Årets politiska självmål kommer nog Miljöpartiets Per Bolund att stå för. Se själva:
Idag är det 10 år sedan kärnkraftsolyckan i #Fukushima. Många hävdade innan att en sådan katastrof inte kunde hända, men ändå hände det. Nu vill M och KD ha mer kärnkraft, trots att Fukushimas påminnelse om de oerhörda riskerna. Människan glömmer snabbt. https://t.co/1KRYlSFc81
För att motivera detta påstående hänvisar Bolund till en artikel i NyTeknik. Artikeln berättar om hur kärnkraftverket i Fukushima slogs sönder av tsunamin som dödade 20 000 människor. NyTeknik: “De flesta dödsfallen orsakades av tsunamin. Några få omkom av själva jordbävningen. Kärnkraftshaveriet bedöms inte ha lett till några dödsfall.” (Min betoning.)
NyTeknik citerar också en expert som säger att: “Vi har inte sett några direkta negativa hälsoeffekter som kan härledas till strålning. Bedömningen totalt är att det är osannolikt att några framtida strålningsassocierade hälsoeffekter kommer att kunna upptäckas statistiskt, säger Unscear-ledamoten Eva Forssell-Aronsson vid Göteborgs universitet.”
Fakta visar, tvärtemot vad Per Bolund insinuerar, att även under de allra värsta och mest osannolika scenarier är kärnkraften extremt säker.
Fukushima var en naturkatastrof, inte en kärnkraftskatastrof. Men Bolund är livrädd för den säkra kärnkraften, inte den osäkra naturen. Vad är ett annat ord för en extrem irrationell rädsla? Fobi.
Miljörörelsen är religiös, inte vetenskaplig. Det är därför miljörörelsen har en lång historia av att överdriva eller hitta på olika miljöhot. Det är därför miljörörelsen har gjort den ena felaktiga domedagsförutsägelsen efter den andra. I 50 år har de skrämt med halvsanningar och lögner. Enligt deras sekulära religion, ekologismen, måste vi offra oss och vår livsbefrämjande industricivilisation för att blidka naturen som annars straffar oss för vårt syndiga leverne.
Sveriges energipolitik bör bygga på fakta och logik, inte Miljöpartiets religiösa kärnkraftsfobi.
Sverigedemokraternas Richard Jomshof sade att islam är en “avskyvärd ideologi och religion”. Eftersom detta är ett oförlåtligt “tankebrott” blev reaktionerna häftiga. Detta uttalande var “fullständigt omdömeslöst”, “direkt stötande”, “avskyvärt”, och så vidare.
Några kommenterar var mer verklighetsfrånvända än vanligt. Morgan Johansson sade att SD “hotar religionsfriheten”. Tobias Billström antydde att religionsfriheten inte ger någon rätten att tycka och känna vad de vill om “en hel religion” som islam.
En del betraktelser var däremot bara ogenomtänkta. Maria Hildas, ordförande för S-föreningen för jämställdhet, menade att Jomshofs olustiga känslor för islam är så pass allvarliga att det borde få alla “demokrater att reagera”. Betyder detta att vissa tankar och känslor inte hör hemma i en demokrati?
Det finns så mycket som är så irrationellt med dessa reaktioner på Jomshofs kommentar att det är svårt att veta var man ska börja.
“Islamofobi” är vad filosofen Ayn Rand kallade för ett “anti-begrepp”. Ett anti-begrepp bildas när man medvetet klumpar ihop vitt skilda saker på grund av ytliga likheter. Målet är att tillintetgöra viktiga begreppsliga distinktioner.
Det sägs att “islamofobi” bara handlar om hat och fördomsfullhet mot islam och muslimer. Men ser vi på vilka som brännmärkts som “islamofober” ser vi att det syftar på alla islamkritiker; fördomsfulla och fördomsfria. Sam Harris har till exempel smädats som “islamofob”.
Som begrepp blandar “islamofobi” ihop irrationella fördomar mot islam och muslimer med en rationell analys och utvärdering av islam. Begreppet används alltså för att misskreditera och tysta kritiska röster som fördomsfulla eller värre. “Islamofob” är ett ogiltigt begrepp som inte hör hemma i en rationell debatt.
