Har du någonsin tänkt eller känt följande: ”Är min hobby att samla kapsyler godkänd av objektivismen? Är mitt sexliv ‘objektivistisk’? Vad bör jag tycka om moderaterna? Är det enligt objektivismen rätt att dricka vin? Vad bör jag tycka om homosexuella? Vad är bra objektivistisk musik som jag bör lyssna på? Måste jag, som en god objektivist, tycka om skyskrapor?” Eller värre: ”Vad skulle Ayn Rand tycka om Metallica? Vad skulle Ayn Rand tycka om min nya flickvän? Vad skulle Ayn Rand säga om min förtjusning i Star Wars eller wrestling?”

Om du någonsin har tänkt eller känt någonting liknande då har du säkert också känt en viss konflikt mellan dig och objektivismen. Du känner att det mest är ett besvär att vara rationell hela tiden. Du känner dig ”kvävd”. Du känner att inte kan vara ”dig själv”. Du kanske till och med känner att du måste förneka dig själv. Att du måste förtränga dina tankar och känslor. Eftersom detta är oerhört frustrerande kanske du också känner att det börjar bli dags att ”kasta in handduken” och överge objektivismen. Och bli fri från detta ok.

Om detta är hur du känner, då är detta en total katastrof. Och en helt onödig sådan dessutom.

Det du känner är ett uttryck för Platons fortsatt starka grepp över kulturen och därmed över dig. Enligt Platon är abstraktioner något som hör hemma i en annan dimension. De har inte nödvändigtvis någonting att göra med konkreterna i verkligheten. Det är upp till oss att anpassa oss eller, i värsta fall, underkasta oss dessa abstraktioner. Att leva efter en princip är att leva upp till dem. Du följer inte principer eftersom du tror att de kommer att hjälpa dig, utan för att du tror att du har en plikt mot dem.

(Platons inflytande i västvärldens kultur kan inte underskattas. Platons filosofi påverkar indirekt folk som inte ens har hört talas om honom. Indirekt är religion den främsta orsaken till detta platonska förhållningssätt till abstraktioner och konkreter. Religion, som kristendom, är nämligen inget annat än en mycket urvattnad form av platonism.)

Detta platonska förhållningssätt är vanligast när det kommer till just filosofiska principer eftersom de är så abstrakta. Modern filosofi har inte lärt människor att även de mest abstrakta av begrepp och principer har en koppling till verkligheten. (Och inte blir det lättare om man faktiskt tror, på grund av den implicita platonismen i kulturen, att abstraktionerna inte är baserade på konkreterna i verkligheten.) Det är därför mycket lättare för människor att ha ett rationellt förhållningssätt till principer som är närmare verkligheten. T ex principer för matlagning, glastillverkning, arkitektur.

Eftersom det är svårt för många att förstå kopplingen mellan vida och djupa abstraktioner, som filosofin förser oss med, och konkreterna i vår vardag, är det också svårt att veta hur man ska tillämpa principerna i sitt liv. Så de söker, som ett substitut, att imitera konkreta exempel och konkretbundna regler.

Precis som religiösa människor ska följa en massa godtyckliga konkretbundna regler som kommandon från Bibeln försöker en del platonistiska objektivister följa en massa konkretbundna regler från The Fountainhead, Atlas Shrugged eller Ayn Rands privata liv. De mest groteska, och tragiska, exemplen på detta är folk som lär ha färgat sitt hår orange och plötsligt tagit upp ett intresse för arkitektur, efter att ha läst Ayn Rands böcker. Men det finns många fler grader på samma platonska-religiösa mentalitet och tragedin är därefter. Mer generellt ser man det hos sig själv och andra när de frågar sig: ”Vad bör jag tycka? Vad bör jag känna? Är detta objektivistiskt? Vad skulle Ayn Rand säga om detta?”

Mer generellt leder detta synsätt till den farliga vanföreställningen att tillämpningar av principer är en del av principen och därmed en del av filosofin på exakt samma sätt som de konkretbundna reglerna i Bibeln är en del av kristendom. Oförmågan att skilja på principer och deras tillämpningar bäddar för en konflikt mellan objektivismen och ditt liv, dina värderingar, dina intressen och din situation. Men detta fungerar inte för objektivismen av samma anledning som det inte fungerar för religioner. Så objektivismen – en filosofi för att leva på jorden; en filosofi som säger att din personliga lycka är det högsta moraliska målet – blir på så vis ett redskap för att tortera dig själv med.

