Sluta sponsra socialismen!

Carl SvanbergLämna en kommentar

Journalisten Bengt Nilsson skrev igår en ganska bra debattartikel på Fjärde sidan i Expressen. I denna argumenterade han för att biståndet inte har gjort någon som helst nytta utan endast skadat Afrika på olika sätt. Ett exempel:

I flertalet afrikanska stater har statsapparaten en övergripande och primär uppgift, och det är att slå vakt om den sittande statschefens makt. Allt annat är underordnat detta. Det betyder att alla befintliga resurser kommer att tas i bruk för att uppnå detta mål. I det sammanhanget har biståndet en mycket viktig roll. De pengar som Sverige bidrar med används för att stärka presidentgardet, säkerhetspolisen och alla andra institutioner som behövs för att värna den rådande ordningen. Att rigga val, köpa politiker, muta väljare och hota utmanarkandidater. Oppositionen göre sig icke besvär.

Den som önskar konkreta exempel på det jag påstår kan titta på några av de största mottagarna av svenskt bistånd genom tiderna i Afrika, nämligen Etiopien, Tanzania, Mocambique och Uganda. Inget av dessa länder har upplevt demokratiska regimskiften. I Uganda var till och med oppositionspartier förbjudna ända till helt nyligen. Dessa länder styrs av ledare som alla har betraktat Sovjetunionen som ett politiskt föredöme. (Utom Etiopien, de som styr där idag såg tidigare Albanien som det stora föregångslandet, stalinisten Enver Hoxha var hjälten…) I dag är ledarnas uniformer utbytta mot civila kostymer, men under ytan har inte mycket ändrats. Oppositionspolitiker betraktas fortfarande som dissidenter som ska förföljas och helst fängslas. (Min kursivering.)

Socialismen är, som jag brukar säga, inget annat än ett enda gigantiskt biståndsprojekt. Ingen kan förstås inte göra allt, men alla kan göra något. Sverige bör därför föregå med gott exempel och helt lägga ned biståndet. Då kommer dessa afrikanska länder förhoppningsvis inse behovet av att ge upp socialismen en gång för alla.

Definitionen av otacksamhet

Carl Svanberg4 kommentarer

Diana West, en av USA:s bästa kolumnister, redogör för hur politiskt korrekthet (närmare bestämt: ”just war theory” och multikulturalism) på olika sätt innebär att USA och västvärlden begår ett självmord. Amerikanska soldater riskerar bland annat att få livstidsfängelse. Varför? Jo, därför att de värderar sina egna liv högre än civila irakiers liv. Det var deras ”brott”.

Here’s what happened: A convoy of Marines trolling insurgent-riddled Haditha was hit by a huge IED. A Humvee was destroyed. One Marine was killed (split in two). Two other Marines were wounded (one grievously). There was a lot of shooting at an approaching Iraqi car. There was a lot of shooting at two nearby Iraqi houses, where Marines heard, as the New York Times put it, ”the distinct metallic sound of an AK-47 being prepared to fire.” As one Marine witness explained, ”the squad leader thought he was about to kick in the door and walk into a machine gun.” In the end, no additional Marines had died, but 24 Iraqi civilians, including some children, had been killed.

And here lies a hunk of the politically correct outrage fueling prosecutorial fires. According to a leaked report chiding Marines for not investigating further, Army Maj. Eldon A. Bargewell was apparently appalled by ”statements made by the chain of command” that ”suggest that Iraqi civilian lives are not as important as U.S. lives, their deaths are just the cost of doing business.” Maj. Bargewell was also apparently exercised by the Marine consensus that ”civilian casualties were to be expected” due to such insurgent tactics as hiding among civilians…

If only someone would mention to the Waugh-ian-named Maj. Bargewell that when the ”business” is war, the chain of command darn well better consider ”U.S. lives” more important than ”Iraqi civilian lives” (many ”civilian” in name only), or guess what? Too many U.S. lives will be lost and the U.S. won’t win.

Och samtidigt som oskyldiga amerikanska soldater kan hamna i fängelse på grund av detta, försöker general David Petraeus i Irak få ett slut på kriget, inte genom att fullständigt krossa fienden – terroristerna och deras supporters – utan genom att istället vinna över deras hjärtan. Det har de bara försökt göra nu i över fyra år. Man skulle ju kunna tro att störtandet av Saddam Hussein skulle vara tillräckligt, men uppenbarligen inte.

