Är fascismen ett uttryck för liberalismen? Michael Moynihan förklarar varför så inte är fallet. Och att kulturvänsterns ständiga påståenden om att så skulle vara fallet bara är nys. Moynihan ger massor med referenser som jag en dag kan tänka mig att läsa igenom. När jag bara har mer tid och pengar. Ett exempel:

Men mest förödande för Lindeborgs Tingsten-argument (om man nu är så välvillig att man beskriver upprepade användningar av ett citat som ”argument”) är utgivningen av Götz Alys kontroversiella bok Hitlers Volkstaat: Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus (S. Fischer Verlage, 2005). Medan Alys uträkningar och radikala slutsatser blivit ifrågasatta (däribland av undertecknad) ger bokens grundläggande omvärdering av den nazistiska sociala modellen, med alla sina exempel från den samtida offentligheten, knappast upphov till någon dispyt. Med minutiös detaljskärpa tecknar Aly konturerna av regimens olika vänsterinriktade och omfördelande ekonomiska åtgärder, inklusive priskontroll, uppskruvade bolagsskatter, en rasistisk form av ”expropriering”, straffskatt [på cigaretter och alkohol, [hyreskontroll och ständig ”polemik mot godsägare”, obligatorisk sjukförsäkring, subsidier till tyska bönder som skydd ”mot vädrets och världsmarknadens nycker” och straffskatt för realisationsvinster (Hitler fördömde sådan avkastning som ”inkomster utan ansträngning”). Efter åratal av arkivstudier drar Aly slutsatsen att Hitlers ”inrikespolitik var påtagligt välvillig mot Tysklands lägre klasser genom dränering av de välbeställa och omfördelning av krigets bördor till de underprivilegierades fördel”. Med andra ord är Hitlerismens metodik själva antitesten till modern liberalism.

Det mesta som kommer fram är egentligen inte nytt. De flesta som exempelvis har läst sin Mises, Rand och Peikoff vet sanningen om nazismen och fascismen. Vad som däremot slog är just att så oerhört mycket forskning faktiskt har gjorts och vidare verifierat allt detta.

En sak som jag dock inte gillar med Moynihans redogörelse är att han inte tycks vilja tänka på det principiella planet. Varför han helt plötsligt skriver så här: ”Låt mig avslutningsvis vara mycket tydlig med min egen ståndpunkt: Inget av ovanstående ska uppfattas som ett försök att sammanblanda socialism – det vill säga den socialdemokratiska varianten – med fascism. Jag lämnar den typen av lättköpta poängen, till de mest polemiserande skribenterna på Aftonbladet”.

Men såvitt jag kan se finns det, i sin essens, inga skillnader mellan socialdemokraterna och fascismen. Precis som det i sin essens inte heller finns några skillnader mellan nazism och kommunism. Det är bara en fråga om grader. Och, som George Reisman har påepekat, en fråga om feghet:

The reason that Social Democrats do not establish socialism when they come to power, is that they are unwilling to do what would be required. The establishment of socialism as an economic system requires a massive act of theft — the means of production must be seized from their owners and turned over to the state. Such seizure is virtually certain to provoke substantial resistance on the part of the owners, resistance which can be overcome only by use of massive force.

The Communists were and are willing to apply such force, as evidenced in Soviet Russia. Their character is that of armed robbers prepared to commit murder if that is what is necessary to carry out their robbery. The character of the Social Democrats in contrast is more like that of pickpockets, who may talk of pulling the big job someday, but who in fact are unwilling to do the killing that would be required, and so give up at the slightest sign of serious resistance.

Q: ”Vilka tycker du borde få rösta? Givet ett rationellt samhälle alltså.”

Alla myndiga medborgare.

”Jag frågar för jag är inte så säker på att jag är nöjd med dagens system där alla över 18 har rösträtt.”

Att man är skeptisk till följd av hur samhället ser ut idag är jag inte ett dugg förvånad över. Men om du nu bytar kontext blir frågan helt annorlunda. Bara så att du är medveten om det.

