Kollektivistiska arbetare

Carl SvanbergLämna en kommentar

av Henrik Unné

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin, och LO-basen Wanja Lundby-Wedin, är bådadera oroade av Sverigedemokraternas opinionsframgångar bland arbetarna. Vid årsmötet för LOs representatskap den 10 maj, tryckte de båda på arbetarrörelsens ansvar för att ta debatten med Sverigedemokraterna. Svenska Dagbladet (SvD) rapporterar den 11 maj att Wanja Lundby-Wedin sade – ”Om arbetarna hade fått avgöra valet så hade Sverigedemokraterna suttit i Riksdagen nu. Vi kan inte längre tro att tystnad får dem att tyna bort. Vi måste ta debatten överallt där den uppstår”.
 
Orsaken till fruarna Lundby-Wedins och Sahlins oro är uppgiften i LOs valanalys att 4,1 procent av LO-medlemmarna röstade på Sverigedemokraterna i det senaste valet.
 
LO-basen och sosse-basen har rätt i att vara oroade. Sverigedemokraterna står nämligen för den råa, primitiva främlingsfientligheten i högre grad än något annat svenskt parti av betydelse. De får inte släppas fram.
 
”Hur strategin mot Sverigedemokraterna ska utformas diskuteras nu som bäst inom LO.” sade Wanja Lundby-Wedin, enligt SvD.
 
Arbetarrörelsens problem med Sverigedemokraterna är självförvållad. Sossarna och LO har i mer än ett hundra år oavbrutet propagerat för socialismen. Socialismen är en variant av kollektivismen. Enligt socialismen är den enskilde människan bara en fragment av klassen. SAP och LO har länge uppmuntrat ett ”vi-mot-dom”-tänkande av klassiskt kollektivistiskt snitt. Arbetarrörelseidkarna har hetsat arbetarna mot de rika. De har uppmuntrat den enskilde arbetaren att känna att alla hans eventuella problem i livet beror på ”dom där skumma rika”. De rika har gjorts till syndabockar.
 
Nu kommer Sverigedemokraterna och drar nytta av det förarbete som sossarna har gjort åt dem. De går ut och utsätter den enskilde arbetaren för budskapet att alla hans eventuella problem i livet beror på ”dom där skumma svartskallarna”. Många arbetare känner igen det där budskapet och går på det. Det låter ju rätt så mycket likadant som sossarnas klassiska och aktade budskap. Sd gör bara invandrarna, istället för de rika, till syndabockarna.
 
Om arbetarrörelsens ledare verkligen vill bedriva en effektiv kamp mot Sverigedemokraterna måste de överge socialismen, och istället börja förespråka kapitalismen och individualismen. Den nationalism och rasism som Sverigedemokraterna står för, är nämligen bara två andra varianter av den variant av kollektivism som arbetarrörelsen under hela sin hittillsvarande historia har stått för.
 
Nationalismen, rasismen och socialismen är nämligen bara tre olika varianter på samma tema – kollektivismen. Enligt nationalismen är individen bara en fragment av fäderneslandet. Enligt rasismen är individen bara en fragment av den etniska gruppen. Enligt socialismen är individen bara en fragment av den ekonomiska klassen.
 
Det enda radikala alternativet till kollektivismen är individualismen. Och individualismens tillämpning i politiken är kapitalismen. Det är dags för arbetarrörelsen att ta upp kampen för individualismen och kapitalismen – om den verkligen vill stoppa Sverigedemokraterna.

Dags att överge falska alternativ

Carl SvanbergLämna en kommentar

I slutet av sitt liv försökte Ayn Rand skriva manuset till en miniserie av Atlas Shrugged. Detta efter flera år av att försöka filmatisera romanen. Hon klagade också med rätta på att hennes svårigheter med att hitta bra producenter, manusförfattare och finansiärer till en sådan filmatisering. Hon sade att om filmen skulle vara en kollektivistisk motsvarighet till Atlas Shrugged, då skulle filmen förmodligen ha producerats av Hollywood för länge sedan.

Det är nu 25 år sedan Ayn Rand dog och Atlas Shrugged har fortfarande inte blivit till film eller miniserie. För ett par år sedan var det tal om en filmatisering igen, denna gången skulle tydligen Brad Pitt och Angelina Jolie vara intresserade av att vara med i den. Den senaste informationen talar för att filmen äntligen kommer att börja produceras någon gång i år. Kanske blir den äntligen av. Vi får helt enkelt se.

Tänk på detta en stund. Hollywood, ett näste för kollektivister och anti-kapitalister. Det är vida känt att så är fallet. (Eller ja, ganska känt i alla fall.) Visst är det lite tragiskt? Om du inte redan visste det, låt mig då bara peka på det senaste exemplet. WND:

A man who is believed to have killed up to 100 million people in his life is to be the subject of a positive $60 million biographical film portrait, if a Hollywood producer gets his way.

”Challenging Heaven” by Steven North will tell the story of the founding of Communist China with Mao Zedong in the role of George Washington.

Det är smaklöst hur man kan vilja spendera så här mycket tid, energi och pengar på att göra en sådan här film. Det är ännu mer smaklöst att dessutom jämföra George Washington med Mao!