Jag vet att jag har varit inne på detta förut, men det är bara förbluffande hur lång tid det ska ta somliga för att inse hur hopplöst ett sådant projekt är.

Som många har noterat förut kan man inte få en fiende av denna sort att ens överväga att ändra sina sätt förrän de har blivit slutligen och fullständigt besegrade. Diana West påpekar i ett annat sammanhang:

When the United States embarked on its most successful cases of nation-building in Germany and Japan, both countries lay in ruins, their cities and infrastructure devastated, their populations decimated.

These appalling conditions worked wonders toward opening both countries to all manner of Americana: democracy, deNazification, demilitarization and, in Japan’s case, not just a constitution practically written by Gen. Douglas MacArthur, but also baseball. In other words, Total War was followed by Total Pacification.

In Iraq, we have fought a Limited War for Limited Pacification, which has resulted in a perpetual, if limited, war zone. At about $200 million a day, this war may not sound very ”limited,” but consider where ”Sunni insurgents,” ”Shiite militias” and assorted thugs and jihadi groups go at night after a hard day’s maiming and killing and IED-ing. They go home to safe houses.

Men hur kan man försvara ett totalt krig?

Total War. It’s ugly and barbaric, but it leads to Total Pacification, not to mention Total Victory, which is supposed to be the point. Limited War is ugly and barbaric, but it just leads on and on. And where is the moral purity in war unending?

Mycket bra fråga.

West fortsätter:

But such PC fantasy [vinna över irakierna och den muslimska världen genom att på olika sätt fjäska och offra sig för dem] fuels hearts-and-minds efforts that go beyond ”allegiance”-winning outposts in Iraq as the United States now weirdly cheers on world Islamization to curry Islamic favor. As said by House Foreign Affairs Committee Chairman Tom Lantos at a recent Kosovo hearing ”Here is yet another example that the United States leads the way for the creation of a predominantly Muslim country in the very heart of Europe. This should be noted by both responsible leaders of Islamic governments, such as Indonesia, and also for jihadists of all color and hue. … The United States stands foursquare for the creation of an overwhelmingly Muslim country in the very heart of Europe.”

Varför är då detta av nåogn relevans? Låt mig påpeka, för de som inte har lagt märke till det, att de islamister som nyligen försökte döda 1000 amerikanska soldater vid Fort Dix kom ifrån Kosovo. För några dagar sedan citerade Julia Gorin en AP-artikel, i FrontPageMagazine.com:

In 1999, [Fort Dix] sheltered more than 4,000 ethnic Albanian refugees during the NATO bombing campaign against Yugoslavia … After that war, refugees were allowed to return to the U.N.-run province of Kosovo in Serbia or to seek permanent residency in the United States.

Och därmed har du också definitionen av otacksamhet. Srdja Trifkovic tillägger:

Having been assured ad nauseam over the years by successive U.S. administrations that Kosovo’s Albanians are not really serious about their Islam, that even when they desecrate Christian churches and joyously rip crosses from their cupolas they do it for nationalist rather than jihadist reasons, the powers-that-be are doing their utmost to ensure that the public remains anesthetized. Asking when and how Albanian “secularists” became Islamic radicals is a no-no. Being so audacious as to wonder what this transformation bodes for a new, independent Muslim state in the heart of Europe is simply not on. Asking questions about major KLA figures’ documented links to jihad terrorism (including to Osama bin Laden personally) is polizeilich verboten. In the meantime, cadres, cash and ordnance linked to jihadist outrages all over Europe have been traced back to Kosovo, including the bombings in Madrid (March 2004) and London (July 2005), and a rocket attack on the U.S. embassy in Athens last year.

In New Jersey in May 2007, Kosovo blowback has finally reached America.

It is now essential to unmask the web of lies and distortions that has guided U.S. policy in the Balkans for years. The first step is to demand an explanation why and how Muslim Albanian terrorists from Kosovo were able to plan an operation here in the U.S. Why indeed: didn’t the U.S. military fight the Serbs for 78 days in 1999 so that they could have their ethnically clrean, Serbenfrei statelet?

Om detta är vad amerikanerna kan förvänta sig av att hjälpa muslimerna i Europa, vad annat kan då amerikanerna förvänta sig av att de hjälper muslimerna i Mellanöstern? Vinna kriget genom att vinna över fiendens hjärtan? De måste väl ändå skoja med oss. Eller?