Ja, man kan och bör göra skillnad på islam och islamism. Man kan vara muslim utan att önska sig en islamisk teokrati. Men islam och islamism hänger ihop. Islamism är den politiska tillämpningen av islam. Det är namnet på en politisk ideologi som säger att samhället ska bygga på islam. Islamister vill ha en islamisk stat.
Så hur kan man säga att islamism är ett problem, men inte islam? Och om det nu inte finns några fel och brister i islam, vad är då bekymmersamt med islamisternas fromma önskan att samhället underkastar sig till Allahs vilja? Du är väl inte “islamofob”?
Vad är fel med hat? Känslor som sådana är varken sanna eller falska eller bra eller dåliga. De kan däremot vara befogade eller inte. Men i debatten antyds det att det finns inga skäl för att ogilla islam. Notera hur Réka Tolnai formulerar sig: “Sverigedemokraterna normaliserar hat mot islam under bästa sändningstid och tittarna fick bara se på”. Hon får det till att framstå som att hatet är ett ont i sig.
Varför kan man inte hata islam? Vad är det som gör det omöjligt för rationella och fördomsfria människor att hysa motvilja gentemot islam? Är det så att att man oavsett fakta och logik måste uppskatta islam? Måste man anse att islam är en älskvärd religion för att slippa helt grundlösa anklagelser om att lida av en ogrundad rädsla för islam?
Det finns ingen brist på verser som används av muslimer, islamister och jihadister för att rättfärdiga förtryck och terror. Jag vill att vi ska “normalisera” hatet mot alla totalitära ideologier—och religioner. Så i den mån islam som religion kommer med totalitära implikationer kan jag inte se varför den ska besparas min befogade avsky.
Religioner ska inte dömas efter vad troende gör och troende ska inte dömas efter vad religionen säger. De flesta troende är ofta vettigare och trevligare än deras religion. Som alla andra troende bör muslimer dömas som individer utifrån deras egna uttalanden och handlingar, inte utifrån vad islam säger.
“I will add that the man who never looks into a newspaper is better informed than he who reads them; inasmuch as he who knows nothing is nearer to truth than he whose mind is filled with falsehoods & errors”.
För ett tag sedan uppmärksammade förträffliga HumanProgress.org om att de amerikanska arbetsplatserna aldrig varit säkrare. 1913 dog 61 av 100 000 arbetare på jobbet. 2014 dog endast 3 per 100 000. Det är en nedgång på 95%. Vad förklarar nedgången? Marian L. Tupy skriver:
Labor union activism, including strikes and protests, has been traditionally credited with making the workplace safer. But, improving working conditions cannot be divorced from the overall improvement in the standard of living. The massive economic expansion in the second half of the 19th century, in particular, tightened the labor market and workers started to gravitate toward more generous employers. It was only after a certain critical mass of workers achieved more tolerable working conditions that more general workplace regulations became imaginable and, more importantly, affordable.
Ja, ekonomiska framsteg gör säkrare arbetsplatser möjliga. Men Tupy antyder att kausaliteten är att när ekonomin växer blir arbetsmarknaden “stram” och den ökade konkurrensen tvingar affärsmän att locka med “generösare” villkor. Men beroende på hur detta tolkas är detta en halvsanning.
Ja, konkurrensen om arbetare gör att arbetsköpare måste locka med högre löner, bättre förmåner, tryggare och trevligare arbetsplatser. Men Tupys oförsiktiga resonemang kan ju tolkas som att det är den högre levnadsstandard som kommer först, varför människor kan konsumera mera, ekonomin växer och att konkurrensen om den begränsade arbetskraften ökar. Tupy gör det verkliga orsakssambandet oklart. Tupys formuleringar kan ge en det felaktiga intrycket att det är konsumtion som driver ekonomin, inte produktion. Därför vill jag här lägga till väsentliga fakta.
Vår levnadsstandard bestäms av våra reallöner (lönen mätt i förhållande till mängden varor och tjänster som kan köpas dvs köpkraften) och våra reallöner bestäms av produktiviteten. Ju högre produktivitet, desto högre reallöner.
Det var affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjde arbetarnas produktivitet och reallöner. I början var produktiviteten så låg att arbetarna behövde jobba 50, 60, 70 timmar i veckan för att försörja sig och sin familj. Men allteftersom reallönerna steg var köpkraften lika hög efter 60 timmar som den brukade vara vid 70 timmar. Och senare var den lika hög efter 50 timmar som vid 60. Och så vidare.
