Reduktion av ”sense of life”

Jag har tidigare pratat om varför man ska reducera och hur man kan gå tillväga för att göra det. Jag tänker nu start en serie av artiklar där jag ger fler exempel på hur man kan reducera och därmed induktivt bevisa objektivismen för sig själv. Och med detta menar jag alltså bevisa objektivismen utan att förlita sig på böcker, artiklar eller föreläsningar. Jag tänker förutsätta att man är bekant med objektivismen i sin helhet, åtminstone i essentiella termer. Så vad jag tänker gå igenom är inte nytt i termer av material, utan (förhoppningsvis) i termer av bevis.

Jag tänker börja med en reduktion som visade sig vara ganska enkel, men som vid en första anblick verkar ganska svår. Jag gör detta medvetet för att visa att även begrepp som vid en första anblick verkar väldigt abstrakta och besvärliga inte är hopplöst jobbiga att reducera. Jag tänker reducera begreppet ”sense of life”.

De som är bekanta med Ayn Rands diskussion om estetik är bekanta med detta begrepp. Men även de som är bekanta med objektivismens estetik kan behöva en snabb påminnelse. Så vad är ”sense of life”? Ayn Rand definierar det som: ”a pre-conceptual equivalent of metaphysics, an emotional, subconsciously integrated appraisal of man and of existence”. Låt mig bryta ned detta lite.

Vår ”sense of life” är en känslomässig summa som följer av vår grundläggande uppfattning om vad som är viktigt, givet vår grundläggande syn på världen. Så om vi till exempel (implicit) drar slutsatsen att vi lever i en värld där lycka är möjligt, då tenderar vi också att betrakta lycka som viktigt. Om vi istället drar slutsatsen att vi lever i en värld där lycka är omöjligt, då tenderar vi inte att betrakta lycka som viktigt. Den abstrakta (implicita) summan av våra slutsatser om världen vi lever i utgör en implicit syn på människan och världen, dvs en implicit metafysik. Den känslomässiga summan av våra (metafysiska) värdeomdömen, dvs uppfattning om vad som är viktigt, utgör vår ”sense of life”.

Vår ”sense of life” är en del av Ayn Rands förklaring till varför vi reagerar känslomässigt på konst. Konstnären konkretiserar sin ”sense of life” genom att ta upp vad han tycker är viktigt. Hur emottagaren sedan reagerar beror på dennes ”sense of life”. Känslan man får är ”Ja, så är livet!” eller: ”Nej, så är inte livet!” (För en längre utläggning hänvisar jag till Ayn Rands The Romantic Manifesto. För den som vill ha en snabb överblick hänvisar jag till ”Sense of life”-avsnittet i The Ayn Rand Lexicon.)

Jag har upptäckt att det är genast mycket enklare att reducera om man förenklar sina definitioner. Det handlar om att inte anta att man redan vet allting om objektivismen. Istället försöker man börja från början. Som om man inte vet så mycket om objektivismen. Man börjar med enkla men giltiga definitioner som man senare kan expandera och kvalificera allteftersom man vet mer.

Jag tänker därför börja med att omdefiniera ”sense of life” som ”en generell känsla för livet” eller ”en generell känsla för existensen”. Denna definition referar till exakt samma sak som Ayn Rands mer sofistikerade definition. Den enda skillnaden är att Ayn Rand vet mycket mer och kan därför göra fler distinktioner explicita. Men vi börjar, som sagt, ”från början”. Vi ska inte anta vad vi försöker induktivt bevisa. Med denna definition till hands kan vi börja reducera. (Generellt tips: gör de förenklingar du behöver, i dina definitioner, som om du skulle försöka förklara allting för en nyfiken och intelligent icke-objektivist.)

”Sense of life” är alltså en ”generell känsla för livet”. Genom att veta att det är en känsla vet jag redan i stora drag hur reduktionen kommer att se ut. Bara genom att veta att det är en känsla visste jag inom vilken vidare kategori jag skulle leta för att upptäcka vilka fakta som ger upphov till begreppet.

Det första steget är inte att reducera begreppet ”känsla”; alla vet vad en känsla är. Vad vi letar efter är vilka fakta som ger oss skäl att begreppsliggöra denna känsla som en generell känsla för existensen som sådan. För att detta ska vara befogat måste vi dock redan veta att känslor har en orsak, ett objekt. Detta är inte lika självklart. Men det är ganska lätt att bevisa. Det handlar om att man visar att objektet för människors känslor är desamma och att det enda som varierar är folks värderingar, idéer och kunskap.

