Författare: Carl Svanberg

Välfärdspolitikens mjölkkor

Carl SvanbergLämna en kommentar

De flesta vet att det utan den privata sektorn skulle det inte funnits någon skattefinansierad offentlig sektor. Men de flesta förstår faktiskt inte varför.

Det första man måste inse är att staten producerar inget. Den offentliga sektorns infrastruktur—alla byggnader, vägar, el- och vattennät, etc.—skapas och underhålls av privata företag. Den offentliga sektorns verktyg och maskiner—alla arbetskläder, möbler, datorer, mat, etc.—skapas och underhålls av privata företag. Och den enda anledningen till att folk vill jobba för den offentliga sektorn är för att deras skattefinansierade löner gör att de kan köpa allt de vill ha och behöver av privata företag.

De offentliganställdas skattefinansierade löner vore värdelösa om det inte vore för välståndet som den närande privata sektorn skapar. Av samma anledning vore välfärdens skattefinansiering hopplös. Ty skatterna kan bara “finansiera” dvs betala för det som det privata näringslivet skapar och säljer. Det finns ju inget annat att betala för.

Statliga utgifter utgör direkt och indirekt (via de offentlig anställdas löner) anspråk på varor och tjänster från det privata näringslivet. För det finns, som sagt, inget annat den offentliga sektorn kan lägga skattepengarna på. Och staten skapar och säljer, som sagt, inget. Staten kan bara “betala” sina utgifter genom att skicka skattenotan till de privata näringsidkarna. (Därför kan man argumentera för att statliga utgifter i själva verket är privata utgifter under statlig kontroll.)

Utan affärsmännen, välfärdsstatens mjölkkor, är och vore välfärdspolitiken bokstavligen omöjlig.

Kristdemokraternas ytliga flörtande med den mörka medeltidens ideal

Carl SvanbergLämna en kommentar

Kristdemokraternas Ebba Busch, Tuve Skånberg och Per Landgren skrev för några dagar sedan en omdiskuterad debattartikel i Dagen. Artikeln är intressant men också ytlig dvs ofilosofisk och ohistorisk. Författarna argumenterar för att vi har kristendomen att tacka för västerlandets frihet och välstånd. Så naturligtvis har de helt fel på så gott som varje punkt.

De börjar med att ge grekerna och romarna en del av äran för västvärldens människovänliga tillvaro. Men idéerna som de ger grekerna och romarna äran för är avslöjande. De säger att grekerna uppfann idén om “det gemensamma goda”. De säger alltså att grekerna ska ha äran för att ha uppfunnit kollektivismen. (När det bara är objektivister som använder frasen “det gemensamma goda” för att syfta på “det som är gott för samtliga individer” finns det ingen grund för någon välvilligare tolkning.)

Kom ihåg att kollektivismen är idén att gruppen är standarden för gott och ont. Det som är bra för gruppen är det goda och det som är dåligt för gruppen är det dåliga. Individen ska, enligt kollektivismen, leva och offra sig för gruppen. Hon ska vara ett medel för gruppens ändamål. Hon har ingen rätt att leva för sin egen skull utan endast som ett offerdjur. Kollektivism, som ju är en form av altruism, är grunden för nästan alla diktaturer, inte minst de senaste tvåhundra åren.

Platon är kollektivismens fader så det är på sätt och vis passande att ge de gamla grekerna äran för denna onda lära. Platons argument för filosofernas diktatur följer samma mönster som kristendomens argument för prästernas diktatur: Sinnevärlden är overklig. Den verkliga världen är en annan dimension, Formvärlden, och vi kan bara lära känna formerna, de abstrakta idéerna, medelst mystisk intuition, inte medelst sinnena och förnuftet. Och det är bara ett fåtal filosofer har lärt sig att komma i kontakt med den verkliga världen, och bekanta sig med Det godas form, vilket gör dem unikt lämpade att härska över oss som kungar. Det är inte svårt att se hur alla teokratier ursäktas med samma argument.

Att författarna skriver som de gör kan bero på enorm okunskap. Men det kan också vara avsiktligen. Den ytliga nivån på deras analys gör det svårt att avgöra. De använder sig av fraser och begrepp utan hänsyn till vare sig definitioner eller deras idéhistoriska bakgrund.

Den andra idén som författarna ger grekerna och romarna äran för är demokratin. Men vad är demokrati? Det är idén om majoritetens oinskränkta makt. Det är alltså en form av kollektivism som säger att majoritetens önskan bestämmer vad som är bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, lagligt och olagligt. I en riktig demokrati finns det inga gränser för vad majoriteten kan göra. Demokrati är, som marxisterna korrekt påpekade, en form av diktatur: majoritetens diktatur. Om majoriteten vill döda individen för att hon har kontroversiella åsikter då är det fritt fram för majoriteten att göra så. Om majoriteten vill förslava individen för “det gemensamma goda” är det vad som gäller. När majoriteten slår näven i bordet är det rätt. Demokrati är uppenbarligen oförenlig med principen om individens frihet.

En fråga: Varför vill författarna prisa de gamla grekerna och romarna för extremt destruktiva idéer som kollektivismen och demokratin men inte logikens fader, Aristoteles, vars filosofiska bidrag lade grunden till den vetenskapliga och industriella revolutionen och som ju tillsammans gav oss de senaste tvåhundra årens välståndsexplosion?