”Vet ej”

Carl Svanberg7 kommentarer

DN Debatt:

Knappt tjugo år efter Berlinmurens och Sovjetväldets fall vet svenska ungdomar förskräckande lite om kommunismen, om nutidshistorien och om våra grannländer. Det visar en ny landsomfattande undersökning om kunskapsnivån hos skolungdomar i åldrarna 15-20 år som opinionsinstitutet Demoskop har genomfört åt UOK, Föreningen för upplysning om kommunismen.

Så hur illa är det då?

95 procent känner till Auschwitz – men 90 procent känner inte till Gulag.

56 procent av grundskoleeleverna svarar ”Vet ej” på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska.

43 procent tror, att det totala antalet offer för kommunismen under nittonhundratalet är en miljon eller färre. En femtedel tror, att det är inga alls eller färre än tio tusen.

40 procent anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen.

22 procent anser att kommunismen är ett demokratiskt samhällskick.

Jag är förvånad men samtidigt inte. Jag är inte förvånad över att dessa människor finns, men jag är desto mer förvånad över att de är många fler än vad jag först trodde.

Hur kommer detta sig? Det finns som jag ser det tre förklaringar till detta (i den mån denna undersökning verkligen är representativ):

1. Barnen lär sig inte något i skolan. Man lärde sig inte så värst mycket när jag gick i skolan och jag skulle inte bli allt för överraskad om man lär sig ännu mindre nu för tiden. Merparten av all min kunskap, med undantag från läsning och räkning, har jag skaffat mig själv genom självstudier. Och jag hade nog lärt mig ännu mer ännu snabbare om jag inte var tvungen att gå i den offentliga skolan.

Det är dessutom mitt ytterst ovetenskapliga intryck att de flesta som är, till största delen, autodidakter och glada amatörer, är bättre bildade än de allra flesta som endast har genomlidit sina 9-12 år i grund- och gymnasieskolan. Och att studera vid universitetet är, i varje fall inom humanioraämnena, sällan något som utgör en merit.

Även i de fall där man för det mesta lär ut sanningar, blandas det ofta upp med myter och rena felaktigheter, vilket ger en allt ifrån bristfällig till direkt vilseledande bild. Jag tänker nu närmast på vilka slutsatser elever kan förväntas dra av att studera ämnen som nationalekonomi eller ekonomisk historia. Om socialhögskolan producerar socialister, då producerar ekonomicentrum vid Lunds universitet folkpartister.

2. Barnen lär sig något i skolan. Men det är för det mesta socialist-, feminist-, miljö- och mångkulturpropaganda. Jag själv tog del av detta när jag gick i skolan.

Exempelvis fick vi i gymnasiet se en ”dokumentär”, producerad av UR, som i princip beskrev det Sveriges 1900-tals historia ungefär så här: ”I begynnelsen, före Per Albin Hansson, var alla fattiga och miserabla. Högern styrde. Sedan kom, till slut, demokratin och socialdemokraterna fick makten. Sedan dess har vi fått välfärdsstaten och blivit rika. Slut”.

En gång hade vi ett prov om ”nationalekonomi” på samhällsvetenskapen i gymnasiet. Den sista frågan handlade om att man skulle beskriva sitt ideala ekonomiska system. Efteråt fick vi höra hur glad läraren blev av att det var så många som hade gett en socialistiskt styrd ekonomi som sitt ideal. (Jag var inte en av dessa elever.)

Ett annat exempel är när min samhällslärare påstod att jag ”överdrev” när jag beskrev kommunismens brott. I grundskolan argumenterade min SO-lärare för samma sak (detta även efter det att jag hade hänvisat till vår historiabok) och förlöjligade mig inför hela klassen när jag förklarade att nazisterna var socialister.

I NO fick jag en gång väl godkänt på ett arbete som handlade om ”miljögifter”. Trots att min feministiske-environmentalistiske lärare gjorde gällande att mitt arbete var fyllt av faktafel (jag var ingen vidare student på den här tiden), så gillade hon min anti-industriella inställning och ville belöna mig för det. (Var hade jag fått den ifrån? Jo, från all miljöproganda jag, liksom alla andra, indoktrinerades i från alla håll och kanter.) Att ljuga och förvränga för sakens skull är, inom miljörörelsen, en acceptabel metod för att föra fram sitt budskap.