”Som jag resonerar nu så ser jag inte hur rösträtten skulle kunna härledas från filosofiska principer”.

Om vi talar om ett rationellt samhälle, kan du då härleda det från rationella filosofiska principer? Såsom att staten ska vara en tjänare och att folket har rätt att i fria val som bygger på majoritetsprincipen välja sina företrädare i regering och riksdag. Kom ihåg att i ett rationellt samhälle skulle politikerna vi väljer att rösta på i princip bara kämpa för en sak: skydda våra rättigheter. Varken mer eller mindre.

Det kan tyckas onödigt att vi röstar och har politiker om ändå en överväldigande majoritet är för ett sådant här samhälle. Men som du säkert inser är en sådan här framtida situation inte en garanterad företeelse. Friheten måste man hela tiden försvara och värna om. Så även i ett helt rationellt och fritt samhälle kommer vi att behöva ha bra politiker. Vi måste även då bry oss om politik i den meningen att vi åtminstone måste hålla ett vakande öga över vad politikerna gör och hur pass bra de skyddar individens rättigheter.

I ett rationellt och fritt samhälle bör man rösta för, så att säga, konservativa politiker som vill värna om våra friheter och om det rådande systemet av laissez-faire kapitalism. Men mot vem ska de värna om vår frihet? Mot alla ”progressiva” och radikala politiker som även i ett mestadels rationellt samhälle lär finnas, även om de lär utgöras av en liten minoritet.

”Om vi kunde sätta t.ex en superdator att styra landet och vi kunde vara 100% säkra på att den skulle skydda individens rättigheter utan undantag så vore det en bättre lösning”.

Jag ser det där inte som en lösning. Eller rättare sagt: jag ser det inte som en bättre lösning än att folk tar sitt ansvar och bryr sig om politik. Vilket då och då innebär att de röstar fram sina företrädare i olika fria val. Varför? Därför att det finns inget som stoppar människor från att programmera om datorn eller bara stänga av datorn. Så i slutändan spelar det ingen roll. Det vore mycket bättre, tror jag, om alla som säger sig bry sig om att leva i ett fritt samhälle gör vad de kan för att kämpa sig till ett fritt samhälle. Sedan när vi väl har etablerat ett helt fritt samhälle då får vi fortsätta att handla för att värna om vår frihet. En dator är alltså ingen bättre garanti. Även om vi hade en sådan här dator, måste folket hålla ett vakande öga på de som sköter datorn.

”Nu till frågan om vilka som ska vara röstberättigade. Borde inte det bara vara en fråga om att hitta en demografisk grupp som man kan förvänta sig är ansvarsfulla människor som röstar fram representanter som värnar om människans rättigheter?”

Men vilka skulle dessa vara? Hur avgör man det? Hur bevisar man det? Vem ska avgöra det? Och vad har man för anledning att tro att dessa människor inte kan göra fel? Inte kan ångra sig? Inte ens om man var extremt snäv i sina kriterier, så att endast objektivister fick rösta, skulle jag vara för det. Objektivister är inte mer felfria än andra grupper. Dvs även objektivister kan fela.

Att vara objektivist är ingen garanti för att man är intelligent, kunnig eller rationell. Man kan tycka det, men så är det inte, ty även objektivister har en fri vilja och är kapabla till att göra allt ifrån mer eller mindre allvarliga misstag till att ägna sig åt rena evasioner.

Och även om man anser att objektivister, generellt, tenderar att vara bättre än andra (åtminstone när det kommer till att ha en rationell syn på politiska frågor), hur mycket mer problem kommer vi då inte att se om vi släpper in fler grupper i denna demografiska grupp av väljare? Liberaler i största allmänhet? Vilka liberaler? Och vem eller vilka bestämmer vilka som är liberala nog här?