Efter att ha hyllat två idéer som leder till och rättfärdigar totalitära diktaturer skuttar de raskt vidare till att hylla den kristna människosynen och etiken. De ska ha “inspirerat till samhällen som bygger på frihet, lag och rätt – inte den starkes rätt”. Det är nog ingen slump att de försiktigt säger att kristendomen ska ha “inspirerat” till fria samhällen, för det finns absolut inget stöd för idén att kristendomen någonsin har rättfärdigat fria samhällen. De cirka 1000 åren som kristendomen hade total kulturell och politisk makt präglades av diktatur, förtryck, träldom.

Som en religion är kristendomen grundligt oförenlig med frihet. Den kristna människosynen i synnerhet. Enligt den kristna människosynen är människan en rutten, syndig, låg varelse. Hennes sinnen och förnuft ljuger och leder henne till synd. De går inte att lita på. För kunskap måste människan vända sig till den enda som vet: Gud. Individen är oförmögen att leva efter eget huvud. Varför vore det bra och önskvärt att ge en sådan hemsk varelse någon frihet? Utan Gud, vår allvetande och allsmäktige härskare, är individen inget.

Kristendomen förespråkar lydnad, inte frihet. Vi ska lyda Gud. Låta hans vilja ske. Vi är bara skådespelare i Guds pjäs. Guds vilja är standarden för gott och ont. Att lyda Gud är gott, att trotsa Gud är ont. Kristendomen går ut på att vi ska lyda den store diktatorn i skyn. Lyd eller brinn i helvetet. Så kristendomen leder logiskt till precis vad historien vittnar om: auktoritärism.

Det finns fler aspekter av kristendomen som krockar med individens frihet som ett ideal. Alla totalitära diktaturer kan och har, som sagt, rättfärdigats på den kristna etikens essens: altruismen eller osjälviskhetens moral. Individen ska leva och offra sig för andra. Hon är inget självändamål utan ett medel för andras ändamål: Gud eller i dess sekulära motsvarighet Kollektivet. Och ja, socialismen/kommunismen, nazismen/fascismen är inget annat än sekulära religioner. De ersatte Gud med Kollektivet (proletariatet, folket, rasen, nationen, “allmänhetens bästa”, etc.). Som sekulära religioner bygger de på tro dvs känslor, inte förnuftet. (Som materialister förnekar de det viljestyrda förnuftets existens eller förmåga och då är man en implicit mystiker i och med man säger att ens begrepp inte bygger på fakta och logik utan på atomernas rörelser eller någon annan determinerad process.) Så det är inte undra på att de bloddrypande resultaten förskräcker.

Det är skrattretande att se Busch, Skånberg och Landgren skriva att det var övertygelsen “om en kärleksfull, personlig och offervillig Gud som skapat människan till sin avbild, gav förutsättningarna till allmänna deklarationer om människovärde och mänskliga rättigheter”. Om man på allvar vill ge kristendomen äran för att ha skapat dagens mestadels fria “liberala demokratier” måste man åtminstone försöka bortförklara den totala avsaknaden av frihet under kristendomens kulturella och politiska höjdpunkt.

Några tyckare försökte bortförklara den enorma motsägelsen som författarna inte ville konfrontera. De påpekade att kristendomen gav oss idén om individens själ som verklig och viktig. Denna idé är sann och riktig och kristendomen ska ha ett erkännande för detta bidrag. Men vad tyckarna inte kunde förklara är varför denna insikt inte fick den kristna världen att röra sig ens en millimeter mot friheten under de 1000 år då kyrkan åtnjöt närmast total makt.

I verkligheten var det först när kristendomens makt och betydelse började förtvina, och folk inte längre tog religionen på samma allvar, som människans befrielse påbörjades. Det stora steget mot individens frigörelse kom med Upplysningen som avfärdade kristendomens auktoritära världsbild och människosyn. Den vetenskapliga revolutionen bevisade förnuftets enorma kraft och potential och detta ledde till en vördnad för individen som förnuftsvarelse. Det var först i denna icke-religiösa kontext som idén om den enskilde individens själ, eller rättare sagt förnuftiga själsförmögenhet, blev betydelsefull. Upplysningens förkämpar insåg att människor måste vara fria för att kunna tänka och handla förnuftigt. Och eftersom hon, tvärtemot den kristna människosynen, kan leva efter eget huvud är hon också lämpad och förtjänt av denna frihet.

Det är inte bara den kristna människosynen och etiken rättfärdigar auktoritärism, utan den religiösa tron som sådan. Vad gör man med de som tror fel? Som tror på fel Gud? Som förnekar Gud? I och med det inte är en fråga om rationell övertygelse baserad på fakta och logik, måste man tvinga på dem fel- eller icke-troende sin tro. Söker man sprida sin tro eller bygga ett samhälle på sin tro måste man förr eller senare ta till våld. Kätteri möttes med straff, inte argument. Blasfemi möttes med döden, inte fakta. Apostasi var en själslig om inte världslig dödsdom. Inkvisitionen bekämpade feltroende med terror och tortyr. Många brändes på bål. Så de mest religiösa perioderna domineras av ofrihet. Och konflikter. Oräkneliga människor har mördat varandra eftersom de har trott fel.

Vad gäller villfarelsen att den kristna läran ska ha bidragit till att berika massorna till en sådan grad att dagens fattiga är i många avseenden rikare än gårdagens miljardärer vill jag påminna om att kristendomen som religion knappast uppmuntrade någon till att samla förgängliga skatter här på jorden eller älska pengar och det goda livet de kan köpa oss. Kristendomens 1000 år kännetecknades som bekant av extrem fattigdom och stagnation. Och den kristna altruistiska etiken implicerar den fattigdoms-fördelande socialismen, inte den välstånds-genererande kapitalismen.

