Haiti, den fria ekonomins skyltfönster?

När jag debatterar på internet händer det alltid att socialister ska komma med bisarra En ding ding värld-påståenden. Ja, en del saker de häver ur sig är så absurda att man kan ibland tro att de inte vet att internet finns.

För ett tag sedan stötte jag exempelvis på några socialister som av någon outgrundlig anledning använde sig av Haiti som ett slagträd i debatten.

Det tycktes tro att om de bara de skriker “Haiti!” kommer jag börja darra av fasa och skämmas till tystnad. Men den enda inverkan deras tjat om Haiti hade var att jag blev nyfiken och började undra: Varför just Haiti?

Det är ju inte som att kapitalister brukar lyfta fram Haiti som något föredöme på samma sätt som socialister brukar framhålla fattiga skitländer som Kuba och Venezuela när de vill visa oss att “en annan värld är möjlig”. Och varför skulle vi?

Haiti är ett av världens ofriaste länder och ekonomier. På Haiti är den privata äganderätten, som ju är en väsentlig aspekt av kapitalismen, svagast i världen. Som ett av världens mest företagsfientliga länder är det ett av de sämsta länderna att göra affärer i. Föga överraskande plågas landet av omfattande korruption och svågerpolitik. Helt emot kapitalismens principer gynnar staten ett fåtal med privilegier på andras bekostnad. Det är alltså inte undra på att Haiti är den västra hemisfärens allra fattigaste land.

Haiti är alltså ett av världens minst kapitalistiska länder. Ändå är det Haiti som förvånansvärt många socialisterna vill skrämma oss med. Det är som om de på allvar trodde att Haiti är den fria ekonomins skyltfönster. I verkligheten är det ännu ett av étatismens många skräckexempel.

George Reisman—nu på svenska

Per-Olof Samuelsson (POS) är inte bara en fantastisk skribent, vass polemiker och auktoritet på Ayn Rands filosofi. Han är även en begåvad översättare. Det var hans översättning av Ayn Rands Kapitalismen: det okända idealet som förändrade mitt liv. Och jag vet att jag är inte ensam när jag säger att POS är tveklöst och med stor marginal den överlägset bästa översättaren av Ayn Rand till svenska.

Men som om detta inte vore nog har POS dessutom översatt artiklar av den lysande ekonomen George Reisman:

  • Den giftiga miljörörelsen: “Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.”
  • Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin: “Det faktum att vinster är en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete, och också det faktum att deras arbete består i att tillhandahålla styrande och vägledande intelligens på produktionsprocessens högsta nivå, föranleder en radikal omtolkning av läran om arbetarnas rätt till hela produkten. Nämligen att denna rätt tillgodoses när först hela produkten och sedan hela värdet av produkten kommer i företagarnas och kapitalisternas besittning (vilket förstås är precis vad som händer dagligen i en marknadsekonomi). För de, inte löntagarna, är de som i en grundläggande mening producerar produkterna.”
  • Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär: “Vad Mises identifierade var att privat ägande till produktionsmedlen existerade bara till namnet under nazisterna och att ägandet av produktionsmedlen i allt väsentligt låg hos den tyska staten. För det var den tyska staten och inte de nominella privata ägarna som utövade alla ägandets väsentliga maktbefogenheter: den, och inte de nominella privata ägarna, bestämde vad som skulle produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och till vem det skulle distribueras, likaväl som vilka priser som skulle tas ut och vilka löner som skulle betalas, och vilka utdelningar eller andra inkomster de nominella privata ägarna skulle tillåtas erhålla. De påstådda privata ägarnas ställning, visade Mises, reducerades väsentligen till att vara hantlangare åt staten.”
  • Kapitalismens välvilliga natur: “Som Mises har visat verkar i en marknadsekonomi, vilket naturligtvis är vad kapitalismen är, privat ägande av produktionsmedlen till allas gagn, icke-ägarnas lika väl som ägarnas. Icke-ägarna drar nytta av de produktionsmedel som ägs av andra. De drar denna nytta i den mån som och när de köper dessa produktionsmedels produkter. För att dra nytta av General Motors fabriker och utrustning, eller av Exxons oljefält, oljeledningar och raffinaderier, behöver jag inte äga aktier eller obligationer i dessa företag. Jag behöver bara vara i en ställning där jag kan köpa en bil, eller bensin, eller vad det vara må, som de producerar.”
  • De en procenten och de nittionio: “Vad de protesterande inte inser är att de 1 procentens rikedom tillhandahåller de 99 procentens levnadsstandard.”

