Per-Olof Samuelsson bevisar åter och åter igen att han verkligen är en enda gigantisk upplysande fyrbåk mot oförnuft, osjälviskhet och ofrihet.. Sin senaste nätnattväktare, som verkligen kan beskrivas som en tour de force, gör skäl för sin titel: ”Pärlor för en viss sorts svin”. Läs, begrunda och beundra.

Enligt Leonard Peikoffs DIM-hypotes är miljörörelsen, såsom den ser ut idag, framför allt ett uttryck för D2 inom politik. Det vill säga, när det kommer till hur en filosofisk eller ideologisk rörelse ställer sig till frågan om hur ett samhälle ska vara organiserat, så kan man i grunden ha tre positioner. En integrerad, disintegrerad eller misintegrerad.

Att ha en integrerad syn betyder i princip att samhället bygger på rationellt validerbara principer. Laissez-faire kapitalism är därför ett exempel på detta för det bygger på principen om individens rättigheter (som ju går att härleda hela vägen tillbaka till våra fem sinnens vittnesbörd av verkligheten).

När det kommer till att ha en disintegrerad syn kan man ha det i varierande grad. Peikoff delar i princip upp det i två grader: D1 eller D2. Ett exempel på D1 inom politik är blandekonomi eller välfärdsetatism. Det bygger inte på några rationellt validerbara principer. Det bygger i själva verket inte på några principer alls. Det förekommer principer – men inget system av idéer som förenar dem – ingen ideologi.

Vilka idéer som styr ett D1-samhälle beror endast på individers eller majoritetens nyck, slump (mediernas sättande av agendan) och politikens smutsiga spel. Det som gör det till D1 istället för D2 är förstås att det finns ändå rester av några rationella principer i denna soppa – men de försvaras inte och accepteras inte fullt ut. (Inga principer försvaras eller accepteras fullt ut.) Bara upp till en viss grad. Ibland. När situationen tillåter det eller opinionsundersökningarna sympatiserar med det.

Vad utgör då D2? Peikoff ger flera exempel, men det gemensamma är att de samtliga ger uttryck för en total disintegration när det kommer till samhället. Det handlar om att fullständigt förstöra ett organiserat samhälle – och alla förutsättningar för det. Ett exempel här – det främsta – är ekologismen eller environmentalismen; miljörörelsen. De vill förstöra industrin. De vill förstöra kapitalismen. De vill förstöra civilisationen såsom vi känner den. De vill inte förstöra detta för något påstått ”högre” värde – de vill förstöra det för något lägre. Det ska inte finnas några mänskliga förmånstagare här. (För ingen kan seriöst hävda att de söker förstöra allt detta för människornas skull; notera att de anser att problemet är att det finns för många människor på jorden.)

Folk som inte tar idéer på allvar har en tendens att skaka av sig allt detta som överdrivet nonsens. Egentligen vill inte miljörörelsen allt detta. Det är bara tomma ord. Bara slogans som de slänger sig med för att få mediernas uppmärksamhet. Detta stämmer kanske för den stora massan av anhängare inom miljörörelsen som ofta utgörs av människor som först har skrämts till lydnad och underkastelse av miljörörelsens skamliga propaganda – och som sedan i ett desperat försök att ”göra något” slutar sig till dessa grupper utan att tänka igenom det särskilt noga. Men det stämmer inte för rörelsens ideologiska ledare. För de har verkligen tänkt. Därför är deras synpunkter – och de praktiska konsekvenserna av deras synpunkter – aldrig en olyckshändelse.

Vi kan härleda det absurda och orimliga och livsfarliga i deras idéer genom att ta dem på allvar och sedan försöka projicera i verkligheten – i konkreta termer – vad detta skulle innebära. Gör man det kommer man, som jag, konstatera att deras intentioner inte är goda och aldrig har varit det. Att deras prat om att vi måste vara måna om människans miljö aldrig var genuina. Deras avsikt är och var att förstöra.

Nu behöver vi faktiskt inte ens härleda konsekvenserna av miljörörelsens idéer. Vi behöver bara lyssna på vad de har att säga. Paul Watson, grundaren och presidenten för Sea Shepherd Conservation Society skrev för ett tag sedan en hårresande artikel i vilken han gjorde klart för oss vad vi måste göra för att ”rädda jorden”.