Buschs, Skånbergs och Landgrens artikel tar upp ett problem som måste bekämpas, nämligen postmodernismen dvs den kantianska subjektivismen. Men alternativet till kantiansk subjektivism är inte “de kristna traditionerna” och deras skadliga “praktik” utan en andra renässans för förnuftet och därmed den enskilde människan. Ändå är det “kristen människosyn och etik”, som ju gav oss den 1000 år långa mörka auktoritära medeltiden, som författarna lovsjunger.

Etnonyliberaler för diktatur

Carl Svanberg4 kommentarer

En sak som jag alltid slås av är filosofins kraft. Häromdagen såg jag ett rysligt exempel på detta: nyliberala etnonationalister. Det som gör detta exempel uppseendeväckande är att Ayn Rand beskrev, med skrämmande precision, dess underliggande logik för ungefär femtio år sedan.

Jag blev först bekant med etnonyliberalismen med den här videon:

Berättaren menar att nyliberaler har på sistone börjat dras till stam- och rastänkande och stängda gränser. Varför? Därför att som de flesta är nyliberaler konventionella av sig. Som de flesta förnekar de det viljestyrda förnuftet. De tror istället på determinismens illusion.

Enligt determinismen är din personlighet, din själ, dina tankar, dina idéer och värderingar, inte din skapelse utan en determinerad produkt. Som determinister tror dessa nyliberaler att din identitet orsakas av faktorer bortom din kontroll. Närmare bestämt tror de att dina gener bestämmer. På samma sätt som din hårfärg ej bestäms av ditt viljestyrda förnuft bestäms ej dina idéer av ditt viljestyrda förnuft.

Det är lätt att se nästa steg: olika “etniciteter” har olika övertygelser. Din etniska tillhörighet avgör om du vill ha frihet eller slaveri, kapitalism eller étatism. Således söker etnonyliberaler bevara västvärlden etniskt homogent genom att stänga landets gränser för “fel” etniciteter.

Notera att etnonyliberaler inte söker stänga gränserna för att skydda oss från brottslingar. Nej, de söker stänga gränserna för att skydda oss från etniciteter. Så det rör sig inte om statligt försvarsvåld utan om statligt angreppsvåld.

Att etnonyliberaler känner att vi måste ta till angreppsvåld följer logiskt givet deras determinism. Ty determinismen förnekar förnuftets kraft och relevans i människans liv. Förkastar man förnuftet förkastar man förr eller senare friheten.

Om din etnicitet orsakar åsikter är det förgäves att vädja till förnuftet. Man kan inte övertyga andra med fakta och logik. Så det är ingen vits att behandla människor som tänkande förnuftsvarelser kapabla att lyssna på och ta till sig argument. Är förnuftet irrelevant måste man handskas med människor som vi gör med djur: medelst tvång.

Vi argumenterar inte med vargen. Vi försöker inte assimilera vargen. Vi bygger stängsel.

Determinism leder logiskt ytterst till diktatur. Redan 1972 påpekade Ayn Rand detta samband: “Dictatorship and determinism are reciprocally reinforcing corollaries: if one seeks to enslave men, one has to destroy their reliance on the validity of their own judgments and choices—if one believes that reason and volition are impotent, one has to accept the rule of force.” (“Representation Without Authorization”, The Voice of Reason, s 234).

Determinism göder den värsta, lägsta, formen av kollektivism: tribalism och rasism. Det genererar en vi och dem-mentalitet. Redan 1977 påpekade Ayn Rand detta samband: “If a man believes that his own character is determined at birth in some unknown, ineffable way, and that the characters of all strangers are determined in the same way-then no communication, no understanding, no persuasion is possible among them, only mutual fear, suspicion, and hatred” (“Global Balkanization”, The Voice of Reason, s 127).

För att ha en chans i det alltmer stam-uppdelade samhället känner folk sig tvungna att gadda ihop sig med sin etniska grupp. När etniska grupper ser på varandra som hot börjar särintressen att påverka politiken. Om en blandekonomi inte redan fanns kommer ras- och stamkollektivismen att ge upphov till en. I en blandekonomi där den enes bröd är den andres död ställs grupp mot grupp. Som ett logiskt uttryck för detta lär rasmedvetna nyliberaler så småningom att känna att vi med tvång måste “bevara Sverige svenskt”.

De rasmedvetna nyliberalerna känner att “demografi är ödet”. Således blir befolkningens etniska sammansättning till slut bli viktigare än individen. Sakteligen, och först subtilt, får individen en underordnad roll mot den etniska gruppen. Det är bara en tidsfråga innan den etniska gruppen blir måttstocken för gott och ont. Detta föranleder förstås en gradvis ny medvetenhet om att staten ska tjäna den etniska stammen dvs rasen, inte individen. Individen måste kontrolleras för gruppens bästa.

Många nyliberala etnonationalister lär bestämt förneka deras idéers logiska slutstation: étatism. Men idéer har en inneboende “tröghet”. Såvida man inte betvivlar dem fortsätter de att “röra” sig mot deras logiska slutsats. Kom ihåg att som determinister ser de på människor som djur som måste styras med angreppsvåld och tvång. Kom ihåg att som raskollektivister ser de etniska gruppskillnader som avgörande. Så med tiden lär de, för stammens bästa, se ett växande behov av statliga tvångsingrepp i individens liv. I dag stänga gränser. I övermorgon diktatur.

