Diana West, en av USA:s bästa kolumnister, redogör för hur politiskt korrekthet (närmare bestämt: ”just war theory” och multikulturalism) på olika sätt innebär att USA och västvärlden begår ett självmord. Amerikanska soldater riskerar bland annat att få livstidsfängelse. Varför? Jo, därför att de värderar sina egna liv högre än civila irakiers liv. Det var deras ”brott”.
Here’s what happened: A convoy of Marines trolling insurgent-riddled Haditha was hit by a huge IED. A Humvee was destroyed. One Marine was killed (split in two). Two other Marines were wounded (one grievously). There was a lot of shooting at an approaching Iraqi car. There was a lot of shooting at two nearby Iraqi houses, where Marines heard, as the New York Times put it, ”the distinct metallic sound of an AK-47 being prepared to fire.” As one Marine witness explained, ”the squad leader thought he was about to kick in the door and walk into a machine gun.” In the end, no additional Marines had died, but 24 Iraqi civilians, including some children, had been killed.
And here lies a hunk of the politically correct outrage fueling prosecutorial fires. According to a leaked report chiding Marines for not investigating further, Army Maj. Eldon A. Bargewell was apparently appalled by ”statements made by the chain of command” that ”suggest that Iraqi civilian lives are not as important as U.S. lives, their deaths are just the cost of doing business.” Maj. Bargewell was also apparently exercised by the Marine consensus that ”civilian casualties were to be expected” due to such insurgent tactics as hiding among civilians…
If only someone would mention to the Waugh-ian-named Maj. Bargewell that when the ”business” is war, the chain of command darn well better consider ”U.S. lives” more important than ”Iraqi civilian lives” (many ”civilian” in name only), or guess what? Too many U.S. lives will be lost and the U.S. won’t win.
Och samtidigt som oskyldiga amerikanska soldater kan hamna i fängelse på grund av detta, försöker general David Petraeus i Irak få ett slut på kriget, inte genom att fullständigt krossa fienden – terroristerna och deras supporters – utan genom att istället vinna över deras hjärtan. Det har de bara försökt göra nu i över fyra år. Man skulle ju kunna tro att störtandet av Saddam Hussein skulle vara tillräckligt, men uppenbarligen inte.
Jag vet att jag har varit inne på detta förut, men det är bara förbluffande hur lång tid det ska ta somliga för att inse hur hopplöst ett sådant projekt är.
Som många har noterat förut kan man inte få en fiende av denna sort att ens överväga att ändra sina sätt förrän de har blivit slutligen och fullständigt besegrade. Diana West påpekar i ett annat sammanhang:
When the United States embarked on its most successful cases of nation-building in Germany and Japan, both countries lay in ruins, their cities and infrastructure devastated, their populations decimated.
These appalling conditions worked wonders toward opening both countries to all manner of Americana: democracy, deNazification, demilitarization and, in Japan’s case, not just a constitution practically written by Gen. Douglas MacArthur, but also baseball. In other words, Total War was followed by Total Pacification.
In Iraq, we have fought a Limited War for Limited Pacification, which has resulted in a perpetual, if limited, war zone. At about $200 million a day, this war may not sound very ”limited,” but consider where ”Sunni insurgents,” ”Shiite militias” and assorted thugs and jihadi groups go at night after a hard day’s maiming and killing and IED-ing. They go home to safe houses.
Men hur kan man försvara ett totalt krig?
Total War. It’s ugly and barbaric, but it leads to Total Pacification, not to mention Total Victory, which is supposed to be the point. Limited War is ugly and barbaric, but it just leads on and on. And where is the moral purity in war unending?
Mycket bra fråga.
West fortsätter:
But such PC fantasy [vinna över irakierna och den muslimska världen genom att på olika sätt fjäska och offra sig för dem] fuels hearts-and-minds efforts that go beyond ”allegiance”-winning outposts in Iraq as the United States now weirdly cheers on world Islamization to curry Islamic favor. As said by House Foreign Affairs Committee Chairman Tom Lantos at a recent Kosovo hearing ”Here is yet another example that the United States leads the way for the creation of a predominantly Muslim country in the very heart of Europe. This should be noted by both responsible leaders of Islamic governments, such as Indonesia, and also for jihadists of all color and hue. … The United States stands foursquare for the creation of an overwhelmingly Muslim country in the very heart of Europe.”
