eftersom jag inte får betalt för detta arbete så vill jag inte lova någonting.

Jag vill dock avsluta, denna gång, med fyra kommentarer:

1. Vi har att värden orsakar känslor, vi har däremot inte inducerat att endast värden orsakar känslor. Och fortsätter vi inducera och integrera, då kommer vi mycket riktigt upptäcka att andra saker också orsakar känslor, såsom vår kunskap och våra idéer. Detta är vad jag menade med att vi koncentrerar oss på att bilda en första primitiv version av principen. Detta gör det lättare att reducera och inducera. Så ta det lugnt och nöj dig, till en början, med att inducera enklare versioner av principerna.

2. Ett problem som jag tror drabbar sådana som mig mer än andra, dvs sådana som har studerat objektivismen i flera år, är att vi har automatiserat en stor del av objektivismen. Så det är svårt för oss att helt befria oss från allt vi vet om objektivismen. Det är svårt att sätta oss in i hur det är att vara 18 år och mer eller mindre helt okunniga om objektivismen.

Det kan då också vara svårt för oss att veta om vi är helt objektiva här eller om vi oavsiktligen förlitar oss för mycket på integrationer i vårt undermedvetna. Jag har i alla fall haft bekymmer av denna natur. Så en dag när jag var ute och gick så grubblade jag på detta. Det var då det slog mig att jag stöter på exakt samma problem när jag skriver en text.

När man skriver en text då förlitar man sig på den automatiserade kontext av kunskap som man har i sitt undermedvetna. Och det som kommer ut på pappret är kanske klart och tydligt för en själv, eftersom man förlitar sig på sin undermedvetna kunskap för att förstå vad det är man säger. Men för andra som inte har samma kunskap är det inte alls särskilt klart eller tydligt. Tvärtom.

När det kommer till skrivande är det alltid, till en början åtminstone, bättre att vara övertydlig. Man kan alltid redigera bort detaljer senare, om de visar sig vara överflödiga. Samma sak är lösningen när det kommer till att induktivt rekonstruera objektivismen på egen hand. Det vill säga, ta hellre två ”onödiga” steg än ett steg för lite. Inducera hellre för mycket än för lite. Det skadar aldrig.

3. Att reducera handlar om att etablera den begreppsliga kedjan för våra begrepp eller principer tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Jag har nästan alltid pratat om detta som om det bara finns ett sätt att reducera, nämligen uppifrån och ”ner” i kedjan. Men det är inte sant. Det viktiga är att du etablerar den begreppsliga kedjan. Det är mindre viktigt om du väljer att börja med den varseblivbara nivån och sedan försöker ta dig nerifrån och ”upp” i kedjan.

Inget utesluter förresten att du reducerar ”ner” till det varseblivbara så mycket som möjligt och skulle du sedan fastna då börjar du istället reducera ”upp” från det varseblivbara så mycket som möjligt för att sedan se om du kan mötas i mitten.

Och om någonting verkar hopplöst att reducera, då är ett annat tips att du bara börjar inducera direkt, sedan stoppar du bara in antaganden som du behöver allteftersom. Antanganden som du alltid kan inducera vid ett senare tillfälle. (Dessa tips kommer från dr Leonard Peikoffs föreläsningar The Art of Thinking och Objectivism Through Induction.)

4. Vad krävs för att uppnå nödvändigt sanna slutsatser inom induktion? Induktion sägs inte kunna ge just nödvändigt sanna slutsatser. Det är därför induktiva slutsaser inte följer med någon logisk nödvändighet, bara med väldigt hög sannolikhet. Jag kan ge er en stor del av svaret redan nu, men för det fullständiga svaret hänvisar jag till dr David Harrimans kommande bok The Logical Leap.

Två saker vill jag dock nämna: stäng ute det godtyckliga och gå efter vad kontexten tvingar er till.

Om du observerar att ”eld bränner papper”, då behövs det inte mer än så för att veta detta. Det kausala förhållandet är direkt observerbart. Det är självklart. Det behöver inte ”bevisas” eller ”härledas” precis som man inte behöver bevisa eller härleda att ”bollen är rund” eller ”blomman är röd”. Du vet det genom att direkt observera det.

Så om någon nu säger utan några som helst bevis: ”Ja, men tänk om eld får pappret att förvandlas till en orm?” Då är detta godtyckligt och kan avfärdas på direkten, utan att du behöver motivera dig. Du kan och bör låtsas som om det regnar. Poängen är att det godtyckliga, som alla sådana här humeanska invändningar vilar på, inte är ett skäl för att avfärda induktiva slutsatser som oförmögna att ge oss logiskt nödvändiga slutsatser.

