Avregleringens kraft: erfarenheterna av den amerikanska flygnäringen

I den intellektuella striden för laissez-faire kapitalism är det alltid bra att kunna poängtera att i den mån individen befrias från statliga tvångsingrepp som stoppar henne från att tänka kreativt samt att handla i enlighet med sitt rationella omdöme, blir det också möjligt att upptäcka det sanna och förverkliga det goda.

Mer konkret blir det möjligt för vinstdrivna affärsmän att koncentrera sin intelligens på att upptäcka och förverkliga nya och bättre varor och tjänster som förbättrar massornas liv och välbefinnande, till överkomliga priser.

Med anledning av att det är fyrtio år sedan den amerikanska flygnäringen delvis avreglerades är det också passligt att upplysa om hur mycket amerikanernas liv blev bättre som följd. CEIs Marc Scribner rapporterar:

Forty years ago today on October 24, 1978, President Jimmy Carter signed the Airline Deregulation Act into law. This bipartisan legislation led to the elimination of price controls and route-setting by the now-abolished Civil Aeronautics Board. Since then, U.S. airline passenger volumes have increased by 210 percent—from about 250 million in 1978 to 850 million in 2017—while average inflation-adjusted airfares have fallen by more than 40 percent. Formerly a luxury for the wealthy, air travel has become democratized so that nearly 90 percent Americans have flown in their lifetimes and nearly 50 percent last year.

Tack vare denna delvisa avreglering gick alltså flyget från en lyx för de få till en självklarhet för massorna. Med ännu mer frihet lär ännu fler av dagens lyx bli en självklarhet för morgondagens massor. Och notera att om detta är vad en delvis avreglering kunde åstadkomma, hur mycket bättre skulle då morgondagens flygresor inte kunna bli med en fullständig avreglering?

Den överskattade välgörenhetsstaten

Många, inte minst amerikaner, pekar ofta på de nordiska länderna som bevis för att omfördelningspolitik kan fixa “fattigdomen”. Då och då kan man t ex läsa icke-objektiva artiklar på Vox som argumenterar för att USA kan minska den absoluta fattigdomen genom att ta efter nordens omfördelningspolitik.

Men detta är ett ologiskt resonemang. I verkligheten är det så att före skatter och bidrag är det ungefär lika många eller möjligen något fler nordbor som skulle räknas som absolut “fattiga” med amerikanska mått. Och omfördelningspolitiken förändrar inte denna verklighet.

Det blir enklare att se varför om vi konkretiserar resonemanget: Säg att din granne jämt och ständigt tigger pengar. Om du inte ger honom pengar då skulle han ha mycket svårt med sina räkningar. Men om du ger honom välgörenhet, då kommer han att klara sig.

Är din granne mindre fattig efter din donation? Naturligtvis är han precis lika fattig. Det är därför han alltid kommer tillbaka när pengarna är slut för att tigga om mer. Det är ju för att han är fattig som han jämt och ständigt måste förlita sig på din välgörenhet!

För att avgöra om någon är ett fattigt välgörenhetsfall, då tittar man ju inte på hur lätt de har för att betala sina räkningar efter välgörenhet. Självfallet tittar man ju på hur svårt de har för att betala sina räkningar före eller utan välgörenhet. Så för att avgöra hur många fattiga välgörenhetsfall det finns då bör man alltså titta på inkomsten före skatter och bidrag, inte den “disponibla inkomsten” efter skatter och bidrag.

Så att de nordiska välgörenhetsstaterna möjligen skämmer bort sina fattiga välgörenhetsfall mer än den amerikanska välgörenhetsstaten skämmer bort sina, bevisar knappast att norden har färre fattiga välgörenhetsfall än USA.

På sin höjd bevisar detta endast att den statligt organiserade välgörenheten i norden är mer generös med andras pengar. Men vad är bra eller önskvärt med det? För de av oss som inte ser individen som statlig egendom—vars liv, tid och pengar står “samhället” fritt att disponera över—finns det inget bra eller önskvärt med denna påtvingade välgörenhet.

“Korporativistiska” Sverige?