Varför den borgerliga regeringen 1991-1994 körde statsfinanserna i botten

Carl SvanbergLämna en kommentar

Häromdagen skrev Morgan Johansson att den borgerliga regeringen 1991-1994 “misskötte statsfinanserna så grovt att statsskulden fördubblades”. Detta fick många borgerliga politiker och tyckare att reagera. De menar att Johansson ljuger och poängterar att till och med Socialdemokraterna har erkänt att den ekonomiska krisen i början av 1990-talet var deras fel.

Men oavsett vad som utlöste den ekonomiska krisen i början av 1990-talet har ju Morgan Johansson rätt i att budgetunderskotten exploderade och att statsskulden fördubblades under regeringen Bildt.

Den ytliga förklaringen till att de körde statsfinanserna i botten är att deras finanspolitik byggde på den falska keynesianska synen att ekonomin drivs av konsumtion, inte produktion. Enligt keynesianismen ska staten “stimulera” med lånefinansierad konsumtion varför det vore förödande att “strama åt”.

Vad gjorde, förresten, Keynes irrationella teorier så populära till att börja med? Jo, att den rationaliserar välfärdsétatisternas önskan att lånefinansiera välfärdspolitiken. Ludwig von Mises förklarar: “What he really did was to write an apology for the prevailing policies of governments […] The unprecedented success of Keynesianism is due to the fact that it provides an apparent justification for the ‘deficit spending’ policies of contemporary governments” (Planning for freedom, s. 71). Det är inte för inte som Keynes är en Vänsterpartiets favoriter.

Men den riktiga förklaringen till att de borgerliga lät den statliga upplåningen öka är att att de, liksom “vänstern”, har samma konventionella syn på moralen, nämligen att det goda är att offra sig för andra dvs altruismen.

Enligt altruismen har individen ingen rätt att leva för sin egen skull. Individens moraliska berättigande är som ett medel, ett offerdjur, för andras ändamål. Välfärdspolitiken förverkligar altruismen via omfördelningspolitiken. Välfärdspolitiken vilar nämligen på socialismens formulering av altruismen: “av var och en efter förmåga åt var och en efter behov”. Man ska ta från de produktiva och ger till dem mindre eller icke-produktiva. Man ska omfördela. (Och socialisterna fick idén från kristendomen; se till exempel Apostlagärningarna 2:44-45.)

Så här formulerar Socialdemokraterna samma tanke: “Alla ska bidra efter sin förmåga, och alla får ta del av en generell och skattefinansierad välfärd efter behov.” Som anhängare av samma altruism omfamnar borgarna välfärdspolitiken. Moderaterna ger i sitt partiprogram stöd för exakt samma syn: “Välfärdens verksamheter och tjänster ska vara av god kvalitet och rikta sig till alla som behöver dem. Grunden är en solidarisk och offentlig finansiering.” Läser ni Centerpartiets, Liberalernas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas partiprogram kommer ni att stöta på liknande fraser.

Borgarna förespråkar blandekonomi, inte kapitalism. De är välfärdsétatister. Om välfärdspolitik är rätt då är det fel att “förstöra” den med nedskärningar. Borgarna skulle aldrig få för sig att genomföra ett riktigt “systemskifte”, inte om vi med det menar ett skifte från välfärdsstaten till den rena kapitalismen.

Borgarna kunde ta 1990-talskrisen som ett utmärkt tillfälle att på allvar börja skrota välfärdspolitiken och därmed frigöra individen från välfärdsstatens kedjor. Men man mäktade inte med det då man som “goda” altruister värnade mer om välfärdspolitiken än om individens frihet. 1994 var den ofantliga välfärdsstaten som Socialdemokraterna lämnade efter sig 1991 i stort sett intakt.

Om borgarna hade tagit tillfället i akt och börjat skära i välfärdspolitiken skulle det inte bara börja befria individen utan också hundratals miljarder som den stora reglerande välfärdsstaten gjorde anspråk på. Det är hundratals miljarder som kunde ha gått till produktiva investeringar gick till icke-produktiv konsumtion.

Kom ihåg att hur välfärdspolitiken än finansieras—skatter, lån, inflation eller lite av varje—berövar den ekonomins primära producenter, affärsmännen, på resurser. Ju mer resurser den lägger beslag på, desto mindre kan affärsmännen investera. Således startas färre nya och växande företag. Färre nya och bättre jobb skapas. Färre nya och bättre varor och tjänster introduceras. Så välfärdspolitiken gör oss inte bara mindre fria och självständiga utan också fattigare än vad vi skulle kunna vara.

Med mindre välfärdspolitik skulle öka individens frihet att producera och låta dem behålla mer av pengarna de jobbar ihop. Ekonomin skulle kunna återhämta sig snabbare och kraftigare. Men det gjorde man alltså inte.

Det var på rättvisans, friheten och ekonomins bekostnad som den borgerliga regeringen slog vakt om den fjättrande välfärdspolitiken. Så varför ska man inte klandra den borgerliga regeringen 1991-1994 för detta och det statsfinansiella moras som följde?

Vad är yttrandefrihet? Ayn Rand förklarar

Carl SvanbergLämna en kommentar

Det råder sedan länge en enorm okunskap och närmast total förvirring beträffande yttrandefriheten. Många säger till exempel att de har blivit “censurerade” av de sociala medieplattformarna Twitter och Facebook. Men tvärtemot vad skrämmande många tror så är detta inte “censur” och hotar ingens yttrandefrihet. I denna korta video förklarar Ayn Rand varför.

Jag har tidigare förklarat varför det inte finns någon censur på Facebook och andra sociala mediaplattformar:

Apple, YouTube och Facebook censurerar ingen när de stänger av användare på grund av deras åsikter.