North tänker även fråga Kina om de kan hjälpa till i produktionen av denna film. Gissa vad det betyder? ”‘I need an army,’ North explained. Those extras are not likely to be paid scale. China is notorious for its continued use of slave labor as well as near-slave wages”. Och rapporterar en annan tidning: ”‘This is a very positive portrayal of Mao, and we are hoping that one the script clears the approval process, China will come up with services and support,’ North said.”

Ayn Rand var hatad och föraktad av många under tiden hon levde. Tyvärr är hon fortfarande hatad och föraktad av många. Inte minst i Hollywood där vänstern då som nu dominerade. (Även många konservativa hata och föraktade henne för att hon var ateist.) De allra flesta som hatade och föraktade henne, då som nu, har inget fog för sina känslor. Då som nu har de flesta av dem inte läst en rad Ayn Rand har skrivit. De brukar ofta säga att de ogillar Ayn Rand därför att hon stod för egoism. Vad egoism är eller varför det är bra, är inte frågor som de ställer.

Nu kommer det kanske märkligaste av allt i denna berättelse, nämligen att Mao själv tycks vara en ovanligt konsekvent och explicit anhängare av idén att andra människor endast finns till för att tjäna hans sadistiska lustar. WND citerar nämligen honom säga:

”I do not agree with the view that to be moral, the motive of one’s actions has to be benefiting others. Morality does not have to be defined in relation to others. … People like me want to … satisfy our hearts to the full, and in doing so we automatically have the most valuable moral codes. Of course there are people and objects in the world, but they are all there only for me. … People like me only have a duty to ourselves; we have no duty to other people.”

Edwin A Locke skrev i sin recension av Mao: The Unknown Story att: ”Mao actually enjoyed the prospect and the act of torture, killing and destruction, even (if not especially) his own people. He wanted to destroy, not just as a means of gaining power, but also as an end in itself”.

En annan recensent på Amazon skrev:

Mao rejected morality at a young age and discovered in himself a love of violence – especially violence that smashed the social order. After witnessing atrocities on a tour of the Hunan countryside in the 1920’s he said he felt ”a kind of ecstasy never experienced before.” He was particularly fond of public executions, and would organize rallies making murder a spectacle to terrorize the masses into submission. In Peking alone millions of inhabitants witnessed some 30,000 execution rallies during the early 1950’s. Victims were paraded and then shot in the head so that their brains splattered out onto the bystanders. During the Cultural Revolution (which vaporized another 3 million lives) he would enjoy watching films of his foes being humiliated, tortured and killed.

Så vänstern i Hollywood kan inte hosta upp pengar och talanger för att producera en film med budskapet att varje människa är ett moraliskt självändamål? Men de kan, verkar det som, utan problem hosta upp pengar för en glorifiering av en kommunistisk massmördare vars explicita filosofi säger att andra människor existerar för att tjäna andra (närmare bestämt hans perversa nihilistiska känslor)?

Egentligen är detta inte så konstigt om man bara tänker efter. Det är mycket möjligt att Steven North och hans likar inte har tänkt på det explicit. Men att göra en film som glorifierar honom är inte så konstigt trots allt. Tänk på hur många som än idag försöker ursäkta massmördare som Mao med motiveringen att han ändå gjorde en del bra saker för folket i Kina. (Ett påstående som är mycket disktutabelt.) Nicholas D Kristof skrev i sin recension av boken i New York Times (2005/10/23):

In that regard, I have reservations about the book’s judgments, for my own sense is that Mao, however monstrous, also brought useful changes to China … I agree that Mao was a catastrophic ruler in many, many respects, and this book captures that side better than anything ever written. But Mao’s legacy is not all bad. Land reform in China, like the land reform in Japan and Taiwan, helped lay the groundwork for prosperity today. The emancipation of women and end of child marriages moved China from one of the worst places in the world to be a girl to one where women have more equality than in, say, Japan or Korea. Indeed, Mao’s entire assault on the old economic and social structure made it easier for China to emerge as the world’s new economic dragon.

Med altruismen kan man ursäkta precis vad som helst. Denna filmen om Mao är det senaste beviset för det.

Nu kanske någon vill invända genom att ställa frågan: ”Är ändå inte Mao en egoist?” Nej. (Inte ens påståendet om att han ska ha fått ut någon form njutning av sitt mördande är ett bevis för det.) Men även om vi för ett ögonblick gick med på att han var en slags egoist, vad tjänar det då för ändamål att påstå en sådan sak? Jo, för altruisterna tjänar han som ett argument för den falska dikotomin som de alltid försöker köra ned i halsen på oss: Maos ”egoism” eller altruism. Vad väljer du? Vill du mörda eller mördas? Det är elakt att mörda andra människor, så kom igen? Vad väljer du? Du vill väl ändå inte vara som Mao?

