Om USAs fattiga vore ett eget land då skulle det vara ett av världens rikaste

Ekonomen Walter Williams skriver:

A recent study by Just Facts, an excellent source of factual information, shows that after accounting for income, charity and noncash welfare benefits such as subsidized health care, housing, food stamps and other assistance programs, “the poorest 20% of Americans consume more goods and services than the national averages for all people in the world’s most affluent countries.” This includes the majority of countries that are members of Organization for Economic Co-operation and Development, including its European members. The Just Facts study concludes that if the U.S. “poor” were a nation, then it would be one of the world’s richest.

Hur kom man fram till detta? Läs Just Facts studie här.

Hyperinflationen blev inställd—så vadå?

Jag tror inte att vi kommer att få se någon hyperinflation i USA. Anledningen är att den amerikanska centralbanken då som nu betalar bankerna för att inte låna ut deras överskottsreserver. Reserverna utgör därför ingen del av den effektiva penningmängden som faktiskt spenderas i ekonomin. Och så länge de nya pengarna inte spenderas har de ingen effekt på priserna.

Så hyperinflationen är tills vidare inställd. Så vadå? Problemet är att det underminerar friheten och kapitalismens sak om man som liberal gör en massa förutsägelser som inte slår in.

Jag brukar påpeka att miljörörelsen har i femtio år gjort en lång rad felaktiga domedagsprofetior. Och likt alla andra domedagssekter som hela tiden skjuter upp jordens slutdatum fortsätter de. De viftar bort femtio år av felaktiga förutsägelser med ad hoc-bortförklaringar.

En ärlig, rationell observatör ser att något inte stämmer med miljörörelsen, att något måste ha gått helt fel då de har haft så konsekvent och extremt fel om nästan allting. Ja, det måste vara något religiöst med miljörörelsen då man fortsätter att hålla hårt på tron oavsett fakta och logik.

Det är av samma anledning viktigt att vi som förespråkar laissez-faire kapitalism inte gör det på ett sätt som får det att framstå som en religiös tro. Ändå är detta intrycket man riskerar att ge om man gör förutsägelser som, av olika skäl, inte slår in. Om förutsägelsen följer av samma premisser som får dig att förespråka kapitalism, då följer det att något måste vara fel med dina premisser.

Här är en analogi: Om du säger att statligt framtvingade minimumlöner allt annat lika leder till arbetslöshet. Det måste leda till arbetslöshet eftersom om man tvingar arbetsköpare att betala, säg, 150 SEK i timmen när arbetssäljaren bara skapar varor till ett värde på, säg, 100 SEK i timmen då förlorar arbetsköparen på affären. Så minimumlöner är skadliga då de förbjuder arbetsköpare och -säljare att handla i enlighet med deras rationella omdöme och egenintresse. Och ju högre minimumlönerna är desto högre blir arbetslösheten.

Men så en dag får man för sig att tredubbla minimumlönerna. Över en natt blir de lägsta lönerna tre gånger högre. Jag säger nu inte att det som kommer här är ett dugg sannolikt, men låt oss bara för fantasins skull säga detta inte resulterade i högre arbetslöshet.

Hur skulle mannen på gatan ta detta? Han skulle nog dra den felaktiga men givet vad han vet (eller rättare sagt tror sig veta) rimliga slutsatsen att statliga tvångsingrepp kanske inte är så skadliga trots allt. Och om radikalkapitalisterna hade fel om minimumlönerna, vad mer har de fel om?

Allt annat lika leder minimumlöner leder till arbetslöshet. Men om allt annat inte är lika då måste det inte leda till arbetslöshet. Om man staten till exempel samtidigt inflaterar sönder penningvärdet tillräckligt mycket då har de reala minimumlönerna faktiskt sänkts, inte höjts.

Detta för oss till den alltmer socialistiska vänstern i USA. De demokratiska socialisterna i USA argumenterar för att staten ska finansiera välfärdsstaten med sedelpressarna. Och deras irrationella fantasier får stöd av crackpot-ekonomer som under namnet ”modern penningteori” påstår att det finns nästan inget som sedelpressarna inte kan fixa. Ja, vid någon punkt kanske vi får stigande priser men då är det bara att höja skatterna för att dra in på den totala efterfrågan i ekonomin.

Att sådant här nonsens alls framstår som plausibelt beror inte bara extrem okunskap och rent subjektivt önsketänkande. Det beror också på att trots den amerikanska centralbanken har ”tryckt så mycket pengar” har vi inte sett de drastiskt stigande priserna som så många varnade för.

De som varnade för “Hyperinflation!” för 10 år sedan hade fel. Peter Schiff med flera hade fel. Och de flesta av dem kan inte förklara varför de hade fel. När folk ser sådana som Peter Schiff ständigt ha fel om hyperinflationen då är det inte irrationellt av mannen på gatan att börja undra om de där crackpot-ekonomerna kanske ändå har rätt. Kanske vi ska låta sedelpressarna finansiera välfärd för alla? Varför inte ge det en chans?