(En del av er lär nu få höra irrationella resonemang om vad som är ”logiskt möjligt” att föreställa sig och sedan använda detta som ett argument för att släppa in det godtyckliga. Vad är det för irrationellt resonemang? Det är den analytisk-syntetiska dikotomin. Om du vill se en fullständig vederläggning av den idén läs då dr Leonard Peikoffs uppsats ”The Analytic-Synthetic Dichotomy” i Introduction to Objectivist Epistemology.)

Så vad är det som ger oss logiskt nödvändiga slutsatser när det kommer till induktion? Bortom det som är självklart vid den varseblivbara nivån, så är det den samlade kontexten av kunskap som ger oss nödvändighet. En slutsats är nödvändig om motsatsen ger en motsägelse. Så när du i ljuset av din samlade kunskapskontext gör vissa observationer då har du bara två alternativ: antingen accepterar du vad du ser och vad som följer av logisk nödvändighet givet allt annat du vet. Eller så förnekar du vad du faktiskt ser eller också allt annat du vet. Om du väljer att göra det senare, då kommer du att sluta upp i motsägelser.

Låt mig konkretisera detta. Vi har ett mord och en misstänkt. Ett vittne såg den misstänkte köra till mordplatsen före tidpunkten för mordet och ett annat vittne såg den misstänkte köra därifrån efter tidpunkten för mordet. Vi har fingeravtryck från den misstänkte på mordvapnet och offret. Vi har den misstänktes blod på mordvapnet och offret och vi har offrets blod på den misstänkte och mordvapnet. Vi har således också den misstänktes DNA på mordvapen och på offret. Det finns ett blodspår från mordplatsen till den misstänktes bil som var parkerad runt hörnet. Det finns blod från den misstänkte och offret i bilen. Det finns även ett blodspår från den misstänktes bil till den misstänktes lägenhet. Blodspåret består av blodiga skoavtryck som passar med de blodiga skorna som den misstänkte har på sig. I lägenheten finner man även ett par blodiga handskar med blod från den misstänkte och från mordoffret.

Allt detta observerar vi och allt vi observerar gör vi i ljuset av allt vi vet om blod, fingeravtryck, DNA, etc. Givet alla dessa observationer och givet allt vi vet finns det bara en logiskt nödvändig slutsats. Alternativet är nämligen att vi förnekar vad det är vi ser, dvs allt blod, alla fingeravtryck, all DNA som allt talar för att den misstänkte är mördaren – vilket ger oss en motsägelse – eller också förnekar vi allt vi vet om t ex blod, fingeravtryck och DNA och hur de hamnar där de hamnar – i vilket fall vi också får en motsägelse.

Och den som, utan några som helst bevis, slänger in ett: ”Men tänk om han blev utsatt för en komplott av polisen?” kan och bör man avfärda utan någon som helst motivering. Eftersom detta är ett helt godtyckligt, dvs grundlöst, påstående.

Läxan av allt detta? Avfärda alltid det godtyckliga och försök etablera så mycket kontext ni själva behöver för att se alternativen som omöjliga.

Mer än så blir det inte för denna gång. Hoppas att detta var till någon glädje. Den som vill ha ett mer fullständigt svar får, som sagt, vänta tills dr David Harrimans bok The Logical Leap kommer ut.

12 reaktioner på ”Exempel på induktion

  1. 1. En fråga: varför just ”en intelligent 18-åring”? (Jag kan förstå att du inte väljer en treåring. Men varför inte t.ex. en 15-åring?)

    2, Ett möjligt motexempel: jag kan själv drabbas av okontrollerbar vrede, ifall jag bränner mig eller utsätts för statisk elektricitet. Är det på något vis också kopplat till värden?

    3. Vilket är nästa steg? Det borde vara att inducera principen att värden beror på tänkande (eller avsaknad av tänkande).

    • 1. Du kan ta en 15 åring, eller en 21 åring, eller något annat. Nu tog en 18 åring eftersom jag tyckte det var ”mittimellan”. Och jag väljer 18 eftersom jag vill ha en som vet mer än en som precis har slutat grundskolan.

      Ta den åldern som gör det lättast för dig att uppskatta vad en vanlig människa måste veta, måste observera, för att på egen hand induktivt rekonstruera objektivismen. Om det av någon anledning är lättare för dig att uppskatta vad detta är genom att sätta dig in i huvudet på en 15 åring istället för en 18 åring eller 21 åring eller 25 åring, då är det fritt fram.