3. Eftersom de flesta inte slutar upp som helt indoktrinerade eller helt okunniga, förmodar jag att rätt många i någon utsträckning ägnar sig åt självstudier. Detta lämnar bara ett alternativ: självindoktrinering.

En del väljer uppenbarligen att helt okritiskt acceptera allt som de har hört varje dag, från det att de var barn, till det att de är unga vuxna. Därför väljer de sedan att på sin fritid ägna sig åt halvintensiva ”självstudier” som i detta fall innebär att man ser på Al Gores ”dokumentär”, eller Michael Moores ”dokumentärer”, eller läser tidningar som ETC, eller böcker som ”No Logo” av Naomi Klein och ”9-11” av Noam Chomsky.

Och när de inte firar Jordens dag, eller röstar på vänsterpartiet, eller värvar medlemmar till Greenpeace, eller kokar ihop konspirationsteorier om 11 september på Internet, eller kämpar med sitt jämställda förhållande, eller mordhotar vetenskapsmän som ifrågasätter ”klimatkaoset”, eller terroriserar minkuppfödare, så svälter de förstås ihjäl sina barn med en rakt igenom vegetarisk diet. När de inte gör något av ovanstående, då svarar de på opinionsundersökningar där de förklarar att på planeten där de kommer ifrån har kommunismen resulterat i välstånd.

På jorden, däremot, vet vi att kommunism uteslutande resulterar i död och lidande. Om du inte fick lära dig det i skolan, kan du få en kort introduktionskurs på Upplysning om kommunismens hemsida. Efter det bör du läsa The Black Book of Communism.

Ovillkorlig kärlek

Carl Svanberg2 kommentarer

En artikel med titeln ”Let’s Focus on the Iraqi People” av Jeff Emanuel, fick givetvis min uppmärksamhet. Vad säger då herr Emanuel? Varför bör amerikanerna fokusera sig mer på irakierna än vad de redan gör?

Americans can simply click off their television sets and forget about the situation in Iraq. For the families living there, that’s just not possible. They have to live forever with the consequences of our actions.

Lt. Colonel James Crider, Squadron commander of the 1-4 Cavalry (“Quarter Cav”)  said to me, “I’ve had several Iraqis tell me that…[t]hey want us here — not forever, but for now, until they can take care of themselves.” He added, they tell me, “It would be a disaster if you leave now.”

Iraqis’ opinions, actions, and  welfare, should be front and center in this debate.

En diskussion om vad som ligger i USA:s rationella egenintresse ska alltså inte vara i centrum för diskussionen om hur amerikas militär används. Istället är det främlingars välfärd som ska ligga i centrum. Det är detta tankesätt som har gjort Irakkriget till ett gigantiskt välgörenhetsprojekt.

Emanuel fortsätter med följande förskönande beskrivning av läget: ”Though the views of  Iraqis , like those of Americans, span the spectrum of possible opinions, most of the  people I met had one thing in common: a longing for freedom and safety, coupled with a knowledge that they need our help — at least in the near term”. Så irakierna vill ha frihet och säkerhet, säger herr Emanuel. Men redan i nästa stycke framgår följande:

The national government of Iraq is struggling against the ingrained mindset of the Iraqi people to think of themselves as members of tribes, sects, neighborhoods, and clans, rather than as members of a unified nation. “Saddam kept the country together,” an Iraqi expatriate, who fled in the 1990s and returned this year as a contractor, told me. “It hurts me to say this, but what we need is the American army to completely take over the government. The people are not ready for freedom yet; you took away the one thing that had held the country together without anything to replace him. That was a very big mistake.”

Och:

An Army Specialist agreed, saying, “I don’t know if we can win [this war] in the sense of leaving a perfect democracy here or an ideal situation in that sense — my feeling is sometimes that it might take another dictator, because the people here still don’t understand freedom the same way we do. Also, they don’t think of themselves as a nation — they think in terms of religion, sect, and tribe. They follow their local or religious leaders. A dictator is what it took before to hold the place together as one country, and might again.”

På en och samma gång vill de flesta ha frihet – samtidigt som de flesta är frihetshatande religiösa fanatiker eller rasistiska kollektivister. Hur ska herr Emanuel ha det egentligen?

Om de älskar frihet, bra, men om de hatar den, varför ska vi då ödsla tid och pengar på att hjälpa dem? Vad har vi för bevis för att merparten av irakierna verkligen vill ha frihet? De flesta röstade ju inte på ett frihetligt parti direkt. Och de verkar inte heller särskilt villiga att lyfta ett litet finger för sin egen frihet.