När jag säger att vi som förespråkar riktig kapitalism dvs laissez-faire kapitalism, måste sluta låta anti-kapitalistiska kollektivister komma undan med att beskriva Europas och Nordens ekonomier som “socialistiska”, då får jag ibland höra att det kanske vore bättre att kalla våra ekonomier för “korporativistiska”. Jag delar inte den uppfattningen.

Vad är “korporativism”? Enligt Wikipedia är det en form av étatism:

Korporativism eller korporatism (av senlatinets corporativus, av latinets corporo ‘göra till kropp’, ytterst av corpus ‘kropp’) är en politisk, ekonomisk och social åskådning som betonar individens tillhörighet till socialt, ekonomiskt, yrkesmässigt, etniskt, nationellt, familjebaserat eller på annat sätt definierade samhällsgrupper. Den egna gruppens gemensamma intressen ska ligga till grund för alla beslut i olika frågor. Samhället ses som en organisk kropp, en helhet som de olika samhällsgrupperna (korporationer) utgör integrerade delar av.

Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell. Historiskt har korporativistiskt styre förespråkats av fascistiska rörelser genom deras ideologiska motstånd mot både individualism och egalitarism och istället betonas olikhet, symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende.

“Korporativism” är med andra ord “fascism”.

Om socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och därför i praktiken kontrolleras av staten, då är fascismens väsentliga karaktärsdrag att produktionsmedlen kontrolleras och därför i praktiken ägs av staten. Under fascism består privat egendom endast de jure, inte de facto. Egendom är alltså bara privat på pappret, inte i realiteten. I realiteten är det, precis som under socialism, staten som bestämmer.

Är då Sveriges ekonomi “korporativistisk” dvs fascistisk? Uppenbarligen inte.

När man bildar, definierar och tillämpar begrepp, då måste man identifiera det väsentliga karaktärsdraget som förklarar eller orsakar flest unika egenskaper. Ta t ex begreppet “människa”: ett rationellt djur. Detta är en bra definition eftersom det är människans förnuftsförmåga som förklarar eller orsakar flest egenskaper unika för oss människor: logiskt tänkande, begreppsligt tänkande, språk, vetenskap, teknologi, humor, konst, filosofi, osv.

Så när vi ska logiskt kategorisera en ekonomi som t ex Sveriges, då måste vi resonera på samma sätt. Och om vi gör det, då ser vi också att när produktionsmedlen ägs privat och kontrolleras av (mestadels fria) enskilda individer, då förklarar eller orsakar det flest egenskaper unika för en kapitalistisk ekonomi: avancerad arbetsdelning, fritt utbyte, vinstintresset, marknadspriser, konkurrens, massproduktion, hög och stigande levnadsstandard, osv.

Tittar vi på Sveriges blandekonomi, då ser vi också att dessa kapitalistiska inslag dominerar. Så med hänsyn till samtliga fakta är det klart varför Sveriges blandekonomi bör logiskt kategoriseras som en i grunden kapitalistisk ekonomi.

Om man ändå envisas med att kategorisera Europas och Nordens ekonomier som fascistiska, då måste man (om än oavsiktligt) släta över en fundamental skillnad mellan en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi som t ex Sverige och en genuint fascistisk ekonomi som t ex Nazityskland eller Fascistitalien: att staten kontrollerar ekonomin.

Med detta avses inte att staten, då och då och här och där, lägger näsan i blöt. Nej, med detta avses total statlig kontroll. Det är därför “privat ägande” av produktionsmedlen endast är en formell illusion—eller mer ärligt: en nominell lögn—under fascism.

Låt oss konkretisera skillnaden: Måste du, idag, vänta på statens order innan du får chansen att sköta ett företag? Nej, du kan välja att på eget initiativ starta och driva ditt eget företag. Om du på eget initiativ startar och driver eget, då börjar du knappast med att vänta på att staten ska ge dig order om vad du ska producera, hur du ska producera det, hur mycket du ska få producera, vilka du ska få anställa, vilka löner de ska ha, vilka priser du ska ta, och vad du ska göra med den eventuella vinsten. Det beror på att vi inte är statliga slavar under en fascistisk ekonomi.