      2. Jag skrev i texten att dessa observationer ger oss ingen anledning att dra slutsatsen att BARA värden ger upphov till känslor. Så jag ser inte hur det är ett motexempel på det jag har sagt. Men är det kopplat till värden? Jag kan se hur det skulle vara så. När vi växer upp upplever vi ibland smärta och att utvärdera det som ”dåligt” kräver ingen större ansträning. Det är ju nog så här vi först blir bekanta med att en del saker är bra och dåliga för oss. Det är inget sofistikerat, ”abstrakt” värde som t ex självaktning eller syfte. Men det är resultatet av en värdering; du väljer bort smärta som dåligt och icke-önskvärt.

      3. Vad är nästa steg? Ja, det är ett möjligt nästa steg. Det beror ju på vad du är på väg. Om jag skulle gå vidare, då skulle jag nog gå vidare med att inducera vad jag måste för att etablera en princip som påminner mer om den ”färdiga” versionen i OPAR. Således skulle jag inducera hur känslor även kan orsakas av idéer och kunskap.

      • Angående punkt 2: Det var inte min mening att säga emot dig. Men en sak som kan vara värd att notera är att även djur har känslor. Och de har också värden, även om de förstås inte kan ”konceptualisera” dem så som vi människor kan. Så att jag blir rasande av statisk elektricitet är nog något jag jag skylla på evolutionen.

  2. Menar du att om du läser om den överväldigande bevisningen i en tidning som en lekman, istället för i en utredning som en polisman? Om så: Vad menar du här med ”omständigheterna runt omkring”? Dvs ”alla kringliggande” fakta”? Vad är det som en lekman, som läser om detta i nyheterna, ska behöva se eller ta del av, utöver det han läser om i tidningarna för att kunna dra en slutsats? Eller vad är det du undrar över exakt. Jag är osäker på om jag förstår.

    • Jag är fortfarande osäker på var vi är på väg här, eller vad din fråga handlar om, men OK, låt oss acceptera detta. Vad ska nu följa?

      Om allt du försöker säga är att du som lekman inte var där, på brottsplatsen, och säkerställde all teknisk bevisning på egen hand, och att du inte kan vara säker på vad du läser i tidningarna eftersom du inte litar på journalisternas kompetens, så måste du gå på något annat ”kringliggande” för att bedöma rapporterna om den överväldigande bevisningen? Är detta vad du försöker säga? Om detta är vad du försöker säga, vad är det då för krinliggande fakta du behöver och var får du den ifrån? Menar du att denna situation är problematisk av någon anledning?

      Kanske är det för att jag är trött, men jag hänger inte alls med här känns det som.

  3. POS:

    2) Jag brukar slå huvudet i saker och blir då fullkomligt vansinnig i 20 sekunder.

    Vreden tror jag uppstår för att jag hatar att ha ont, dvs värderar upplevelsen av smärta väldigt, väldigt lågt. :)

    Att kunna känna smärta är ju användbart, men knappast särskilt behagligt.

    • Vrede framkallas normalt av någon orättvisa (verklig eller inbillad). Men när jag blir alldeles rasande av statisk elektricitet, så handlar det ju inte om orättvisa, för den statiska elektriciteten har väl inte varit orättvis mot mig?

  4. Det är flera olika saker här.

    Ja, det är sant att man inte alltid har någon förstahandsinformation. Så vad gör man? Under förutsättningen att andra har korrekt rapporterat allt som finns att veta eller i alla fall allt du behöver veta för att dra samma slutsats, då behöver du inte ha någon förstahandsinformation.

    Det enda du som lekman behöver är skäl att tro på dem som rapporterar. Eller rättare sagt: skäl att misstro dem. Ponera att tre tidningar ger tre olika rapporter om bevisningen; de säger olika saker, de säger emot varandra, de utelämnar information, osv. Då måste du förstås försöka ta reda på varför tidningarna säger olika saker, om det är inkompetens från journalisternas sida, om någon av dem har en agenda, om det är fråga om ärliga misstag, osv. Du får helt enkelt tänka kritiskt efter bästa förmåga. Hur gör du själv när du t ex läser nyhetsrapporteringen från Israel-”Palestina” konflikten? Hur gör du när du t ex läser nyhetsartiklar där man ger ”den fria marknaden” skulden för någonting?

