Ekonomisk jämlikhet under kapitalism

Ekonomisk jämlikhet är inget ideal. Men nu råkar det bara vara som så att den ekonomiska ojämlikheten faktiskt tenderar att minska under kapitalismen, inte öka. Detta blir nog enklare att se om man påminner sig om att välstånd är saker dvs varor och tjänster, inte pengar. (Pengarnas värde hänger på att det finns välstånd att köpa—utan välstånd att köpa och sälja blir pengarna värdelösa.)

Under kapitalismen tjänar affärsmän vinstintresset bäst genom att ägna sig åt massproduktion för massorna. Det är där de riktigt stora pengarna finns att tjäna. Fråga bara Henry Ford eller Bill Gates eller Steve Jobs eller Jeff Bezos eller. . .

Ja, i monetära termer leder massproduktion åt massorna till stora inkomst- och förmögenhetsskillnader. Men i reala termer dvs i termer av välstånd dvs i termer av varor och tjänster innebär samma utveckling att massorna kan köpa mer, fler och bättre varor och tjänster. I reala termer betyder detta att skillnaderna mellan fattiga och rika minskar, inte ökar. Ludwig von Mises uttryckte det nog bäst:

Today, in the capitalist countries, there is relatively little difference between the basic life of the so-called higher and lower classes; both have food, clothing, and shelter. But in the eighteenth century and earlier, the difference between the man of the middle class and the man of the lower class was that the man of the middle class had shoes and the man of the lower class did not have shoes. In the United States today the difference between a rich man and a poor man means very often only the difference between a Cadillac and a Chevrolet. The Chevrolet may be bought secondhand, but basically it renders the same services to its owner: he, too, can drive from one point to another. More than fifty percent of the people in the United States are living in houses and apartments they own themselves. (Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow, 1959.)

Som en del av processen mot mer real jämlikhet har vi det faktum att under kapitalism tenderar gårdagens lyxvaror att bli dagens nödvändigheter. Se t ex denna graf:

Screenshot 2019-08-05 at 16.04.23.png

Det som driver denna trevliga utveckling framåt är den monetära ojämlikheten. Dels måste det finnas monetär ojämlikhet för att det överhuvudtaget ska finnas ekonomiska incitament att producera. Och ju större monetär ojämlikhet, desto större incitament. Låt mig på denna punkt citera von Mises:

Only because inequality of wealth is possible in our social order, only because it stimulates everyone to produce as much as he can and at the lowest cost, does mankind today have at its disposal the total annual wealth now available for consumption. Were this incentive to be destroyed, productivity would be so greatly reduced that the portion that an equal distribution would allot to each individual would be far less than what even the poorest receives today. (Liberalism: In the Classical Tradition, 1927.)

Det måste dessutom finnas några riktigt rika som har råd att köpa de nya lyxvarorna. I den mån de gör detta blir det sakta men säkert också ekonomiskt gångbart att börja massproducera desamma för massorna. Här är, återigen, von Mises:

Many things that seem to us necessities today were once considered as luxuries. When, in the Middle Ages, an aristocratic Byzantine lady who had married a Venetian doge made use of a golden implement, which could be called the forerunner of the fork as we know it today, instead of her fingers, in eating her meals, the Venetians looked on this as a godless luxury, and they thought it only just when the lady was stricken with a dreadful disease; this must be, they supposed, the well-merited punishment of God for such unnatural extravagance. Two or three generations ago even in England an indoor bathroom was considered a luxury; today the home of every English worker of the better type contains one. Thirty-five years ago there were no automobiles; twenty years ago the possession of such a vehicle was the sign of a particularly luxurious mode of living; today in the United States even the worker has his Ford. This is the course of economic history. The luxury of today is the necessity of tomorrow. Every advance first comes into being as the luxury of a few rich people, only to become, after a time, the indispensable necessity taken for granted by everyone. Luxury consumption provides industry with the stimulus to discover and introduce new, things. It is one of the dynamic factors in our economy. To it we owe the progressive innovations by which the standard of living of all strata of the population has been gradually raised. (Ibid.)

Ja, under kapitalismen finns det ett stort pengargap mellan rika och fattiga. Men detta pengargap beror på att affärsmän ägnar sig åt massproduktion för massorna vilket alltså minskar välståndsgapet mellan rika och fattiga. Så funkar den ekonomiska ojämlikheten under kapitalismen. Knappast något att förlora någon sömn över, eller hur?