Ja, olika statliga tvångsingrepp kan hämma oss. Men att bråka med och försöka jobba runt sådana tvångsingrepp är (upp till en viss kritisk punkt) inte detsamma som att slaviskt lyda under total statlig kontroll. Att betala skatter och följa rådande regelverk är inte detsamma som att tvingas underkasta sig statens femårsplan.

Om man i strid med verklighetens fakta ändå väljer att likställa en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi med “korporativism” eller fascism, då bidrar man inte bara till den anti-kapitalistiska mytbildningen, man antyder också, vare sig man vill det eller inte, att Venezuela borde överge socialismen och istället satsa på fascismen!

Vi som står för individualism och kapitalism har inte råd med sådant begreppsligt slarv.

Sluta bidra till socialisternas propaganda

För ett par veckor sedan såg jag en presentation av Gloria Álvarez, en “libertariansk” pratradiovärd och tv-personlighet från Guatemala som reser runt för att upplysa om socialismens totalitära och livsfientliga natur. I sin presentation gjorde hon en poäng som verkligen stack ut för mig. Vad hon förklarade var att många i Latinamerika ser på hur rikt Europa är. Framför allt ser de på de nordiska länderna som inspirerande föredömen.

 

Problemet är att många beskriver Europa och de nordiska länderna som exempel på “socialism”. Detta är problematiskt av åtminstone två skäl: 1. Det är fel. 2. Det hjälper socialisternas sak.

Socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och kontrolleras av staten. Således är ingen ekonomi i Europa är socialistisk. Nej, Europas ekonomier är så kallade blandekonomier. Det vill säga, i grunden kapitalistiska ekonomier där nästan alla produktionsmedel ägs och kontrolleras av privata individer som sköter dem på egna initiativ, om än stympade i varierande omfattning av skadliga statliga tvångsingrepp som skatter, subventioner, “bidrag”, offentlig skola, och så vidare.

Om vi envisas med att helt felaktigt beskriva Europas ekonomier som socialistiska, då ger vi socialisterna en oförtjänt intellektuell seger; en seger som de aldrig skulle vinna på egen hand. Än värre förser vi dem med inspiration. Vi underlättar för socialister, inte minst i Latinamerika, att utan att skamlöst förespråka kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Det får förödande konsekvenser. Det leder till fattigdom, svält och förtryck. För det senaste exemplet, kan vi med fasa studera utvecklingen i Venezuela.

Om vi fortsätter att stöda denna helt felaktiga verklighetsbeskrivning, då bidrar vi till socialisternas mytbildning om Europa och Norden, och propaganda mot individualism och kapitalism och för kollektivism och socialism. Vi blir en del av problemet. Vi hjälper till att bereda vägen för framtida Hugo Chavez i Latinamerika och morgondagens Bernie Sanders i USA.

Om socialdemokrater vill envisas med att kalla sig för socialister, trots att de borde veta bättre, då är det en sak. Det får stå för dem om de vill få (mer) blod på sina händer då de ger socialistiska helveteshålor som Venezuela deras moraliska godkännande. Men vi som förespråkar individualism och kapitalism måste sluta gå i socialisternas omoraliska ärenden genom att helt felaktigt beskriva Europa eller Norden som “socialistiskt” eller tolerera när andra, som borde veta bättre, accepterar samma beskrivning.

Individualismens och kapitalismens vänner bör istället följa den danske statsministerns Lars Løkke Rasmussen goda exempel. Varje gång någon påstår eller insinuerar att länder som Norge, Danmark, Sverige eller Finland är “socialistiska” bör vi vänligt men bestämt förklara hur det ligger till. Vi bör förklara att vi är i grunden kapitalistiska ekonomier. Det är därför vi är så rika; det är därför vi har det så bra här—och om det inte vore för alla hämmande tvångsingrepp i ekonomin, då skulle vi vara ännu rikare och kunna ha det ännu bättre.

Ett litet steg mot åsiktsförbud?

Föreställ dig att Svea hovrätt förbjuder Moderata Ungdomsförbundet eftersom MUF strider mot “god sed”. Som bevis lyfter staten fram att MUF “idealiserar” kapitalismen, motsätter sig “ekonomiska rättigheter” och tolererar ekonomisk ojämlikhet. Om detta hände, då skulle du säkert bli alarmerad och fördöma detta som ett allvarligt övergrepp på föreningsfriheten och, i förlängningen, tanke- och yttrandefriheten.