    Om man måste ha förstahandsinformation på allt, då måste du avfärda nästan allt som du tror att du vet. Du har inte varit i Sovjetunionen, du har inte sett misären där, du har inte sett hur Stalin beordrade massmord, du har inte sett Gulag, etc. Men du vet allt detta. Och mycket mer därtill via trovärdiga andrahandsrapporter och annan information som alltsammans ger dig skäl att tro på allt detta.

    Du betvivlar troligtvis inte mycket av modern vetenskap trots att du själv inte har gjort några observationer eller experiment för att verifiera något av det på egen hand. Du har förmodligen inte granskat Newtons ekvationer eller Einsteins för den delen. Du har inte verifierat atomismen på egen hand. Ändå har du ingen särskild anledning att ifrågasätta detta, och mycket mer därtill, eftersom du t ex vet tillräckligt om all teknologi som förlitar sig på denna vetenskap. Du har mer än tillräckligt med indirekta bevis för allt detta.

    Poängen är: du måste inte ha förstahandsinformation för att göra anspråk på att veta någonting. Eller för att veta någonting med säkerhet.

    Givet detta, då menar jag att en oinsatt lekman som du behöver bara veta det jag nyss radade upp i mitt exempel. Om en tidning rapporterade precis allt det jag nyss skrev i mitt exempel, då bör det vara tillräckligt för att du ska kunna dra exakt samma riktiga slutsats. Och att göra det med säkerhet.

    Jag förstår inte hur eller varför du måste se efter ”omständigheterna”. Du har ju ingen förstahandsinformation om detta heller. Du har bara vad andra rapporterar för dig. Så om det ursprungliga problemet var att du inte hade någon förstahandsinformation, hur löser man då det genom att leta efter mer information som du inte heller har själv bevittnat? Jag förstår inte hur du resonerar här. Men om jag förstår det, då menar jag att det är inte nödvändigt.

    Men situationen är förstås helt annorlunda OM du som en oinsatt lekman bara får en ofullständig bild av bevisningen. Då kan du inte dra en säker slutsats. Säg att allt du kan läsa i pressen är att man har ett par vittnen som ska ha sett den misstänkte köra till mordplatsen före tidpunkten för mordet och sedan köra därifrån efter tidpunkten för mordet. Om detta är allt du får reda på, då kan du inte vara säker. Vi vet ju att vittnen kan ta fel. De har ju själva erkänt att det var mörkt ute och de var inte helt överens om färgen på bilen. På sin höjd kan du dra slutsatsen: ”Det är möjligt att den misstänkte är mördaren.”

    Säg nu att du senare får reda på, via pressen, att det dessutom finns fingeravtryck som knyter den misstänkte till brottsplatsen och att blod från den misstänkte på mordplatsen och blod från offret i den misstänktes bil. Då kan du gå från det är ”möjligt” till att det är ”troligt” att den misstänkte är mördaren. Men för att vara säker måste mer till. Jag tror att du kan ha gläjde av att läsa om kapitlet om kontextuell säkerhet i OPAR och de olika distinktionerna mellan ”möjligt”, ”troligt” och ”säkert”.

    Jag hoppas att detta svarar på din fråga. Om det inte gör det, då är det jag som har missförstått dig. Säg i så fall vad det är jag har missförstått. Sedan ska jag försöka svara på din fråga igen.

  5. Har det hänt dig en brännhet sommardag att du på gatan överfallits av törst och tänkt: – »Nu skulle ett syrligt vin på en skuggig plats bli till vederkvickelse.» – Men så har tanken på en annan dryck dykt upp och du har tänkt: – »kanske den vore bättre.» – Du har börjat tveka. Inom kort har lusten försvunnit och äcklet stigit dig i halsen. Du har föredragit att vandra vidare i din törst.

    Inte vill jag med detta ha sagt att du och de många gör likgiltiga ting till samvetssaker, och att roten till er leda är att söka i detta; – då snarare att ni lätt och lekande behandlar samvetets hårdaste avgöranden på samma sätt som alldagliga frågor om mat och kläder -ej aktande däruppå att livet visserligen ej är sådant allvar som de snusförnuftige påstå, men att det lätteligen blir allvar för den som inte detta oaktat tar det på allvar.

  6. […] Det första steget är inte att reducera begreppet ”känsla”; alla vet vad en känsla är. Vad vi letar efter är vilka fakta som ger oss skäl att begreppsliggöra denna känsla som en generell känsla för existensen som sådan. För att detta ska vara befogat måste vi dock redan veta att känslor har en orsak, ett objekt. Detta är inte lika självklart. Men det är ganska lätt att bevisa. Det handlar om att man visar att objektet för människors känslor är desamma och att det enda som…. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.