Hur tänka i termer av essenser?

I ”My Thirty Years with Ayn Rand: An Intellectual Memoir” säger Leonard Peikoff:

Method is fundamental; it is that which underlies and shapes content and thus all human achievement, in every field. Ayn Rand’s method of thinking is an eloquent case in point: it is the root of her genius and of her distinctive art and philosophy. The mental processes she used in everyday life, from adolescence on, were the processes that led her, one step at a time, to all of her brilliant insights and to the principles of Objectivism.

Jag rekommenderar alla som vill verkligen förstå Ayn Rands tänkande bättre att lyssna på denna förträffliga föreläsning av Peikoff. Peikoff visar t ex att Ayn Rand hela tiden tänkte i termer av principer, essenser och hela tiden med hänsyn till det fundamentala och hur detta låg bakom hennes idéer. Detta bör också vara motivation nog för att göra dig medveten om din egen metod för att tänka.

Låt oss börja med det väsentliga: att tänka i termer av essenser. Peikoff pratar förstås om detta i sin föreläsning, men här jag vill utveckla det han säger.

Så varför tänka i termer av essenser? Den fundamentala orsaken är densamma som varför vi bör tänka begreppsligt överhuvudtaget. Nämligen det faktum att vårt medvetande är begränsat i termer av hur många enheter det kan hantera på en och samma gång. Det vill säga, med hänsyn till det fenomen som Rand kallade för ”the Crow”. Jag citerar Ayn Rand:

In any given moment, concepts enable man to hold in the focus of his conscious awareness much more than his purely perceptual capacity would permit. The range of man’s perceptual awareness—the number of percepts he can deal with at any one time—is limited. He may be able to visualize four or five units—as, for instance, five trees. He cannot visualize a hundred trees or a distance of ten light-years. It is only his conceptual faculty that makes it possible for him to deal with knowledge of that kind. (”The Psycho-Epistemology of Art”, The Romantic Manifesto.)

Låt mig konkretisera denna poäng. Exempel: Vi kan på den varseblivbara nivån handskas med, säg, 7 saker samtidigt. Men på den begreppsliga nivån kan vi enkelt handskas med praktiskt taget oändligt mycket saker, genom att reducera det ett tal, t ex ”1000 000”. Exempel: Vi kan inte, på den varseblivbara nivån, se hur långt det är till månen. Allt vi kan avgöra med hjälp av våra ögon är att det är ”väldigt långt”. På den begreppsliga nivån kan vi däremot avgöra hur långt det är. Ytterligare ett exempel: Vi kan bara tänka på upp till 7 människor samtidigt, men det finns ju fler än 6 miljarder människor på jorden. Det är bara på den begreppsliga nivån, den abstrakta, som vi kan lära oss något om alla 6 miljarder, som vi inte har sett och aldrig kommer att se. (För den som söker en längre utläggning om allt detta hänvisar jag till Introduction to Objectivist Epistemology.)

Att tänka i termer av essenser handlar om att uppnå en högre grad av enhetsekonomi. Vi kan se hur detta fungerar i våra definitioner. När vi bildar ett begrepp och definierar det, då stöter vi efter en viss kunskapsnivå på ett problem. Till en början räcker det med ostensiva definitioner, det vill säga att bara peka på det vi menar. Men efter en viss nivå vet vi så mycket att det inte duger längre. Då måste vi definiera våra begrepp med hjälp av allt vi vet och ju mer vi vet, desto större blir vårt problem. En definition ska ge våra begrepp en identitet (och samtidigt relatera den till all vår övriga kunskap).

Om du försöker trycka in allt du vet om någonting i en definition då motverkar den sitt syfte: den blir en ohanterbar mängd information som ingen kan hålla i huvudet och samtidigt göra någonting med. Exempel: Anta att jag försöker definiera ”människan” så här: ”ett däggdjur som saknar hår på större delen av kroppen, går på två ben som vuxna, har två ögon, två armar och två ben, de kommer i två kön, kan bli över 100 år gamla, som har olika hudfärger, kan skratta, har en tumme, såvida de inte är missbildade, eller skadade, som bygger verktyg, använder sig av språk, är ensamma om att producera konst, kan tänka logiskt…” då skulle vi aldrig komma någonstans. Du kan inte tänka på allt detta och mycket mer därtill varje gång du för en diskussion om människan eller försöker tillämpa din kunskap om människan på någonting. Innan du är färdig med att komma ihåg allt detta, har du glömt vad det var du pratade om.

Ska en definition tjäna sitt syfte måste den kondensera allt vi vet och indikera resten, och detta gör vi genom att definiera i termer av essenser. Ayn Rand: ”It is the principle of unit-economy that necessitates the definition of concepts in terms of essential characteristics…” Och: ”It is important to remember that a definition implies all the characteristics of the units, since it identifies their essential, not their exhaustive, characteristics; since it designates existents, not their isolated aspects; and since it is a condensation of, not a substitute for, a wider knowledge of the existents involved.” (ITOE.)

Essenser är enligt objektivismen inte metafysiska, som Aristoteles säger, utan ett epistemologiska. Det är den egenskap eller faktor som förklarar (nästan) allt inom ett sammanhang. Det är således en fundamental egenskap eller faktor; den som gör saken till vad den är.

Det essentiella med människan är inte att hon kan prata eller skratta eller eller att hon njuter av konst. Nej, det essentiella är den egenskap som gör detta och mycket mer utmärkande med människan möjligt: hennes förnuftsförmögenhet. Genom att identifiera människans essens, hennes förnuftsförmögenhet, påminns vi också om allt det som det gör möjligt.

Essenser hjälper oss att fångar upp och att hålla i huvudet en hel kontext av information. Så det är inte bara när vi definierar begrepp som det är bra att tänka i termer av essenser. Det är alltid bra att uppnå enhetsekonomi genom att kondensera väldigt mycket till en fundamental egenskap eller faktor som kan förklara (nästan) allt inom ett sammanhang. Man kan och bör alltså ta reda på essensen en bok, en film, en filosofi, en person, ett parti, en ideologisk rörelse.

För tydlighetens skull måste jag betona att en essens är inte detsamma som en princip och en princip är inte detsamma som en essens. En essens är en fundamental egenskap, en princip är en fundamental generalisering. Att tänka i termer av essenser handlar framför allt om att bryta ned, analysera. Att tänka i termer av principer handlar framför allt om att knyta samman, integrera. Det förekommer dock analys och integration i båda fallen och, som vi kommer att se i en annan essä, förutsätter principiellt tänkande att man har identifierat det essentiella.

Värdet av att tänka i termer av essenser är först och främst att du blir en bättre tänkare. Precis som allt begreppsligt tänkande hjälper dig att handskas med världen vi lever i, hjälper essentiellt tänkande dig genom att se vilka faktorer i begreppsliga termer, som förklarar eller gör det mesta möjligt, vilket gör det möjligt för dig att se världen ännu klarare och tydligare.