Detta har dock redan skett. Inte i Sverige, men i Finland. Och föreningen som har förbjudits är inte MUF, utan Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Men då NMR är en rasistisk och nazistisk förening, tycks ingen vilja eller orka ifrågasätta förbudet. Som en konsekvent förespråkare av individens rättigheter, kan jag dock inte låta bli att protestera.

Ja, NMR är en rakt igenom rasistisk och nazistisk rörelse dvs en rakt igenom kollektivistisk dvs rakt igenom ond rörelse. NMR och dess medlemmar bör dömas och behandlas därefter. Vi som tar rättvisa på allvar bör vägra att ha något med NMR och deras medlemmar att göra. Vi bör alltså bojkotta dem ekonomiskt och frysa ut dem socialt.

Ja, våldsbejakande föreningar som i ord och handling utför, uppmuntrar eller uppmanar till utövandet av våld och tvång bör förbjudas. Såvitt jag vet är NMR en våldsbejakande förening och det utgör ett tillräckligt skäl för att förbjuda föreningen. Men vad som skrämmer är att NMRs åsikter förs fram som ytterligare skäl för att förbjuda föreningen.

Svenska Yle rapporterar att det var Polisstyrelsen som tog initiativet att förbjuda NMR. Och Polisstyrelsen “lyfter fram att NMR publicerar antisemitiskt och rasistiskt innehåll på sin webbsida. Enligt styrelsen är organisationens mål att sprida raslära, vit övermakt och judehat”. Svenska Yle rapporterar också att “Hovrättens beslut [att upplösa NMR] grundar sig bland annat på att föreningen idealiserar fascism, antisemitism, kränker sexuella minoriteters rättigheter och att den inte anser att alla raser är lika värda”. Hovrätten påpekar, enligt Hufvudstadsbladet, att NMR “förminskar” och “ifrågasätter” förintelsen samt att det finns “skriftliga bevis på att raslära har en central roll för NMR”.

Det finns alldeles säkert överväldigande bevis för att NMR ger uttryck för en massa onda och irrationella åsikter, men i ett fritt samhälle utgör ej onda och irrationella åsikter ett skäl för att kränka individens föreningsfrihet.

Svenska Yle skriver: “Föreningen hävdade att den inte förespråkar vitas övermakt, rangordnar raser eller uppviglar till rasistiska brott. Organisationen bekänner sig ändå som nationalsocialistisk och meddelar att man som slutligt mål har en nordisk stat som bygger på etnicitet.” NMR försöker alltså försvara sin föreningsfrihet genom att förneka sina egna åsikter och omdefiniera sina ideologiska övertygelser!

Man har delvis motiverat förbudet av NMR Finland med hänvisning till att föreningens aktiviteter och åsikter bryter mot “god sed”. Hur definieras “god sed”? Såvitt jag kan se definierar inte Finlands föreningslag “god sed”. I praktiken är det är alltså en tolkningsfråga. Vilket betyder att det är statens godtycke som bestämmer vilka åsikter som eventuellt bryter mot föreningsfriheten.

Som sagt, NMRs våldsbejakande natur är skäl nog för förbud. Att då ändå betona deras åsikter som ytterligare skäl för förbud är oroväckande. Det etablerar nämligen principen att staten kan och bör förbjuda föreningar eller tankesmedjor eller partier vars åsikter bryter mot en icke-definierad och därför av nödvändighet icke-objektiv dvs godtyckligt tolkad “god sed”. Idag är kanske den liberala tankesmedjan Liberas åsikter säkra. Men vem vet hur det blir med den saken imorgon?

Det är dags att se över den finska föreningslagen. Innan det är för sent.

De alldagliga Sverigedemokraterna

Jag varken sympatiserar med eller röstar på Sverigedemokraterna. Jag är också ganska säker på att de allra flesta Sverigedemokrater, såväl som merparten av deras väljare, anser att jag är en sådan där “globalist” som vill förstöra Sverige.

Jag är nämligen en anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen, vilket gör mig till en extrem dvs konsekvent individualist. Som en sådan individualist står jag för individens rättigheter, inklusive individens rätt till rörlighet. Som en extrem individualist förkastar jag alla former av kollektivism, inklusive den värsta och lägsta av dem alla: rasismen.