Vad är (den falska) premissen för herr Watsons synsätt? ”A virus kills its host and that is exactly what we are doing with our planet’s life support system. We are killing our host the planet Earth”. Så människan är ett virus – och det är från människan som jorden ska ”räddas”. Är detta bara retorik? Watson försäkrar oss att så inte är fallet: ”I was once severely criticized for describing human beings as being the ‘AIDS of the Earth.’ I make no apologies for that statement”.

Ett virus kan man inte döda. Men man kan göra livet outhärdligt för det. Hur? Genom att begå (själv)mord. ”[W]e also have the capability of being the anti-virus if only we can recognize the symptoms and address the disease with effective measures of control”. Mer konkret betyder det följande:

There is only one cure, only one way of stopping this rising epidemic of extinctions. The solution requires an extraordinarily immense effort by all of human society but it is achievable.

We need to re-wild the planet. We need to “get ourselves back to the garden” as Joni Mitchell once so poetically framed it.

This is a process that will require a complete overhaul of all of humanities economic, cultural, and life style systems. Within the context of our present anthropocentric mind-set the solution is impossible. It will require a complete transformation of all human realities.

Låt oss bli än mer konkreta, herr Watson?

We should not be living in human communities that enclose tiny preserved ecosystems within them. Human communities should be maintained in small population enclaves within linked wilderness ecosystems. No human community should be larger than 20,000 people and separated from other communities by wilderness areas. Communication systems can link the communities.

In other words, people should be placed in parks within ecosystems instead of parks placed in human communities. We need vast areas of the planet where humans do not live at all and where other species are free to evolve without human interference.

We need to radically and intelligently reduce human populations to fewer than one billion…

”Curing a body of cancer requires radical and invasive therapy, and therefore, curing the biosphere of the human virus will also require a radical and invasive approach”, konstaterar Watson.

I princip förespråkar han att vi ska transformera oss tillbaka till stenåldern – med det lilla undantaget att vi ska sluta bråka oss människor emellan utan istället leva i ”harmoni” med resten av biosfären. ”We need to eliminate nationalism and tribalism and become Earthlings. And as Earthlings, we need to recognize that all the other species that live on this planet are also fellow citizens and also Earthlings. This is a planet of incredible diversity of life-forms; it is not a planet of one species as many of us believe”.

Om ni är rädda för att få mardrömmar av detta, låt mig då påminna er om att detta i praktiken är precis vad miljöpartiets program så eufemistiskt förespråkar:

Människan är en sårbar del av ett känsligt ekologiskt system där allt hänger samman. Försiktighetsprincipen innebär att vi måste hantera naturen med stor varsamhet och vara ödmjuka inför vår egen ofullständiga kunskap om alla dess samband. Vi människor måste ta ansvar för att förvalta jordens resurser i balans med naturen så att den biologiska mångfalden bevaras. Vi anser att allt liv har ett värde i sig, oberoende av dess nytta för människan. När människan håller sig inom de ramar naturen ger finns grunden för goda livsförutsättningar och en hållbar välfärd.

Jag har analyserat innebörden av detta i ett tidigare inlägg här.

Om detta är D2 när det kommer till environmentalism, finns det då inte en form av environmentalism som är M2? Dvs som bygger på irrationella principer? För ett svar se del 2 av detta inlägg, som kommer, förhoppnignsvis, imorgon.

Sebastian Weil: ”Som vanligt, i vilken fråga som helst, så kan man ta itu med den på två sätt. Det ena är med något slags pragmatiskt perspektiv där man vill nå ett visst resultat – effektivt försvar t.ex. Det andra är det principiella perspektivet – är värnplikt rätt eller fel?”

Som vanligt är det där en mycket vanlig och mycket falsk dikotomi. Jag kan därför inte låta bli att kommentera detta. Det beror inte på att Sebastian Weil är en illasinnad människa, utan just för att jag vet att han i så många frågor har hjärtat på rätt ställe, som jag vill tillrättavisa honom.

