Journalisten Bengt Nilsson skrev igår en ganska bra debattartikel på Fjärde sidan i Expressen. I denna argumenterade han för att biståndet inte har gjort någon som helst nytta utan endast skadat Afrika på olika sätt. Ett exempel:

I flertalet afrikanska stater har statsapparaten en övergripande och primär uppgift, och det är att slå vakt om den sittande statschefens makt. Allt annat är underordnat detta. Det betyder att alla befintliga resurser kommer att tas i bruk för att uppnå detta mål. I det sammanhanget har biståndet en mycket viktig roll. De pengar som Sverige bidrar med används för att stärka presidentgardet, säkerhetspolisen och alla andra institutioner som behövs för att värna den rådande ordningen. Att rigga val, köpa politiker, muta väljare och hota utmanarkandidater. Oppositionen göre sig icke besvär.

Den som önskar konkreta exempel på det jag påstår kan titta på några av de största mottagarna av svenskt bistånd genom tiderna i Afrika, nämligen Etiopien, Tanzania, Mocambique och Uganda. Inget av dessa länder har upplevt demokratiska regimskiften. I Uganda var till och med oppositionspartier förbjudna ända till helt nyligen. Dessa länder styrs av ledare som alla har betraktat Sovjetunionen som ett politiskt föredöme. (Utom Etiopien, de som styr där idag såg tidigare Albanien som det stora föregångslandet, stalinisten Enver Hoxha var hjälten…) I dag är ledarnas uniformer utbytta mot civila kostymer, men under ytan har inte mycket ändrats. Oppositionspolitiker betraktas fortfarande som dissidenter som ska förföljas och helst fängslas. (Min kursivering.)

Socialismen är, som jag brukar säga, inget annat än ett enda gigantiskt biståndsprojekt. Ingen kan förstås inte göra allt, men alla kan göra något. Sverige bör därför föregå med gott exempel och helt lägga ned biståndet. Då kommer dessa afrikanska länder förhoppningsvis inse behovet av att ge upp socialismen en gång för alla.