Varför är då detta av nåogn relevans? Låt mig påpeka, för de som inte har lagt märke till det, att de islamister som nyligen försökte döda 1000 amerikanska soldater vid Fort Dix kom ifrån Kosovo. För några dagar sedan citerade Julia Gorin en AP-artikel, i FrontPageMagazine.com:
In 1999, [Fort Dix] sheltered more than 4,000 ethnic Albanian refugees during the NATO bombing campaign against Yugoslavia … After that war, refugees were allowed to return to the U.N.-run province of Kosovo in Serbia or to seek permanent residency in the United States.
Och därmed har du också definitionen av otacksamhet. Srdja Trifkovic tillägger:
Having been assured ad nauseam over the years by successive U.S. administrations that Kosovo’s Albanians are not really serious about their Islam, that even when they desecrate Christian churches and joyously rip crosses from their cupolas they do it for nationalist rather than jihadist reasons, the powers-that-be are doing their utmost to ensure that the public remains anesthetized. Asking when and how Albanian “secularists” became Islamic radicals is a no-no. Being so audacious as to wonder what this transformation bodes for a new, independent Muslim state in the heart of Europe is simply not on. Asking questions about major KLA figures’ documented links to jihad terrorism (including to Osama bin Laden personally) is polizeilich verboten. In the meantime, cadres, cash and ordnance linked to jihadist outrages all over Europe have been traced back to Kosovo, including the bombings in Madrid (March 2004) and London (July 2005), and a rocket attack on the U.S. embassy in Athens last year.
In New Jersey in May 2007, Kosovo blowback has finally reached America.
It is now essential to unmask the web of lies and distortions that has guided U.S. policy in the Balkans for years. The first step is to demand an explanation why and how Muslim Albanian terrorists from Kosovo were able to plan an operation here in the U.S. Why indeed: didn’t the U.S. military fight the Serbs for 78 days in 1999 so that they could have their ethnically clrean, Serbenfrei statelet?
Om detta är vad amerikanerna kan förvänta sig av att hjälpa muslimerna i Europa, vad annat kan då amerikanerna förvänta sig av att de hjälper muslimerna i Mellanöstern? Vinna kriget genom att vinna över fiendens hjärtan? De måste väl ändå skoja med oss. Eller?
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Varför skulle de som fått vänner eller familjemedlemmar dödade känna någon tacksamhet? Att kollektivet om 10-20 år kan få det bättre när demokrati och marknadsekonomi införs är en ganska klen tröst i det fallet.
Att förvänta sig kollektiv tacksamhet från en hel befolkning är helt orealistiskt och tyder bara på sjuk narcissism. Konstigt nog har många av dem som kallar sig nyliberaler väldigt svårt att skilja på individ och kollektiv.
Peter: ”Varför skulle de som fått vänner eller familjemedlemmar dödade känna någon tacksamhet? Att kollektivet om 10-20 år kan få det bättre när demokrati och marknadsekonomi införs är en ganska klen tröst i det fallet.”
Det är klart. Om man av någon anledning föredrar att ”leva” under en grym diktatur (som t ex Saddam Husseins), så finns det ju ingen anledning att vara tacksam när amerikanerna ger dem chansen att få den. (Och jag förväntar mig ingenting av dessa passiva människor.)
Men om man vill leva i frihet, då ska du ju inte gå runt och inbilla dig att friheten kommer gratis, som en gåva från ovan. Det är irrationellt att tro en sådan sak. Det är lika irrationellt att tro och hoppas på en sådan sak som det är att tro och hoppas på att allt annat som vi behöver skulle regna ned som manna från himmelen. Nej, friheten – liksom allt annat vi behöver – måste vi kämpa oss till.
Jag tror att du ska ta reda på ord som ”sjuk” och ”narcissism” betyder.
Att man blir ledsen över att en vän eller familjemedlem blir dödad i strävan efter frihet, är inte konstigt, så klart, men det är irrationellt att bli arg på dem som är där för att hjälpa dig i din frihetssträvan. Det är däremot, så klart, fullt rationellt att bli arg på alla dem som gör att du, med eller utan andras hjälp, faktiskt måste kämpa för din frihet – att du, och dina nära och kära, måste riskera ert liv och er säkerhet för att uppnå det ni har rätt till: frihet.
På min fråga om varför de som fått vänner eller familjemedlemmar dödade skulle känna tacksamhet svarade du följande
Svanberg: ”Om man av någon anledning föredrar att leva under en grym diktatur, så finns det ju ingen anledning att vara tacksam när amerikanerna ger dem chansen att få den.”
Det är inget svar på frågan. Frågan syftade klart och tydligt på den grupp människor som fått vänner eller familjemedlemmar dödade. Kommer dessa att känna tacksamhet gentemot USA? Svaret på den frågan beror på om de värderar den nyvunna friheten högre än förlusten av nära och kära. Kanke en svår frågeställning för herr Svanberg, men i min mening är det irrationellt att tro att någon som förlorat en bror eller syster i kriget skall känna tacksamhet mot USA.