De kommer med denna falska dikotomi som ett argument istället för att ta reda på vad Ayn Rand menade med egoism. Sedan antar de, helt grundlöst, att hon stod för en cynisk eller nietzscheansk form av egoism av den sjuka typ som Mao sägs representera. Men denna form är, som Ayn Rand korrekt påpekar, egentligen inget annat är den andra sidan av samma altruistiska mynt: att det ”goda” inte ligger i att offras för andra (altruism) utan i att offra andra för sig själv (”egoism”). Men notera att detta faktiskt implicerar att altruism förutsätter ”egoister”. ”Egoister” som Mao och resten av det kinesiska ”folket” som sägs ha gynnats av hans grymma brott. Men istället för att fördöma altruismen, envisas de med att på ett falskt alternativ. Sedan fördömer de ”egoismen” och med den Ayn Rand!

Altruisterna borde ta sig en bra titt i spegeln och fråga sig om det kanske inte är dags att fördöma altruismen och med den alla de monster som den har producerat och sanktionerat: Lenin, Stalin, Hitler, Mao och Pol Pot, bara för att nämna några. I brist på alternativ och kunskap fanns det en gång i tiden kanske en ursäkt för att klamra sig fast vid altruismen. Men den ursäkten finns inte längre. Inte sedan, åtminstone, publiceringen av Ayn Rands bok Atlas Shrugged.

Filmatiseringen av Atlas Shrugged blir kanske inte bra. Så sitt inte och vänta på filmen. Den blir kanske aldrig av. Så om du inte har läst Atlas Shrugged se då till att göra det. Du kommer inte att ångra dig.

Föreläsningar om Urkällan

Carl SvanbergLämna en kommentar

Har du nyligen läst The Fountainhead eller Urkällan som den heter på svenska? Tyckte du att den var bra? Vill du få ut mer av din läsning? I så fall kan jag tipsa om sex timmar föreläsningar om boken med dr Andrew Bernstein.

This course examines the essential literary and philosophical elements of The Fountainhead, including its plot, characterizations, theme and, briefly, Ayn Rand’s writing style. Specific topics analyzed include but are not limited to: the innovator versus tradition; conformity and nonconformity versus individualism; independence versus dependence; selfishness versus selflessness; and the story’s five main characters: Howard Roark, Dominique Francon, Gail Wynand, Peter Keating and Ellsworth Toohey.

Låter det intressant? Se här.

Ingen rätt att kritisera islam?

Carl Svanberg2 kommentarer

Även om jag tycker att det är bra att statsvetaren Lisbeth Lindeborg kritiserar FN, måste jag fråga henne var hon har befunnit sig de senaste, säg, femtio åren. För FN är precis så moraliskt genomruttet som det brukar vara. Lindeborg skrev:

FÖRSTA TANKEN VAR att det måste handla om ett aprilskämt. Men närmare efterforskning visade att FN:s råd för mänskliga rättigheter, Human rights council, den 30 mars i år antog en resolution som i princip förbjuder kritik av islam.

Varför är hon förvånad? Varför trodde hon att detta var ett aprilskämt? Om man t ex har följt debatten om Israel-Palestinakonflikten, då vet man att FN:s generalförsamling gång på gång fördömer Israel, men i princip aldrig terroristerna. Varför? Därför att FN:s generalförsamling är inget annat än ett forum och en fackförening för diktatorer.

FN:s råd för mänskliga rättigheter skulle ersätta FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. En anledning till detta var att kommittén var för att den var moraliskt genomrutten, även om ingen sade det rakt ut. Den styrdes av diktaturer och skurkstater som förtryckte sin egen befolkning och sponsrade ett lågintensivt terrorkrig mot Israel. Israel som förresten är den enda någorlunda fria nationen i hela Mellanöstern; den enda där mänskliga rättigheter faktiskt betyder någonting.

Men som denna resolution visar är allt tillbaka i sin vanliga ordning. Lindeborg:

Av de 47 stater som valts in i det Genève-baserade Human rights council är de flesta allt annat än förebildliga demokratier. Och av de 24 stater som röstade för resolutionen är flertalet mer eller mindre totalitära med undantag av halvdemokratier som Ryssland, Mexiko och Sydafrika. Bland de 14 stater som röstade emot var rådets tio europeiska stater plus Japan, Kanada, Sydkorea och Guatemala; de nio som lade ned sin röst representerade Latinamerika och Afrika.

I detta nya råd för mänskliga rättigheter finns alltså länder som Kina, Ryssland, Kuba, Iran, Pakistan och Saudiarabien.

Det finns en teori som säger att mänskliga rättigheter endast är en social konvention utan någon grund i verkligheten, och att de därför inte finns om bara gruppen vägrar erkänna dem. Det är denna teori som genomsyrar FN. Är det då märkligt att så få ha tagit idén om mänskliga rättigheter på allvar? Få mänskliga institutioner har gjort så mycket för att underminera idén om mänskliga rättigheter som just FN.

Wikipedia, för vad det är värt, skriver:

The new UN Human Rights Council has specifically condemned only one country, Israel. It voted on 30 June 2006 to make a review of alleged human rights abuses by Israel a permanent feature of every council session. The Council’s special rapporteur on the Israeli-Palestinian conflict is its only expert mandate with no year of expiry. The resolution, which was sponsored by Organization of the Islamic Conference, passed by a vote of 29 to 12 with five abstentions. Israel, the United States and some human rights groups raised concerns about this revival of a practice of the UN’s discredited former Commission on Human Rights.[8] (Min kursivering.)