Ni hittar dessa och andra översatta artiklar på POSs “George Reisman på svenska”.

Jag vill faktiskt påstå att självstudier i George Reismans verk är, tillsammans med Ayn Rand, en förutsättning för att effektivt kunna argumentera för kapitalismen som det moraliska idealet. Så är ni obekanta med Reisman då har ni mycket att ta igen. Och tack vare Per-Olof Samuelsson kan du nu läsa många av hans viktigaste artiklar på svenska!

Total förvirring om total frihet

I helgen blev jag lite ställd av ett underligt resonemang. Jag gav svar på tal men var inte nöjd med min insats. Men nu när jag har haft ett par dagar att tänka igenom det hela vet jag äntligen vad all hullabaloo handlade om.

Det började med att vi diskuterade huruvida majoriteten har rätt att förbjuda individen att handla alkohol från konkurrenter till Systembolaget, det statliga tvångsmonopolet. I demokratier är det majoriteten som bestämmer. Majoriteten har enligt mig inte någon rätt att inskränka individens frihet alls. Jag motsätter mig “demokrati” då det leder till majoritetens tyranni. För mig gör det ingen skillnad om det är en diktator eller en majoritet som inskränker min frihet. Det är lika illa vilket som.

Min meningsmotståndare ville nu få det till att om man är emot “demokratiska beslut” är man likaså emot lag och ordning. Detta är naturligtvis ett falskt alternativ. Det första tillägget till USAs författning säger som bekant att staten inte får stifta lagar som inskränker yttrandefriheten. Jag vill bara gå ett steg längre med ett tillägg som säger att staten inte får stifta lagar som inskränker individens frihet. Jag är alltså bara emot “demokratiska beslut” som kränker individens rätt till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka.

Det är fantasilöst att tro att valet står mellan majoritetens oinskränkta makt över individen eller anarki. Men detta är, av allt att döma, vad min meningsmotståndare tror. För nu började han envisas med att “total frihet” är omöjligt. (För honom och hans likar är den “totala frihetens” omöjlighet en rationalisering för majoritetens tyranni.)

Och det var nu jag blev förbryllad. På vad sätt är “total frihet” omöjligt? Idén tycks vara att så fort förbjuder någonting alls, vad som helst, inskränks friheten. Då ville jag göra gällande att total frihet som princip förutsätter att man inte kränker den överordnade principen om individens rättigheter. Men jag klandrar honom inte för att han inte kunde eller ville köpa detta. Min förklaring var ganska kompakt.

Men det allra sista han yppade skulle dock senare visa sig vara avgörande. Det han sade var att allt vi gör inskränker andras frihet. Detta stämmer möjligen om man är en psykopat (som inte kan “låta bli” att våldföra sig på andra), men huruvida han är en eller inte lät jag stå för honom. Det var nu han började cirkla tillbaka till det här med “total frihet”. Och jag gav upp.

Men jag slutade inte tänka på vår diskussion. Och ett par dagar senare slog det mig varför jag blev slagen av detta. Vad jag insåg är att han och hans likar inte vet vad frihet är. Därav total förvirring om total frihet. Detta blir uppenbart så fort man funderar på saken.