Nationalekonomi är inte komplicerat. Ekonomin är komplicerad. Därför är detta ett område där det är väldigt lätt att ha rätt i teorin men fel i praktiken eftersom det är så många rörliga bitar som alla påverkar varandra. Ibland är det nästan omöjligt att veta vad som händer. Många utfall hänger på att allt annat är lika vilket sällan är fallet i verkligheten. Så om ens förutsägelser inte slår in då måste det inte betyda att man har fel. Men om du ”bara är tidig” i femtio år då är det dags att gå tillbaka till ritbordet. Allt annat är uppenbarligen inte lika. Vad?

Med detta sagt, vill jag ändå påpeka att sådana som Peter Schiff har ofta rätt i både teorin och praktiken. I praktiken har han än så länge fel om att USA kommer att drabbas av hyperinflation. Men det finns en hel kontinent där så gott som allt han har varnat för redan har inträffat. Flera gånger om. Jag tänker på Sydamerika.

Många sydamerikanska ekonomier har länge lidit av hög inflation. Och det beror på att till skillnad från den amerikanska centralbanken så trycker de inte pengar som de sedan betalar bankerna för att samla damm i deras kassavalv. Nej, de trycker tonvis med pengar för att finansiera statens höga utgifter. Så de trycker pengar som direkt spenderas och därmed bjuder upp priserna.

Hur priserna rör sig beror på utbud och efterfråga, inte bara utbud. Det finns en enorm global efterfråga på amerikanska dollar. Däremot finns det ingen särskild efterfråga på argentinska pesos eller deras konkursbenägna statspapper. Så latinamerikanska länder måste inte alltid trycka mycket pengar för att det ska spåra ur med valutaras och stigande priser.

Så tittar man noga ser man att den amerikanska centralbanken inte gör samma skada som de sydamerikanska centralbankerna. Därför får man också olika utfall. Det råder inget mysterium här. De nationalekonomiska lagarna gäller fortfarande. Men för att se detta i praktiken och inte bara i teorin måste man, som sagt, vara vaksam på alla röriga detaljerna som ju gör att allt annat inte är lika.

Photo by Sharon McCutcheon on Unsplash

Hayeks dåliga argument för tvångsfinansierad statlig basinkomst

Det finns de som påstår att det finns ett liberalt argument för en statlig basinkomst. Hur? Många vänder sig till Hayek som ska ha förespråkat en statlig basinkomst. Matt Zwolinski, som skriver för libertarianism.org, säger att en skattefinansierad dvs tvångsfinansierad statlig basinkomst behövs, enligt Hayek, därför att även på en fri marknad—som alltså per definition är fri från tvång— finns det tvång och ofrihet.

Hur? Tja, det finns exempel på onda och svinaktiga arbetsköpare som (i alla fall vid en första anblick) ställer idiotiska krav på sina anställda och som sparkar dem på irrationella och orättvisa grunder.

Jag vet inte hur många av dessa exempel som är sanna men även om alla stämmer bevisar det bara att några arbetsköpare är irrationella. Det skulle inte bevisa att någon arbetsköpare utövar tvång och att den fria marknaden egentligen är ofri.

Matt Zwolinski säger att den fria marknaden bara är fri i den mån konkurrensen om arbetskraften tvingar arbetsgivarna att erbjuda bra löner och villkor och behandla dem rättvist. Därmed begränsar konkurrensen “tvånget” som arbetsgivarna annars kan utsätta sina anställda—för om arbetstagare har många jobb att välja bland då måste de inte gå med på att jobba för irrationella arbetsgivare. Men enligt Zwolinski finns det ingen ”garanti” för att konkurrensen om arbetskraften kommer att fixa detta. I dåliga tider finns det ofta ett många arbetssökande för varje arbete nästan oavsett hur ”dåligt” jobbet är. Kan vi verkligen veta att folk tar sådana dåliga jobb och går med på att behandlas så här av egen fri vilja?

Så enligt Zwolinskis tolkning kommer vi nu till Hayeks argument för en tvångsfinansierad statlig basinkomst:

If libertarians are concerned to protect the freedom of all, and not just the freedom of most, we will want some mechanism that catches those who fall through the cracks left by imperfect market competition. We will want, too, some mechanism for protecting individuals whose economic vulnerability renders them vulnerable to domination outside the marketplace – the woman, for example, who stays with her abusive husband because she lacks the financial resources to support herself without him.

Cases such as these point the way to a freedom-based case for a Basic Income Guarantee, of the sort that Hayek might very well have had in mind. A basic income gives people an option – to exit the labor market, to relocate to a more competitive market, to invest in training, to take an entrepreneurial risk, and so on. And the existence of that option allows them to escape subjection to the will of others. It enables them to say “no” to proposals that only extreme desperation would ever drive them to accept. It allows them to govern their lives according to their own plans, their own goals, and their own desires. It enables them to be free.

Detta argument är fullt av logiska hål.

Om vi ska tro Zwolinski så känner inte Hayek till skillnaden på ekonomisk och politisk makt. Eller mer konkret skillnaden mellan pengar och pistoler.