Vilka var det förresten som föreslog att man skulle förbjuda i princip all kritik av islam? Jo, samma IOC som låg bakom denna anti-Israelresolution. Lindeborg igen:

Ty även om resolutionen, som OIC (Organization of the islamic conference) tagit initiativet till, uttalar sig mot ”förtal av religioner och deras värderingar” i allmänhet, så nämns bara ”det förtal som muslimska minoriteter och islam” utsatts för sedan 11 september 2001. Vad som däremot inte nämns i resolutionen är islamiska länders diskriminering och förstörelse av kristna helgedomar; inte heller nämns förföljelsen av andra religiösa minoriteter och dödandet av kristna dignitärer eller avsaknaden av religionsfrihet i nästan alla stater med en muslimsk majoritet.

Detta är ingen ”olyckshändelse”.

Politiska faktorer

Carl SvanbergLämna en kommentar

Trots att man har tillfört 20 000 nya soldater till Irak verkar arbetet med att göra slut på terroristerna gå trögt. Det finns flera skäl till det. Ett skäl är att de irakiska poliserna som ska hjälpa de amerikanska soldaterna inte dyker upp och att de som dyker upp inte gör ett särskilt bra jobb. Men det finns också andra politiska faktorer som spelar in. New York Times:

In some parts of the city, commanders have yet to attempt large-scale clearing operations. For example, American forces have moved into only a small portion of Sadr City, the vast slum on the city’s east side that is a Shiite stronghold.

Sending large number of troops in there could incite heavy violence and opposition from Prime Minister Nuri Kamal al-Maliki’s largely Shiite government, several officers said.

Hur ska de amerikanska soldaterna kunna göra slut på terroristerna i Irak om de inte ens kan räkna med ett helhjärtat stöd från landets regering?

Här är ett förslag: vad sägs om att strunta i att ta så mycket hänsyn till allt och alla, och bara få jobbet gjort? Det blir ju inte bättre för att man drar ut på denna process i flera år. I den här takten kommer man aldrig att vinna kriget.

Erixon har fel igen

Carl Svanberg5 kommentarer

Dick Erixon är i farten igen. Stefan Karlsson har redan uppmärksammat det:

Dick Erixon kritiserar återigen de libertarianer som likt mig är emot hans idéer om att vi ska tvingas uppoffra oss för demokrati i Irak och andra platser. Han kallar oss “nationalistiskt inkrökta” och dylikt. Hans argument är att nationsgränser är artificiella och borde inte ha någon betydelse och att frihet i Irak därför ska vara lika viktigt som frihet i Sverige.

Karlsson ger ett väldigt bra svar till Erixon. Själv vill jag mest bara tillägga ett par saker utöver det som redan har sagts.

Då jag inte har lust att upprepa mig mer än nödvändigt, tänker jag bara väldigt schematiskt gå igenom vad de korrekta premisserna är och därmed, i samma veva, förklara vad som är fel med Erixons resonemang.

Ja, nattväktarstatens uppgift är att skydda individens rättigheter. Varken mer eller mindre. Men det betyder inte att det är nattväktarstatens uppgift skydda samtliga individers rättigheter. Staten representerar ett begränsat antal medborgare och finns till för att skydda dessa och deras rättigheter. Inte alla medborgare i hela världen.

Medan alla har rätt till liv betyder det inte att du har rätt att t ex få mat alldeles gratis av sina grannar. Lika lite betyder rätten till frihet att du har rätt till ett befrielsekrig genomfört av dina grannar eller att dina grannar sedan ställer upp med liv och pengar för att helt gratis få denna frihet. Rätten till frihet implicerar att du har rätt att handla på ett livsbefrämjande sätt. Men det är ingen garanti att du t ex lever i frihet.

För att uppnå frihet måste du själv handla. Det är ditt eget ansvar. Det är lika mycket ditt eget personliga ansvar att etablera ett fritt samhälle som det är ditt eget personliga ansvar att jobba för att få mat på bordet. Don Watkins förklarar:

A right, according to Ayn Rand, is a right to action, not to the object of that action. The right to life, for example, is the right to take those actions necessary to support one’s life – the responsibility for taking those actions is one’s own. The same is true for man’s right to liberty. The right to liberty is the right to take those actions necessary to secure one’s liberty – the responsibility for taking those actions is one’s own.

When a man’s government steps beyond its proper bounds, when it violates his liberty, it is his responsibility to secure his liberty (either by working to change the government or by leaving the country). If he doesn’t, or can’t, he has to endure the consequences (just as he must endure the consequences if he won’t or can’t feed himself).

Precis som du inte har någon rätt att lasta dina grannar för det ansvaret har du inte heller rätt att lasta över ansvaret för din egen frihetskamp på USA eller något annat någorlunda fritt land.

Det tycks inte gå upp för sådana som Dick Erixon (neokonservativa) att om man på allvar menar att det är statens uppgift att verka för frihet över hela världen, då innebär det att statens uppgift inte längre är att skydda individens rättigheter utan att systematiskt kränka dem. Yaron Brook och Alex Epstein förklarar:

By the standard of individual rights, a nation can morally go to war only for the purpose of self-defense, and can morally do in war only what is necessary for that purpose. Both wars of self-sacrifice (“humanitarian” wars) and wars of aggression—and acts of self-sacrifice or aggression within war—violate the rights of citizens, especially of soldiers. Both entail forcibly sacrificing the lives and money of individuals for the sake of some “higher” cause—whether relieving the suffering of the Somalians or satisfying the power-lust of a President. (”‘Just War Theory’ vs. American Self-Defense”.)