Essentiellt tänkande hjälper dig att se bortom myllret av konkreter och se den fundamentala faktor som förklarar (nästan) allt i ett sammanhang. Det hjälper dig att bringa en enhet i mångfalden. Det gör att ni slipper se förbryllade ut när ni konfrontreras av en hög av data. Istället ser ni klarhet och enhet; ni ser vad som är det viktiga och vad som är oviktigt och ni kan därmed bättre utvärdera en hel kontext.

Rätt identifikation av det essentiella hjälper dig att förstå världen bättre och utvärdera det du ser, medan en felaktig identifikation av det essentiella inte hjälper dig det minsta och gör dig oförmögen att utvärdera världen. Ayn Rand ger ett bra exempel på detta:

If, when in doubt, a man recalls a concept’s definition, the essential characteristic(s) will give him an instantaneous grasp of the concept’s meaning, i.e., of the nature of its referents. For example, if he is considering some social theory and recalls that “man is a rational animal,” he will evaluate the validity of the theory accordingly; but if, instead, he recalls that “man is an animal possessing a thumb,” his evaluation and conclusion will be quite different. (ITOE.)

Hur skulle du utvärdera kapitalismen om du tänker på människan som en ”tumvarelse” istället för en ”förnuftsvarelse”? Hur skulle du utvärdera principen om människans rättigheter? Hur skulle du utvärdera principen att människans grundläggande överlevnadsmedel är hennes förnuft?

Så nu när vi vet varför vi bör tänka i termer av essenser, kan vi handskas med frågan: Hur tänker vi i termer av essenser? Det handlar om att analysera. Det handlar om att ta bort allt irrelevant och finna det utmärkande, det som räknas, det som kan förklara (nästan) allt i ett sammanhang. Detta är det fundamentala och det är detta vi letar efter.

Vad som behövs är en större kontext av information. Man kan inte bara välja en sak på måfå, utanför ett sammanhang. Det vore helt omotiverat. Faktum är att om det inte fanns en större kontext här, då skulle det vara omöjligt och onödigt att tänka i termer av essenser.

Om vi kunde definiera allt på samma sätt som vi kunde definiera färger, det vill säga ostensivt, det vill säga bara genom att peka på det vi menar, då skulle vi inte vara i något behov av någon enhetsekonomi, varken i form av essenser eller i något annat format.

Hur finner vi den fundamentala egenskapen? Genom att helt enkelt undersöka relationen mellan allt vi vet. Vad kan förklara det mesta? Vi vet ju så mycket om människan, men vad kan förklara det mesta eller rentav allt vi vet om henne? Det är mycket som är utmärkande med människan, men bara en faktor kan förklara (nästan) allt detta, nämligen hennes förnuftsförmögenhet. Du går helt enkelt igenom, systematiskt, varje viktig komponent i din kunskap och frågar dig själv: Kan jag förklara X med hjälp av Y? Eller Y med hjälpa av X? Alltså: Kan jag förklara människans humor med hjälp av förnuftet eller förnuftet med hjälp av människans humor? Kan jag förklara vetenskapen med hjälp av förnuftet eller med hjälp av tummen? Och så vidare.

Kom ihåg att essensen bestäms av din kunskapskontext. Och du har bara tillgång till din egen kontext. Det gör inte essenser subjektiva. Du måste välja ut en faktor som är verklig och som du kan rationellt motivera. Det viktiga är att du finner en faktor som logiskt kan förklara eller göra möjligt det mesta – såvitt du vet. Så när din kunskap växer, kan din identifikation av det essentiella förändras.

Jag vill nu ge tre exempel på hur detta kan gå till. Först två enklare, sedan ett svårare.

Vad är essensen av kapitalismen? Att man använder sig av pengar för att köpa saker på en marknad? Fel, man köper även saker i icke-kapitalistiska länder som t ex nationalsocialistiska Tyskland och kommunistiska Kina, Kuba, Nordkorea och Ryssland. (OK, man försökte i alla fall köpa saker för sina pengar.) Man använde sig även av pengar under förkapitalistisk tid. Detta är alltså irrelevant. Att inkomster är ojämlika? Fel, eftersom inkomster kan vara ojämlika av olika skäl. Dessutom finner vi ojämlikhet under feudalismen och i de kommunistiska länderna. Denna ojämlikhet är dessutom ofta mycket större än vad de är i de kapitalistiska länderna. Detta är således irrelevant och förklarar ingenting.

Vad sägs om frihet? Privat egendom? Fri konkurrens? Profitintresse? Nu börjar vi snacka. Detta är utmärkande för kapitalismen, men vad förklarar det mesta? Vad är mest fundamentalt? Om ens kunskap är begränsad (eftersom man bara förlitar sig på vad man i bästa fall lärde sig i den offentliga skolan) kan man säkert resonera sig fram till att det är förekomsten av privat egendom som förklarar det mesta och att privat egendom således är essensen av kapitalismen.

Men tänker man lite kritiskt kan man fråga sig själv: Varför erkänner och respekterar man inte privat egendom över hela världen? De socialistiska och kommunistiska länderna varken erkänner eller respekterar individens rätt till privat egendom. Varför respekterar man inte privat egendom konsekvent? Varför har man inte gjort det genom hela historien? Om man är självlärd (eftersom man definitivt inte lär sig något av detta i den offentliga skolan) vet man att 1800-talets USA var det närmsta vi har kommit till ett helt kapitalistiskt samhälle och att det var resultatet av landets grundande fäder som trodde på principen om individens rättigheter; rätten till liv, frihet och att sträva efter lycka. Det var också därför de erkände och hade en sådan stor respekt för individens rätt till egendom.

Integrerar man nu allt detta med allt annat man vet, kan man resonera sig fram till att erkännandet och respekterandet av individens rättigheter leder till alla de institutioner som är utmärkande för kapitalismen, inklusive privat egendom. Således är kapitalismen i sin essens ett system som bygger på principen om individens rättigheter och där allt är privat egendom. (För de som vill ha en mer detaljerad redogörelse av denna relation hänvisar jag till The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein och Capitalism: A Treatise on Economics och, självklart, Capitalism: The Unknown Ideal av Ayn Rand.)

Vad är essensen av romantisk konst? Här tänker jag låta Ayn Rand tala fritt, medan ni kan koncentrera er på att observera vad hon gör. Jag citerar ur ”What Is Romanticism?” (återpublicerad i The Romantic Manifesto):

What the Romanticists brought to art was the primacy of values, an element that had been missing in the stale, arid, third- and fourth-hand (and rate) repetitions of the Classicists’ formula-copying. Values (and value-judgments) are the source of emotions; a great deal of emotional intensity was projected in the work of the Romanticists and in the reactions of their audiences, as well as a great deal of color, imagination, originality, excitement and all the other consequences of a value-oriented view of life. This emotional element was the most easily perceivable characteristic of the new movement and it was taken as its defining characteristic, without deeper inquiry.

Such issues as the fact that the primacy of values in human life is not an irreducible primary, that it rests on man’s faculty of volition, and, therefore, that the Romanticists, philosophically, were the champions of volition (which is the root of values) and not of emotions (which are merely the consequences)—were issues to be defined by philosophers, who defaulted in regard to esthetics as they did in regard to every other crucial aspect of the nineteenth century.