Svanberg: ”Att man blir ledsen över att en vän eller familjemedlem blir dödad i strävan efter frihet, är inte konstigt, så klart, men det är irrationellt att bli arg på dem som är där för att hjälpa dig i din frihetssträvan.”
Med samma logik skall brott så som ”vållande till annans död” inte bestraffas, eftersom det vore irrationellt att straffa någon som inte haft uppsåt (kanske t.o.m. velat hjälpa).
Peter skrev: ”Det är inget svar på frågan. Frågan syftade klart och tydligt på den grupp människor som fått vänner eller familjemedlemmar dödade. Kommer dessa att känna tacksamhet gentemot USA?”
Jag svarade visst på din fråga och jag syftade också klart och tydligt på den grupp av människor som fått vänner eller familjemedlemmar dödade. Om du inte gillar mitt svar på din fråga, då är det en helt annan sak. Men det kan jag inte göra något åt.
Sedan när jag påpekar att man inte bör bli arg på dem som gör kampen för frihet så dyrbar (t ex terrorister eller diktatorn eller den passiva majoriteten) svarar du, Peter, med att skriva: ”Med samma logik skall brott så som ‘vållande till annans död’ inte bestraffas, eftersom det vore irrationellt att straffa någon som inte haft uppsåt (kanske t.o.m. velat hjälpa).”
Det där är för mig helt absurt hur du kan dra en sådan slutsats. Kanske för att jag förväntar mig att folk är förmögna till att tänka kontextuellt och logiskt. Men jag antog i detta enskilda fall för mycket. Jag säger detta bara en gång. Jag tänker inte upprepa mig. Alla framtida ”frågor” som låtsas som att jag inte har gett ett svar på din fråga kommer jag att avsiktligen ignorera.
Vad är det för kontext du tycks ignorera av någon anledning? Om Saddam Hussein, bara för att hålla oss till detta exempel, utgör ett hot, då har USA rätt att göra sig av med honom och hans regim. Det moraliska ansvaret för samtliga offer i ett sådant krig ligger därför helt och hållet på Saddam Hussein. Inte på USA som ju bara försvarar sig själv.
(Nu kan du alltid argumentera för att Saddam Hussein inte utgjorde ett hot eller att han inte utgjorde ett tillräckligt stort hot för att ett krig skulle vara motiverat. Det kan du kanske, men det är FULLSTÄNDIGT IRRELEVANT för den PRINCIPIELLA diskussionen.)
Om vi kommer ihåg denna kontext följer det, så klart, inte ett dugg logiskt att brott som ”vållande till annans död” ska vara fritt från straff. Det är ju precis tvärtom. De som gör sig skyldiga till ”vållande till annans” död här är ju Saddam Hussein – och han förtjänade onekligen att avrättas för alla mord han gjorde sig skyldig till. Det är därför mot honom som de ska rikta sin vrede, inte mot USA. Det vore, av skäl som jag redan har förklarat, irrationellt.
Eventuellt kan och bör de även rikta en del av sin vrede på den delen av befolkningen som antingen aktivt stödde Husseinregimen eller också passivt accepterade sakernas tillstånd för de inte var villiga att göra vad som krävdes för att göra sig av med Saddam Hussein själva eller för att ta sig därifrån. De senare förtjänar sitt öde lika mycket som exempelvis människor som inte gör vad som krävs för att få mat på bordet förtjänar att svälta. Rätten till liv betyder INTE att man får livet serverat till en, av andra, helt utan egen ansträngning.
Man kan här argumentera för att det är orimligt att begära av folk att de ska riskera sina liv bara för att bli av med Saddam Hussein. Jag kan inte föreställa mig hur hemskt det är att leva under en diktator som Saddam Hussein. Vilket jag, så klart, är glad för. Men jag kan säga så här mycket: Det är upp till var och en att göra denna avvägning, i denna situation. Eftersom man lever under de omständigheter man lever, är nästan alla val folk gör acceptabla givet deras kontext.
Men det återstår som faktum att man har ingen rätt att klaga på att andra, som är lika mycket ett offer för diktatorn, gör vad de kan och måste för att göra sig av med honom och hotet han utgör. Som Ayn Rand påpekade många gånger är det en av alla stora nackdelar med att leva i en diktatur, nämligen att man kan dras in i krig, startade av diktatorn, som man inte vill ha del av. Det är en av alla skäl till varför man bör göra vad man kan för att ta sig därifrån eller störta diktatorn själv.