The Iraqi people themselves, though, are also an obstacle to their own success. “What has to happen here,” one noncommissioned officer told me, “is that the Iraqi people have to take a chance, risk their lives, and stand up against al-Qaeda and everybody else. Once they decide that they want freedom and peace, and want to work with us, then it will all be over.” “It’s easy to live as a coward. If they want to be free, they will have to take the risk.”

Kom ihåg att denna artikel är skriven av en stor anhängare av Bushs ”forward strategy for freedom”. Jeff Emanuel vill verkligen argumentera för att USA ska fortsätta att offra sig för fienden – den frihetshatande majoriteten av irakierna – offra sig för att på demokratisk väg ge Iranvänliga islamister makten över landet – offra sig för ”den goda sakens skull”, dvs den altruistiska, dvs den onda sakens skull.

Ändå verkar herr Emanuel inte ens kapabel att övertyga sig själv om vilket bedrägeri detta är. Det är som om hela artikeln är ett enda gigantiskt rop på hjälp. För som jag ser det visar denna artikel endast på att irakierna, tvärtemot Emanuels närmast desperata försök att försäkra oss om motsatsen, inte alls är värda besväret.

Faktum är att Emanuels förhoppningar om att irakierna ska lyfta ett finger för frihetens sak är så små att han vill att USA återigen ska upprepa sitt löfte att ställa upp för irakierna. Men denna gång ”with no threats of precipitous  withdrawal and abandonment — an act which would leave them at the mercy of an unspeakably brutal insurgency”. Där har du ett perfekt exempel på vad ovillkorlig kristen ”kärlek” faktiskt innebär.

De välvilliga kristna där ute, som inte vill att västvärlden ska gå under, bör kanske notera detta och tänka efter om det inte är dags att sluta upp med det självbedrägeri som många av er ägnar sig åt. De bör kanske notera att samma kristendom som i deras mening gör västvärlden värd att försvara, är vad som gör den i praktiken omöjlig att försvara, och som i själva verket endast påskyndar dess undergång.

Irakkriget är en moralisk kris. Den kristna moralens kris. Det finns en väg ut ur detta altruistiska blodbad. Läs “Just War Theory” vs. American Self-Defense av Yaron Brook och Alex Epstein.

Solstaten

Carl Svanberg2 kommentarer

Under den ”Retrospektiva avdelningen” har Per-Olof Samuelsson lagt upp en gammal debatt mellan honom, Boris Benulic och Tryggve Lundh om Tommaso Campanellas utopiska samhälle framställd i hans bok Solstaten.

Jag har inte läst hela Solstaten men jag har läst om Campanellas och hans bok. Jag har bara läst ett kort utdrag ur boken. (Det var till ett ”seminarie” i idéhistoria.) Det lilla jag läste var, enligt min mening, dåligt nog för att avfärda även den här versionen av socialismen.

Ett citat på måfå ur detta korta utdrag:

Överheten måste man obetingat lyda. Vi anse det nödvändigt att äga en maka, att ha en egen våning och egna barn för att kunna lära och uppfostra sin avkomma. Men detta förnekar man i Solstaten, eftersom barnalstringen enligt den helige Thomas uttalande är till för släktets fortplantning och ej för den enskildes trevnad. Därför angår avkomman staten och ej individen, privatmannen, utom så till vida som denne är en kugge statsmaskineriet.

Märkligt nog ville ingen annan dela den uppfattningen med mig. Men det hade kanske varit lättare för dessa människor att se det onda i Campanellas utopi och en del av de sakerna som POS uppmärksammar fick vara med i utdragen. Läs mer i ”Om kärlekslivet i Solstaten” för att veta vad det är jag talar om.

Intrinsikalism och moralisk mysticism

Carl Svanberg1 kommentar

Hur avgör du om något är bra eller dåligt? Jag kan bara tala för mig själv och när jag försöker avgöra om något är bra eller dåligt, gott eller ont, rätt eller fel, då gör jag det genom att sätta saker och ting i relation till något ändamål. Detta ändamål får sedan tjäna som standard. Jag skulle tro att de allra flesta tänker ungefär så här, om än inte explicit så i varje fall implicit.