Auberon Hebert om anarkismen

För flera år sedan debatterade jag mot en libertarian/anarkist som insisterade på att Islands historia bevisar att vi minsann inte behöver någon stat dvs ett våldsmonopol för att kunna leva i ett (någorlunda) ett fritt och civiliserat samhälle.

Under anarkismens Island löste man problemen associerade med anarki genom att “istället” förlita sig på en institution som reglerade våldsutövande efter lagar. Man undvek alltså anarkismens problem genom att upprätta en . . . de facto stat.

Jag kom att tänka på denna gamla diskussion när jag häromdagen stötte på detta citat av den klassiske liberalen Auberon Hebert. I detta citat kritiserar anarkister som envisas med att säga att deras små, “privata” stater inte är stater:

It is not in reality anarchy or “no government.” When it destroys the central and regularly constituted government, and proposes to leave every group to make its own arrangements for the repression of ordinary crime, it merely decentralizes government to the furthest point, splintering it up into minute fragments of all sizes and shapes. As long as there is ordinary crime, as long as there are aggressions by one man upon the life and property of another man, and as long as the mass of men are resolved to defend life and property, there cannot be anarchy or no government.

By the necessity of things, we are obliged to choose between regularly constituted government, generally accepted by all citizens for the protection of the individual, and irregularly constituted government, irregularly accepted, and taking its shape just according to the pattern of each group. Neither in the one case nor in the other case is government got rid of. The more true anarchist, the man who actually gets rid of government, is Tolstoy, who preaches as Christ did, that we should bear all injuries without returning them. In that way, it is true, government can be got rid of—but then how many of us are prepared to follow Tolstoy?

There still remains, as anarchists might urge, another method of dealing with ordinary crimes. Under the theory of “no government,” the defense of person and property, and the punishment of crime might be left absolutely to the individual; and this method, like Tolstoy’s method, would be quite consistent with the true anarchistic theory. I have heard an able anarchist defend it on the ground that men would exercise force with more scrupulousness, when obliged to act in their own persons, than when acting through a judge and policeman. But here again how many of us on the one hand are prepared to judge and to act for ourselves as regards our own wrongs; or on the other hand to consent to the self-made appointment of those—who believe themselves to be injured by us—as our judges and executioners? To most of us such a system could be described only by the word—pandemonium.

Mitt i prick!

Jag stötte först på detta citat i Craig Biddles briljanta uppgörelse med libertarianismen, “Libertarianism vs. Radical Capitalism”.

Vilken skillnad en smula mer frihet kan göra

I USA råder det sedan länge en debatt om medelklassens tillstånd. Många hävdar att den amerikanska medelklassen krymper. Eftersom medelklassen började krympa (snabbare) under Reagan-åren så “bevisar” detta, enligt den étatistiska vänstern, att den liberala högerns “avregleringar” och “stora skattesänkningar för de rika” endast har berikat “den 1 procenten” på “de 99 procentens” bekostnad.

Det finns mycket som är helt fel med denna historiebeskrivning som jag inte kan eller vill gå in på här och nu. (För den som ändå vill veta, låt mig då i förbifarten påpeka att “de 99 procentens” höga levnadsstandard beror på “den 1 procentens” förmåga och vilja att skapa jobb och välstånd för massorna. För detaljer, läs ekonomen George Reismans redogörelse.)

Här och nu tänker jag istället ställa en enklare fråga: “Om den amerikanska medelklassen krymper, var har den då tagit vägen?” Det finns tre alternativ. Antingen har låginkomsthushållen antingen har blivit fler eller så har höginkomsthushållen blivit fler eller både och.

I flera år har ekonomen Mark J Perry samlat och presenterat omfattande statistik som entydigt visar att vad som har hänt med medelinkomsthushållen (eller “medelklassen”) sedan slutet av 1960-talet. Perry skriver:

Yes, the “middle-class is disappearing” as we hear all the time, but it’s because middle-income households in the US are gradually moving up to higher income groups, and not down into lower-income groups. In 1967, only 9% of US households (only 1 in 11) earned $100,000 or more (in 2017 dollars). In 2017, more than 1 in 4 US households (29.2%) were in that high-income category, a new record high. In other words, over the last half-century, the share of US households earning incomes of $100,000 or more (in 2017 dollars) has more than tripled! At the same time, the share of middle-income households earning $35,000 to $100,000 (in 2017 dollars) has decreased over time, from more than half of US households in 1967 (53.8%) to less than half (only 41.3%) in 2017. Likewise, the share of low-income households earning $35,000 or less (in 2017 dollars) has decreased from more than one-third of households in 1967 (37.2%) to below one-third of US households last year (29.5%), a near-record low.