Vi bildar begreppet för olika känslor framför allt genom att se vad som är objektet för de olika känslorna. Vi bildar vrede genom att sätta det i jämförelse med andra känslor som till exempel glädje, nervositet, osäkerhet, ångest, sorg, etc. Vi bildar alltså begreppen för olika känslor på samma sätt som vi bildar alla andra begrepp. Vi ser likheter och skillnader och grupperar därefter. Framför allt lägger vi märke till att olika känslor har olika objekt eller orsak.

Några förenklade exempel på hur begreppsliggörandet av våra känslor går till: Jag är arg, varför? Därför att X gjorde Y mot mig, vad betyder det? Det är orättvist. Aha, jag är alltså arg eftersom jag är offer för en orättvisa. Vrede är orsakat av orättvis behandling. Jag är glad, varför? Därför att jag gjorde X vilket gav mig Y, vad betyder det? Jag lyckades med att vinna eller bevara mina värden. Glädje är orsakat av att lyckas vinna eller bevara sina värden. Jag är ledsen, varför? Därför att X dog. Vad betyder det? Att jag har förlorat ett (omfattande) värde. Sorg är alltså orsakat av att man förlorar värden. Etc.

Så för att bilda begreppet ”sense of life” måste vi ha kontrasterat denna känsla med alla andra känslor och identifierat orsaken eller objektet för denna känsla. Så vad kan få oss att reagera inför livet som sådant eller existensen som sådan?

Det är inte helt uppenbart från Ayn Rands diskussion. Det som gör saken svårare är att enligt Ayn Rand så är ens egen ”sense of life” något man bara tar för givet och inte utan vidare kan upptäcka hos sig själv. Ayn Rand gör själv inte denna jämförelse men man kan säga att ens egen ”sense of life” är lika självklar som ens dialekt. Det är inget man tänker på förrän man hör andras dialekter. På samma sätt tror jag att man blir medveten om andras och därmed, indirekt, sin egen ”sense of life” genom dels att träffa andra människor. Ens ”sense of life” speglar sig nämligen människors karaktär: hur de pratar, hur de rör sig, hur de för sig, hur de reagerar, etc. Men det är inte klart att när man reagerar på en människas karaktär så reagerar man på ett uttryck för dennes generella känsla för livet.

Så för att man ska se det tror jag att det är helt nödvändigt att se kopplingen till konst. För vi får, framför allt, denna känslomässiga reaktion när vi har att göra med konst. För att vi ska kunna gå vidare här, och dra en intressant slutsats, måste vi således gå in med åtminstone ett antagande: vi måste i någon mening redan veta att konst konkretiserar metafysik, dvs en grundläggande syn på världen. Vi måste veta detta för att veta att objektet för ens känsla är en generell syn på livet eller existensen. Att konst konkretiserar metafysik är alltså ett föremål för en senare reduktion, men givet att vi vet detta och vi kan begreppsliggöra vad det är vi känner när vi exponeras för konst, då kan vi konstatera att vår reaktion motsvarar en generell känsla för livet.

Nu är vi färdiga med reduktionen.

Låt mig sammanfatta vad jag har gjort: Vi började, som vanligt, med en definition. ”Sense of life” definierade jag som ”en generell känsla för livet eller existensen”. Så vad måste jag veta för att bilda detta begrepp? Jag måste dels veta att känslor är orsakade. Jag måste sedan veta vad som är objektet för just denna känsla för att bilda begreppet. Jag bildar alltså begreppet för denna känsla på samma sätt som jag bildar begreppet för alla andra känslor: genom att identifiera vad jag känner inför olika saker. Vad ger mig skäl att definiera denna känsla som en generell känsla för livet eller existensen? Det är att jag reagerar så här när jag, i någon mening, tar del av en syn på livet eller existensen som sådan. Hur vet jag att det jag reagerar på är en syn på existensen som sådan? Det är för att jag får denna känsla när jag exponeras av konst och jag vet att konst är en konkretisering av konstnärens syn på världen, existensen som sådan, dvs metafysik. (Vad är, förresten, den primära reduktionsmetoden jag använde mig av här? Den som har varit uppmärksam kan säkert se att det är genusmetoden.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.