Det finns många fler motsägelser i Dick Erixons position men detta bör räcka för idag.

En fråga som man bör ställa sig är varför Dick Erixon ödslar tid åt att bemöta just dåliga argument från anarkister, istället för att åtminstone försöka bemöta de bra argument som framfördes i den artikel av Yaron Brook och Alex Epstein som jag citerade ovan. Lite märkligt är det ändå eftersom han säger sig ha läst den. Eller vad sägs om de argument som presenteras i Yaron Brooks och Elan Journos artikel ”The ‘Forward Strategy’ of Failure”?

Miljörörelsen som M2

Carl SvanbergLämna en kommentar

Tidigare har jag diskuterat innebörden av miljörörelsen som ett exempel på D2 inom samhällsfilosofi. Nu tänkte jag diskutera miljörelsen som M2. Men innan vi gör det vill jag först bara klargöra om det finns någon M1 inom miljörörelsen. Kom ihåg att det som gör något till D1 repsektive M1 är förekomsten av några rationella integrationer. Några rationella principer. Annars vore de D2 respektive M2. (Om allt detta låter alldeles för obegripligt, även med de ledtrådar som gavs i mitt förra inlägg, ber jag inte om ursäkt, detta då Leonard Peikoffs föreläsningar om DIM-hypotesen under en ganska lång period fanns tillgängliga alldeles gratis på Ayn Randinstitutets hemsida. Men som en liten tröst kan jag säga att inom kort kommer jag att publicera en essä som på ett introducerar oss till DIM-hypotesen.)

Så finns det en M1 inom miljörörelsen? Om så vad skulle det då innebära? Jag säger, tills vidare, att en miljörörelse som försöker argumentera för att vi ska värna om miljön och naturen, ytterst, med hänvisning till något overkligt eller till ett ”högre” värde (i motsats till D2-miljöaktivisterna som endast är ute efter förstörelse av industrisamhället och i princip alla förutsättningar för ett organiserat samhälle för förstörelsen skull) vore representanter här. Men hur skiljer vi då ut dem från M2 inom miljörörelsen? Jo, även om deras premisser ytterst vilar på irrationella grunder, förekommer det även en del rationella inslag. Det rationella inslaget här är faktiskt att de värnar om människors liv och välfärd.

Ett exempel här vore många kristna amerikaner. Exempelvis What Would Jesus Drive?-rörelsen. För vad rekommenderar de i konkret handling?

[T]o walk, bike, car pool, and use public transportation more; to purchase the most fuel efficient and least polluting vehicle available that truly fits our needs; to educate others about the moral concerns and solutions associated with transportation; to encourage automobile manufacturers to produce the most fuel efficient and least polluting vehicles possible that fit the needs of the American people; and, to urge government leaders to support public transportation, a significant increase in fuel economy standards, and research and development for promising new transportation technologies that reduce pollution and increase fuel efficiency

Notera att även om detta kommer att medföra en sämre levnadsstandard är det inte alls i närheten av D2 inom miljörörelsen som ju föreslår att vi ska lägga ned hela industricivilisationen. Något som ju endast kan och kommer att resultera i ofattbar fattigdom, misär, död och lidande.

Vad är deras motivering för dessa konkreta förslag?

Pollution from vehicles has a major impact on human health and the rest of God’s creation. It contributes significantly to the threat of global warming. Our reliance on imported oil from unstable regions threatens peace and security. Making transportation choices that threaten millions of human beings violates Jesus’ basic commandments: ”Love your neighbor as yourself” (Mk. 12:30-31); and ”Do to others as you would have them do to you” (Lk. 6:31).

Och:

If we do that with faithful submission to biblical truth and humble exploration of the best scientific data, biblical Christians can help create a better society for our families and our children’s children.

Och:

Today the excessive gasoline consumption resulting from the cars, SUVs and trucks we drive is causing serious air pollution and global warming, tragically harming those Jesus died to save (John 3:16). It is time to repent and change. Together, let us enhance human health, protect creation, and help promote stability and peace in the world.

Detta är förstås mycket bättre än D2. D2 är i teorin och praktiken ute efter att förinta mänskligheten. M1 är ute efter att på religiösa grunder skydda människors liv och hälsa. De hänvisar till vad de tror är seriös och övertygande vetenskap som talar för behovet av ändra sättet vi lever på. De har fel, men de är inte drivna av någon ren illvilja. Och denna rörelse är ingen ny sak. Den har funnits sedan 1993.

Låt oss nu ta M2 inom miljörörelsen.

Det finns som jag ser det två versioner här. Det ena är kristen environmentalism utan, i princip, några som helst rester av rationella aspekter eller principer. Dr. Ray Bohlin från Christian Leadership Ministries erbjuder en redogörelse för detta synsätt:

God is the Creator of nature, not part of nature. He transcends nature (Gen. 1-2; Job 38-41; Ps. 19, 24, and 104; Rom 1:18-20; Col. 1:16-17). All of nature, including man, is equal in its origin. Nature has value in and of itself because God created it. Nature’s value is intrinsic; it will not change because the fact of its creation will not change. The rock, the tree, and the cat deserve our respect because God made them to be as they are.