Ändå ser jag gärna en Allians- eller Moderatregering med Sverigedemokraternas stöd.

Det sägs ofta att Sverigedemokraterna inte är ett parti som alla andra. Varför? Det kan omöjligen vara på grund av deras politik. För var det en sak som verkligen slog mig medan jag läste om Sverigedemokraternas program och sakpolitik, så var det just hur konventionell, ja nästan alldaglig deras politik är. Som alla andra förespråkar de så kallad välfärdspolitik; de motsätter sig en oreglerad marknadsekonomi (dvs riktig kapitalism) till förmån för dagens reglerade blandekonomi; och de förespråkar de olika statliga tvångsingrepp på bekostnad av individens frihet.

Nej, aversionen mot Sverigedemokraterna beror snarare på att partiet grundades och styrdes länge av rasister och/eller förre detta nazister. För att utvärdera detta bestämde jag mig för att studera partiets historia.

Har Sverigedemokraterna rasistiska rötter? Ja. Är detta unikt för dem? Nej. Nästan alla riksdagspartier har rasistiska skelett i garderoben. Samtliga stödde till exempel det rasbiologiska institutet i Uppsala. Till och med Centerpartiet hade rasbiologi inskrivet i sitt partiprogram!

Har Sverigedemokraterna nazistiska rötter? Ja. Gör detta Sverigedemokraterna unika? Nej. Kom ihåg att nazism är bara kort för “nationalsocialism”. Nazismen är bara en version av socialismen. Och det vet alla som läser nazisternas program. Är alla partier med någon form av socialistiska rötter “utanför anständighetens gränser”? I så fall ligger Socialdemokraterna ganska illa till.

Utan någon som helst skam i kroppen har många ledande socialdemokrater identifierat sig själva som socialister. Socialdemokraterna har dessutom en lång, gräslig historia av att på olika sätt gulla med socialistiska diktaturer världen runt—diktaturer som har förslavat, förtryckt och förintat miljontals människor. (Jag vill inte trivialisera nazismens ondska; tvärtom vill jag bara att vi ska sluta trivialisera socialismens. Eftersom nazisterna är socialister utgör deras grymheter endast ett ytterligare skäl för att sluta trivialisera socialismens ondska.)

Studerar man Sverigedemokraternas historia då upptäcker man att den till stor del handlar om att den ena efter den andre antingen har uteslutits på grund av deras rasistiska/nazistiska åsikter eller samrören eller också lämnat frivilligt då de inte längre kände sig hemma. 2001 bildades Nationaldemokraterna av missnöjda ex-medlemmar. Och så sent som 2015 bröt Sverigedemokraterna med sitt ungdomsförbund (SDU) då dess förbundsordförande Gustav Kasselstrand och vice-förbundsordförande William Hahne bland annat hade haft samröre med det rasistiska Nordisk Ungdom. (Gustav Kasselstrand hade också öppet sympatiserat med den antisemitiska dvs rasistiska Palestinarörelsens sak.) SDU förvandlades senare till Alternativ för Sverige.

Trots all “städning” finner pressen med jämna mellanrum medlemmar med rasistiska/nazistiska åsikter eller kopplingar. Men i ljuset av partiets historia av den ena uteslutningen efter den andra är svårt att se hur detta skulle bero på en ovilja att göra sig av med dem. Intern kommunikation tyder också på att man är uppriktigt less på dessa “kommunmuppar”.

Tyvärr finns det lägre stående kollektivister inom alla partier. Många av oss minns hur det lät i olika valstugor inför valet 2002 när Janne Josefsson dokumenterade rasistiska och främlingsfientliga kommentarer av moderater. Följer det då att Moderaterna nu och för all framtid är “utanför anständighetens gränser”? Att Moderaterna inte är “rumsrena”? Inte? Varför då ha en måttstock för Moderaterna och en annan för Sverigedemokraterna? (På tal om auktoritära kollektivister, så har nästan alla partier problem med islamister. Allra värst drabbade tycks Centerpartiet och Miljöpartiet vara.)