Ekonomisk makt är makten att skapa och sälja varor och tjänster som andra frivilligt köper av dig. Det är också makten att skapa och erbjuda jobb (dvs lyxen för massorna utan kapital dvs produktionsmedel att försörja sig på lönearbete istället för att tigga på gatan). Företagare har ingen laglig makt att tvinga dig till någonting. Om du inte vill köpa vad som säljs är du fri att avstå. Om du inte vill ta jobben som erbjuds kan du tacka nej.

Politisk makt är makten att fysiskt tvinga dig med direkt eller indirekt våld. Det är makten att bestämma över dig med lagen—och ytterst är alla lagar uppbackade med dödligt fysiskt tvång och våld.

Skillnaden mellan ekonomisk och politisk makt är som natt och dag. Det är skillnaden mellan Steve Jobs och Josef Stalin. Likaså är skillnaden mellan lönearbete och slaveri. Det ena är frivilligt, det andra är påtvingat. Den är också som svart och vitt.

Under kapitalism dvs frihet kan ingen (lagligen) tvinga dig att jobba. Om du inte vill jobba kan du avstå från att söka jobb, avstå från att ta jobb som erbjuds, och du är alltid fri att säga upp dig själv om du inte tycker om hur din chef beter sig. Chefen kan inte tvinga dig att stanna och jobba mot din vilja. Det är inte så slaveri fungerar. De som inte “förstår” skillnaden vill inte förstå den (eller också har den statliga skolan gjort ett så bra jobb att de är totalt oförmögna att tänka logiskt).

Det går inte att ärligt missa skillnaden på en som säger “Hej, vill du jobba för mig? Du får 25 000 SEK i månaden! Vad säger du?” och en som säger “KÄFTEN! BÖRJA JOBBA-ANNARS BLIR DET FÄNGELSEHÅLAN FÖR DIG!”

Vad som är ganska skrattretande är att det inte tycks slå Hayek, om Zwolinskis nu förstår honom rätt, att i den mån irrationella arbetsgivare är ett problem är lösningen frihet och personligt ansvarstagande, inte statligt tvångsfinansierat bidrag.

Fria individer som tar personligt ansvar för sin privatekonomi genom att spara. Även utan idiotiska chefer finns det redan hur många rationella skäl som helst för att spara. Till exempel att slippa leva från hand till mun. Med besparingar måste man inte jobba för orimliga arbetsgivare. Man har råd att sluta och söka efter bättre jobb, eller flytta till bättre möjligheter, eller starta eget.

Hayek måste ju veta att välfärdsstaten underminerar sparandet med höga skatter som gör att många saknar marginalerna för att spara och löften om bidrag och “pensioner” som gör att folk inte ser poängen med att spara för arbetslöshet, sjukdom eller pension.

För att finansiera välfärdsstaten ser de statliga centralbankerna också till att manipulera fram låga räntor som gör det nästan omöjligt att spara på banken då inflationen—skapad av samma centralbanker för att finansiera välfärdsstaten—förstör penningvärdet.

Välfärdsstatens skatter, regleringar, subventioner och statligt privilegierade fackföreningar driver upp produktionskostnaderna. Vilket gör att allting är minst dubbelt så dyrt än vad det hade varit på en fri marknad. Vilket också gör det svårt att spara, inte minst för många låginkomsttagare.

Välfärdsstatens tvångsingrepp förstör inte bara många jobb utan gör dessutom det omöjligt för företagen att skapa nya och bättre jobb. När välfärdsstaten berövar oss på nya jobb med högre löner och bättre villkor tvingar den också en del del att jobba för irrationella arbetsgivare.

Det finns så mycket mer man kan säga om hur välfärdsstaten gör oss ofria och därför fattigare. Men för denna gång drar jag sträcket här.

Att de ”liberaler” som argumenterar för en statligt tvångsfinansierad basinkomst (nästan) aldrig pratar om hur skadlig välfärdsstaten är, är ganska intressant. Istället faller de, liksom Hayek, för marxisternas ovilja att skilja på pengar och pistoler dvs ekonomisk och politisk makt.

Varför har de så ”svårt” att skilja på ekonomisk och politisk makt? Eller rättare sagt, varför känns det för många, inklusive ”liberaler”, som att det inte finns någon skillnad på Jeff Bezos och Kim Jong-un? Svaret som jag kommer återkomma till senare har att göra med grundläggande filosofiska premisser. Här är en ledtråd: det börjar med ”a” och slutar med ”ltruism”.

PS. Som jag ser det finns det bara ett argument för att ens överväga en statlig basinkomst och det är att om man ersätter alla andra bidrag, inklusive de statliga “pensionerna” med en basinkomst, då betyder det att man bara behöver opinionsbilda för att avskaffa ett bidrag istället för flera. Och ett bekvämt sätt att sakta men säkert avskaffa basinkomsten är genom att helt enkelt inte inflationsskydda den. Om vi låter inflationen äta upp den kommer den till slut bli värdelös. Om vi dessutom samtidigt ser till att steg för steg befria ekonomin från välfärdsstatens skadliga tvångsingrepp då ekonomin att växa snabbare och då kommer basinkomsten till slut att endast utgöra en försvinnande liten del av våra inkomster att ingen skulle bry sig om man avskaffade den.