Ja, medelklassen började kanske krympa (snabbare) under perioden efter 1980, men så vadå? Grupperna låg- och medelinkomsttagare krymper eftersom fler och fler istället ansluter sig till den växande gruppen höginkomsttagare!

I den mån perioden efter 1980 var en tid då USAs frihet ökade, om än bara marginellt, då visar statistiken på att det gjorde de flesta amerikanska hushåll rikare. En smula mer frihet kan visst göra en stor skillnad—till det bättre. Med något mer frihet kan kanske häften av de amerikanska hushållen snart att tillhöra “den övre medelklassen”?

Jag undrar hur ofattbart mycket rikare vi alla (inte bara amerikaner) skulle kunna bli om vi en dag helt kunde frigöra oss från blandekonomins (välfärdsstatens) kedjor och bördor. En inspirerande tanke.

Greta Thunberg et als omoraliska aktivism

Med Alexandria Ocasio-Cortez i spetsen, har den gröna vänstern i USA börjat argumentera för en ny omfattande våg av statliga kontroller. Namnet på denna nya våg av statliga tvångsingrepp är “the new green deal”. Här i Europa är det många som inspirerats av denna gröna totalitära retorik och som nu efterfrågar en motsvarande “new green deal”.

Men är egentligen “dealen” med “the green new deal”? I denna video argumenterar Alex Epstein, författaren till The Moral Case for Fossil Fuels, för att det är den nya gröna planen som utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten, inte eldningen av fossila bränslen:

Jag rekommenderar alla intellektuellt nyfikna att läsa Alex Epsteins bok The Moral Case for Fossil Fuels. Men som ett perfekt komplement till den boken vill jag också passa på att tipsa om två artiklar av min gamla kollega Keith Lockitch.

I “The Green New Deal: A War Against Energy (Part 1)”, går Keith Lockitch in på djupet och visar att energi är bokstavligen en fråga om liv och död. Statliga tvångsingrepp som stoppar oss från att producera energi kommer att tvinga fram en energifattigdom, som i sin tur att försämra människors livskvalitet och -kvantitet:

Yet even today, large numbers of people still suffer for lack of industrial-scale energy. About 1.5 billion people have no electric lighting, refrigeration, computer technology, electronic devices or medical equipment—no access to electricity at all.5

About 2.5 billion people—more than one-third of the world’s population—have no source of energy for heating or cooking other than biomass fuels such as wood or animal dung, and the resulting smoke from open fires is a leading cause of death in undeveloped countries.6 The World Health Organization estimates that about 1.6 million people die every year from respiratory diseases directly attributable to indoor air pollution—almost as many as die annually from AIDS.7

Similarly, for lack of freshwater and sewage infrastructure built and powered using industrial-scale energy, “over 1 billion people globally lack access to safe drinking-water supplies, while 2.6 billion lack adequate sanitation.” Consequently, “diseases related to unsafe water, sanitation and hygiene result in an estimated 1.7 million deaths every year.”8

And for lack of an adequate capacity for food production and distribution, chronic undernourishment affects more than 1 billion people.9 The result is that in parts of the world today—particularly in parts of Africa—life expectancy is under forty years. It hasn’t been that low in the industrialized world since the eighteenth century—and today, in industrialized countries life expectancy is closer to eighty years.10

Industrial-scale energy is an indispensable, life-saving value. It has completely transformed human life for the better in the industrialized world. And the benefits of industrial development will come to undeveloped countries only if they develop the infrastructure for the large-scale production and use of energy, as India and China are currently doing.

Med tanke på att människans matförsörjning till stor del hänger på tillgången till billig, riklig och pålitlig energi (något som än så länge endast fossila bränslen förser oss med), utgör Greta Thunberg et als kampanj mot fossila bränslen inget annat än en kampanj för att sannolikt döma miljarder människor till svält.

Låt detta sjunka in en stund.

Så länge som Greta Thunberg et al varken vet eller bryr sig om hur de på allvar ska ersätta fossila bränslen ser jag deras oförlåtligt oansvariga aktivism som omoralisk.