Jag tror att om vi går på fakta istället för fördomar, då måste vi inse att detta inte längre är samma parti som 1988 eller 1995 eller ens 2005. Vem hade 1988 kunnat föreställa sig att Sverigedemokraterna skulle trettio år senare stoltsera om att de lockar till sig medlemmar med utländsk bakgrund? På gott och ont är Sverigedemokraterna 2018 ett parti som alla andra.

Jag skriver inte detta för att få Sverigedemokraterna att se bra ut. Att konstatera att Sverigedemokraterna inte längre är ett rasistiskt/nazistiskt parti är knappast att ösa beröm över dem. Det är ju trots allt en ganska låg ribba. Nej, jag skriver detta för att jag är frustrerad av att höra så många svaga motiveringar för somligas extrema, ja nästan irrationella rädsla för Sverigedemokraternas stöd för en Alliansregering.

Om Sverigedemokraterna verkligen var ett rasistiskt/nazistiskt parti, då skulle jag självfallet fördömt det, och deras väljare, och motsatt mig alla försök att ge det något som helst moraliskt godkännande. Problemet är att den “nyssnazistiska” bild som ofta målas upp inte stämmer särskilt bra överens med verkligheten. Således kan jag inte heller se någon anledning att motsätta mig en Allians- eller Moderatregering med Sverigedemokraternas stöd.

Sverigedemokraternas moraliska status är ingen “detalj”

Bör Alliansen bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna? Somliga (t ex Malin Lernfelt) menar att Sverigedemokraterna ligger alldeles för långt ifrån de borgerliga i en rad viktiga sakfrågor. Andra (t ex Rebecca Weidmo Uvell) menar tvärtom att Sverigedemokraterna ligger nära de borgerliga i en rad viktiga sakfrågor. En del (t ex Alice Teodorescu) frågar sig: Vad är viktigast? “Är det att till vilket pris som helst isolera Sverigedemokraterna eller att driva den politik som man tror på?”

Vad som fick mig att reagera när jag läste igenom dessa och andra inlägg är tendensen att vilja gå förbi eller släta över frågan om Sverigedemokraternas moraliska status. Som jag ser det kan en sådan inställning endast förstås om man inte tar rättvisan på allvar. Men det vore ett misstag.

Rättvisa är ytterst en fråga om liv och död. Precis som vi måste avgöra vad som är mat och vad som är gift, måste vi avgöra vilka som är goda och onda. De ätbara svamparna tar vi hem; de giftiga låter vi bli. Om fel svamp hamnar i grytan, då kan det få ödesdigra konsekvenser. Av samma skäl måste vi moraliskt döma människor och behandla dem därefter. Det är vad rättvisa handlar om.

Att ta rättvisan på allvar handlar således inte om att “dygdsignalera” inför andra om hur “god” man är. Nej, att ta rättvisan på allvar handlar om att man tar sitt eget rationella egenintresse på allvar.

Det gör en enorm skillnad för dig och dina livsbesparingar om du har att göra med en Warren Buffett eller om du har att göra med en Bernie Maddoff. På samma sätt gör det också en enorm skillnad för oss och samhället vi lever i om vi har att göra med frihetsälskande individualister eller med auktoritära kollektivister.

Regeringsmakten har inget egenvärde. Att bilda regering genom att ge inflytande till politikens flugsvampar är lika oförenligt med vårt rationella egenintresse som att blanda ned riktiga flugsvampar i grytan.

Nej, jag säger inte att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt/nazistiskt parti. Inte alls. Jag säger bara att huruvida de är det eller inte, knappast är en detalj i sammanhanget. Tvärtom.

För om Sverigedemokraterna verkligen är ett rasistiskt/nazistiskt parti då följer det att det också bör isoleras och mobbas; att Alliansen bör vägra att ha med dem att göra; och att partiets väljare bör moraliskt fördömas för hur de röstade. Det är vad rättvisan—och vårt rationella egenintresse—kräver. Och om det omöjliggör bildandet av en borgerlig regering, då får det vara.

Så innan Alliansen—eller Moderaterna och Kristdemokraterna—bestämmer sig för att bilda regering med Sverigedemokraternas stöd bör de först avgöra vilka de har att göra med. De bör med andra ord att ta rättvisan på allvar.