Det liberala alternativet till tvångsnedstängningen

Många säger att Sverige, Folkhälsomyndigheten, och Anders Tegnell gör ett dåligt jobb när det kommer till att hantera Coronasmittan. Som bevis påpekar de om och om igen att Corona har skördat fler liv i Sverige än i de nordiska grannländerna. Därför menar de att Sverige borde ha gjort som de nordiska grannländerna och tvångsnedstängt ekonomin—och därmed våra liv. Jag håller inte med. Jag anser att även om tvångsnedstängningen skulle minimera antalet döda vore den fel.

Jag kommer inte spekulera kring om tvångsnedstängningarna är orsaken till att Sveriges grannar har färre Corona-offer. Men oavsett hur det är med den saken så var det inte därför tvångsnedstängningen infördes.

Syftet var inte att stoppa smittan och rädda liv utan att “platta ut kurvan” för att på så sätt undvika en överbelastning av sjukvården.

Men även om man tror att en tvångsnedstängning skulle minska det totala antalet döda är det i sig själv inget bra argument för tvångsnedstängningen. Dels för att många länder stängde ned såg ganska många dödsoffer och dels för att några länder som inte stängde ned såg betydligt färre dödsoffer. Så allt detta tjat om att Sverige borde ha tvångsnedstängt precis som Danmark, Finland och Norge bygger inte på fakta.

Detta tjat blir ännu konstigare om man kommer ihåg att de flesta svenska dödsfallen har skett i äldreboenden—en grupp som vi lätt kan skydda utan att behöva att med tvång stänga ned ekonomin.

Vi måste inte krossa ekonomin bara för att skona farmor. Att Sverige har misslyckats med att skydda farmor beror inte på att den svenska staten vägrade bruka tillräckligt med våld och tvång för att krossa ekonomin, och förstöra människors liv, utan snarare på att våra politiker som är helt ansvariga för äldrevården är inkompetenta.

Men även om tvångsnedstängningen i Danmark, Finland och Norge skulle lyckas med att minimera det totala antalet döda vore det ändå inte rätt att tvångsnedstänga ekonomin. I ett fritt samhälle är det inte statens uppgift att skydda oss mot naturen, utan mot initierandet av fysiskt våld och tvång.

Ja, staten kan och bör stoppa människor från att medvetet riskera att smitta andra med farliga sjukdomar. Är man sjuk i Corona, och man vet det, då bör man stanna hemma. Och gör man inte det frivilligt då bör staten sätta dig i karantän. Man har ingen rätt att medvetet hota andra individers rättigheter. I ett fritt samhälle kan inte staten sätta friska och därmed helt ofarliga i karantän. Ändå är detta vad en tvångsnedstängning går ut på.

Statens uppgift är att skydda individens frihet, inte förverkliga en generell ”nollvision” genom att minimera antalet som dör av naturliga orsaker, inklusive sjukdomar. Bara om man medvetet eller omedvetet låter denna premiss smugglas in kan man, som “liberal” eller “borgerlig” få för sig att det är statens funktion att ”för vårt eget bästa” med jämna mellanrum förbjuda allt som kan vara farligt och tvångsnedstänga ekonomin genom att låsa in oss i våra hem.

Några säger att tvångsnedstängningen är fel eftersom det nästan bara är äldre som dör och att detta egentligen är en välsignelse för många av de äldre och för Samhället. Andra säger att om Corona nästan bara drabbade barn och unga då skulle vi säkert ha krävt en tvångsnedstängning för länge sedan.

Enligt detta anti-liberala resonemang ska staten—beroende på hur den utilitaristiska nyttokalkylen ser ut—få bestämma vem som ska leva och vem som ska dö. Det är skrämmande att så många tycker sig ha rätten att leka med andra människors liv och att med tvång bestämma vem som ska offras för vem. Det är läskigt att se så många som brukar beskriva sig själva som liberaler komma med sådana här utilitaristiska dvs kollektivistiska resonemang.

Enligt ett liberalt perspektiv är statens uppgift att skydda individens rättigheter. Och det betyder samtliga individers frihet. Bara en kollektivist skulle fantisera om vem som ska få leva eller dö eftersom det vore “bäst” för samhället.

Sverige gjorde inte fel i att vägra en tvångsnedstängning. Nej, Sverige gjorde och gör fel eftersom man inte försöker säkra individens rättigheter med en liberal smittohanteringspolitik. Vilket här betyder: testa, spåra, isolera.

Alternativet står inte bara mellan en påtvingad nedstängning som i Danmark, Finland och Norge eller frivillig nedstängning som i Sverige. Detta är bara två falska oliberala alternativ. Nej, det liberala alternativet är, som sagt, att testa, spåra, isolera. Taiwans smittohantering är inte perfekt men den är mer liberal än de nordiska smittohanteringen–och just därför sannolikt mer framgångsrik.

Med en liberal, rättighetsrespekterande smittohanteringspolitik kan de friska leva och jobba. Sakta men säkert skulle livet kunna återgå till det vanliga. Med en liberal, rättighetsrespekterande smittohanteringspolitik behöver vi inte välja mellan individens liv, frihet och ekonomi.

Kommer hyperinflationen?