Vad är frihet? I ett politiskt sammanhang definieras frihet som frånvaron av fysiskt tvång. Att tvinga är att använda sig av eller hota med fysiskt angreppsvåld. Så frihet är därför ytterst frånvaron av fysiskt angreppsvåld. Att förbjuda angreppsvåld är att förbjuda inskränkningar av friheten. Att förbjuda angreppsvåld inskränker inte friheten utan förverkligar den. Total frihet råder vid ett totalt förbud mot angreppsvåld. Sådan total frihet är inte bara möjligt utan också önskvärt.

Miljöpartiets motstånd till kärnkraft bygger på irrationell rädsla, inte fakta

Årets politiska självmål kommer nog Miljöpartiets Per Bolund att stå för. Se själva:

För att motivera detta påstående hänvisar Bolund till en artikel i NyTeknik. Artikeln berättar om hur kärnkraftverket i Fukushima slogs sönder av tsunamin som dödade 20 000 människor. NyTeknik: “De flesta dödsfallen orsakades av tsunamin. Några få omkom av själva jordbävningen. Kärnkraftshaveriet bedöms inte ha lett till några dödsfall.” (Min betoning.)

NyTeknik citerar också en expert som säger att: “Vi har inte sett några direkta negativa hälsoeffekter som kan härledas till strålning. Bedömningen totalt är att det är osannolikt att några framtida strålningsassocierade hälsoeffekter kommer att kunna upptäckas statistiskt, säger Unscear-ledamoten Eva Forssell-Aronsson vid Göteborgs universitet.”

Fakta visar, tvärtemot vad Per Bolund insinuerar, att även under de allra värsta och mest osannolika scenarier är kärnkraften extremt säker.

Fukushima var en naturkatastrof, inte en kärnkraftskatastrof. Men Bolund är livrädd för den säkra kärnkraften, inte den osäkra naturen. Vad är ett annat ord för en extrem irrationell rädsla? Fobi.

Miljörörelsen är religiös, inte vetenskaplig. Det är därför miljörörelsen har en lång historia av att överdriva eller hitta på olika miljöhot. Det är därför miljörörelsen har gjort den ena felaktiga domedagsförutsägelsen efter den andra. I 50 år har de skrämt med halvsanningar och lögner. Enligt deras sekulära religion, ekologismen, måste vi offra oss och vår livsbefrämjande industricivilisation för att blidka naturen som annars straffar oss för vårt syndiga leverne.

Sveriges energipolitik bör bygga på fakta och logik, inte Miljöpartiets religiösa kärnkraftsfobi.

“Islamofobi” är en smädelse

Sverigedemokraternas Richard Jomshof sade att islam är en “avskyvärd ideologi och religion”. Eftersom detta är ett oförlåtligt “tankebrott” blev reaktionerna häftiga. Detta uttalande var “fullständigt omdömeslöst”, “direkt stötande”, “avskyvärt”, och så vidare.

Några kommenterar var mer verklighetsfrånvända än vanligt. Morgan Johansson sade att SD “hotar religionsfriheten”. Tobias Billström antydde att religionsfriheten inte ger någon rätten att tycka och känna vad de vill om “en hel religion” som islam.

En del betraktelser var däremot bara ogenomtänkta. Maria Hildas, ordförande för S-föreningen för jämställdhet, menade att Jomshofs olustiga känslor för islam är så pass allvarliga att det borde få alla “demokrater att reagera”. Betyder detta att vissa tankar och känslor inte hör hemma i en demokrati?

Somliga använder ord som de inte vet vad de betyder. De har hört ordet någon gång och bara känner att det är något som hör hemma i detta sammanhang. Så de upprepar det och hoppas på det bästa. Annie Lööf sade till exempel att SD “hymlar inte ens med sin islamofobi”. Réka Tolnai var inne på samma spår: “Att kalla islam för en ‘avskyvärd religion’ är islamofobi. Finns ingen befogad eller rimlig del i det uttalandet överhuvudtaget”.

Det finns så mycket som är så irrationellt med dessa reaktioner på Jomshofs kommentar att det är svårt att veta var man ska börja.