Om du känner igen dig i något av detta, då ska jag tala om för dig att detta är helt fel. Detta är inte alls hur man ska förstå eller tillämpa objektivismen i sitt eget liv. Det är inget man nödvändigtvis måste skämmas över då det finns många rimliga skäl att man försöker ta till sig objektivismen på detta sätt. Även om man inte har fallit offer för Platons destruktiva inflytande, så finns det många andra sätt man kan missförstå objektivismen på detta sätt. Jag tänker inte gå in på alla tänkbara skäl till varför en del missförstår objektivismen på detta sätt. Istället tänker jag diskutera hur man ska gå tillväga för att förstå och tillämpa objektivismen i sitt eget liv på ett rationellt sätt.

Det första steget är att förstå, fullt ut, att Platon hade fel och att Aristoteles hade rätt när det kommer till synsättet på abstraktioner och konkreter. Detta är avgörande eftersom detta är den fundamentala orsaken till människors felaktiga förhållande till abstraktioner och konkreter såväl som deras oförmåga att förstå hur man ska tillämpa de vidaste abstraktionerna i sitt eget liv. När jag säger att Aristoteles hade rätt då menar jag att det bara finns konkreter. Abstraktioner är inget annat än en mental förening och organisering av konkreterna. Varje begrepp eller princip kan och bör betraktas som en summa av konkreter.

Begreppet ”människa” refererar till alla människor som finns där ute. Begreppet ”bil” refererar till alla bilar som finns där ute. Begreppet ”djur” refererar till alla exempelvis hundar, katter, hästar, kor, grodor, fiskar, fåglar, myror och människor som finns där ute. Principen om kausalitet refererar till alla kausala kopplingar som finns. Principen om rättvisa refererar till alla alla sådana rationella utvärderingar och behandlingar av människor och de goda konsekvenser de har. (Principen om rättvisa är, precis som alla andra moralprincipen en begreppslig identifikation av ett kausalt samband mellan ett visst handlande och vissa konsekvenser. I detta avseende är detta också ett exempel på principen om kausalitet.)

Det är inte bara filosofiska principer som utgör en summa av konkreter. Alla principer utgör ytterst en summa av konkreter: Ta Newtons tredje lag som säger att för varje reaktion finns det en motsvarande motreaktion. Denna princip refererar till alla sådana exempel på en reaktion och motsvarande motreaktion. Principen refererar till alla gånger vi går, kör bil, hoppar, kliver av en båt, knuffar på en vägg, och miljontals andra rörelser vi alla iakttar dagligen. Ta lagen om utbud och efterfråga. Denna princip säger att priser bestäms av utbudet av varor i relation till efterfrågan på varor. Principen refererar alla priser och alla förändringar av priser orsakade av en förändring av utbud, efterfråga eller både och. Det är därför när vi hör talas om stigande priser till följd av en dålig skörd som vi säger, implicit, att det är ett exempel på lagen om utbud och efterfråga.

Varför nämner jag detta? För att illustrera att det finns miljontals exempel på vad det innebär att vara egoist eller människa eller rättvis och varenda en är, i sitt sammanhang, legitima. Men du måste ta reda på vad som är bäst för dig, givet din specifika kontext: din situation, din bakgrund, dina möjligheter, dina värden.

Filosofiska principer är inducerade. De är baserade på konkreter. De är vad som är gemensamt för konkreterna där ute. De är inte någonting som hör hemma i en annan dimension. Filosofiska principer är dessutom fundamentala: de täcker in och förklarar alla konkreter. Innan du förstår detta kommer du inte kunna tillämpa objektivismen i ditt eget liv, eftersom du kommer att tro att principerna är en sak som hör hemma i tankevärlden, medan ditt vardagsliv är en helt annan sak. (Se Introduction to Objectivist Epistemology, The Art of Non-Fiction av Ayn Rand och Objectivism Through Induction av Leonard Peikoff.)

Låt mig konkretisera. Du är orsaken till alla dina handlingar och alla dina handlingar har konsekvenser. Om du ljuger får du problem med verkligheten. Om du röker kan du dö av lungcancer. Om du äter kolhydrater kan du gå upp i vikt. Om du sover för lite blir du trött. Om du sover för mycket blir du försenad. Om du äter för lite svälter du ihjäl. Om du äter blir du mätt. Om du tar en huvudvärkstablett försvinner värken. Om du har sex blir du tillfredsställd. Om du blir överkörd av ett tåg kommer du att krossas och dö. Allt detta är exempel på lagen om orsak och verkan.