Så många arbetare hade nu råd att gå ned i arbetstid. De hade råd att gå ned i arbetstid och nominell lön (mätt i kronor och öron) eftersom deras reala lön (mätt i varor och tjänster) förblev densamma eller högre. Du behöver knappast tvinga affärsmän att minska sina lönekostnader genom att låta arbetare jobba färre timmar men ändå producera lika mycket eller mer än tidigare. Vinstintresset räcker. Så arbetstimmarna började gå ned i slutet av 1800-talet. Den vanlige amerikanen jobbar år 2020 ca 1300 färre timmar än år 1870!
Samma vinstintresse som driver affärsmän att locka med färre arbetstimmar får dem också att göra arbetsplatser tryggare och trevligare. Åtgärder som gör arbetsplatserna tryggare och trevligare brukar nämligen ofta betala sig själva. Trygga och trevliga arbetsplatser är ju attraktivare varför man kan locka folk att jobba för en med lägre löner än vad som hade krävts om arbetsplatserna var otrygga och otrevliga. Det är ju därför farliga och smutsiga jobb betalar mer. De allra flesta föredrar att jobba på ett tryggt och trevligt kontor för en lägre nominell lön än, säg, i ett farligt och smutsigt avlopp för en högre nominell lön. Och de allra flesta har sedan länge råd att välja bort en högre nominell lön vår rekordhöga produktivitet har resulterat i rekordhöga reallöner.
Det är vår höga produktivitet som har gjort trygga och trevliga arbetsplatser ekonomiskt gångbara. Utan vår höga produktivitet hade lagar som tvingar fram förbättringar också tvingat fram lägre löner eller arbetslöshet. Det finns många sätt vi kan se detta. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar ned arbetstiden från 40 timmar i veckan till 30 får man lägre löner eller högre arbetslöshet eller både och. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar fram kostsamma förbättringar på arbetsplatser måste det också resultera i lägre löner eller arbetslöshet.
Det enda som markant och varaktigt lyfter produktiviteten—och därmed massornas levnadsstandard—är kapital och teknologi. Arbetarrörelsen kan “kämpa” med strejker och lagar. Men verkligheten är att inga strejker och lagar i världen kan trolla fram kapital och teknologi. Tvärtom har arbetarrörelsens strejker och lagar endast bidragit till att hålla nere produktiviteten och därmed också massornas levnadsstandard.
Det är kapitalismens välgörande marknadskrafter—utbud och efterfråga, vinstintresset, konkurrens—som har gjort våra arbetsplatser tryggare och trevligare än någonsin. Och det som har gjort detta ekonomiskt gångbart är affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjer massornas produktivitet, inte arbetarrörelsens kamp.
Finns det en liberal “klimatpolitik”? Nej. För statens jobb är att skydda individens frihet, inte kontrollera vädret. Ändå finns det “marknadsliberaler” som vill motivera en statlig klimatpolitik som går ut på att beskatta individen för hennes koldioxidutsläpp.
Deras ursäkt för att göra så är att det finns en liberal princip som säger att den som förorenar betalar för skadan. Och på ytan låter detta rimligt. Men tar vi en närmare titt ser vi att detta resonemang inte håller.
Ja, man kan säga att det är en liberal princip att om du kan bevisa inför en domstol att du eller din egendom har skadats av föroreningar orsakade av en individ eller individer i samverkan då kan och bör du ersättas ekonomiskt för detta av de skyldiga. Men det är finns ingen liberal princip som säger att staten straffbeskattar oskyldiga individer för obevisade skador.
Jag tror inte att det går att bevisa att någon enskild individs koldioxid på 5 till 20 ton per år har skadat någon annan eller deras egendom. Jag tror inte heller att man kan hitta några individer i samverkan (företag) vars koldioxidutsläpp har skadat någon eller något.
Så på vilka grunder kan man då motivera statliga “priser” eller skatter för att tvinga individer att “bära kostnaderna” för deras föroreningar istället för att “vältra över” dem på andra?
Är “klimatförändringarna” en sådan skada som enskilda individer ska straffas för? Nej. Ingen individ kan ju rimligen hållas ansvarig för “klimatförändringarna” och rättfärdigar därför inga “marknadsliberala” klimatskatter eller liknande.