“The Green New Deal: A War Against Energy (Part 2)” Lockitch visar att miljörörelsen i princip motsätter sig alla former av energi, inte bara fossila bränslen vilket implicerar att ekologisterna inte försöker att skydda miljön för människan, utan från människan:

As most people see it, there is no inherent conflict between human prosperity and the environmentalist goal of “protecting the environment.” Indeed, most people would argue that protecting the environment is a prerequisite of human prosperity.

With respect to energy and climate, for instance, environmentalists are, in most people’s view, simply trying to secure human well-being by preventing large-scale climate change; they are trying to prevent a planetary catastrophe by finding safer ways to power our civilization.

People don’t see the environmentalist movement as intending to just cut off mankind’s access to energy (which truly would be a catastrophe) but to replace our current fuels with better alternatives—to avoid “dangerous anthropogenic interference with the climate system” by finding new ways of meeting man’s energy needs.22

Yet, nothing we’ve seen from the environmentalist movement shows any real interest in actually meeting man’s energy needs. What’s really driving the movement is a basic idea that has animated environmentalism since its inception: the idea that nature is to be protected from human “intrusion.”

Environmentalism is a broad social and political movement, with roots stretching back decades and with a diverse array of leaders, groups, institutions, and perspectives. But despite its diversity, it is, in essence, an intellectual movement animated by a particular ideology—by a set of philosophic premises that shape its actions and guide its ultimate direction.

Det är därför ekologister, och omoraliska aktivister som Greta Thunberg, är så likgiltiga inför all död och lidande som deras totalitära, gröna politik måste resultera i.

Jorden är . . . platt?

Nej, jorden är givetvis inte platt. Men nu när jag har er uppmärksamhet vill jag tipsa om en kort video som går igenom varför jorden omöjligen kan vara platt.

Det som gör videos som denna så bra är att den (oavsiktligen) konkretiserar en viktig metafysisk princip inom objektivismen, nämligen att världen är en förenad helhet. (Det finns en uppföljare till denna video som också är ganska underhållande. Faktum är att YouTube är full med videos som metodiskt vederlägger alla “argument” för att jorden är platt samt visar vilka observationer som bevisar att jorden är rund.)

Videon visar att om man går med på en motsägelse då kommer ganska snabbt att resultera i hundratals ytterligare motsägelser. Eftersom världen är en sammanhängande helhet går det inte att förneka en aspekt av verkligheten utan att det också krockar med alla andra aspekter av verkligheten.

Därför följer en annan viktig epistemologisk princip inom objektivismen, nämligen att vår kunskap måste vara en logiskt förenad helhet. Den epistemologiska implikationen är att objektiv kunskap kräver att vi jobbar på att integrera vår kunskap. (Integrera betyder att vi jobbar på att verifiera att det vi lär oss idag är logiskt förenligt med allt annat vi vet.)

Det som är så fascinerande med just de som tror att “jorden är platt” är att deras enskilt främsta “argument” är att jorden ser platt ut. Förutom att den inte alls ser platt ut (om man t ex tittar på båtar och andra objekt som försvinner från botten och uppåt när de går bortom horisonten) så är detta argument endast plausibelt (för ett ögonblick) om man ignorerar allt annat som direkt strider mot denna slutsats.

Exemplet med “jorden är platt” visar dels att observationer av verkligheten är inte alltid tillräckliga för att kunna dra logiska slutsatser. Nej, som detta sorgliga exempel visar förutsätter objektivt tänkande, dvs motsägelsefritt och verklighetsbaserat tänkande, att vi också integrerar (logiskt förenar) våra observationer med allt annat vi vet.

Vill du bli en bättre (rationell) tänkare? Då vill jag tipsa om följande material:

Icke-objektiv journalistik om “överkonsumtionsdagen”

Igår läste jag om “överkonsumtionsdagen” i Hufvudstadsbladet och på Svenska Yle. I artiklarna rapporterar journalister om att mänskligheten nu har förbrukat “årets naturresurser”. Så här skriver HBL: “På måndag infaller den ekologiska skuldens dag. Det är dagen då mänskligheten har använt upp så mycket naturresurser som vår planet klarar av att förnya på ett år. Resten av året lever vi så att säga på skuld”. Så här skriver de på Svenska Yle: “Idag är det världens överkonsumtionsdag. Det betyder att vi använt upp planetens resurser som borde ha räckt för hela året”.