Lite längre fram: ”In recent times, some literary historians have discarded, as inadequate, the definition of Romanticism as an emotion-oriented school and have attempted to redefine it, but without success. Following the rule of fundamentality, it is as a volition-oriented school that Romanticism must be defined—and it is in terms of this essential characteristic that the nature and history of Romantic literature can be traced and understood.”

Alltså: Romantikerna var känsloorienterade. Men Ayn Rand stannade inte här. Hon ville gå till sakens kärna, den essentiella egenskapen. Vad är orsaken till våra känslor? Det är värden. Vad är orsaken till våra värden? Vi väljer våra värden. Värden är alltså verket av vår viljefrihet. Viljefrihet är den essentiella faktorn, den fundamentala faktorn, detta är nämligen vad som förklarar det mesta av det som är utmärkande för den romantiska skolan. Därav hennes definition: ”Romanticism is a category of art based on the recognition of the principle that man possesses the faculty of volition.”

Så nu till ett svårare exempel. Vad är essensen av David Humes filosofi? Låt oss snabbt överblicka några av David Humes mest utmärkande ståndpunkter.

Ta hans analys av etiken: Vi kan inte se ett bör, vi kan bara se ett mord (som visserligen ger upphov till en känsla av moraliskt ogillande hos mig). Ta hans analys av jaget: Vi kan inte se ett jag, vi kan bara se känslor, tankar, bilder. Ta hans analys av lagen om orsak och verkan: Vi kan inte se kausalitet, ingen ”nödvändighet”, bara en händelse följd av en annan händelse. Ta hans analys av entiteter: Vi kan inte se några själsliga substanser, så de finns inte. Men vi kan inte se några materiella substanser heller, bara knyten av förnimmelser av hårdhet, färger, matthet, etc. Så entiteter finns inte, bara en massa knippen av förnimmelser. Och tittar vi noga ser vi dessutom att dessa förnimmelser hela tiden förändras. Ta hans analys av yttervärlden: Det är en värld som är oberoende av erfarenhet, men vi kan inte ha någon erfarenhet av något sådant, så därför har vi ingen anledning att tro att någon sådan finns.

Så vad är essensen här? Vad är den gemensamma nämnaren som förklarar alla dessa ställningstagandena? Är det skepticism? Nej. Det fanns många skeptiker före och efter honom. Dessutom är skepticism snarare en konsekvens här än en orsak. Är det hans empirism? Det finns ju i alla fall en koppling mellan hans skepticism och hans empirism. Och visst, essenser är kontextuella så om jag inte visste bättre skulle jag nog stanna här och jag skulle kunna motivera det. Men nu jag vet att det fanns många empirister före och efter honom och långt ifrån alla slutade upp som sådana totala skeptiker som Hume. Ta John Locke och George Berkeley.

Nej, såvitt jag vet är den avgörande faktorn att Hume formulerade en nominalistisk meningsteori som han sedan systematiskt använde för att utvärdera alla propositioner. Alla propositioner som inte låter reduceras tillbaka till förnimmelser är meningslösa, varför vi inte har någon rationell anledning att tro på dem. Detta, hans nominalistiska meningsteori, ligger bakom hans grundläggande metod och förklarar praktiskt taget alla hans utmärkande slutsatser. Detta är således den essentiella premissen i Humes filosofi.

Här ser vi också en annan fördel med essentiellt tänkande. Nu när jag vet vad som är det essentiella i Humes filosofi kan jag utvärdera hela hans system utan att jag behöver gå igenom punkt efter punkt. Egentligen räcker det med att jag korrekt utvärderar essensen av hans filosofi. Är den falsk, då kollapsar också resten.

Nu vet vi varför det är bra att tänka i termer av essenser och, förhoppningsvis, har ni även en hum om hur man rent praktiskt gör det. Men det är en konst och övning ger färdighet. Så den som vill öva kan börja med att försöka identifiera essensen av djurrättsrörelsen. Är det kärlek till djuren? Eller? För att lyckas behöver ni gott om information. Studera deras officiella målsättning, deras uttalanden och deras handlande. Ett tips är att studera citat av olika djurrättsaktivister.

Genusmetoden

Jag har tidigare skrivit om reduktion. Jag har förklarat vad det är och varför det är viktigt. Inte desto mindre kan en påminnelse vara på sin plats:

Reduktion är processen att identifiera vilka propositioner en slutsats förutsätter och vilka observationer propositionerna förutsätter. Reduktion är på sätt och vis också en form av integration. Att reducera är inte bara att identifiera vad vi måste veta. Att reducera handlar även om att identifiera i vilken ordning vi lär oss. Så att reducera är att koppla samman, att integrera, vår kunskap i den hierarkiska kedjan, dvs i dess rätta ordning, tillbaka till den varseblivbara verkligheten.

Idag tänkte jag prata om en metod för att göra det, nämligen genusmetoden. Tanken bakom genusmetoden är enkel. Den bygger på insikten att vi bildar alla våra begrepp i en kontext.

Ta begreppet ”stol”. Du kan inte bilda begreppet ”stol” om det inte vore för att du kunde se likheter och skillnader mellan stolar och andra saker som t ex bord, sängar och bokhyllor.

Vi bevarar vår begreppsliga kunskap enligt deras genus, det vill säga den vidare kategori som de tillhör. Det är därför, när du får frågan ”Ge mig exempel på olika djur?” som du utan problem kommer på hur många exempel som helst: katt, hund, fågel, fisk, etc.

Djur är den vidare kategorin här och det är under detta genus som du har bevarat all din begreppsliga kunskap om djur. Så genom att ta fram dessa exempel på djur upptäcker du också kontexten som gjorde det möjligt för dig att bilda begrepp som hund, katt, kanin, höna, etc.

Givet detta, hur kan vi då tillämpa genusmetoden för att reducera? Låt mig ta ett abstrakt begrepp som ”staten”. Vi börjar med en definition. ”Staten” är enligt en definition ur Webster-Mirriam: ”the organization, machinery, or agency through which a political unit exercises authority and performs functions and which is usually classified according to the distribution of power within it”.

Den vidare kategorin här, dvs begreppets genus, är organisation; staten är en särskild organisation. Bara genom att veta att det är en organisation vet jag vad det är för kontext som hjälper mig att bilda begreppet.

Vad finns det för typer av organisationer? Det finns företag, föreningar, äktenskap, kyrkor, partier, etc. Det finns också regeringar, parlament, myndigheter, poliser, domstolar, militär, etc. Vad finns det för likheter? Vad finns det för skillnader? Vad har de gemensamt?

Vad är t ex skillnaden mellan ett företag som McDonalds och en statlig myndighet som Skatteverket? ”Tja, McDonalds tvingar mig inte att handla där. Men jag är tvungen att betala skatt, vare jag vill eller inte. McDonalds utövar inte tvång, det gör däremot Skatteverket.” Vad är t ex gemensamt för institutioner som polisen och domstolarna? ”Tja, polisen jagar de som bryter mot lagen och domstolen dömer de som bryter mot lagen. Båda två är lagens förlängda arm.” Det är sådana fakta som ger upphov till begreppet ”stat”.