While man is a creature and therefore is identified with the other creatures, he is also created in God’s image. It is this image that separates humans from the rest of creation (Gen. 1:26-27; Ps. 139:13-16). God did not bestow His image anywhere else in nature. Therefore, while a cat has value because God created it, it is inappropriate to romanticize the cat as though it had human emotions. All God’s creatures glorify Him by their very existence, but only one is able to worship and serve Him by an act of the will.

But a responsibility goes along with bearing the image of God. In its proper sense, man’s rule and dominion over the earth is that of a steward or a caretaker, not a reckless exploiter. Man is not sovereign over the lower orders of creation. Ownership is in the hands of the Lord.

God told Adam and Eve to cultivate and keep the garden (Gen. 2:15), and we may certainly use nature for our benefit, but we may only use it as God intends.

Med andra ord: allt är baserat på Guds intention, Guds plan, Guds vilja. Naturen har ett intrinsikalt värde eftersom Gud har skapat den. Människans behov och begär är i slutändan fullkomligt irrelevant. Vi har ingen rätt att göra något med naturen som Gud inte har gett oss tillstånd till att göra.

Att förstöra naturen är inte i första hand dåligt för att det skadar oss människor, utan för att det är en förstörelse av Guds skapelse. ”Technology puts the creation to man’s use, but unnecessary waste and pollution degrades it and spoils the creation’s ability to give glorify to its creator. I think it is helpful to realize that we are to exercise dominion over nature not as though we are entitled to exploit it but as something borrowed or held in trust.” Och: ”When Christ returns, His earth may well be handed back to Him rusted, corroded, polluted, and ugly. To what degree will you or I be held responsible?”

Dr Bohlin argumenterar till och med för att miljöförstöring är att vänta eftersom människan till sin natur är en syndig och låg varelse: ”The source of our ecological crisis lies in man’s fallen nature…” Om vi bara hade slutat tänka på oss själva och istället vigt våra liv åt att tjäna, älska och leva för Gud, då hade detta aldrig skett:

We evaluate projects almost exclusively in terms of their potential impact on humans. For instance, builders know that it is faster and more cost effective to bulldoze trees that are growing on the site of a proposed subdivision than it is to build the houses around them. Even if the uprooted trees are replaced with saplings once the houses are constructed, the loss of the mature trees enhances erosion, eliminates a means of absorbing pollutants, producing oxygen, and providing shade, and produces a scar that heals slowly if at all. Building around the trees, while more expensive and time-consuming, minimizes the destructive impact of human society on God’s earth. But, because of man’s sinful heart, the first option has been utilized more often than not. Christians we must treat nature as having value in itself…

Det finns många andra kristna som resonerar på ett liknande sätt. Exempelvis The National Religious Partnership for the Environment, Evangelical Environmental Network och National Council of Churches of Christ. De har en slogan som säger: ”justice for God’s planet and God’s people”.

Om detta är den religiösa M2-versionen av miljörörelsen, vad skulle då utgöra den sekulära motsvarigheten? Mitt svar, tills vidare, är de djupekologer som motiverar allt på grundval av den så kallade Gaia-hypotesen.

Jag är inte helt säker på om detta fungerar, men jag gör ändå ett försök. Jag ska snart förklara varför det är tveksam om detta fungerar. Jag kommer då också förklara varför jag tror att det ändå kan fungera.

I sin essens är det inte mycket nytt här. Vad vi har är i princip idén att hela världen eller i alla fall naturen tillsammans kan ses som en enda gigantisk organism där människan bara är en liten del av det hela. Närmare bestämt ser man på hela jorden som en levande varelse. Mannen bakom Gaia-hypotesen är James Lovelock. Detta är som en mycket extrem form av kollektivism där naturen eller jorden är den primära enheten för värden och som standarden. Det som är bra för jorden är det som är rätt och vice versa.

Enligt detta synsätt måste inte nödvändigtvis människan bort. Men om hennes närvaro är dålig för jorden då kommer jorden, som enligt detta synsätt är ”självreglerande” livsform, att ”ta bort” hon ungefär som vi klämmer en finne. Så det är upp till oss att anpassa oss till jorden och underkasta oss naturen. Vi ska lyda ”moder natur” men inte för att kunna bemästra den, utan för att få fortsätta existera här.

Det finns nu ett problem med detta förslag och det är att även många D2:or använder sig av den så kallade Gaia-hypotesen för att motivera sitt miljöengagemang. Så här skriver Paul Watson som jag citerade tidigare:

The planet’s ecosystem is a collective living organism and operates very much like the human body … Species work interdependently to develop mutually beneficial strategies that maintain and strengthen ecosystems. Every species removed diminishes the system and weakens the collective body of the biosphere … Humans are presently acting upon this body in the same manner as an invasive virus with the result that we are eroding the ecological immune system. A virus kills its host and that is exactly what we are doing with our planet’s life support system. We are killing our host the planet Earth.