“Islamofobi” är vad filosofen Ayn Rand kallade för ett “anti-begrepp”. Ett anti-begrepp bildas när man medvetet klumpar ihop vitt skilda saker på grund av ytliga likheter. Målet är att tillintetgöra viktiga begreppsliga distinktioner.

Det sägs att “islamofobi” bara handlar om hat och fördomsfullhet mot islam och muslimer. Men ser vi på vilka som brännmärkts som “islamofober” ser vi att det syftar på alla islamkritiker; fördomsfulla och fördomsfria. Sam Harris har till exempel smädats som “islamofob”.

Som begrepp blandar “islamofobi” ihop irrationella fördomar mot islam och muslimer med en rationell analys och utvärdering av islam. Begreppet används alltså för att misskreditera och tysta kritiska röster som fördomsfulla eller värre. “Islamofob” är ett ogiltigt begrepp som inte hör hemma i en rationell debatt.

Ja, man kan och bör göra skillnad på islam och islamism. Man kan vara muslim utan att önska sig en islamisk teokrati. Men islam och islamism hänger ihop. Islamism är den politiska tillämpningen av islam. Det är namnet på en politisk ideologi som säger att samhället ska bygga på islam. Islamister vill ha en islamisk stat.

Så hur kan man säga att islamism är ett problem, men inte islam? Och om det nu inte finns några fel och brister i islam, vad är då bekymmersamt med islamisternas fromma önskan att samhället underkastar sig till Allahs vilja? Du är väl inte “islamofob”?

Vad är fel med hat? Känslor som sådana är varken sanna eller falska eller bra eller dåliga. De kan däremot vara befogade eller inte. Men i debatten antyds det att det finns inga skäl för att ogilla islam. Notera hur Réka Tolnai formulerar sig: “Sverigedemokraterna normaliserar hat mot islam under bästa sändningstid och tittarna fick bara se på”. Hon får det till att framstå som att hatet är ett ont i sig.

Varför kan man inte hata islam? Vad är det som gör det omöjligt för rationella och fördomsfria människor att hysa motvilja gentemot islam? Är det så att att man oavsett fakta och logik måste uppskatta islam? Måste man anse att islam är en älskvärd religion för att slippa helt grundlösa anklagelser om att lida av en ogrundad rädsla för islam?

Det finns ingen brist på verser som används av muslimer, islamister och jihadister för att rättfärdiga förtryck och terror. Jag vill att vi ska “normalisera” hatet mot alla totalitära ideologier—och religioner. Så i den mån islam som religion kommer med totalitära implikationer kan jag inte se varför den ska besparas min befogade avsky.

Religioner ska inte dömas efter vad troende gör och troende ska inte dömas efter vad religionen säger. De flesta troende är ofta vettigare och trevligare än deras religion. Som alla andra troende bör muslimer dömas som individer utifrån deras egna uttalanden och handlingar, inte utifrån vad islam säger.

Dagens citat

“I will add that the man who never looks into a newspaper is better informed than he who reads them; inasmuch as he who knows nothing is nearer to truth than he whose mind is filled with falsehoods & errors”.

— Thomas Jefferson

Kapitalismen gjorde arbetsplatserna säkrare, inte arbetarrörelsens kamp

För ett tag sedan uppmärksammade förträffliga HumanProgress.org om att de amerikanska arbetsplatserna aldrig varit säkrare. 1913 dog 61 av 100 000 arbetare på jobbet. 2014 dog endast 3 per 100 000. Det är en nedgång på 95%. Vad förklarar nedgången? Marian L. Tupy skriver:

Labor union activism, including strikes and protests, has been traditionally credited with making the workplace safer. But, improving working conditions cannot be divorced from the overall improvement in the standard of living. The massive economic expansion in the second half of the 19th century, in particular, tightened the labor market and workers started to gravitate toward more generous employers. It was only after a certain critical mass of workers achieved more tolerable working conditions that more general workplace regulations became imaginable and, more importantly, affordable.