Världen över försöker centralbankerna inflatera sig ur Coronakrisen. Därför är det nu många som återigen börjar oroa sig för att dollarn kommer att krascha och att hyperinflationen står runt hörnet. Resonemanget är att man helt enkelt inte kan trycka så här mycket pengar utan att det måste driva upp konsumentpriserna. Men det var många som varnade för exakt samma scenario 2009. Men hyperinflationen kom inte då och det finns skäl att tro att den inte kommer denna gång heller.

Som förklaring till att hyperinflationen kom av sig på 2010-talet säger många att inflationen smög sig in i tillgångspriserna, men inte i konsumentpriserna. Det ligger något i detta. Andra säger att konsumentpriserna har hållits nere av globalisering och digitalisering. Det ligger också något i detta. Men i slutändan tror jag att vi gör det mer komplicerat än vad det måste vara.

Hyperinflationen kom av sig eftersom the Fed betalade bankerna för att låta de nya pengarna samla damm hos dem. Då de nya pengarna inte lånades ut kunde ingen spendera dem och därmed inte heller bjuda upp priserna. Saken är den att om the Fed 100 dubblar penningmängden men skickar alla nya dollar till månen då kommer det att ha samma effekt på den totala efterfrågan i ekonomin och den generella prisnivån som när the Fed ser till att de nya pengarna parkeras i deras kassavalv.

Därför kan man faktiskt argumentera för att vad the Fed gjorde med sina kvantitativa lättnader inte ens representerar inflation dvs en riktig ökning av penningmängden. En ökning av pengar som inte kan eller kommer att spenderas fungerar i praktiken inte som pengar. Vad the Fed gjorde, enligt detta resonemang, var att man växlade tillgångar. The Fed köpte tillgångar från bankerna med nya pengar—men pengarna lånas sedan tillbaka till the Fed. Den effektiva penningmängden ökar inte i detta scenario.

Ett populärt mått på den effektiva penningmängden är M2 och M2 visar ingen trendmässig skillnad efter de kvantitativa lättnaderna kom in.

USA M2

Men den här gången är det väl ändå annorlunda? Jag tror faktiskt inte det.

The Fed gör samma sak nu som då. Man trycker pengar men nästan allt stannar hos the Fed. Ja, M2 har ökat mer än vanligt på sistone men nästan hela ökningen beror på att amerikaner hamstrar pengar, inte spenderar. Många är oroliga för framtiden och vill bygga upp en buffert. Med tanke på att över 30 miljoner har blivit av med jobbet är det rationellt att folk vill bunkra upp med pengar på sina sparkonton.

Man får inte heller glömma bort att då som nu råder det en enorm global efterfråga på amerikanska dollar. Så i den mån the Feds sedelpressar möter efterfrågan ser den bara till att dollarn inte stiger ännu mer i värde jämfört med alla andra valutor. Så bara för att den effektiva penningmängden ökar måste det inte resultera i stigande konsumentpriser om det samtidigt finns en efterfråga.

Så vill man veta var den generella prisnivån är på väg, då ska man inte stirra sig blind på olika penningmängdaggregat. Titta istället på den nominella bruttonationalprodukten (NBNP).

NBNP är P x Q eller M x V. Översatt till svenska betyder detta att den totala efterfrågan är detsamma som penningmängden gånger pengarnas omloppshastighet. Så om man vet NBNP då vet man också allt som man behöver veta om de teoretiska värdena för M, V, P och Q. Och för att veta om KPI kommer att börja stiga snabbare måste man inte bara veta M utan också V vilket fungerar som ett grovt mått på efterfrågan på pengar. När M ökar snabbare än V då kommer den nominella efterfrågan på varor och tjänster att öka snabbare än den reala produktionen av varor och tjänster. Allt annat lika, då kommer konsumentpriserna att bjudas upp.

Mellan 1960 och 1980 ser man en trendmässig ökning av NBNP-tillväxten. Därför ser man också en trendmässig ökning av KPI-tillväxten. I början av 1980-talet börjar NBNP-tillväxten att sakta ned. Och därför ser man återigen en på motsvarande sätt långsammare KPI-tillväxt. Men efter finanskrisen 2008 ser vi faktiskt att NBNP-tillväxten saktar in ytterligare jämfört med de föregående 15-20 åren. Därför borde det inte vara något mysterium att KPI-tillväxten har ökat lika långsamt eller något långsammare under 2010-talet som de föregående 20-30 åren.

NGDP och KPI

På grund av Coronakrisen rasar NBNP världen över. Som väntat faller många priser faller (t ex flyg) samtidigt som andra stiger (t ex mat). Netto har KPI-tillväxten bromsat in. Ja, det är möjligt att KPI-tillväxten kan öka igen på kort sikt. Men det beror nog på tillfälliga utbudschocker än på att the Fed trycker pengar.

Så är det är nog inte heller annorlunda denna gång. Därför tror jag inte att vi kommer att få se någon hyperinflation även denna gång.

Anders Lindberg klandrar marknaden för välfärdsstatens misslyckande

För ett par dagar sedan skrev Aftonbladets Anders Lindberg en typisk kolumn i vilken han argumenterar för att “Nyliberalismens idéer fungerade inte när krisen faktiskt kom. Marknaden var inte överlägsen politiken”.