Om Sveriges samlade koldioxidutsläpp på 50 miljoner ton inte gör någon skillnad för att hejda “klimatkatastrofen” följer det att individens koldioxidutsläpp på 5 eller 20 ton gör ännu mindre skillnad. (Och vi vet att Sveriges samlade koldioxidutsläpp varken gör till eller från för även om Sveriges koldioxidutsläpp gick till noll skulle det ändå inte räcka. Det är ju mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp som måste minska med minst 80% för att bromsa “klimatförändringarna”. Därför pratar alarmisterna om globala klimatavtal och liknande.)
Att trots allt detta insistera på att staten ska straffbeskatta individer—för skador som de omöjligen kan orsaka—på grund av mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp är lika rimligt som att, säg, straffa män för männens samlade bidrag till brottsstatistiken. Att straffa den enskilde för gruppens samlade synder går möjligen att motivera på kollektivistiska grunder, men omöjligen på individualistiska.
Även om bruttonationalprodukten (BNP) har sina brister tycker jag samtidigt att kritiken mot densamma ofta är obefogad. Med det sagt kommer ekonomen Mark J Perry här med en för omväxlingsskull bra poäng beträffande BNPs svagheter:
The abundance of low-cost (almost free) music also illustrates one of the shortcomings of GDP accounting when it comes to measuring our economic well-being or standard of living. Americans’ “music well-being” is clearly at an all-time high for the reasons discussed above. But according to official GDP statistics that include retail music sales, the nation’s “music well-being” today (measured by $12.2 billion in sales) is about half of what it was in 1999 when music sales were $23 billion (in 2020 dollars)! According to official GDP accounting, the “Golden Age of Music” was back in 1999 during the era of CDs, when it’s obvious that we’re experiencing the most miraculous music renaissance in history that isn’t remotely being captured by national income accounting.
Vad är konservatism? Om vi med konservatism menar en inställning till samhällsförändringar då är dess värde villkorad. Huruvida det är bra eller dåligt att bevara något i samhället beror ju på vad man vill bevara och varför. Att vilja bevara vår högteknologiska industricivilisation är rationellt. Att vilja bevara barbariska medeltida religiösa traditioner är irrationellt.
Men om vi med konservatism istället menar den ideologi som började med Edmund Burkes reflektioner om den franska revolutionen då beror dess värde på ideologins natur. Och enligt Simon Westberg, Ebba Buschs talskrivare och författare till en kommande bok om konservatismen, är det den kristna människosynen som utgör konservatismens essens. Om så, vad följer då? Hur ska vi då förstå och utvärdera konservatismen?
Enligt kristendomen är människan ofullkomlig. Hon föds med fel och brister. Hon är svag och syndig. Hennes förnuft går inte att lita på. Det är människans ofullkomlighet som gör henne ovärdig att leva under socialismen. Människans ofullkomlighet gör att vi inte kan lita på ekonomiska diktatorer. Så hon förtjänar inte bättre än att leva i frihet. Det är därför som konservativa vänder sig emot socialismen som de ser som ett uttryck för en “övertro” på förnuftet. Det är därför som konservativa accepterar kapitalismen, ofta utan större entusiasm. (Vore människan perfekt, fri från synd, då skulle socialismen ha en chans.)
Det är lätt att se den kristna människosynen som motsatsen till Upplysningstidens upplyftande dito. Upplysningstidens människosyn kommer av ett erkännande av det mänskliga förnuftets kraft och därmed en uppskattning av individen som en förnuftsvarelse. Konservatismens kristna människosyn är därför i förlängningen också oförenlig med en kultur som värderar förnuft, egoism, frihet samt dess välgörande produkter vetenskap, teknologi, industri, framsteg. Upplysningens livsbejakande produkter är på sätt och vis inget annat än en revolt mot och vederläggning av konservatismens kristna människosyn.
Ja, människor kan fela men det betyder inte att människonaturen är fel. Och jag skulle också hävda att människors fel och misstag bleknar jämfört med de enorma vetenskapliga, teknologiska, ekonomiska och sociala framsteg vi har bevittnat och haft glädje av sedan Edmund Burkes dagar. (För data se till exempel Stephen Pinkers Upplysning nu.)