Ja, att ekonomiska framsteg gör säkrare arbetsplatser möjliga. Men Tupy antyder att kausaliteten är att när ekonomin växer blir arbetsmarknaden “stram” och den ökade konkurrensen tvingar affärsmän att locka med “generösare” villkor. Men beroende på hur detta tolkas är detta en halvsanning.

Ja, konkurrensen om arbetare gör att arbetsköpare måste locka med högre löner, bättre förmåner, tryggare och trevligare arbetsplatser. Men Tupys oförsiktiga formuleringar kan ju tolkas som att det är den högre levnadsstandard som kommer först, varför människor kan konsumera mera, ekonomin växer och att konkurrensen om den begränsade arbetskraften ökar. Tupys sätt att formulera sig gör det verkliga orsakssambandet oklart. Tupys formuleringar kan ge en det felaktiga intrycket att det är konsumtion som driver ekonomin, inte produktion. Därför vill jag här lägga till väsentliga fakta.

Vår levnadsstandard bestäms av våra reallöner (lönen mätt i förhållande till mängden varor och tjänster som kan köpas dvs köpkraften) och våra reallöner bestäms av produktiviteten. Ju högre produktivitet, desto högre reallöner.

Det var affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjde arbetarnas produktivitet och reallöner. I början var produktiviteten så låg att arbetarna behövde jobba 50, 60, 70 timmar i veckan för att försörja sig och sin familj. Men allteftersom reallönerna steg var köpkraften lika hög efter 60 timmar som den brukade vara vid 70 timmar. Och senare var den lika hög efter 50 timmar som vid 60. Och så vidare.

Så många arbetare hade nu råd att gå ned i arbetstid. De hade råd att gå ned i arbetstid och nominell lön (mätt i kronor och öron) eftersom deras reala lön (mätt i varor och tjänster) förblev densamma eller högre. Du behöver knappast tvinga affärsmän att minska sina lönekostnader genom att låta arbetare jobba färre timmar men ändå producera lika mycket eller mer än tidigare. Vinstintresset räcker. Så arbetstimmarna började gå ned i slutet av 1800-talet. Den vanlige amerikanen jobbar år 2020 ca 1300 färre timmar än år 1870!

Och denna trend som alltså inleddes innan arbetarrörelsen fick något inflytande har fortsatt oavsett ländernas lagstiftning. Det beror på att det inte är lagstiftningen som är avgörande, utan produktiviteten. Det är därför de länder som har sett sin produktivitet stiga mest, de allra rikaste länderna, som också har sett de största arbetstidsförkortningarna. Lågproduktiva, fattiga länder ser sin arbetstid stå stilla eller till och med öka.

Samma vinstintresse som driver affärsmän att locka med färre arbetstimmar får dem också att göra arbetsplatser tryggare och trevligare. Åtgärder som gör arbetsplatserna tryggare och trevligare brukar nämligen ofta betala sig själva. Trygga och trevliga arbetsplatser är ju attraktivare varför man kan locka folk att jobba för en med lägre löner än vad som hade krävts om arbetsplatserna var otrygga och otrevliga. Det är ju därför farliga och smutsiga jobb betalar mer. De allra flesta föredrar att jobba på ett tryggt och trevligt kontor för en lägre nominell lön än, säg, i ett farligt och smutsigt avlopp för en högre nominell lön. Och de allra flesta har sedan länge råd att välja bort en högre nominell lön vår rekordhöga produktivitet har resulterat i rekordhöga reallöner.

Det är vår höga produktivitet som har gjort trygga och trevliga arbetsplatser ekonomiskt gångbara. Utan vår höga produktivitet hade lagar som tvingar fram förbättringar också tvingat fram lägre löner eller arbetslöshet. Det finns många sätt vi kan se detta. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar ned arbetstiden från 40 timmar i veckan till 30 får man lägre löner eller högre arbetslöshet eller både och. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar fram kostsamma förbättringar på arbetsplatser måste det också resultera i lägre löner eller arbetslöshet.