Hur kommer han fram till detta? Vad är det för konkreta “bevis” som Lindberg kommer med för att bevisa att “marknaden” och “nyliberalismen” inte fungerar? Han påstår att vår beredskap brast eftersom den var “avreglerad, privatiserad och slimmad in på bara benen”:

Medicinlager? De försvann med apoteksavregleringen.
IVA-platser? Bara drygt 500.
Lager av skyddsmaterial? Nix.

Låt mig gå igenom detta i tur och ordning.

För det första bör nattväktarstaten bygga upp och underhålla ett lager av medicin och skyddsmaterial. Det är en av nattväktarstatens legitima funktioner. För att se varför, låt mig först backa bandet.

Som en anhängare av Ayn Rands filosofi, objektivismen, förespråkar jag ett samhälle som bygger på principen om individens rättigheter: laissez-faire kapitalism. Därför förespråkar jag också nattväktarstaten vars uppgift är att skydda individens rättigheter dvs individens frihet.

Det finns ingen rätt att utsätta andra för farliga, smittsamma sjukdomar. Därför har nattväktarstaten också har en roll här. Nämligen att hantera smittor på ett sätt som skyddar individens rättigheter och därmed säkrar hennes frihet.

Av samma anledning som nattväktarstatens ska se till att polis, domstol och försvar har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter ska den också se till att någon motsvarighet till folkhälsomyndigheten har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter.

Folkhälsomyndigheten bör bland annat ha till uppgift bygga upp och underhålla ett lager av läkemedel och medicinsk utrustning eller snabbt beställa allt som behövs. Dels för att se till att nattväktarstaten inte lamslås av hälsoskäl och dels för kunna hantera farliga smittor på ett rättighetsrespekterande sätt.

Att hantera smittor på ett rättighetsrespekterande betyder i det här fallet att man testar och spårar för att isolera de sjuka, inte tvångsnedstänger ekonomin genom att sätta hela befolkningen i karantän. För att kunna göra detta måste nattväktarstaten se till att folkhälsomyndigheten har resurserna för att snabbt och effektivt kunna testa på den skala som behövs.

Men om staten i flera decennier snålar på nattväktarstatens funktioner för att finansiera välfärdsstaten då ligger ju skulden på våra välfärdsétatistiska politiker, inte “marknaden”.

För det andra har antalet IVA-platser ransoneras fram av statligt finansierade och kontrollerade sjukvården. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för sjukvården, inte “marknaden”.

Men Lindberg ger sig inte. Han gör ett desperat försök till: “Hemtjänsten är under lupp. Detta sönderprivatiserade och slimmade moras utan skyddsutrustning där över hälften av våra döda bodde”.

77% av hemtjänsten är finansieras och styrs av staten. Resten drivs av statligt finansierade och reglerade privata utförare. Dessa privata utförare jobbar på statens uppdrag i enlighet med statligt upphandlade kontrakt. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för hemtjänsten, inte “marknaden”.

Så om hemtjänsten nu gör ett dåligt jobb, då är det för att de ytterst ansvariga politikerna inte vet vad de sysslar med. Ändå klandrar Lindberg en icke-existerande privatisering för välfärdsstatens misslyckanden och samtidigt fantiserar om att samma inkompetenta politiker och byråkrater ska få ännu mer makt över våra liv.

Det finns inget perspektiv i Lindbergs gnäll. Och denna brist på perspektiv avslöjar bristen på objektivitet dvs fakta och logik.

Säg att jag för argumentets skull skulle låtsas som att Lindbergs exempel visar på några verkliga fel och brister med “marknaden”, vore hans slutsats icke-objektiv.

Ska man resonera för eller emot något genom att lista en massa (påstådda) nackdelar, då bör man också lista upp (verkliga) fördelar. Men om man som Lindberg bara ta upp några (påstådda) nackdelar och samtidigt helt blundar för de högst verkliga fördelarna är inte att tänka objektivt.

I den mån våra blandekonomier dvs stympade marknadsekonomier har varit fria från skadliga statliga tvångsingrepp—skatter, regleringar, statligt uppbackade fackföreningar, “välfärdspolitik”—har det goda livet blivit möjligt för miljarder människor.

Ta bara en sådan sak som extrem fattigdom. 1820 levde 94% av världens befolkning i extrem fattigdom. Denna fattigdom skapades inte av 1800-talets nästan-kapitalism utan var ett arv från den förkapitalistiska tiden. 1990 levde 34,8% i extrem fattigdom. Idag är det färre än 10%.

Men våra stympade marknadsekonomier har inte bara gjort det möjligt för flera miljarder människor att överleva utan också att blomstra. Att leva rikare, friskare, längre och trevligare liv än någonsin. Idag har medelklassen—trots alla skadliga skatter och regleringar—en högre levnadsstandard än vad miljardärer hade för 100 år sedan.

Tar man logisk hänsyn till alla relevanta fakta då vet man varför Lindberg desperat måste klandra “marknaden” för den statligt ransonerade bristen på IV-platser eller gnälla om hur “nyliberalismen” sabbade den 100% statligt finansierade och kontrollerade hemtjänsten.