Poängen är att jag anser i slutändan att tanken att kraftigt begränsa rösträtten till en liten grupp av ”lämpliga” väljare inte är en garanti för någonting. Men även om det för det mesta resulterade i en bättre politik kan jag inte se hur man kan motivera detta, för jag anser att alla vuxna människor, oavsett deras åsikter, har rätt att påverka vem eller vilka som ska företräda dem.

Ayn Rand validerade förresten rösträtten i enlighet med detta tankesätt så här:

The theory of representative government rests on the principle that man is a rational being, i.e., that he is able to perceive the facts of reality, to evaluate, to form rational judgments, to make his own choices, and to bear the responsibilites for the course of his life.

Politically, this principle is implemented by a man’s right to choose his own agents, i.e., those whom he authorizes to represent him in the government of his country. To represent him, in this context, means to represent his his views in terms of political principles. Thus the government of a free country derives its ”just powers from the consent of the governed.” (For the basis of this discussion, see ”Man’s Rights” and ”The Nature of Government” in Capitalism: The Unknown Ideal.)

…

(Voting is a derivative, not a fundamental, right; it is derived from the right to life, as a political implementation of the requirements of a rational being’s survival.)

[”Representation Without Authorization”, The Voice of Reason.]

Staten är alltså till för att tjäna människor – och staten får endast sin rättmätiga auktoritet genom folkets samtycke. Med vilken rätt kan då politiker stifta lagar och göra sitt jobb – om folket inte har gett dem sitt samtycke genom att rösta på dem?

Naturligtvis har inte folk rätt att kränka andras rättigheter. Att inskräna andras frihet. Att tvinga dem på välfärdspolitik och annat otyg. Det är ju detta, får jag förmoda, som ligger bakom din fullt förståeliga aversion mot att så många med högst olämpliga åsikter får rösta. Men den enklaste lösningen här är att verka för att införa begränsningar på vad politikerna får göra. Dvs att man verkar för en konstitutionell republik eller ett system som påminner om det man ursprungligen hade i USA. Då behöver man inte på samma sätt bry sig om vilka som röstar.

Men vägen dit är lång; att säga att detta är en ”enkel” lösning är att överdriva. Men jag ser det ändå som en bättre lösning. Det är lättare att motivera vad politikerna ska göra och hur deras befogenheter ska vara omskurna än att motivera vilka som ska få rösta eller ej. (Det är, så klart, inte särskilt svårt att utesluta barn eller mentalt efterblivna eller kriminella från de röstberättigade; men det förefaller mig desto svårare att på basis av demografi eller ideologi utesluta dem från att rösta.)

Jag ser dock inte begränsandet av rösträtt som en lösning eller garanti. Varken för att komma dit eller för att bevara det när man väl har kommit dit. Frihet är något vi hela tiden måste kämpa för att uppnå och sedan bevara. Se på USA:s historia som ett perfekt exempel här.

Striden för frihet är långsiktig och är framför allt en filosofisk strid. Så länge filosofin är som den är kommer inte några datorer eller begränsningar i rösträtten lösa problemet. För det som fick folk att överge USA:s grundläggande principer, kan utan tvekan få dem att stänga av en dator eller verka för att ta bort dessa nyligen införda, och i sig problematiska, begränsningar av rösträtten.

Hoppas detta svarar på dina frågor.

Jag kan inte låta bli. Idag tänker jag göra ett litet undantag. Eller två undantag för att vara exakt. Först vill jag uppmärksamma Stefan Karlssons senaste inlägg i debatten om vapen och brott.

Sedan vill jag rekommendera Joakim Henrikssons kommentarer om hur svenska medier analyserar massakern vid Virginia Tech. Den är, som vanligt med Henriksson, ömsom rolig och ”mitt i prick”.

Uppdatering: Glöm, för guds skull, inte att läsa Dr Hurds senaste analys av Cho!

Uppdatering II: Fredric Hansson har tipsat mig om en mycket bra essä av Edwin A Locke. I denna presenterar dr Locke, på ett sammanfattat vis, hur objektivismen ser på psykologin och frågor som behandlas i detta ämne. Tack för tipset herr Hansson!