Det enda som markant och varaktigt lyfter produktiviteten—och därmed massornas levnadsstandard—är kapital och teknologi. Arbetarrörelsen kan “kämpa” med strejker och lagar. Men verkligheten är att inga strejker och lagar i världen kan trolla fram kapital och teknologi. Tvärtom har arbetarrörelsens strejker och lagar endast bidragit till att hålla nere produktiviteten och därmed också massornas levnadsstandard.

Det är kapitalismens välgörande marknadskrafter—utbud och efterfråga, vinstintresset, konkurrens—som har gjort våra arbetsplatser tryggare och trevligare än någonsin. Och det som har gjort detta ekonomiskt gångbart är affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjer massornas produktivitet, inte arbetarrörelsens kamp.

“Marknadsliberal klimatpolitik”: att straffbeskatta oskyldiga individer

Finns det en liberal “klimatpolitik”? Nej. För statens jobb är att skydda individens frihet, inte kontrollera vädret. Ändå finns det “marknadsliberaler” som vill motivera en statlig klimatpolitik som går ut på att beskatta individen för hennes koldioxidutsläpp.

Deras ursäkt för att göra så är att det finns en liberal princip som säger att den som förorenar betalar för skadan. Och på ytan låter detta rimligt. Men tar vi en närmare titt ser vi att detta resonemang inte håller.

Ja, man kan säga att det är en liberal princip att om du kan bevisa inför en domstol att du eller din egendom har skadats av föroreningar orsakade av en individ eller individer i samverkan då kan och bör du ersättas ekonomiskt för detta av de skyldiga. Men det är finns ingen liberal princip som säger att staten straffbeskattar oskyldiga individer för obevisade skador.

Jag tror inte att det går att bevisa att någon enskild individs koldioxid på 5 till 20 ton per år har skadat någon annan eller deras egendom. Jag tror inte heller att man kan hitta några individer i samverkan (företag) vars koldioxidutsläpp har skadat någon eller något.

Så på vilka grunder kan man då motivera statliga “priser” eller skatter för att tvinga individer att “bära kostnaderna” för deras föroreningar istället för att “vältra över” dem på andra?

Är “klimatförändringarna” en sådan skada som enskilda individer ska straffas för? Nej. Ingen individ kan ju rimligen hållas ansvarig för “klimatförändringarna” och rättfärdigar därför inga “marknadsliberala” klimatskatter eller liknande.

Om Sveriges samlade koldioxidutsläpp på 50 miljoner ton inte gör någon skillnad för att hejda “klimatkatastrofen” följer det att individens koldioxidutsläpp på 5 eller 20 ton gör ännu mindre skillnad. (Och vi vet att Sveriges samlade koldioxidutsläpp varken gör till eller från för även om Sveriges koldioxidutsläpp gick till noll skulle det ändå inte räcka. Det är ju mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp som måste minska med minst 80% för att bromsa “klimatförändringarna”. Därför pratar alarmisterna om globala klimatavtal och liknande.)

Att trots allt detta insistera på att staten ska straffbeskatta individer—för skador som de omöjligen kan orsaka—på grund av mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp är lika rimligt som att, säg, straffa män för männens samlade bidrag till brottsstatistiken. Att straffa den enskilde för gruppens samlade synder går möjligen att motivera på kollektivistiska grunder, men omöjligen på individualistiska.

Musikens BNP vs. musikaliskt välbefinnande

Även om bruttonationalprodukten (BNP) har sina brister tycker jag samtidigt att kritiken mot densamma ofta är obefogad. Med det sagt kommer ekonomen Mark J Perry här med en för omväxlingsskull bra poäng beträffande BNPs svagheter:

The abundance of low-cost (almost free) music also illustrates one of the shortcomings of GDP accounting when it comes to measuring our economic well-being or standard of living. Americans’ “music well-being” is clearly at an all-time high for the reasons discussed above. But according to official GDP statistics that include retail music sales, the nation’s “music well-being” today (measured by $12.2 billion in sales) is about half of what it was in 1999 when music sales were $23 billion (in 2020 dollars)! According to official GDP accounting, the “Golden Age of Music” was back in 1999 during the era of CDs, when it’s obvious that we’re experiencing the most miraculous music renaissance in history that isn’t remotely being captured by national income accounting. 