Vad består förresten människors största fel och misstag av? De består uteslutande av avsteg från Upplysningstidens ideal. Det blodiga och totalitära 1900-talet var inte en produkt av Upplysningens idéer och värden utan av dess motpol. 1900-talets totalitära regimer, och världskrigen de startade, var som Leonard Peikoff och andra har dokumenterat ingående ett uttryck för irrationalism och mysticism, inte förnuft; altruism, inte egoism; kollektivism, inte individualism; étatism, inte kapitalism. Sedan får man inte glömma att en av den franska revolutionens filosofiske fäder var Rousseau som ju förespråkade känslornas överordnade ställning gentemot förnuftet och kollektivets överordnade ställning gentemot individen.
I termer av väsentligheter är den konservativa ideologin i konflikt med kapitalismen och dess filosofiska fundament: förnuft, egoism, individens frihet. Ja, det finns många konservativa som är ganska rationella och sympatiska, som man bör studera och kan lära sig av. Och jämfört med nästan alla inom “vänstern” framstår många konservativa ofta som det sunda förnuftets företrädare. Men detta förändrar inte konservatismens väsen eller min negativa utvärdering av den.
Ni har säkert hört om den förödande elbristen i Texas. Elavbrotten drabbade miljontals och slutade med att några stackare frös ihjäl. Som om det inte vore illa nog blev elen också extremt dyr när den väl kom tillbaka. Många har därför fått elräkningar på hundratusentals kronor.
Så vad hände egentligen i Texas?
TT klandrar ett “marknadsdriven system” för elbristen och de rysligt höga elräkningarna. Och TT understryker att Texas lider av en elmarknad som “även med amerikanska mått” är “unikt avreglerad”. TT hänvisar här till den icke-objektiva New York Times som hävdar att “jakten på låga priser har företag snarare sparat in på vädersäkring och underhåll”.
Så om man läser nyheterna kan man få för sig att den ovanligt “avreglerade” marknaden kan inte leverera pålitlig el till rimliga priser. Men detta stämmer inte. Avsiktligen eller inte, har journalisterna återigen gjort allmänheten en otjänst med deras vilseledande (eller inkompetenta) rapportering.
ERCOTs politiska målsättning är att hålla nere elpriset. Så när de lägger ett bud på elen gör de det med hjälp av beräkningsmodeller som inte tar hänsyn till vare sig efterfrågan eller de långsiktiga totalkostnaderna för att bygga och underhålla pålitliga kol-, gas- och oljekraftverk. ERCOTs beräkningsmodeller främjar sol- och vindkraftsbolagen, inte minst då de tenderar att generera oplanerade elöverskott som tillfälligt driver ned elpriserna. Som ett resultat av ERCOTs sovjetiska inköpspolitik är det mindre lönsamt att bygga och underhålla pålitliga kraftverk. Det är mer lönsamt att stänga ned och snåla på underhåll.
Eftersom sol- och vindkraftverken är opålitliga är de parasiter på elnätet. De måste hela tiden backas upp av pålitliga kol-, gas- och oljekraftverk vilket fördyrar elproduktionen. Men om pålitliga kraftverk riskerar att höja elpriserna då motiveras ERCOT att välja bort sådana energikällor. Och kraftbolagen motiveras därför, i sin tur, att minska sina kostnader genom att lägga ned sina kol-, gas-, och oljekraftverk. Men ju fler sådana kraftverk som läggs ned, desto större risk för elbrist.
En annan sak som bidrog till elbristen är “gröna” skattelättnader för vindkraftsbolagen. Detta gjorde att de har kunnat sälja till underpris. Kol-, gas-, och oljekraftsbolagen har sett sina marginaler krympa varför de har tvingats till att lägga ned eller spara på vädersäkring.
Med statlig manipulation av elpriset och “grön” skattepolitik gynnade man opålitliga energikällor som vind på bekostnad av pålitliga energikällor som kol-, gas-, olje- och kärnkraft. Därmed gjorde man sig beroende av den opålitliga sol- och vindkraften—som inte var där när man behövde elen som allra mest. Tyvärr fanns det inte heller tillräckligt av den pålitliga kolen, gasen och oljan. Så på sätt och vis orsakades den dödliga svindyra elbristen i Texas av Miljöpartiets energipolitik.