Att censurera är att tysta individen med tvång eller våld. Det är endast staten som har den lagliga makten att tysta individen med tvång eller våld. Således är det endast staten som kan censurera, inte privatpersoner.

Tvärtemot vad Watson et al. påstår, utgör teknikföretag som Apple, YouTube och Facebook inget hot mot yttrandefriheten alls. Yttrandefriheten är rätten, dvs friheten att tänka, tycka och yttra sig. Men det betyder inte att man har rätt till en plattform.

Och jag vet att man kan argumentera för att staten tvingar Facebook och andra sociala mediaplattformar att stänga av användare eller “mörklägga” viss information. Några hävdar att den staten har “outsourcat” censuren. Men som jag också har argumenterat för tidigare ska man i så fall klandra staten för den indirekta censuren, inte privata företag som Facebook:

Som sagt: privata individer och företag kan inte ägna sig åt censur. Men det utesluter inte politiker från att säga att om företag som Facebook inte “tar sitt ansvar”—genom att “frivilligt” ta bort en del, för politikerna, stötande eller obehagligt innehåll—då måste staten kanske vidta vissa “åtgärder”. “Och det vore ju synd”. Det utesluter alltså inte att staten kan tvinga och hota privata individer och företag att göra deras smutsiga censurgöra åt dem. Men även i ett sådant scenario vore det inte berättigat att beskylla Facebook för censur.

Om någon trovärdigt hotar med att slå ihjäl mig om jag inte rånar en bank, då är jag varken moraliskt eller juridiskt ansvarig för bankrånet. (Jag kan inte lagen utan till, men jag borde i varje fall inte hållas juridiskt ansvarig.) Jag är ett offer som lydde under hot, inte en förövare. Den verklige förövaren är den som hotar med pistolen. På motsvarande sätt kan staten tvinga Facebook att slänga ut vissa användare eller ta bort ett visst innehåll. Men i så fall är det staten som är den verklige förövaren, inte Facebook.

Om man förstår detta—och det är inte så svårt att förstå—då bör man också förstå att det inte finns någon oskyldig eller bra anledning att börja “nyansera” debatten genom att börja lägga någon del av censuren på Facebook.

Ordet “censur” syftar till statens tvingar människor till tystnad. Ändå använder många ordet “censur”, helt felaktigt, med hänvisning till att privata företag vägrar någon en plattform. Men att vägra någon en plattform är uppenbarligen inte samma sak som att staten tvingar människor till tystnad under hot om fysiskt angreppsvåld.

Att använda sig av ordet “censur” på detta vis är att radera dag och natt-skillnaden mellan frivillig samarbete och påtvingat “samarbete”. Det är som att ignorera skillnaden mellan att göra ett uttag och att göra ett bankrån. Detta är ingen meningslös “semantisk” fråga; nej, detta är en fråga om frihet eller diktatur dvs liv och död. De som inte vill se skillnaden vill gärna använda statens tvång för att tysta människor—i yttrandefrihetens namn!

Filosofen Tara Smith utvecklar detta resonemang i en briljant uppsats som alla bör läsa:

The reason that “censorship” refers exclusively to government restriction of speech is that the freedom to speak goes hand in hand with the freedom not to speak and not to support speech that one disagrees with. The fundamental principle that animates freedom of speech is the recognition that a person is entitled to form his own conclusions and to control what he does about them—which includes the decisions of whether to express them and whether to support others who share them, such as by giving or withholding his money. If, however, private parties directing their resources according to their beliefs (in running their businesses and setting rules for employee conduct, for instance, or in setting criteria for publication in their pages) constituted censorship and the government were thus justified in punishing them, then their freedom of speech would be erased. If a person is compelled to support ideas with which he disagrees (because his only alternative would be deemed impermissible “censorship”), then his right is neutered.

Så länge vi har yttrandefrihet är civiliserad opinionsbildning möjlig. Med yttrandefrihet kan vi förändra samhället med rationella argument. Utan yttrandefrihet övergår ordkrig till krig. Så yttrandefriheten är den viktigaste friheten.

Om vi förlorar yttrandefriheten kommer det att bero på somligas ovilja att se den avgörande distinktionen mellan individers frivilliga handlingar (t ex Facebook vägrar dig en plattform) och statens påtvingade handlingar (t ex staten fängslar rationella islamkritiker med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp). Därför är begreppslig klarhet ett måste i den intellektuella striden för yttrandefriheten.

Det politiska spektret

Carl Svanberg2 kommentarer

Tittar vi oss omkring på olika politiska rörelser, ideologier och system, kommer vi att se att vad som är gemensamt för de flesta är att de förespråkar kollektivism, idén att kollektivet är den minsta enheten med verklighet och värde. Kollektivet är måttstocken för gott och ont. Det goda är det som främjar kollektivet och tvärtom. Naturligtvis ska den goda staten tjäna kollektivet. Individen bör därför leva och offra sig för kollektivet och ska därför kontrolleras för kollektivets bästa. Helt eller delvis. Individens kropp eller själ eller både och. Kollektivismen fordrar alltså statlig makt på bekostnad av individens frihet dvs étatism. Exempel på étatism är olika former av diktaturer som har präglat historien: absoluta monarkierna, oligarkier, teokratier, tyrannier.

I västerlandet kom étatismen att fullständigt dominera fram tills åtminstone John Lockes dagar. Med Lockes samhällsfilosofi fick vi helt ny syn på statens roll: att tjäna individen. Enligt Lockes samhällsfilosofi är individens liv och lycka viktig och värdefull. Därför har hon rätt att sträva efter sitt eget liv och välbefinnande. Locke förespråkade alltså individualism, idén att individen är den minsta enheten med verklighet och värde. Så med Locke fick vi för första gången två diametralt motsatta ideologiska perspektiv på staten.