Läs hela inlägget här.

En reflektion på den konservativa människosynen

Vad är konservatism? Om vi med konservatism menar en inställning till samhällsförändringar då är dess värde villkorad. Huruvida det är bra eller dåligt att bevara något i samhället beror ju på vad man vill bevara och varför. Att vilja bevara vår högteknologiska industricivilisation är rationellt. Att vilja bevara barbariska medeltida religiösa traditioner är irrationellt.

Men om vi med konservatism istället menar den ideologi som började med Edmund Burkes reflektioner om den franska revolutionen då beror dess värde på ideologins natur. Och enligt Simon Westberg, Ebba Buschs talskrivare och författare till en kommande bok om konservatismen, är det den kristna människosynen som utgör konservatismens essens. Om så, vad följer då? Hur ska vi då förstå och utvärdera konservatismen?

Enligt kristendomen är människan ofullkomlig. Hon föds med fel och brister. Hon är svag och syndig. Hennes förnuft går inte att lita på. Det är människans ofullkomlighet som gör henne ovärdig att leva under socialismen. Människans ofullkomlighet gör att vi inte kan lita på ekonomiska diktatorer. Så hon förtjänar inte bättre än att leva i frihet. Det är därför som konservativa vänder sig emot socialismen som de ser som ett uttryck för en “övertro” på förnuftet. Det är därför som konservativa accepterar kapitalismen, ofta utan större entusiasm. (Vore människan perfekt, fri från synd, då skulle socialismen ha en chans.)

Det är lätt att se den kristna människosynen som motsatsen till Upplysningstidens upplyftande dito. Upplysningstidens människosyn kommer av ett erkännande av det mänskliga förnuftets kraft och därmed en uppskattning av individen som en förnuftsvarelse. Konservatismens kristna människosyn är därför i förlängningen också oförenlig med en kultur som värderar förnuft, egoism, frihet samt dess välgörande produkter vetenskap, teknologi, industri, framsteg. Upplysningens livsbejakande produkter är på sätt och vis inget annat än en revolt mot och vederläggning av konservatismens kristna människosyn.

Ja, människor kan fela men det betyder inte att människonaturen är fel. Och jag skulle också hävda att människors fel och misstag bleknar jämfört med de enorma vetenskapliga, teknologiska, ekonomiska och sociala framsteg vi har bevittnat och haft glädje av sedan Edmund Burkes dagar. (För data se till exempel Stephen Pinkers Upplysning nu.)

Vad består förresten människors största fel och misstag av? De består uteslutande av avsteg från Upplysningstidens ideal. Det blodiga och totalitära 1900-talet var inte en produkt av Upplysningens idéer och värden utan av dess motpol. 1900-talets totalitära regimer, och världskrigen de startade, var som Leonard Peikoff och andra har dokumenterat ingående ett uttryck för irrationalism och mysticism, inte förnuft; altruism, inte egoism; kollektivism, inte individualism; étatism, inte kapitalism. Sedan får man inte glömma att en av den franska revolutionens filosofiske fäder var Rousseau som ju förespråkade känslornas överordnade ställning gentemot förnuftet och kollektivets överordnade ställning gentemot individen.

I termer av väsentligheter är den konservativa ideologin i konflikt med kapitalismen och dess filosofiska fundament: förnuft, egoism, individens frihet. Ja, det finns många konservativa som är ganska rationella och sympatiska, som man bör studera och kan lära sig av. Och jämfört med nästan alla inom “vänstern” framstår många konservativa ofta som det sunda förnuftets företrädare. Men detta förändrar inte konservatismens väsen eller min negativa utvärdering av den.