Ta en sådan sak som naturen. Det är onekligen sant att naturen är ett värde för oss. Det är ett estetiskt värde för somliga. En del tycker att det finns syner och utsikter i naturen som är väldigt vackra. En del gillar att promenera i naturen. En del gillar att plocka svamp och bär i skogen. Generellt ser vi ett värde i att kunna exploatera naturen för våra behov och ändamål. Men notera att naturen är ett värde för oss just eftersom det främjar våra liv.

Nu finns det, så klart, de som inte delar detta synsätt. Det finns en hel rörelse av individer som kallar sig för environmentalister. De menar istället att naturen är ”helig”, att den bär på ett intrinsikalt värde. Naturen är god i sig. Den är alltså inte god för oss människor eller våra ändamål. Den är inte ens god för framtida generationer och deras ändamål.

Föreställningen om naturen som ett intrinsikalt värde är, för att uttrycka det milt, väldigt problematiskt. Varför? Därför att det är omöjligt att förklara för folk varför intrinsikala värden är värden överhuvudtaget. Jag kan förklara värdet av saker och ting genom att sätta dem i relation till mina ändamål. Bestick är bra att ha om jag ska äta. En bil är bra att ha om jag ska ta mig till centrum. Likaså ett busskort eller en cykel. Eller åtminstone ett par skor.

Men hur kan jag förklara värdet av något som sägs ha ett värde alldeles oavsett dess relation till några av mina behov eller ändamål? Sanningen är att så fort någon företrädare för environmentalismen försöker förklara varför naturen är av ett intrinsikalt värde genom att säga någonting annat än ”Därför” eller ”Så bara är det” eller ”Det är uppenbart” eller liknande, då gör de klart för mig att de i själva verket inte ser på naturen som något intrinsikalt värdefullt.

Environmentalisterna är dock inte de enda som har detta problem. Kantianerna har också detta problem.

Kant gjorde explicit gällande att den goda viljan är det enda som är intrinsikalt gott. Kant påstod också att vi avgör vad som är rätt eller fel – intrinsikalt rätt eller fel inte genom att hänvisa till våra ändamål eller till några av verklighetens fakta, utan endast och allena genom att hänvisa till det ”noumenala” förnuftet. Det ”rena” förnuftet producerar en morallag och det är vårt ”fenomenala” förnufts plikt att leva efter den. För vad? För pliktens skull, dvs för det godas skull. Vi ska vara moraliska för moralens skull.

Varför ska man då vara intresserad av att vara moralisk? Kants enda svar på denna fråga är: självrespekt. Inte respekt för ditt ”fenomala” jag, så klart, utan för ditt ”noumenala” jag. Enligt Kant resulterar morallagen automatiskt i en känsla av aktning. Denna känsla av aktning färgar även av sig på dess upphovsman, ditt autonoma jag i den noumenala världen. Detta resulterar i att man ska vara moralisk för moralens skull, eftersom morallagen och dess upphovsman, är så goda att de förtjänar att lydas. Att uppfylla sin plikt är ju att visa aktning för morallagen.

Kant kan och vill inte svara på något annat sätt. Han kan inte säga, som en utilitarist: ”för det främjar den maximala lyckan i samhället”, eller som en objektivist: ”för det främjar din egen lycka”, eller som en hedonist: ”för det främjar din egen njutning”, eller som en socialdemokrat: ”för att det främjar bidragsberoendet i samhället”. Att motivera moraliskt handlande på några andra grunder skulle nämligen, enligt Kant, endast förstöra moralen.

Det moraliskt goda bestäms inte av våra ändamål, utan av det ”rena” förnuftet. Men hur kan förnuftet avgöra vad som är rätt eller fel om vi inte har ett ändamål att relatera till? Dvs hur kan vi avgöra vad som är rationellt eller irrationellt utan ett ändamål av något slag? Svaret är att det kan vi förstås inte. Så förnuftet – ”rent” eller inte – kan inte fungera som en moralisk vägledare för oss i det kantianska synsättet. Och att använda oss av det kategoriska imperativet som hjälp leder oss ingenstans. Som oräkneliga kritiker före mig har påpekat kan ingen härleda någonting med hjälp av det kategoriska imperativet utan att samtidigt smuggla in värderingar.