Innan jag fortsätter vill jag bara poängtera att de ideologiska alternativen vi konfronterar är inducerade. De bygger på observationer av de ideologier och system som människor har funderat på eller erfarit sedan “Andra avhandlingen om styrelseskicket” publicerades 1689. Ska vi klassificera ideologier och system på en skala mellan två motpoler, då finns det, i verkligheten, bara ett alternativ: étatism vs. kapitalism eller frihet vs. diktatur.

Det är därför vi kan ta vilken politisk fråga som helst och alltid översätta den i termer av väsentligheter: Ska staten skydda eller kränka individens rättigheter? Ska staten skydda individens frihet eller ska den kontrollera individen? Ska individen vara fri eller inte?

Det finns bara ett sätt att konsekvent tjäna individens frihet och många sätt att inkonsekvent och konsekvent inskränka densamma. Därför finns det bara ett system som konsekvent skyddar individens frihet (laissez-faire kapitalism) och många system som helt eller delvis inskränker olika aspekter av individens frihet.

Med denna induktivt grundade skala etablerad vill jag nu föreslå en grafisk illustration som jag tror och hoppas på kan ytterligare förenkla och förtydliga mitt resonemang om vänster/höger. Här tänker jag vara så fräck att jag helt enkelt “lånar” och rättar Nolans defekta diagram:

Vad vi får här är en skala som visar de två verkliga alternativen: étatism och laissez-faire kapitalism. I mitten placerar jag ideologier som förespråkar system som blandar étatism och kapitalism. Det vill säga system som delvis förslavar individen och delvis lämnar henne fri. Det vill säga blandekonomier.

I mitt diagram görs ingen skillnad på ideologier och system. Man kan göra en sådan skillnad, och i vissa sammanhang finns det kanske en vits med det. Men annars är det ju uppenbart att vare sig vi tänker på ideologier eller system hänger de ihop. Ideologier som förespråkar statliga tvångsingrepp förespråkar ju system som kränker individens rättigheter. System som kränker individens rättigheter kan ju bara rättfärdigas av ideologier som förespråkar statliga tvångsingrepp. Så man kan här mäta och relatera ideologier eller system eller både och samtidigt.

Vare sig vi pratar om klassisk liberalism, socialliberalism eller nyliberalism är “liberalism” vad Ayn Rand kallade för en vag gummi-term som har förlorat sin ursprungliga betydelse och som nu betyder nästan vad som helst. Notera ordbokens definition av “liberalism”: “politisk åskådning som slår vakt om såväl den enskildes som den privata företagsamhetens frihet men ändå accepterar statliga ingrepp för att säkra medborgarnas välfärd”. I den mån ordboken fångar upp hur svenskarna tänker och talar kan vi fastslå att som i USA är “liberalism” nu synonymt med “socialliberalism”. (Det var förresten för att skilja sig från vad “liberalismen” hade blivit som man senare kom att mynta engelskans “liberatarianism” och svenskans “nyliberalism”.)

Nej, jag säger inte att “liberalismen” är bortom räddning eller att det inte är värt att slå vakt om. Men det är inget jag tänker orda om idag. Men på grund av termens vaghet vill jag inte benämna de konsekventa förespråkarna av individens frihet “liberaler” mer än vad jag vill benämna dem “nyliberaler” (som välkomnar anarkister). Jag kallar dem för kapitalister då de förespråkar kapitalism.

I dagens Sverige finns det fyra populära ideologiska strömningar: “liberalismen” dvs socialliberalismen (Liberalerna och Centerpartiet), konservatismen (Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna), liberalkonservatismen (Moderaterna) och socialdemokratin (Socialdemokraterna och Vänsterpartiet).

Det sägs att socialliberaler värnar mer om den personliga friheten (t ex yttrandefriheten) än konservativa och att liberalkonservativa värnar mer om den ekonomiska friheten (t ex näringsfriheten) än socialdemokrater. Socialdemokrater är något mer benägna att vilja inskränka individens ekonomiska frihet än hennes personliga. Så om jag skulle tänka på ideologier, i ordets vidaste mening, då skulle jag placera dem ungefär så här:

I praktiken kan man inte skilja personlig frihet från ekonomisk frihet och vice versa. Äganderätten är nämligen en förutsättning för att kunna utöva alla andra rättigheter. Så skillnaderna mellan socialliberaler, konservativa och socialdemokrater tenderar att suddas ut.

Om det någonsin fanns tydliga skillnader i attityden mot personlig och ekonomisk frihet är det numera nästan omöjligt att skilja en förbjudande Liberalpartist från en frihetlig Socialdemokrat. Hur skiljer man egentligen en Socialdemokrat som värnar om “vård-skola-omsorg” från en Moderat som värnar om “statsindividualismen”?

Alla vill styra och knuffa individen via den reglerande och omfördelande välfärdsstaten. Därför är det trångt i den blandekonomiska “mitten”.

Bra och billig privat sjukvård, en fingervisning

Carl SvanbergLämna en kommentar

En av de stora myterna är att den fria marknaden lämpar sig inte för sjukvård. De flesta tror att privat sjukvård är så sjukt dyrt att nästan ingen skulle ha råd med den. Se bara på USA.

Ja, det är sant att den amerikanska sjukvården är sjukt dyr. De ofta motbjudande sjukvårdsräkningarna inte har någon som helst förankring i verkligheten. Och det stämmer att alldeles för många blir ruinerade av de orimliga kostnaderna.