Genusmetoden hjälper oss att etablera den kontexten av fakta som ger upphov till begreppet, genom att etablera begreppets genus.

Nu är saken den att även principer bildas i en kontext av fakta. Så även när det kommer till principer kan vi använda oss av genusmetoden.

Låt oss ta principen ”Människan överlever genom att producera”. Vad är den vidare principen? Är det bara människor som har en särskild överlevnadsmetod? Nej. Alla levande varelser har en särskild överlevnadsmetod. Detta är också principens genus.

Vi behöver bara genom att tänka på den vidare kategorin påminna oss om alla andra djur vi känner till: fiskar, insekter, fåglar, hundar, etc. Sedan kan vi observera hur vi går tillväga för att överleva och jämför det med hur de går tillväga för att överlever.

Vi kommer att se likheter och skillnader. Exempel: Fåglar äter vad de hittar på marken eller jagar byten. Människor bygger vapen, fällor, kläder, föder upp djur, odlar upp jorden, hugger ned träd med yxor, slipar knivar, gör eld, grillar kött, röker fisken, etc.

Vad är gemensamt för hur människor gör? Vad är gemensamt för hur andra djur, som fåglar, gör? Vi producerar i huvudsak allt vi behöver för att överleva, medan djur, som fåglar, i huvudsak bara konsumerar allt som de behöver för att överleva.

Genom att etablera den vidare principen kan vi snabbt påminna oss om kontexten av fakta som gjorde det möjligt för oss att (induktivt) bilda principen ”Människan överlever genom att producera”. Det är genom att känna till genus som vi snabbare vet vad det är vi ska leta efter. Därmed kan vi snabba upp hela reduktionsprocessen. Detta är värdet av genusmetoden.

När är vi framme?

Jag har blivit lite försenad men idag vill jag ge två exempel till på hur man kan reducera. Sedan kommer jag att säga ett par ord om hur man vet att man är ”framme” när man försöker reducera.

Det första exemplet är från Ayn Rands essä ”The Objectivist Ethics”. Jag tänker citera den del där hon reducerar begreppet värde och därmed visar vilka fakta som ger upphov till begreppet:

“Value” is that which one acts to gain and/or keep. The concept “value” is not a primary; it presupposes an answer to the question: of value to whom and for what? It presupposes an entity capable of acting to achieve a goal in the face of an alternative. Where no alternative exists, no goals and no values are possible.

I quote from Galt’s speech: “There is only one fundamental alternative in the universe: existence or nonexistence—and it pertains to a single class of entities: to living organisms. The existence of inanimate matter is unconditional, the existence of life is not: it depends on a specific course of action. Matter is indestructible, it changes its forms, but it cannot cease to exist. It is only a living organism that faces a constant alternative: the issue of life or death. Life is a process of self-sustaining and self-generated action. If an organism fails in that action, it dies; its chemical elements remain, but its life goes out of existence. It is only the concept of ‘Life’ that makes the concept of ‘Value’ possible. It is only to a living entity that things can be good or evil.”

[…]

Only a living entity can have goals or can originate them. And it is only a living organism that has the capacity for self-generated, goal-directed action.

Ayn Rand bevisar inte att begreppet ”värde” vilar på begreppet ”liv” genom en deduktionsprocess. Hon bevisar det genom en reduktionsprocess.

Lägg märke till vad Rand gör när hon bevisar att begreppet värde vilar på begreppet liv. Och lägg märke till vad hon inte gör. Hon visar vilka fakta som ger upphov till begreppet. Hon indikerer därmed också hur hon induktivt validerade principen om att det är livet som gör alla värden möjliga.

Låt mig nu ge ett annat exempel på en reduktionsprocess ur OPAR. På sidorna 353-355 i OPAR validerar Leonard Peikoff principen om individens rättigheter genom en reduktionsprocess. Han identifierar att den vilar på att människans liv är standarden, att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel, att människor överlever genom att producera och att egoismens etik är riktig.

Denna reduktionsprocess går inte hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån, men han radar upp vad vi måste veta för att komma hit – och sedan förlitar han sig på att läsaren reducerar och integrerar vidare på egen hand.

Detta för oss till bra frågor: När vet jag att jag är ”framme”? Vad räknas? Hur långt tillbaka måste vi gå? Hur mycket måste vi reducera?

Du är framme när du är på den varseblivbara nivån – men detta betyder inte nödvändigtvis att man måste reducera precis alla begrepp som dessa observationer förutsätter. En del observationer förutsätter att vi redan har en massa begrepp. Men så länge du vet vilka dessa är och de inte är några flytande abstraktioner för dig, då ser jag ingen anledning att gå vidare.

Vi ska inte ignorera att vi är vuxna allmänbildade människor med en normal och fungerande vokabulär; vårt mål är inte att reducera oss till ordlösa bebisar. Syftet med att reducera våra begrepp är att validera våra begrepp och vår kunskap; att rekonstruera den genom att etablera dess logiska koppling till verkligheten.

Så bara för att vi inte har ägnat oss åt att reducera betyder det inte att det mesta vi vet består av flytande abstraktioner; verkligen inte. Vi kan och bör alltså utnyttja vad vi vet, vår etablerade vokabulär, när vi reducerar. Låt den snarare hjälpa dig genom att indikera vad som är rimligt att anta att vi kan veta. Det var därför som jag föreslog att man använder sig av en ordboksdefinition, för då får man en indikation på vad en vanlig människa vet. Således bör du bara satsa på de viktigaste begreppen och bara om du anser att deras koppling till verkligheten är dimmig.

Så om du reducerar A och upptäcker att du måste veta B för att komma hit och att du måste veta C för att komma till B, och C är helt glasklart för dig – hela vägen tillbaka till den varseblivbara verkligheten – då finns det naturligtvis ingen anledning att reducera vidare. Det är bara ett slöseri med tid.

Eftersom detta är en ganska abstrakt poäng, vill jag ta ett mycket enkelt exempel för att visa vad jag menar.

Låt oss anta att du genomför en reduktion som för dig till begreppet ”mat”. ”Mat” är ett enkelt exempel på vad som är en del av en vanlig människas normala och fungerande vokabulär. Men ”mat” är en abstraktion som förutsätter att du redan känner till sådana saker som revben, malet kött, kyckling, fisk, paprika, gurka, macka, smör, mjölk, pasta, potatis, ris, etc. ”Mat” är alltså en abstraktion från abstraktioner. Det är alltså inte ett begrepp som vi hade kunnat direkt från varseblivning; det förutsätter, som sagt, att vi redan känner till en del saker som vi kan äta.

Nu är frågan: Eftersom mat inte är ett första nivåns begrepp, är det då meningsfullt att reducera vidare? Och mitt svar är: Nej, eftersom det knappast är inte en flytande abstraktion för dig. Du vet vad mat är. Och du har inga som helst svårigheter med att identifiera vad mat förutsätter; du ger bara några exempel på några maträtter och sedan är du färdig.