Staten kan inte “rädda” ekonomin med skattepengar

Coronakrisen har orsakat en djup global depression. Eftersom de flesta västerländska regeringar gjorde bort sig totalt (istället för att skydda individens rättigheter), fick politikerna panik och tvingade då fram en nedstängning av ekonomin. Som ett resultat är nu många ekonomier i fritt fall. I och med krisen orsakades av ett virus är det ingens fel att politikerna tvingades stänga ned ekonomin. Därför menar många att staten måste gå in med skattepengar för att “rädda” ekonomin. Eller som en “liberal” uttryckte det: “De som tycker att vi inte ska rädda företag med skattepengar kan väl fundera på var skattepengar ska komma ifrån i framtiden”. Ett minst sagt intressant sätt att se på saken.

Staten har inga pengar. Så staten kan inte “rädda” utan att “omfördela”. Alltså berika några genom att utarma andra. I bästa fall får vi dock tillbaka lite av våra egna pengar. Men i den mån detta sker har inte staten “räddat” oss. Bara minimerat skadan av den statliga nedstängningen av ekonomin. Att först slå sönder ekonomin och sedan lova lite plåster på såren är inte att “rädda” ekonomin.

På kort sikt kommer vi kanske att se företagen och jobben som räddades av statens “räddningspaket”. Men vi kan inte se företagen och jobben som förstördes av statens skatter, inflation och upplåning. För att inte tala om de nya företagen, jobben och innovationerna som aldrig får se dagens ljus. Så många kommer helt felaktigt att tro att staten kunde “rädda” ekonomin.

Men sanningen är att staten inte kan “rädda” ekonomin. Staten har som sagt inga pengar. Så vad staten än gör för att “rädda” ekonomin kommer det att bli du och alla andra som jobbar för sin försörjning som kommer att betala.

Om staten försöker “rädda” ekonomin med inflation (“sedelpressen”) förstör staten penningvärdet—värdet på våra inkomster och besparingar. För att vara exakt så ser staten till att de som får dem nya papperspengarna berikas på bekostnad av alla som får dem senare.

Om staten försöker “rädda” ekonomin med statlig upplåning tvingar staten på oss skulder som vi måste slita och snåla bort imorgon när skulderna ska betalas tillbaka. För att betala av skulderna har staten följande alternativ: höj skatterna, skär ned i bidragen, inflation—eller lite av varje. Vilken metod staten än väljer blir resultatet en lägre levnadsstandard imorgon.

Den statliga upplåningen för konsumtion (sociala förmåner och subventionerade välfärdstjänster) tränger dessutom undan, och äter upp, privata besparingar som annars hade investerats i nya och bättre maskiner och verktyg som gör oss mer produktiva, skapar välstånd och jobb. I den mån vi är mindre produktiva än vad vi annars skulle ha varit kommer bördan av statsskulden att öka. För ju lägre våra inkomster blir imorgon på grund av den statliga upplåningen desto svårare blir det att betala tillbaka statsskulden.

Så i slutändan är det som så att staten inte kan “rädda” ekonomin. Såvida man med “rädda” ekonomin menar “låt oss berika en del på andras bekostnad idag så att vi alla dela på fattigdomen imorgon”. Men då har man också en extremt låg ribba.

Men stannar vi här då underskattar vi förödelsen av de statliga “räddningspaketen”. För att se varför, låt oss konkretisera.

Om du är en bonde då måste du alltid spara utsäde. Du vet att om du äter upp din utsäde då blir det ingen mat imorgon. Och du vet att du också måste spara utsäde för att investera i underhållet av dina nuvarande maskiner och verktyg eller också investera i nya och bättre maskiner som kan öka din produktivitet. Så om du äter upp dina besparingar, ditt utsäde, då dömer du dig själv till en knaprare framtid.

Vad som är sant för den enskilde bonden är precis lika sant för alla andra producenter i resten av ekonomin. Inget förändras bara för att vi nu pratar om miljontals producenter.

Vad vi än producerar måste vi spara och investera i underhållet eller utökandet och förbättrandet av maskiner, verktyg, infrastruktur, och så vidare. Ju mer vi konsumerar idag, desto mindre kan vi spara och investera imorgon. Och ju mindre vi sparar och investerar idag, desto mindre kommer vi att kunna producera imorgon. Vilket oundvikligen betyder en fattigare framtid.

Tänk nu på att när staten “stimulerar” med inflation och upplåning, då handlar det om att hålla igång konsumtionen i en ekonomi som har tvingats stänga ned. Vilket betyder att vi ska fortsätta att konsumera utan att producera. Hur gör man detta? Du som en enskild individ kan—som bonden i exemplet ovan—bara göra detta genom att direkt eller indirekt leva på dina eller andras besparingar. Det vill säga, ekonomins utsäde.

Och precis som bönderna skulle svälta ihjäl om de åt upp sin utsäde, kommer vi också att tvingas genomlida igenom en svältkur om vi äter upp ekonomins utsäde i ett försök att “rädda” ekonomin.