Men vad som inte är sant är att de löjliga och förödande räkningarna är en oundviklighet med privat sjukvård.

Den amerikanska sjukvården är inte sanslöst dyr eftersom folk måste betala ur egen ficka. Tvärtom. Den blev sanslöst dyr eftersom färre betalar mindre ur egen ficka än någonsin. Nästan 90% av sjukvårdskostnader betalas av någon annan än patienten nämligen försäkringsbolagen eller staten. Detta system där “någon annan,” en tredje part, betalar för merparten av sjukvården är skapad av omfattande statliga tvångsingrepp, inte den fria marknaden.

Detta “någon annan betalar”-systemet har bland annat resulterat i uppbyggandet av en stor och dyr byråkrati runt försäkringsbolagen och de statliga sjukvårdsprogrammen, och osynliggörandet av kostnader för patienter och läkare. Kombinationen får kostnaderna att skjuta i höjden. (För detaljer läs min artikel “Sjukvårdskapitalism—ett kunskapslyft för högern”.)

Om människor vore fria att själva betala för sin sjukvård då skulle den inte bara vara bättre utan också billigare. Privat sjukvård skulle som det allra mesta vi betalar för själva vara något som de allra flesta skulle ha råd med. Och ett växande fenomen i USA ger oss en fingervisning om hur mycket billigare och bättre sjukvården skulle vara om folk betalade för den själva.

Fenomenet heter “direct primary care” eller “direkt primärvård”. För en låg fast månadsavgift på ca 500 SEK i månaden får du tillgång till öppenvårdens vanliga tjänster. “Direkt primärvård” kostar bara en bråkdel av vad det kostar vid en läkarmottagning som jobbar inom det statligt framkallade “någon annan betalar”-systemet. Så det är inte bara billigare utan också bättre då man får en fast och personlig relation till en hus- eller familjeläkare.

Den “direkta primärvården” är det närmsta man kommer till en fri sjukvårdsmarknad i USA. Och som vi kan se fungerar det alldeles utmärkt då den ju redan idag erbjuder massorna bra och billig privat sjukvård.

Ändå är dessa läkarmottagningar bara öar av kapitalism i ett hav av étatism. Så potentialen är enorm.

Ju fler läkare som jobbar så här desto bättre utbud. Konkurrensen skulle hårdna. Om samtliga läkare övergav den statliga “någon annan betalar”-byråkratin skulle också specialistvårdens priser anpassa sig till verkligheten. Priser skulle rasa och dala. De skulle bli skäliga och rimliga. Sakta men säkert skulle alltså bra privat sjukvård i allmänhet bli överkomlig för de allra flesta precis som nästan allt annat som folk redan betalar för själva.

Haiti, den fria ekonomins skyltfönster?

Carl SvanbergLämna en kommentar

När jag debatterar på internet händer det alltid att socialister ska komma med bisarra En ding ding värld-påståenden. Ja, en del saker de häver ur sig är så absurda att man kan ibland tro att de inte vet att internet finns.

För ett tag sedan stötte jag exempelvis på några socialister som av någon outgrundlig anledning använde sig av Haiti som ett slagträd i debatten.

Det tycktes tro att om de bara de skriker “Haiti!” kommer jag börja darra av fasa och skämmas till tystnad. Men den enda inverkan deras tjat om Haiti hade var att jag blev nyfiken och började undra: Varför just Haiti?

Det är ju inte som att kapitalister brukar lyfta fram Haiti som något föredöme på samma sätt som socialister brukar framhålla fattiga skitländer som Kuba och Venezuela när de vill visa oss att “en annan värld är möjlig”. Och varför skulle vi?

Haiti är ett av världens ofriaste länder och ekonomier. På Haiti är den privata äganderätten, som ju är en väsentlig aspekt av kapitalismen, svagast i världen. Som ett av världens mest företagsfientliga länder är det ett av de sämsta länderna att göra affärer i. Föga överraskande plågas landet av omfattande korruption och svågerpolitik. Helt emot kapitalismens principer gynnar staten ett fåtal med privilegier på andras bekostnad. Det är alltså inte undra på att Haiti är den västra hemisfärens allra fattigaste land.

Haiti är alltså ett av världens minst kapitalistiska länder. Ändå är det Haiti som förvånansvärt många socialisterna vill skrämma oss med. Det är som om de på allvar trodde att Haiti är den fria ekonomins skyltfönster. I verkligheten är det ännu ett av étatismens många skräckexempel.

George Reisman—nu på svenska

Carl SvanbergLämna en kommentar

Per-Olof Samuelsson (POS) är inte bara en fantastisk skribent, vass polemiker och auktoritet på Ayn Rands filosofi. Han är även en begåvad översättare. Det var hans översättning av Ayn Rands Kapitalismen: det okända idealet som förändrade mitt liv. Och jag vet att jag är inte ensam när jag säger att POS är tveklöst och med stor marginal den överlägset bästa översättaren av Ayn Rand till svenska.