Så vad är då skillnaden? Finns det överhuvudtaget en skillnad här? Skillnaden ligger, i den mån någon sådan kan sägas existera, i att medan D2:or som herr Watson bara tycks använda detta resonemang som en rationalisering för deras människohat finns de de som verkligen tror på detta inte bara som en rationalisering. Det är ungefär som kommunisterna i början av 1900-talet verkligen trodde att kommunismen kunde leda till paradiset på jorden, medan kommunister år 2007, och som därför borde veta mycket bättre, knappast kan gå runt och tro än idag att kommunism någonsin kan resultera i ett paradis på jorden.

Medan D2:orna använder sig av jorden som en levande organism som ett pedagogiskt verktyg i debatten, för att vi lättare ska inse ”faran” med modern teknologi och industri, och därmed lättare skrämmas till att överge vår industricivilisation, finns det de som anser att det spelar ingen roll vad människorna gör eller inte, i slutändan, eftersom jorden enligt Gaia-hypotesen ju är en ”självreglerande” organism.

En annan sak som jag vill påpeka är att medan D2:orna drivs av förstörelselusta och människohat, säger M2:orna enligt min tolkning, precis som alla andra kollektivister före dem, att naturen eller jorden är måttstocken för alla värden – att jorden är det högsta värdet – och att människans moraliska existensberättigande därför vilar på hennes förmåga och vilja att, så att säga, leva för naturen – och på naturens villkor. Annars förtjänar hon inte att leva och naturen kommer, eventuellt, att göra sig av med henne. Så enligt detta synsätt har man bara ersätt Gud, inte med folket eller proletariatet, eller rasen, utan med jorden; ”moder natur”.

Så här uttrycker sig en företrädare för detta synsätt:

Det enda sättet för människan att återfå tilltron, respekten och kärleken till Moder Natur, är att acceptera sin del av den större helheten. Att förstå vikten av att vi bevarar och vårdar de ekosystem och den biologiska mångfald – såväl bland växter och djur som bland människor – är att heroiskt hänge sin kraft och sin tro till något större och viktigare än en själv. Tron på att människan och naturen bör leva i naturlig symbios kallas naturalism. Naturalism är en traditionell livssyn, som vill förena människan och naturen i en samverkande process. Genom att förneka det faktum att människan på något sätt ”står över” naturen, tillåter man därmed sig själv att ingå i ett större kretslopp där man inte är ledare eller ensam gud, utan endast en liten del av ett system som är självgående och oändligt.

…

Naturalisten hyllar naturen, hyllar universums morallösa verkningar och inser att individens roll är att tjäna helheten framför sina egna själviska lyckoönskningar.

…

Det är hög tid att människor vågar släppa taget om sin egen dödlighet och i stället börjar leva för att tjäna den process, den värld, det universum, som givit oss liv. Vår relation till naturen måste åter igen införas och vår förståelse, vördnad och respekt för Moder Natur bör bli ett direkt resultat av detta. Låt oss fascineras och hänföras av Hennes skönhet, Hennes förmåga att tända och släcka liv, Hennes magi och mystik – låt oss hänföras av livet självt och för alltid leva i symbios med det som livnär oss och ger våra liv en större mening. Låt oss åter bli Ett med Moder Natur.

Författaren skriver för det svenska nihilistsällskapet, vilket kan förvirra en. Det är egentligen inte relevant att här gå in på huruvida deras nihilism verkligen implicerar allt detta, poängen är att författaren ger uttryck för hur jag tror detta kan sägas utgöra ett exempel på en ”sekulär” M2. Ty det är inte fråga om att vi ska offra oss för offrandets skull, vi ska istället offra oss för något ”högre” ändamål: naturen. Det är detta som är det väsentliga. Det handlar om att människan ska ta sin ”naturliga” plats på jorden och ”bli ett med moder natur”. Helheten slukar delarna; individen upplöses.

Detta bär verkligen inga spår av några rationella principer eftersom det, bland annat, förutsätter att vi ska sluta betrakta våra egna liv som viktiga, som värden, och som källan till alla andra värden. Vi är inte ens fullt ut verkliga; vi är bara en liten del av en större organism; om vi dör då dör inte nödvändigtvis den större organismen – jorden. Vi är enligt detta synsätt endast som en liten cell och precis som en människa inte dör av att bli av med en liten cell, dör inte heller ”moder natur” om en enskild människa försvinner. Precis som det är irrationellt att se på samhället eller gruppen som en levande varelse, som en person, är det irrationellt att se på naturen i sin helhet eller jorden som en levande varelse.

Jag har ingen uppfattning om hur många som delar detta synsätt. Det är svårt att säga hur många som lägger fram Gaia-hypotesen för att det fyller ett pedagogiskt syfte i propagandan för förstörelsen av industrisamhället och hur många som verkligen tar till sig det på samma sätt som det svenska nihilistsällskapet. Det förefaller som om de flesta inom miljörörelsen inte kan sägas vara M2, varken i den sekulära eller religiösa bemärkelsen. Det verkar hur som helst som att M2 inom miljörörelsen i större utsträckning måste vara av en religiös natur. Det verkar nämligen mycket svårare att ”sälja” idén att vi ska leva för naturen med den märkliga motiveringen att naturen som levande organism står över livet hos den enskilde individen. Jämför detta med att vi ska vara goda kristna och ta hand om Guds skapelse, så att vi en dag kan komma till paradiset. Båda resonemangen är, så klart, fullkomligt irrationella, men vilket tror du lockar människor i allmänhet mest?