Om du börjar en dålig vana, då kommer det att ha dåliga konsekvenser vare sig du vill eller inte. Om du känner smärta i bröstet, men du låtsas som om det är ingenting och vägrar söka upp en läkare, då kommer det inte att göra smärtan eller dess orsak overkligt. Om du märker att du inte kan betala dina räkningar eftersom du tjänar för lite pengar i relation till din konsumtion, då kan du välja att ta ett lån och hoppas att det löser sig, på ”något sätt”, i framtiden. Eller så kan du anpassa din konsumtion efter din plånbok eller också skaffa ett jobb. Du inser att verkligheten inte kommer att ta hand om dina problem av sig själv. Och du inser att önsketänkande inte löser någonting. Så du väljer att kapa dina kostnader. Allt detta är exempel på principen om existensens primat; att verkligheten är vad den är oavsett vad du vill, tycker, tänker, önskar, känner eller hoppas på.

Detta är metafysik. Låt oss nu ta ett par exempel från epistemologi. Hur vet du att dina pengar inte räcker om du fortsätter att konsumera som du gör? Hur vet du att det gör ont i bröstet? Hur vet du att det är grönt ljus och att du nu får köra? Hur upptäckte vi evolutionsteorin, fysikens lagar, atomer, den deduktiva logikens regler, arkitekturens principer, och allt annat som vi vet? Allt annat vi gör anspråk på att veta? En rationell filosofi säger att all kunskap börjar med bevis från hennes fem sinnen, först och främst observationer. Så vad du än påstår dig veta, så börjar det ytterst med varseblivning. Denna princip gäller för all kunskap.

Men människan kan även veta saker som går bortom räckvidden för hennes fem sinnen. Människan kan göra detta genom att tänka abstrakt, genom att bilda begrepp och principer, som gör att vi går bortom konkreterna för nuet och kan tänka på alla miljoner eller miljarder konkreter vi aldrig har sett och aldrig kommer att se. Förr, nu och i framtiden. En rationell filosofi säger att våra begrepp har en grund i verkligheten; de är inte en social konvention eller en abstraktion i en annan dimension. Denna princip gäller för all vår abstrakta kunskap och om det inte vore för denna princip skulle all vår abstrakta kunskap vara ogiltig och omöjlig. Hur vet vi, förresten, att våra abstrakta idéer har med verkligheten att göra? Att de är objektiva? Med hjälp av en särskild metod som Aristoteles först upptäckte: logik. Logik handlar om att identifiera och integrera motsägelsefritt och denna metod måste vi tillämpa på all kunskap.

Eftersom filosofiska principer täcker in alla konkreter i ditt liv finns det ingen mening med att behandla filosofiska principer som om om de inte har med ditt liv att göra. Principerna är vad som är gemensamt för konkreterna i livet; principerna förenar och kopplar samman konkreterna i livet. Detta är anledningen till att det är så viktigt att ha en induktiv förståelse för objektivismen. Att reducera abstrakta principer tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Att konkretisera för att se vad som faller in under en abstraktion. Att abstrahera genom att se vad som är gemensamt för olika konkreter. Att röra sig fram och tillbaka mellan konkreter och abstraktioner. Om du gör det, om du fullt ut förstår, att begrepp och principer utgör en summa av konkreter, då kommer du att se att det inte råder någon konflikt mellan dina filosofiska principer och konkreterna i ditt liv.

En filosofi är ett system av fundamentala principer som ger svar på, som vi har sett, alla fundamentala frågor i livet. En filosofi kan inte säga vad du ska tycka eller känna. Inte utan att förvandla filosofin till en religion med en uppsättning av konkreta exempel och konkretbundna regler som du måste underkasta dig som dogma. Vad en filosofi däremot kan ge dig är principerna som kan tjäna som ett kriterium för ditt tänkande; för att förstå och utvärdera konkreterna i ditt liv. Men det är du som, med hjälp av principer, måste förstå och utvärdera konkreterna i ditt liv.

Om detta låter lite för abstrakt låt mig då göra en analogi. På sistone, inte minst bland objektivister, har paleodieten blivit populär. Paleodieten ger dig principer för vad du bör äta och varför. Men paleodieten säger inte vilka specifika maträtter du kan och bör äta. Paleodieten säger t ex inte att du tvunget måste äta just ägg och bacon till frukost. Men den ger dig principerna som hjälper dig själv att förstå vilken sorts ingredienser som är bra att äta och varför. Sedan får du avgöra vilka maträtter du vill äta, givet de är förenliga med dessa principer.