Det är helt upp till dig själv att avgöra om du har kommit till en punkt som faktiskt är väl integrerad med den varseblivbara verkligheten eller inte. Du vet hur du känner inför begrepp som ”mat”, du känner knappast någon tvekan eller osäkerhet. Så om du känner tvekan och osäkerhet kring ett begrepp och dess koppling till den varseblivbara verkligheten, då är det kanske värt att reducera (och integrera) vidare trots allt.

Jag hoppas att detta var av någon användning.

Att reducera

Tidigare har jag talat om värdet av att integrera. Jag uppmanade även mina läsare att integrera olika principer. Jag gjorde detta dels för att jag trodde att det skulle vara kul och dels för att jag trodde att det kunde vara lärorikt. Jag tror att många tyckte det var kul och lärorikt. Därför tänker jag nu prova på en annan sak: reduktion.

KUNSKAPENS HIERARKI
Låt mig börja med att etablera kontexten. Vår kunskap har en hierarki. Den har en viss (logisk) ordning. Vi lär oss vissa saker före andra och utan dessa skulle vi inte kunna gå vidare och lära oss resten. Exempel: vi måste först lära oss att uttala varje enskild bokstav innan vi kan lära oss att läsa. Exempel: vi måste lära oss aritmetik innan vi är redo för algebra. Exempel: vi måste lära oss historia i en kronologisk ordning.

Ni kan genom att observera er egen personliga historia säkert komma på hur många exempel som helst på hur er egen kunskap har kommit i en viss ordning och hur varje sådant steg i ert lärande var nödvändigt för att ni skulle kunna komma vidare.

Vi lär oss också begrepp i en viss (logisk) ordning. Ayn Rand skrev:

Concepts have a hierarchical structure, i.e., … the higher, more complex abstractions are derived from the simpler, basic ones (starting with the concepts of perceptually given concretes). (Introduction to Objectivist Epistemology, s 41.)

Låt oss illustrera detta med ett par exempel. Ta begreppet ”föräldralös”. Du hade inte kunnat bilda detta begrepp om du inte först hade bildat begrepp som ”mamma”, ”pappa”, ”barn” och ”förälder”. Eller ta begreppet ”möbel”. Du hade inte kunnat bilda begreppet ”möbel” om du inte först hade bildat begrepp som ”bord”, ”säng”, ”stol”, etc (och sedan satt dessa i kontrast till en massa andra saker som ”bil”, ”cykel”, ”båt”, ”flygplan”, etc vilket i sin tur gör det möjligt för dig att bilda begreppet ”fordon”). Dessa exempel är enkla. Det är betydligt svårare att ta reda på vad begrepp som ”rättigheter”, ”kapitalism”, ”rättvisa” eller ”objektivitet” vilar på. Du kan och bör dock göra det, genom en reduktionsprocess.

Att reducera handlar om att ta sig igenom kunskapens hierarki, att gå igenom hela den begreppsliga kedjan, hela vägen tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Ty det är ju där vi alla börjar: genom att observera verkligheten.

Ett begrepp som inte går att reducera tillbaka till verkligheten saknar grund i verkligheten. Ett exempel på ett ogiltigt begrepp är begreppet ”Gud”. (Av samma anledning kan och bör man förresten reducera propositioner. En proposition som inte går att reducera tillbaka till verkligheten är falsk. Ett exempel på en falsk proposition är att ”Gud skapade människan för 6000 år sedan”.)

Varför måste vi då bry oss om att reducera? Eller annorlunda uttryckt: Vilka fakta ger upphov till vårt behov av att reducera? Det faktum att vi lär oss väldigt mycket från andra människor. Det är många begrepp vi inte bildar på egen hand, utan vi plockar upp dem från andra. De flesta sådana begrepp är ganska abstrakta som ”rättvisa” eller ”kapitalism” eller ”kalori” eller ”atom”. Du kan varken direkt se ”rättvisa”, ”kapitalism”, ”kalorier” eller ”atomer”. Dessa begrepp vilar således på en mer eller mindre lång begreppslig kedja som kopplar dem till den varseblivbara verkligheten.

Om vi inte validerar dessa begrepp genom en reduktionsprocess, då riskerar vi att sluta med vad Ayn Rand kallade för ”flytande abstraktioner”, dvs begrepp som vi inte har kopplat till verkligheten. Om man inte vet vilka fakta som ett begrepp vilar på, då vet man varken om begreppet är giltigt eller vad det faktiskt betyder.

Ett tecken på att man dras med ”flytande abstraktioner” är att man har svårt för att komma på exempel på vad det är man pratar om. Man har med andra ord svårt för att konkretisera sina idéer. Således skrev Ayn Rand:

To know the exact meaning of the concepts one is using, one must know their correct definitions, one must be able to retrace the specific (logical, not chronological) steps by which they were formed, and one must be able to demonstrate their connection to their base in perceptual reality. (ITOE, s 67.)

VÄRDET AV REDUKTION
Värdet av att reducera ligger delvis i att man kan skydda sig från andras missbruk av begrepp. Ett exempel på ett sådant missbruk är att stjäla begrepp. Att begå en begreppsstöld är att använda sig av ett begrepp samtidigt som man ignorerar eller förnekar de fakta som ger upphov till begreppet. Ett exempel är att tala om ”föräldralösa” och samtidigt glömma bort eller förneka att det finns sådana saker som ”föräldrar” eller ”barn”.

Nu pågår detta missbruk så gott som aldrig på denna nivå. Det är vanligare att människor, speciellt filosofiprofessorer, gör sig skyldiga till en begreppsstöld när den begreppsliga kedjan tillbaka till den varseblivbara verkligheten är betydligt längre. Det är således vanligare när det kommer till ganska abstrakta begrepp såsom ”rättvisa” och ”rättigheter” eller propositioner som ”livet är det yttersta värdet”.

Ett exempel är de som talar om djurens rättigheter. De som talar om djurens rättigheter stjäl begreppet ”rättigheter” eftersom de använder det utan att tänka på de fakta som ger upphov till det. T ex det faktum att moralbegrepp inte är tillämpbara på djur eftersom de saknar viljefrihet såväl som förmågan att tänka begreppsligt. (Se Andrew Bernsteins essä ”Animal ‘Rights’ vs. Human Rights”.)

Ett större värde av att reducera ligger i att man kan själv se att ens begrepp och idéer faktiskt är baserade på verkligheten. När vi objektivister säger att Ayn Rands filosofi är baserad på verkligheten då är det inte bara slogan som vi slänger oss med. Vi menar det; det ska tas bokstavligen.

Med några få undantag är hela objektivismen, liksom all annan sann filosofi och vetenskap, baserad på induktion.

Att reducera är motsatsen till att inducera. Att inducera är att generalisera från de varseblivbara konkreterna. Att reducera är att, steg för steg, gå från generaliseringarna ned till de varseblivbara konkreterna.

Genom att reducera identifierar du den logiska hierarkin på din kunskap. Du identifierar med andra ord vad du måste veta, vilka observationer du måste göra, för att inducera objektivismen (och alla andra sanna principer).