Men som om detta inte vore nog har POS dessutom översatt artiklar av den lysande ekonomen George Reisman:

  • Den giftiga miljörörelsen: “Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.”
  • Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin: “Det faktum att vinster är en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete, och också det faktum att deras arbete består i att tillhandahålla styrande och vägledande intelligens på produktionsprocessens högsta nivå, föranleder en radikal omtolkning av läran om arbetarnas rätt till hela produkten. Nämligen att denna rätt tillgodoses när först hela produkten och sedan hela värdet av produkten kommer i företagarnas och kapitalisternas besittning (vilket förstås är precis vad som händer dagligen i en marknadsekonomi). För de, inte löntagarna, är de som i en grundläggande mening producerar produkterna.”
  • Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär: “Vad Mises identifierade var att privat ägande till produktionsmedlen existerade bara till namnet under nazisterna och att ägandet av produktionsmedlen i allt väsentligt låg hos den tyska staten. För det var den tyska staten och inte de nominella privata ägarna som utövade alla ägandets väsentliga maktbefogenheter: den, och inte de nominella privata ägarna, bestämde vad som skulle produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och till vem det skulle distribueras, likaväl som vilka priser som skulle tas ut och vilka löner som skulle betalas, och vilka utdelningar eller andra inkomster de nominella privata ägarna skulle tillåtas erhålla. De påstådda privata ägarnas ställning, visade Mises, reducerades väsentligen till att vara hantlangare åt staten.”
  • Kapitalismens välvilliga natur: “Som Mises har visat verkar i en marknadsekonomi, vilket naturligtvis är vad kapitalismen är, privat ägande av produktionsmedlen till allas gagn, icke-ägarnas lika väl som ägarnas. Icke-ägarna drar nytta av de produktionsmedel som ägs av andra. De drar denna nytta i den mån som och när de köper dessa produktionsmedels produkter. För att dra nytta av General Motors fabriker och utrustning, eller av Exxons oljefält, oljeledningar och raffinaderier, behöver jag inte äga aktier eller obligationer i dessa företag. Jag behöver bara vara i en ställning där jag kan köpa en bil, eller bensin, eller vad det vara må, som de producerar.”
  • De en procenten och de nittionio: “Vad de protesterande inte inser är att de 1 procentens rikedom tillhandahåller de 99 procentens levnadsstandard.”

Ni hittar dessa och andra översatta artiklar på POSs “George Reisman på svenska”.

Jag vill faktiskt påstå att självstudier i George Reismans verk är, tillsammans med Ayn Rand, en förutsättning för att effektivt kunna argumentera för kapitalismen som det moraliska idealet. Så är ni obekanta med Reisman då har ni mycket att ta igen. Och tack vare Per-Olof Samuelsson kan du nu läsa många av hans viktigaste artiklar på svenska!

Total förvirring om total frihet

Carl Svanberg2 kommentarer

I helgen blev jag lite ställd av ett underligt resonemang. Jag gav svar på tal men var inte nöjd med min insats. Men nu när jag har haft ett par dagar att tänka igenom det hela vet jag äntligen vad all hullabaloo handlade om.

Det började med att vi diskuterade huruvida majoriteten har rätt att förbjuda individen att handla alkohol från konkurrenter till Systembolaget, det statliga tvångsmonopolet. I demokratier är det majoriteten som bestämmer. Majoriteten har enligt mig inte någon rätt att inskränka individens frihet alls. Jag motsätter mig “demokrati” då det leder till majoritetens tyranni. För mig gör det ingen skillnad om det är en diktator eller en majoritet som inskränker min frihet. Det är lika illa vilket som.

Min meningsmotståndare ville nu få det till att om man är emot “demokratiska beslut” är man likaså emot lag och ordning. Detta är naturligtvis ett falskt alternativ. Det första tillägget till USAs författning säger som bekant att staten inte får stifta lagar som inskränker yttrandefriheten. Jag vill bara gå ett steg längre med ett tillägg som säger att staten inte får stifta lagar som inskränker individens frihet. Jag är alltså bara emot “demokratiska beslut” som kränker individens rätt till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka.

Det är fantasilöst att tro att valet står mellan majoritetens oinskränkta makt över individen eller anarki. Men detta är, av allt att döma, vad min meningsmotståndare tror. För nu började han envisas med att “total frihet” är omöjligt. (För honom och hans likar är den “totala frihetens” omöjlighet en rationalisering för majoritetens tyranni.)

Och det var nu jag blev förbryllad. På vad sätt är “total frihet” omöjligt? Idén tycks vara att så fort förbjuder någonting alls, vad som helst, inskränks friheten. Då ville jag göra gällande att total frihet som princip förutsätter att man inte kränker den överordnade principen om individens rättigheter. Men jag klandrar honom inte för att han inte kunde eller ville köpa detta. Min förklaring var ganska kompakt.

Men det allra sista han yppade skulle dock senare visa sig vara avgörande. Det han sade var att allt vi gör inskränker andras frihet. Detta stämmer möjligen om man är en psykopat (som inte kan “låta bli” att våldföra sig på andra), men huruvida han är en eller inte lät jag stå för honom. Det var nu han började cirkla tillbaka till det här med “total frihet”. Och jag gav upp.

Men jag slutade inte tänka på vår diskussion. Och ett par dagar senare slog det mig varför jag blev slagen av detta. Vad jag insåg är att han och hans likar inte vet vad frihet är. Därav total förvirring om total frihet. Detta blir uppenbart så fort man funderar på saken.

Vad är frihet? I ett politiskt sammanhang definieras frihet som frånvaron av fysiskt tvång. Att tvinga är att använda sig av eller hota med fysiskt angreppsvåld. Så frihet är därför ytterst frånvaron av fysiskt angreppsvåld. Att förbjuda angreppsvåld är att förbjuda inskränkningar av friheten. Att förbjuda angreppsvåld inskränker inte friheten utan förverkligar den. Total frihet råder vid ett totalt förbud mot angreppsvåld. Sådan total frihet är inte bara möjligt utan också önskvärt.