Observera att de religiösa säger att de vet att det goda är Guds vilja och att Guds vilja innebär att de ska lyda en godtycklig lista av budord. Hur vet de då detta? Eftersom de inte kan bevisa Guds existens, än mindre vad hans vilja består av, med hjälp av fakta och logik, finns det bara ett svar: de ”vet” det eftersom de känner det. Av samma anledning är det samma sak med kantianerna. Kants moralfilosofi mynnar ut i moralisk mysticism. Den här sortens mysticism mynnar, i sin tur, alltid ut i känslornas primat; det finns inget annat sätt att ”praktisera” mysticism.

Känner du dig lite förundrad? Du är inte ensam. Låt mig parafrasera Kant: ”Två saker fyller mig med förundran, Immanuel Kant och kantianerna”.

GP har inte tänkt till

Carl Svanberg4 kommentarer

GP Ledare:

Vad kan då Sverige göra? Den kyliga sanningen är att vi ensamma knappast kan göra något som mätbart påverkar klimatet. Sverige står för mellan 0,2 och 0,3 procent av de globala utsläppen av koldioxid. Om vi så förbjöd all biltrafik skulle det inte märkas i atmosfären.

Vad vi kan och måste göra är i stället att verka för internationella överenskommelser och sedan ta konsekvenserna av dessa fullt ut. Det är alltså meningslöst att gå före med höjda energipriser i Sverige. Det räddar inte klimatet.

Om det är sant att Sveriges utsläpp i dessa sammanhang inte har någon betydelse, och att det därför vore fel att Sverige straffar samtliga medborgare med högre skatter, hur kan man då motivera att någon enskild individ ska straffas med skatter för att hon producerar välstånd eller använder flyget eller kör bil eller dagligen köper varor som har transporterats från andra sidan jorden?

Det är ju trots allt som så att ingen individ i världen släpper ut någon ”skadlig” mängd av koldioxid. Ingen enskild individ släpper såvitt jag vet ut koldioxid motsvarande en, två eller tre promille av världens koldioxidutsläpp. Faktum är att även om en sådan individ existerade skulle det vara inte berättigat att förbjuda henne från att fortsätta att släppa ut så här mycket koldioxid. Det innebär ju ingen skada för andra människor. Det har, som GP korrekt påpekar, ingen mätbar påverkan klimatet.

Observera att vi i den här debatten ofta talar om nationer. Inte om individer. Det är nämligen endast genom att tänka i sådana termer som man också kan motivera kollektivism av detta slag. Man glömmer ständigt bort existensen av de individer som utgör nationerna i fråga.

Det är uppenbarligen inget annat än kollektivism att straffa individen för brott som hon inte har begått. Det är lika uppenbart orättvist att hålla henne skyldig endast för att hon tillhör en viss nation (t ex USA) eller för att hon utgör en del av ett annat större kollektiv: mänskligheten.

I själva verket utgör statliga interventioner som dessa ett brott – ett brott på principen om individens rättigheter. De är de enda riktiga brotten här. Och de enda riktiga offren, som ständigt glöms bort eller förnekas i debatten, här är de individer som tvingas betala höga energi- och bensinskatter. Eller som inom en snar framtid kanske kommer att få betala koldioxidskatt.

Jag undrar verkligen hur du som vill kalla dig för ”liberal” eller ”individualist” kan försvara statliga interventioner av detta slag? Försök förklara det för mig, om du kan.

”No Substitute for Victory”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Nu kan du höra på John Lewis kontroversiella tal ”No Substitute for Victory”: The Defeat of Islamic Totalitarianism här.

Summary: In the wake of 9/11, and in the face of rising threats to their freedoms and rights, Americans are uncertain about what a proper foreign policy should be. The uncertainty arises from the philosophical influences of pragmatism and altruism, which have misguided Americans and their leaders for decades. Crippled by this uncertainty, America has failed to address the cause of the threats against her and, in so doing, has emboldened that cause.

This talk consults the historical precedent of American policy towards Shintoism in post-1945 Japan to show that a proper policy today would first identify Islamic Totalitarianism as the cause of the threat facing the West, and then direct American resources toward eliminating the political imposition of Islamic Law. If Americans want to end the threats against their lives and liberty, they must first identify the advocates of political Islam (those who seek to impose Islamic Law by force) as the true enemy, and then destroy that enemy—beginning with the Islamic State of Iran.

Apropå Iran så har det amerikanska utrikesdepartementet kommit med en ny rapport om internationell terrorism.