Gör du din reduktion rätt, då kommer du att få inte två, tre exempel, utan hundratals eller tusentals eller miljontals. Du kommer med andra ord att få ett flöde av de konkreter som ger upphov till dina begrepp eller som också summeras i form av en princip. På så sätt kan du också rekonstruera din förståelse av objektivismen genom induktion. (Denna aspekt är något som jag lär kommer att återkomma till senare.)

METOD
Så att reducera är, som vi kan se, otroligt viktigt och värdefullt. Men hur går vi tillväga för att reducera? Metoden som jag kommer att redogöra för här är huvudsakligen densamma som Leonard Peikoff går igenom i Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand. (Den som vill veta mer om reduktion bör läsa sidorna 129-141 i OPAR.)

Jag tänker börja med att reducera ett begrepp. Begreppet jag vill reducera är medvetet på vad jag skulle betrakta som en medelhög abstraktionsnivå. Samtidigt är det ett mycket vardagligt begrepp. Begreppet jag har valt är ”tid”.

Det första steget är att skaffa sig en definition. Då jag saknar tillgång till en svensk ordbok använder jag mig av en engelsk ordbok. Merriam-Webster definierar ”time” som ”the measured or measurable period during which an action, process, or condition exists or continues”.

Nästa steg är att fråga sig: Vilka fakta ger upphov till detta begrepp? Vad måste jag veta för att komma hit? Begreppet ”tid” vilar bland annat på begreppet ”period” och förutsätter att vi vet hur vi mäter dessa perioder. Så jag slog upp ”period”: ”the completion of a cycle, a series of events, or a single action”; ”a portion of time determined by some recurring phenomenon”; ”the interval of time required for a cyclic motion or phenomenon to complete a cycle and begin to repeat itself”.

En ”period” är alltså en cykel av rörelser eller händelser. En cykel är en serie av rörelser som upprepas regelbundet, ofta i en viss ordning. Kan vi nu direkt observera några sådana cykliska rörelser eller händelser? Ja. Solen går upp och ned, månens rörelser, årstiderna, etc. (Vi kan även, beroende på vilken tid vi lever i, observera människotillverkade cykliska rörelser i form av våra olika klockor: vattenur, sandur, solur, atomur, etc.) Dessa och andra sådana måste vi alltså känna till.

Vi vet också, med hänvisning till definitionerna ovan, att vi mäter en period genom att relatera olika rörelser till en cyklisk rörelse. Och studerar du hur vi faktiskt använder våra klockor eller naturens cykliska rörelser då kommer du att se att detta är precis vad vi gör när vi mäter tiden.

Tid är nämligen inget annat än ett mått på rörelser; tid mäter hur många rörelser det går på en bestämd cyklisk rörelse. Den måste vara cyklisk om den ska kunna tjäna som måttstock. (Jag använder medvetet begreppet ”rörelse” i ordets vidaste mening.) Exempel: Hur många timmar tar det att köra till Stockholm? Hur många dagar tar det att cykla jorden runt? Hur långt kan jag springa på 10 sekunder? Hur många minuter tar det för mig att värma upp min mat? Hur många månader tar det innan bebisen föds? Hur många år tar det innan objektivismen har tagit över Amerika?

Vi vet nu att för att bilda begreppet ”tid” måste vi känna till att det finns rörelser, händelser och handlingar, varav en del är cykliska. Kan vi varsebli rörelser, händelser och handlingar? Ja. Således har vi nu nått den varseblivbara verkligheten; vi har reducerat tillbaka begreppet ”tid” till de fakta som ger upphov till det.

(Lägg märke till att vi inte har tagit reda på vilka fakta som ger upphov till vårt behov av att mäta tiden. Det är en annan fråga. Vi har inte heller identifierat vilka fakta som motiverar oss att välja vissa (cykliska) rörelser som en måttstock. Men om du vill göra det för fullständighetens skull, då tror jag inte att du kommer ha några svårigheter med det. Att mäta kräver att måttstocken är stabil; en meterstock som hela tiden ändrar längd kan du inte mäta längd med och klockor som hela tiden går fel kan du inte mäta tiden med.)

Metoden är alltså följande: 1. Ta en ordboksdefinition. 2. Fråga er själva: Vad måste jag veta för att komma hit? Kom ihåg att du vill ha svar på följande: Vilka fakta i verkligheten ger upphov till det här begreppet? Så fortsätt tills du kommer till den varseblivbara nivån. Då är du framme.

PROVA SJÄLV
Precis som Peikoff vill jag understryka att det är svårt att reducera. Ibland kan det ta några timmar och ibland kan det ta dagar. Men nästan hur lång tid det än tar är det alltid värt det i slutändan; det är faktiskt väldigt givande.

Jag valde ”tid” eftersom jag ville börja med något som var lite lagom. Men eftersom det är svårt rekommenderar jag att man börjar med de viktigaste, de mest grundläggande begreppen eller principerna. Jag menar alltså grundläggande begrepp som ”gott”, ”rättvisa” och ”sanning” eller grundläggande principer som att ”förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel” eller ”ärlighet är bra”. Ta en sak i taget och låt det ta tid.

Så nu när vi vet vad reduktion är och varför det är bra, vill jag ge för de av er som är intresserade en uppgift till nästa vecka. Försök reducera begreppet ”inflation”.

Nästa vecka ska jag visa dels hur jag reducerade begreppet och sedan tänker jag försöker ge ett par exempel till.

Har ni frågor tar jag emot dem i kommentarerna. Men om ni vill skicka in bidrag, då tar jag denna gång helst emot dem via e-mail: carl.svanberg@gmail.com

Lycka till!

Ändamålet helgar medlen

Den förste augusti publicerade New York Times en ovanligt bra artikel, ”Give BB&T Liberty, but Not a Bailout”. Den handlar om BB&T:s framgångar och objektivismens frammarch i den amerikanska debatten.

Man intervjuar BB&T:s förre detta VD, John Allison som förklarar att företagets framgångar beror på att objektivismens utgör grunden för företagets affärsfilosofi:

He started at BB&T, once known as the Branch Banking and Trust Company, in 1971 and became chief executive in 1989, when the bank had $4.7 billion in assets.

By the time he retired as C.E.O. in December, he had overseen 60 bank and savings-institution acquisitions and turned BB&T into the 11th-largest bank in the nation, with $152 billion in assets, according to the bank.

Och:

An example of how to make money? Look no further than BB&T, which, he says, has a proven formula for success that centers on “an uncompromising commitment to reason.”

Under Mr. Allison, new executives were handed a copy of “Atlas Shrugged.” All employees get a 30-page pamphlet describing BB&T’s philosophy and values: reason, independent thinking and decisions based on facts.

“Wishing something is so does not make it so,” Mr. Allison says. “I guarantee that long before the rest of us knew, those geniuses at Lehman Brothers knew that something was wrong, but they evaded it.”

Man nämner också att Atlas Shrugged säljer bättre än någonsin:

[S]ales of “Atlas Shrugged,” which Ms. Rand considered her definitive work, are better than ever.