I min artikel “Lögnen om ‘den ekologiska skuldens dag’” har jag redan förklarat varför allt detta bara är propaganda, inte vetenskap. Jag tänker inte upprepa mina argument här, men kortfattat så hänger allt pladder om “den ekologiska skuldens dag” på idén om människans “ekologiska fotavtryck”. Tvärtemot vad man skulle kunna tro, så är inte detta ett mått på hur många resurser vi faktiskt konsumerar årligen, utan ett teoretiskt mått på hur mycket land- och havsyta vi skulle behöva för att tillgodose vår årliga konsumtion om vi gör flera irrationella antaganden. Vilka irrationella antaganden? Läs min artikel.

Vad jag däremot vill kort uppmärksamma är HBLs och Svenska Yles icke-objektiva journalistik.

Objektiva journalister ska rapportera fakta, inte vinkla efter sina egna antaganden eller tolkningar. De ska återge sanningen, inte (ideologiska) slutsatser. Det är vad objektiv journalistik handlar om. Är detta vad HBL och Svenska Yle gör? Nej. De ägnar sig åt extremt icke-objektiv journalistik.

Icke-objektiv journalistik består oftast av vinklad rapportering. Vinklad rapportering innebär inte nödvändigtvis att journalisterna ljuger eller hittar på. En vinklad nyhetsartikel kan mycket väl rapportera sanningen. Men det är sällan hela sanningen. Eller också är det hela sanningen men rapporteringen är vilseledande.

Vinklad journalistik handlar mer om att utelämnar viktiga och relevanta fakta eller också, om man överhuvudtaget tar upp dem i rapporteringen, så gör man det på ett vilseledande sätt. Man kanske bara snabbt och slafsigt nämner avgörande uppgifter i förbifarten. Eller så kanske man slänger in dem allra längst sist i artikeln eftersom man vet att de flesta inte kommer att läsa de sista styckena.

Om man läser HBLs och Svenska Yles vinklade rapportering om “den ekologiska skuldens dag” är det lätt att se vad som helt utelämnas. Man ifrågasätter ingenting. Man ställer inga kritiska frågor. Inga kritiska röster får komma till tals. I HBL låter man istället Paula Lönnemo, en “självhushållare i Salo”, få svamla på helt obehindrat.

Det finns så många relevanta och viktiga fakta som journalisterna av någon anledning inte kunde eller ville ta upp. Inte ens snabbt och slafsigt i förbifarten eller i de allra sista styckena. (För exempel, se min artikel “Lögnen om ‘den ekologiska skuldens dag’”.)

Icke-objektiv journalistik består inte bara av vinklad rapporteringen. Den kan också bestå av att journalister rapporterar kontroversiella (abstrakta och/eller ideologiska) resonemang och slutsatser, som okontroversiella, självklara fakta. De rapporterar dem som om de vore på samma nivå som “Himlen är blå”.

Här är en analogi som förhoppningvis gör denna distinktion tydligare: Jag anser att det är objektivt sant att laissez-faire kapitalismen är det moraliska idealet. Men även om detta är sant, och att jag skulle kunna bevisa det, så vore det totalt icke-objektivt av mig att (som journalist) rapportera detta som om detta vore en okontroversiell, självklar sanning. Detta är en abstrakt slutsats som förutsätter en massa abstrakta premisser för att man överhuvudtaget ska ha en hum om vad detta betyder, än mindre kunna utvärdera den.

HBLs och Svenska Yles rapportering lider av samma problem då de är fulla kontroversiella, abstrakta premisser och slutsatser. Ändå presenteras de som om de vore okontroversiella, självklara sanningar. Inget är varken okontroversiellt eller självklart med påståenden som att “årets naturresurser är förbrukade” eller att “den globala konsumtionen har inte varit hållbar på 39 år”. Och journalisternas tafatta “förklaring” vad som ligger bakom en del av dessa kontroversiella påståenden, undermineras helt av alla frågor och fakta som utelämnas i deras (ideologiskt) vinklade rapportering. (För exempel, se återigen min artikel “Lögnen om ‘den ekologiska skuldens dag’”.)

Att HBL och Svenska Yle gick med på att publicera dessa artiklar säger rätt mycket om deras låga eller obefintliga krav på objektiv journalistik.