Iran remained the most active state sponsor of terrorism. Its Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) and Ministry of Intelligence and Security (MOIS) were directly involved in the planning and support of terrorist acts and continued to exhort a variety of groups, especially Palestinian groups with leadership cadres in Syria and Lebanese Hizballah, to use terrorism in pursuit of their goals.

Iran maintained a high-profile role in encouraging anti-Israeli terrorist activity, rhetorically, operationally, and financially. Supreme Leader Khamenei and President Ahmadi-Nejad praised Palestinian terrorist operations, and Iran provided Lebanese Hizballah and Palestinian terrorist groups – notably HAMAS, Palestinian Islamic Jihad, the al-Aqsa Martyrs Brigades, and the Popular Front for the Liberation of Palestine-General Command – with extensive funding, training, and weapons.

Iran continued to play a destabilizing role in Iraq, which appeared to be inconsistent with its stated objectives regarding stability in Iraq. Iran provided guidance and training to select Iraqi Shia political groups, and weapons and training to Shia militant groups to enable anti-Coalition attacks. Iranian government forces have been responsible for at least some of the increasing lethality of anti-Coalition attacks by providing Shia militants with the capability to build IEDs with explosively formed projectiles similar to those developed by Iran and Lebanese Hizballah. The Iranian Revolutionary Guard was linked to armor-piercing explosives that resulted in the deaths of Coalition Forces. The Revolutionary Guard, along with Lebanese Hizballah, implemented training programs for Iraqi militants in the construction and use of sophisticated IED technology. These individuals then passed on this training to additional militants in Iraq.

Iran remained unwilling to bring to justice senior AQ members it detained in 2003, and it has refused to publicly identify these senior members in its custody. Iran has repeatedly resisted numerous calls to transfer custody of its AQ detainees to their countries of origin or third countries for interrogation or trial. Iran also continued to fail to control the activities of some al-Qaida members who fled to Iran following the fall of the Taliban regime in Afghanistan.

(HT: Christian Beenfeldt.)

Herbert Spencer – en radikal individualist?

Carl Svanberg3 kommentarer

I helgen har jag gjort lite research inför en artikel. Det innebar, för mina syften, att jag blev tvungen att läsa lite Herbert Spencer. Jag läste igenom nästan hela The Principles of Ethics Vol 2.

Jag visste sedan tidigare att Spencer var en förespråkare av laissez-faire kapitalism och att han motiverade det på utilitaristiska grunder (med främjandet av mänskligheten som standarden). Detta innebar att man kunde förutse att han inte skulle vara helt konsekvent i sin argumentation för kapitalismen. Men jag hade ändå inte förväntat mig det här:

Beyond those limits to the actions of individuals which it is the business of the state to maintain, individuals have to impose on themselves further limits, prompted by sympathetic consideration for their struggling fellow citizens. For the battle of life as carried on by competition, even within the bounds set by law, may have a mercilessness akin to the battle of life as carried on by violence. And each citizen, while in respect of this competition not to be restrained externally, ought to be restrained internally.

Lite längre ned:

Not many years since there lived in New York a man named Stewart, who, carrying on a wholesale and retail business on a vast scale, acquired a colossal fortune. A common practice of his was suddenly to lower his prices for a certain class of goods to an unremunerative rate, seriously damaging, if nothing more, numerous small traders, and greatly hampering, if he did not ruin, sundry large ones. Another practice was to encourage and aid some manufacturer in apparently a friendly spirit, and then, when he was largely indebted, come down upon him for immediate payment; selling him up and often buying his stock when he could not at once pay.

Competitive warfare carried on in this style, might not unfitly be called commercial murder; and were its flagitiousness to be measured by the pain inflicted, it might be held worse than murder, originally so called: the amount of suffering eventually caused among the ruined men and their families, being greater than that which many an assassin visits on his victims and others. (Min kursivering.)

Så att göra sitt bästa på att konkurrera ut andra på en fri marknad är, moraliskt sett, att betrakta som värre än mord?!

Sedan i nästa stycke kommer pricken över i:et: ”Such utter lack of negative beneficence [vilket betyder att avstå från att främja sitt egenintresse även om det inte innebär att man kränker andras rättigheter; detta håller Spencer som en form av altruism eftersom det handlar om att främja andra genom att avstå från att handla egoistiskt] is to be condemned not only because of the intense evils thus directly inflicted, but is also to be condemned in the interests of society”.

Detta uttalande kommer alltså ifrån ”one of the leading 19th century English radical individualists”.