In the first six months of 2009, Penguin Books shipped more than 300,000 copies of the book, which opens with the famous question, “Who is John Galt?” That’s 25 percent more than in all of 2008.

“It’s just gone through the roof,” said Kara Welsh, publisher for the New American Library, a division of Penguin.

Naturligtvis var man tvungen att låta objektivismens fiender kritisera Ayn Rand och hennes anhängare.

Den värsta av dem alla, filosofiprofessor Brian Leiter, avfärdar hennes filosofi som ”simple-minded in the extreme.” Leiter hade kanske några argument för detta, men New York Times publicerade inte dem. (Min egen erfarenhet av akademiska filosofer får mig dock att misstänka att han faktiskt inte presenterade några argument.)

Leiter hänvisar dock till en opinionsundersökning:

Professor Leiter conducted an informal poll in March on his philosophy blog, asking, “Which person do you most wish the media would stop referring to as a ‘philosopher’?” The choices were Jacques Derrida, Ms. Rand and Leo Strauss. Ms. Rand won by a landslide, with 75 percent of the roughly 1,500 votes cast.

Om detta ska föreställa ett argument, då är det ett argumentum ad numerum. Det vill säga ett felslut.

Huruvida Ayn Rand är en filosof eller inte, bestäms inte av hur många som tycker det eller inte. Huruvida Ayn Rand har rätt eller fel, bestäms inte heller av hur många som tycker det eller inte. Majoriteten kan ha fel. Ja, sanningen är att majoriteten väldigt ofta har helt fel, om väldigt mycket.

Folk undrar ibland varför jag inte tar ”seriösa motargument” mot objektivismen på allvar. Jag undrar: Vilka ”seriösa motargument”? De allra flesta ”seriösa motargument” är på denna mycket låga nivå. Och dessa ”motargument” kommer som sagt ifrån en filosofiprofessor, inte en total nybörjare.

Leiter fortsätter:

“She doesn’t understand the historical positions of thinkers on these issues, such as Hume and Kant,” he says. “Even the minority of philosophers with some sympathy for her celebration of the virtues of selfishness usually find her general philosophical system embarrassing.”

Är det sant att Ayn Rand inte förstod sig på David Humes och Immanuel Kants filosofi? Baserat på allt jag vet om filosofins historia och Ayn Rand säger jag: Nej. De som inte betraktar mig som en auktoritet här bör inte heller ta mig inte på orden. Studera, för all del, filosofins historia, objektivismen, Ayn Rands argumentation och hennes personlighet. Om ni gör detta är jag övertygad om att ni kommer att komma fram till samma slutsats som jag gjorde.

Men faktum är att det är i slutändan helt irrelevant huruvida ni väljer att ta mig på orden, eller inte. Det är också helt irrelevant huruvida ni faktiskt kommer fram till samma slutsats som jag, eller inte. För saken är den att Ayn Rands påstådda okunskap om andra filosofers idéer säger absolut ingenting om huruvida objektivismen är sann eller relevant. Så vad vi har här är inget annat än ytterligare ett felslut: ignoratio elenchi.

Vad ska vi säga om Leiters påstående om att en del filosofer anser att objektivismen är ”pinsam”? Vi får inte veta vilka de är eller på vilka grunder de anser att objektivismen är ”pinsam”. Vi får bara veta att de tillhör en liten minoritet av ”sympatiska” filosofer.

Det är nog meningen att vi ska läsa ut detta mellan raderna: ”Här har vi filosofer som är sympatiska till en del av Ayn Rands idéer. Men efter att ha studerat objektivismen, då kom de minsann fram till att det är en mycket pinsam historia”. Lägg märke till att vi inte får reda på varför de anser att objektivismen pinsam – det kan vi inte läsa mellan raderna hur mycket vi än försöker. Så i den mån det är relevant för Leiter att de är filosofer, då mynnar detta ut i ett argumentum ad verecundiam: ”Andra filosofer tycker att det är dåligt och pinsamt, därför är det dåligt och pinsamt”.

Syftet är att få Ayn Rand och objektivister att framstå som ”pinsamma”. Så om detta ska föreställa ett argument för att avfärda Ayn Rand, då mynnar det ut i denna form: ”Bara de [obildade icke-filosofer] som inte inser hur pinsam objektivismen är, envisas med att argumentera för den”. Detta är alltså inget annat än ett sofistikerat ”poisoning the well”-argument.

Observera också att Leiter påpekar att dessa sympatiska filosofer är i minoritet. Detta är sant och knappast en hemlighet. Men om så, varför då påpeka det? Troligtvis för att, återigen, antyda att popularitet bestämmer filosofiska sanningar.

Jag har tidigare observerat att ”välvillighetsprincipen” gäller, bland akademiska filosofer, för alla förutom Ayn Rand. (Se min artikel ”Intellektuell altruism”.) Professor Leiters usla argumentation för att förneka, avfärda och förlöjliga Ayn Rand, är ytterligare ett exempel på det.

Ändamålet helgar medlen, när det kommer till att avfärda Ayn Rand.

Nog om det negativa. Låt oss nu istället se det positiva. Det är verkligen inte varje dag man läser goda nyheter. Jag vill påstå att denna artikel är i sig en god nyhet. Den här typen av artiklar är nämligen en av många indikationer på att objektivismen håller på att bli en del av ”mainstream”.

Alla dessa indikationer ger faktiskt visst fog för John Allisons enorma optimism:

Despite the current bleak state of capitalism, he’s also optimistic about the future.

“In some ways, Ayn Rand filled in the ideas of Aristotle. It’s a whopping competitive advantage,” he says. “I personally believe objectivism will be the dominant philosophy in this country in 25 years.”

Är detta möjligt? Ja, jag tror det. Om det blir möjligt, då beror det på sådana som John Allison. Genom att tillämpa objektivismen i sitt liv och i sitt affärsliv, har han och BB&T, blivit väldigt framgångsrika:

Although BB&T has had problems during the financial crisis, it has outperformed its peers and remained profitable. After the government stress-tested major banks’ balance sheets in May, BB&T wasn’t required to raise additional capital.

“The philosophy has clearly been a competitive advantage,” Mr. Allison says.

Sådana som John Allison visar att man inte måste vara en intellektuell aktivist om man vill hjälpa till att förändra världen till det bättre. Ha därför aldrig dåligt samvete för att ni väljer bort just intellektuell aktivism. Se istället på John Allison som ett inspirerande exempel.

Om ni vill hjälpa till att sprida bättre idéer, se då till att tillämpa objektivismen i era egna liv. Genom att leva själviska och rationella liv kan ni, som John Allison, bli levande reklampelare för objektivismen. Detta vare sig ni jobbar som spärrvakter, industriarbetare, vaktmästare, civilingenjörer, bibliotekarier, lärare eller reklamare.