En religiös inställning till paleodieten skulle vara lika destruktiv som en religiös inställning till objektivismen. En religiös inställning skulle kanske sluta med att man gör ägg och bacon till den obligatoriska frukosten. Men vad händer då med de som är allergiska mot kött? Deras liv kommer uppenbarligen att bli ett helvete om denna tillämpning vore en obligatorisk del av paleodieten. Då skulle en del ständigt uppleva en konflikt mellan paleodietens principer och deras eget liv. En del skulle säkerligen överge paleodieten och känt sig ”befriade”.

Det onödiga lidandet blir inte mindre om man intar samma religiösa förhållningssätt till objektivismen. Men som vi har sett finns det ingen anledning att göra detta. Kom ihåg att varje giltigt begrepp eller sann princip refererar till miljontals konkreter. Det finns alltså miljontals exempel på vad det innebär att vara rationell, rättvis eller egoist; miljontals exempel på moraliska karriärer; miljontals exempel på moraliska fritidsaktiviteter; miljontals exempel på riktiga resonemang och slutsatser; miljontals exempel på att vara perfekt.

Även om du vet detta kan det krävas en medveten ansträngning för att göra dig av med dina gamla dåliga vanor. Vad du måste göra är två saker: 1. Förträng dina gamla vanor. Varje gång du kommer på dig själv ställa frågor som: ”Vad bör jag tycka? Vad bör jag känna?” Då måste du förtränga det. Du vet att frågorna är fel. 2. Ge dig själv en ”stående order”. Det handlar om att göra det till en vana att ställa relevanta frågor som får dig att automatisera objektivismen som en hel kontext. Det handlar om att etablera objektivismen som ditt implicita ramverk. Objektivismen kommer då att kännas självklar för dig. Så varje gång du möts av en konkret, se då aktivt till att fråga dig själv: Vad är principen? Identifiera den aktuella principen och ta reda på vad det betyder. Efter ett tag kommer du med lätthet att se vilken princip som gäller och du kommer naturligt att ställa relevanta frågor som hjälper dig att utvärdera konkreterna i ljuset av denna princip.

Detta är ganska abstrakt, så låt mig konkretisera vad jag menar: Om du vet att förnuftet är människans enda källa till kunskap – att logik är metoden – att verkligheten är standarden – då bör du ställa frågor som: ”Är det rationellt? Är det logiskt? Är det sant? Vad är argumenten? Vad är bevisen?” Om du vet att du bör vara självisk, då bör du ställa frågor som: ”Vad betyder detta för mig? Vad vinner jag på detta? Är detta vad jag verkligen vill? Hur förhåller det sig till mina övriga mål i livet?” Om du vet vad rättvisa är och att det är bra, då bör du ställa frågor som: ”Är detta rättvist? Vad förtjänar hon? Vad förtjänar jag?” Om du vet att dina känslor inte är orsakslösa, då bör du ställa frågor som: ”Varför känner jag så här? Varför är jag arg? Vad är det som har hänt? Vad gjorde mig arg? Vem gjorde mig arg? Var det något han sade eller gjorde? Vad sade han? Han sade X, är det en bra anledning att bli arg? Vad är det som är så fel med X?”

I samma ögonblick som du ställer den här typen av frågor till dig själv, och försöker ta reda på svaret genom att tänka rationellt, då utövar du objektivismen i ditt liv. Detta är vad det betyder att använda en princip som ett kriterium för att förstå och utvärdera konkreterna i ditt liv. Om du gör det till en stående order att ställa den här typen av frågor, då kommer du till slut att etablera objektivismen som ett implicit ramverk. Då kommer du inte längre att behöva några påminnelser; du kommer att identifiera den relevanta principen och ställa de relevanta frågorna av ”gammal vana”. Du kommer inte längre att komma på dig själv med frågor som: ”Är detta objektivistiskt?”, ”Vad skulle Ayn Rand säga?” eller: ”Är detta vad jag bör tycka?” Du kommer aldrig mer uppleva en konflikt mellan vad du ”bör” göra eller vad du vill göra. Vad du ”bör” tänka eller vad du tänker. Vad du ”bör” känna och vad du känner. Objektivismen kommer nu att vara integrerad med ditt liv. Du kommer bara att säga vad du tycker, tänker och känner.

Verkligheten är standarden för vad som är sant eller falskt, inte objektivismen eller Ayn Rand. Ditt eget liv är det moraliska målet. Och du måste döma, med hjälp av ditt förnuft och din kunskap, vad som är sant eller falskt och rätt eller fel. Ja, objektivismen är baserad på verkligheten men idéer är till för att tillämpas i verkligheten. De är till för att tjäna ditt liv. Du är inte till för objektivismen, objektivismen är till för dig. Glöm aldrig det.