Så om vi nu översätter påståendet: “De som tycker att vi inte ska rädda företag med skattepengar kan väl fundera på var skattepengar ska komma ifrån i framtiden” då ser vi att det betyder: “De som tycker att vi inte ska äta upp utsädet idag kan väl fundera på var maten ska komma ifrån i framtiden”.

Hur tar vi oss vidare efter coronakrisen? #covid19

Amesh Adalja, en läkare och erkänd expert på infektionssjukdomar, ger sin syn på saken i en medium-artikel som jag rekommenderar i sin helhet.

Jag vill dock citera ett par stycken då de tar upp ett bortglömt perspektiv. Och det är att den generella tvångsisoleringen är extremt destruktiv för individens livskvalité.

Livskvalité, och speciellt då individens livskvalité, är—på grund av altruismens och kollektivismens oerhört destruktiva inverkan på vår kultur—en underskattad och ofta förbisedd faktor i nästan alla diskussioner. Därför är det värdefullt att Adalja påminner om denna aspekt i debatten om hur vi ska gå vidare efter coronakrisen:

Plans of prolonged, enforced confinement aimed at preserving life at any cost are premised on a misunderstanding of human life and what makes it worth living. When discussing treatment options with a patient, I often invoke the concept of “quality of life”. Patients regularly choose to take on some risk to their longevity in order to preserve or enhance their quality of life. Individual preferences and shared decision-making with physicians guide medical decision making and also should apply to each individual’s decision regarding the degree of social distancing that is appropriate for them.

A degraded quality of life, particularly over time, itself generates its own risks of death. If the lockdown is prolonged, we can expect increases in deaths from cancer, cardiovascular disease, stroke, mental illness, and substance abuse. How many cancers will metastasize while colonoscopies or biopsies deemed “elective” will be postponed?

Quality of life consists largely in the ability to engage in the activities that make up our lives, and central to these activities is work. Most of us need to work to support ourselves, and many people, including myself, derive meaning from their work. Moreover, humans, as a species, survive by productive work. Jobs cannot be easily parsed into “life-sustaining” and “non-life-sustaining” enterprises. All work consists in the creating of something we need to sustain human life physically and psychologically. Some of these needs are more acute than others, but all contribute to our ability and will to live. Stopping people from working is like depriving a limb of blood flow. Though action is sometimes necessary in an emergency, irreparable and irreversible harm will occur if it is prolonged. A prolonged freeze of the economy — even in the face of a deadly pandemic — will cause a long-term damage far greater than any purported benefit.

Amen!

Adalja gör så många rationella poänger i sin artikel. Så klicka här och läs.

Hur altruismen hotar rätten till abort

I denna intervju om den amerikanska abortdebatten, gör Onkar Ghate och Greg Salmieri många avgörande och tankeväckande observationer. De tre viktigaste poängerna som jag tog med mig är:

  • att motståndet till aborträtten är huvudsakligen religiöst grundat
  • att altruismen ger den religiösa högern ett moraliskt självförtroende i debatten om aborträtten och
  • att de som påstår att ett embryo eller foster har rättigheter har inte en susning om vad rättigheter är

Att motståndet till aborträtten vilar på religion, inte fakta och logik kommer knappast som en nyhet för de flesta. Men om man verkligen låter denna insikt sjunka in, då inser man också det finns faktiskt ingenting att bemöta här. Det religiösa motståndet består ju inte av fakta och logik, utan av tro. Vilket i slutändan bara betyder irrationella känslor. Därför kan och bör alla religiösa grunder för abort kategoriskt och utan vidare avfärdas som om ingenting har sagts. För i termer av fakta och logik har ju ingenting sagts!

En annan sak som de pratar om är hur det kommer sig att den religiösa högerns moraliska självförtroende i den här debatten är betydligt starkare än vänsterns. Och vad som nog förvånar många som inte förstår filosofins fundamentala roll i människans liv är att det som ger den religiösa högern självsäkerhet i denna fråga också ligger bakom vänsterns moraliska självförtroende när det kommer till den ekonomiska debatten. Nämligen att båda avfärdar egoismen och omfamnar altruismen.

För det allra mesta är abort liksom det kapitalistiska vinstintresset två själviska fenomen. Och eftersom vår kultur fullständigt genomsyras av altruismen dvs idén att det goda är att osjälviskt offra sig för andra då är abort fel av samma fundamentala anledning som vinstintresset är fel. Därför kommer vänstern sannolikt att förlora den amerikanska abortdebatten. De är ju också stöpta i altruismen och kan därför inte stå på sig rent moraliskt när de religiösa motståndarna fördömer kvinnor för deras själviska aborter.

En implikation av detta är att för att aborträtten ska ha en verklig chans behövs objektivismen. Så alla som värderar individens rättigheter, inklusive rätten till abort, då bör fler våga studera objektivismen på allvar. De bör skaffa sig modet att kritiskt granska sina konventionella premisser, inklusive den att altruismen är det moraliska idealet och att egoismen är synonymt med ondska.

Om du vill veta varför de som påstår att embryon eller foster har rättigheter inte har den blekaste aning om vad rättigheter är, då bör du helt enkelt se på intervjun i sin helhet. Var dock beredd på att bli provocerad då Onkar och Greg för fram många extremt kontroversiella poänger.