Passionslösa slavar

Ur How to Win Every Argument: The Use and Abuse of Logic av Madsen Pirie:

Sentimens is a clever fallacy. Its idiotic claim, that emotion is a better guide, is most alluring to an intelligent audience. Intelligent people are often afraid of being thought rather cold because they use reason so much. They do not want to appear to be emotionally deficient, and are easy prey to a speaker who assures them that they are just as sensitive, loving and compassionate as the next person, who is also a bit of a bore. This permits them the delusion that they are welcome into the common fold, instead of remaining aloof from it. They happily abandon reason as the price of their admission ticket to the human race. (s 58.)

Att Madsen Pirie använder sig av detta exempel är faktiskt symptomatiskt för vår kultur. Det är faktiskt inget annat än ytterligare ett tragiskt exempel på altruismens inflytande. För att se detta kan vi undersöka citatet i termer av essenser.

I dagens kultur tror de flesta att moralens sfär är känslornas sfär, inte förnuftets. (Denna idé kommer framför allt ifrån David Hume.) I dagens kultur tror de flesta att moralens essens är att offra sig för andra, altruism.

Observera att förnuftet förknippas med ”kyla” medan hjärtat förknippas med ”värme”. Omoraliska människor utmärker sig som kalla och kalkylerande – de tänker med hjärnan. Moraliska människor utmärker sig däremot som varma och känslomässiga – de känner med hjärtat.

Kulturen sätter upp en falsk dikotomi mellan förnuft och känsla – mellan förnuft och den konventionella, altruistiska moralen. Därmed skapas en förväntan att de intelligenta, de tänkande och förnuftiga måste ge efter för kulturens moraliska krav på att de ska offra sig. Kulturen kräver av dem att de ska överge sitt förnuft, skämmas för sin intelligens, sitt tänkande, sin rationalitet.

(Eftersom många tänkare dessutom känner sig ensamma, eftersom så få delar deras intressen, känner många också att de måste ursäkta sin intelligens för att få vänner. Och som Ayn Rand har observerat i sin essä ”Altruism as Appeasement”, ser altruismen till att ge dem massor med rationaliseringar för att överge sitt eget omdöme för popularitetens skull.)

Den vanliga utvägen många intelligenta, tänkande människor tar är således att de börjar ge efter för allt och alla; de börjar be om ursäkt för sin intelligens. Som en logisk följd av detta, börjar de överge sina övertygelser och värden. Vad händer då med dem intelligentas känslor? Med deras aptit på livet? Deras passion?

Till skillnad från vad modern filosofi säger råder det ingen (nödvändig) konflikt eller motsättning mellan förnuftet, känslor och våra värden. Förnuftet är den fria viljans själsförmögenhet. Vi väljer alla våra värden med förnuftet. Förnuftet är orsaken till våra värden och därmed våra känslor. Våra känslor, inklusive vår passion för livet, kommer av våra valda värden.

Så när man kräver av människor, vare sig man pratar om genier eller inte, att offra sitt förnuft för att bli en i ”gänget”, den ”medkännande mänskligheten”, då kräver man, i förlängningen, faktiskt att de offrar sin passion för livet. Inför detta tar altruismen ingen hänsyn; altruisterna har ingen empati.

(Tänk på att väldigt många i vår kultur delar uppfattningen att man inte ska göra sin plikt bara för att man vill det. Man ska göra sin plikt för att det är ens plikt – även om man inte har någon lust, även om det tar emot, även om det gör ont. Den filosof som ligger bakom denna perversion, Immanuel Kant, hade, tro det eller ej, fräckheten att påstå att denna moraliska plikt kommer från det ”rena” förnuftet: ett förnuft utan någon koppling till våra känslor, böjelser eller begär. Det vill säga ett förnuft utan någon koppling till våra självvalda värden. Var våra intelligenta tänkare än vänder sig för filosofisk vägledning, dvs David Hume eller Immanuel Kant eller någon av deras moderna arvtagare, finns det en sadist som rationaliserar deras lidande. Det finns bara ett undantag: Ayn Rand.)

Kom ihåg att det är de mest intelligenta, de förnuftigaste tänkarna, som ligger bakom alla mänskliga framsteg, som har gjort vår moderna vetenskapliga, industriella och teknologiska civilisation möjlig och som därför har skapat vår höga levnadsstandard. (Se Atlas Shrugged och Capitalism: A Treatise on Economics.) Således är en av de största orättvisorna att altruismen kräver att dessa människor ska bli passionslösa slavar för resten av mänskligheten. Likgiltiga slavar som ska fortsätta att offra sig och ge efter, även när deras likgiltighet övergår till smärta och lidande – som straff för deras intelligens, deras tänkande, deras förnuft.

Vem var Ayn Rand?

Henrik Unné har fått en väldigt bra artikel om Ayn Rand publicerad på Newsmill. Den heter ”Ayn Rand var kontroversiell” och börjar så här:

Just de senaste månaderna har det pågått politiska aktioner runtom USA, som kallas för ”Tea Parties”. Tusentals vanliga amerikanska medborgare träffas på offentliga platser för att protestera mot President Obamas nysocialistiska politik, och kallar sina möten för ”Tea Parties”, därför att den Amerikanska revolutionen, då amerikanerna kämpade för sin frihet, sattes igång med ett ”Tea Party” i staden Boston. Namnet ”Tea Parties” ska betona att dessa politiska möten handlar om att förespråka frihet.

Vid dessa möten kan man gång på gång se deltagare som bär på skyltar med texten ”Who is John Galt?”. Vad betyder dessa mystiska skyltar? De som har läst Ayn Rands roman Atlas Shrugged vet. Frågan ”Vem är John Galt?” var vad den romanen handlade om. John Galt var hjälten i Atlas Shrugged. Romanen var en hyllning till friheten, som besvarade frågan om vad en produktiv förnuftsmänniska, som dess´ hjälte John Galt, behövde för att frodas. Frågan ”Vem är John Galt?” är en ”inne grej” bland frihetsvänner i USA. Men vem var då Atlas Shruggeds författarinna, Ayn Rand?

Grattis Henrik!

The Harry Binswanger List

Nu kan du prova på The Harry Binswanger List helt gratis fram till den 20 augusti. Du kan även gratis läsa de senaste tre veckornas diskussioner. På The Harry Binswangers List är det alltid full aktivitet med intressanta diskussioner. På sistone har de diskuterat vilken betydelse kulturen har för det fundamentala valet att fokusera. Är det så att en rationell kultur hjälper dig att fokusera?

The Leonard Peikoff Show

Nu kan du som registrerad besökare på Ayn Rand-institutets hemsida lyssna på det första avsnittet av radioprogrammet The Leonard Peikoff Show som sändes för första gången 1995. Det skulle fortsätta sändas till 1999. Med tiden kommer fler inspelningar att bli tillgängliga på hemsidan.

Avsnittet handlar om själviskhet som en dygd. Som vanligt är Peikoff en fantastisk kommunikatör. Han visar inte bara betydelsen av filosofi i ditt eget liv, han ger också den intelligente, rationelle och ärlige lyssnaren goda skäl att på egen hand undersöka huruvida han har rätt i att själviskhet är en dygd.

Detta fick mig att tänka på en sak: Kanske är podcasting nästa steg för mig? Vi får se hur det blir med den saken.