Jag har skrivit en hel del om detta (bl a på min hemsida). Det finns också en hel del om det i objektivistisk litteratur (t ex OPAR). Jag tänker därför inte upprepa mig. Men även utan att läsa mitt inlägg eller böcker som OPAR, kan man nog lista ut vad som är fel med Sebastians ”approach”.

För det första är inte det ”pragmatiska” synsättet att verkligen ta hänsyn till det som är praktiskt, till det som fungerar, för att uppnå ett visst mål eller resultat. Pragmatism är inte en synonym till ”att ta hänsyn för effektivtet”. När pragmatiker talar om att något är sant och bra för att det ”fungerar”, så menar de inte att det är sant för att det t ex korresponderar med verkligheten.

Nej, pragmatikerna menar är att det är sant för att det ger människor en tillfredsställelse av något slag. Det klassiska exemplet här är ifrån den pragmatiske filosofen William James som menade att frågan om man ska tro på Gud eller inte beror på vad som ger dig bäst tillfredsställelse att tro på. Notera att om det verkligen finns en Gud där ute eller inte är helt irrelevant för en pragmatiker. Om du får en tillfredsställelse av att tro på Gud, då är det pragmatiskt sett praktiskt att tro på hans existens. Det ”fungerar”.

En annan pragmatisk filosof, John Dewey, avfärdade t o m explicit den så kallade korrespondensteorin om sanning, dvs vad som är sant eller falskt beror inte på om det svarar mot verklighetens fakta eller inte. (Deweys syn var att verkligheten inte upptäcks utan ”skapas” av människans aktiva handlande och experimenterande, men vad detta irrationella tankesätt betyder tänker jag, av tidsbrist, inte gå in på här och nu.) Är detta verkligen ett ”praktiskt” sätt att förhålla sig till sanningen eller verkligheten eller någonting alls?

Nej, detta sätt att tänka är, som ni kan se, radikalt annorlunda ifrån ett genuint praktiskt sätt att tänka. Detta är definitivt inte detsamma som att sätta upp ett ändamål och sedan fråga sig hur man på bästa möjliga vis uppnår det.

För det andra är det obegripligt att tala om något som rätt eller fel – utan att sätta det i relation till, just det, ett ändamål av något slag. Att tala om rätt eller fel utan att sätta det i relation till något ändamål av något slag är att tala om rätt eller fel som om det var rätt eller fel alldeles oberoende av våra ändamål.

Men med ett sådant synsätt är det ju inte särskilt konstigt att man kan se konflikter mellan det som är rätt och det som man vill uppnå här i livet (våra ändamål). Frågan är varför man ska välja att betrakta frågor om vad som är moraliskt rätt eller fel som fullständigt skilt ifrån våra ändamål. Det är ett irrationellt kantianskt perspektiv på moralen.

Föga oväntat visar det sig att inte ens Sebastian Weil själv kan låta bli att lägga märke till detta. För hur tar han till slut itu med frågan utan att tänka på ”pratiska” överväganden?

Det andra sättet vi kan angripa frågan är genom moraliska principer. Värnplikten är nämligen slaveri. Man tvingas arbeta för staten. Om slaveri är okej så dör diskussionen där. Men anser man att slaveri är felaktigt så är det bättre om bara killar utsätts för den. Att utöka slaveriet till hela befolkningen är inget annat än fel. Att avskaffa slaveriet i fredstid, då risken för att dö är liten, men ha kvar det i skarpa situationer är bara löjligt. Du slipper arbeta för staten när det är liten risk att dö, men när det är stor risk måste du.

Slaveri är inte ”OK” (och anser man det då förtjänar man, moraliskt sett, att sluta upp i Gulag). Varför är det inte ”OK”? Därför att förslava och förslavas har dåliga konsekvenser. Dåliga konsekvenser, kan man tycka, är ett praktiskt övervägande. Men dåligt för vem? Och för vad? Dåligt för alla människor som söker livet och lyckan. Ingen som vill livet och lyckan kan vara likgiltig inför slaveri eller frihet – alldeles för mycket står, praktiskt sett, på spel. Det är därför som det är fel. Och det är inte bara fel på tisdagar eller ”för det allra mesta” eller för ryssar eller för män. Det är alltid fel. Det är fel av princip.