Det finns de som envisas med att låtsas att avdrag är bidrag. Nu senast är det några flummiga socialister från Grön Ungdom som har fått för sig att det är “borgerligt att kalla sina bidrag för avdrag”:
En välbärgad familj kan få så mycket som 300 000 kronor om året i skatteavdrag. Det är pengar som borde gå till välfärd och klimatinvesteringar. Sverige behöver ett avdragstak, skriver @_davidling och @aidabadeli, @GronUngdom. #svpolhttps://t.co/Z1Ci6A1CWV
För den som finner de gröna socialisternas resonemang minsta lilla plausibelt följer en förklaring om skillnaden mellan avdrag och bidrag:
När staten ger dig pengar då får du ett bidrag. När du betalar mindre pengar till staten då gör du ett avdrag på skatten. Så bidrag och avdrag är olika ord som syftar till olika saker (se vilken ordbok och synonymbok som helst).
Det finns mycket som är ologiskt med att försöka likställa bidrag med avdrag.
För det första vilar det på den totalitära premissen att alla inkomster egentligen tillhör staten (eller något annat kollektiv) och att varje gång vi får en skattelättnad är det som att staten ger oss “bidrag”. För det andra vilar det på den absurda premissen avdrag och skattesänkningar “kostar” staten pengar.
I verkligheten tillhör inkomsterna individerna som jobbade ihop dem, inte staten. I verkligheten är det staten och skatterna som är en kostnad för individen. Att sänka statens utgifter och skatter är därför att minska på kostnaderna för den som tvingas på dem: individen.
Men det finns mer som är ologiskt med detta bakvända resonemang.
Ett enkelt sätt att se om ett resonemang är falskt är att se vad som följer om vi antar att det är sant. Om det som följer är absurt då är resonemanget ologiskt dvs oförenligt med verkligheten. Detta kallas för reductio ad absurdum.
Så låt oss för ett ögonblick anta att skattesänkningar är detsamma som ett “bidrag” som “kostar” staten pengar. Då följer det att skattehöjningar “minskar” statens “kostnader”. Höjer vi skatterna med, säg, 250 miljarder då “minskar” statens “kostnader” med 250 miljarder. Detta är ju absurt!
Det är som att de som envist vill utradera dag och natt-skillnaden mellan avdrag och bidrag kämpar om att vinna ett världsmästerskap i vem som kan begå flest logiska felslut.
Häromdagen skrev Aleksandra Boscanin: “Att konstatera att den svenska välfärden är dyr är en sak, men frågan som bör ställas är huruvida den är värd sitt pris”.
Ja, välfärdsstatens försvarare påminner oss ofta och gärna om vad vi “får” för skattepengarna. Och de vill gärna få det till att vi vinner på den offentliga välfärden. Men i verkligheten berövar den oss på en överlägsen privat välfärd.
Det är ett säkert antagande att i frånvaron av de fria marknadskrafterna (vinstintresset plus konkurrens) ger den offentliga välfärden oss, i bästa fall, medelmåttiga alternativ till den privata.
Här är en analogi: De bästa välfärdsstaterna bjuder på en mobiltelefon. Säg en Nokia 6070. De flesta välfärdsstater bjuder dock bara på en Motorola DynaTAC.
Och utan sammanhang skulle de allra flesta säkert tycka att detta är en bra affär. En mobiltelefon är bra att ha och visst är det bättre att ha en gammal mobiltelefon än att helt vara utan.
Många skulle säkert göra en stor sak av detta: “Är inte välfärdsstaten det bästa som har hänt mänskligheten sedan rostat bröd?” Och några skulle fylla i med: “Utan välfärdsstaten skulle bara de rika ha mobiltelefoner!”
Jag menar att det som gör detta vanliga tänkande så plausibelt är att de flesta har, så att säga, svårt för att se “det vi inte ser”. Det vi ser är den offentliga välfärden som vi tvingas betala för med höga skatter. Det vi inte ser är den privata välfärden som vi inte har råd med efter skatten.
Om vi bara kunde se det vi inte ser, då menar jag att vi skulle “se” att välfärdsstaten som bjuder på mobiltelefoner faktiskt berövar oss på överlägsna smarttelefoner. Och då skulle vi också kunna “se” att den privata välfärden vore överlägsen den offentliga om vi bara vore fria att köpa smarttelefonernas motsvarighet inom sjukvården, skolan och omsorgen.
Så frågan är inte hur mycket vi vinner på den offentliga välfärden utan hur mycket vi förlorar på den.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 