Några frågor? Kommentarer? Om ni har fler och kanske tydligare exempel på vad som eventuellt skulle kunna tjäna som företrädare för en sekulär M2 inom miljörelsen, då tar jag gärna emot dem.

”The Case for Conservatism”?

Carl SvanbergLämna en kommentar

George Will avslutar sin artikel, ”The Case for Conservatism”, med följande: ”Conservatism is realism, about human nature and government’s competence. Is conservatism politically realistic, meaning persuasive? That is the kind of question presidential campaigns answer”. Till att börja med: Vad är konservatismen enligt herr Will? I USA handlar den primära politiska konflikten, enligt honom, mellan konservatismen som lägger vikten på frihet och ”liberalerna” som lägger vikten på jämlikhet.

Men den ”konservatismen” som herr Will talar om inte är den gamla konservativa högern som förespråkade en mindre stat och mer frihet (Barry Goldwater), utan den nya neokonservativa högern som står för välfärdsetatism (George Bush Jr). Som C Bradley Thompson avslöjade i sin essä ”The Rise and Decline of American Conservatism”, är neokonservatismen vänster. Det finns inga principiella skillnader mellan denna och ”liberalismen”: båda står för välfärdsetatism – de bara bråkar om detaljerna beträffande utförandet.

Med detta instämmer herr Will till fullo:

Steadily enlarging dependence on government accords with liberalism’s ethic of common provision, and with the liberal party’s interest in pleasing its most powerful faction — public employees and their unions. Conservatism’s rejoinder should be that the argument about whether there ought to be a welfare state is over. Today’s proper debate is about the modalities by which entitlements are delivered. (Min kursivering.)

Varför är det så viktigt hur välfärdsstaten levererar? Därför att hur välfärdsstaten levererar sina tjänster har en inverkan på människors attityder:

Modalities matter, because some encourage and others discourage attributes and attitudes — a future orientation, self-reliance, individual responsibility for healthy living — that are essential for dignified living in an economically vibrant society that a welfare state, ravenous for revenues in an aging society, requires.

Allt detta mynnar ut i en lika sällsynt komisk som smaklös rationalisering för den neokonservativa välfärdspolitiken:

Conservatism embraces President Kennedy’s exhortation to ”Ask not what your country can do for you — ask what you can do for your country,” and adds: You serve your country by embracing a spacious and expanding sphere of life for which your country is not responsible. (Min kursivering.)

Sällan har uttrycket ”jag vet inte om jag ska skratta eller gråta”, känts mer lämpligt än nu. Kan man övertyga folket om att i huvudsak ska vara fria för sitt lands skull, då finns det inget som stoppar politikerna från att senare kräva av folket att de ska vara ofria för landets skull.

Kommer detta att fungera? Är detta, som herr Will uttrycker det, ”politiskt realistiskt”? Jag hoppas verkligen inte det. För det skulle säga en hel del om den amerikanska allmänheten varav inget är bra. Om detta är valet som det amerikanska folket står inför, då är frågan om man inte vill att vänstern ska vinna, bara att man inte ska ge någon uppmuntran till den här sortens skojare. Inte för att vänstern är ett dugg mer attraktiv (vilket ju säger sig själv), utan för att denna neokonservativa soppa är så oerhört pragmatisk, cynisk och falsk i sitt sätt att om de kan komma undan med detta finns det inget som de inte kan komma undan med. Bebisar som stirrar en rätt i ögonen och förnekar att de har bajsat på sig är en sak; vuxna politiker som gör detsamma i frihetens namn är endast skandalöst.

Skrämmande statistik

Carl Svanberg1 kommentar

Robert Spencer:

Some of the results of the Pew Research Center poll of Muslims in America were startling: 26% of Muslims between the ages of 18 and 29 affirmed that there could be justification in some (unspecified) circumstances for suicide bombing, and five percent of all the Muslims surveyed said that they had a favorable view of Al-Qaeda. Given the Pew Center’s estimate of 2.35 million Muslims in America, and the total of thirteen percent that avowed a belief that suicide bombings could ever be justified, that’s over 300,000 supporters of suicide attacks. And 117,500 supporters of Al-Qaeda.

Eftersom det är OK att ljuga enligt islam, om det främjar islams sak, då kan man inte veta hur många som svarade annorlunda, på grund av rädsla för repressalier från allmänheten. Om exempelvis 50% av muslimerna hade sagt att de tycker det är helt rätt att mörda amerikaner lär ju amerikanska allmänheten reagera på ett helt annorlunda sätt.

Robert Spencer noterar att när företrädare för muslimska organisationer i USA skulle kommentera denna opinionsundersökning, tog det inte lång tid förrän de började ljuga på nationell TV.

Terrorism expert Steven Emerson, meanwhile, confronted Edina Lekovic of the Muslim Public Affairs Council on CNBC’s Lawrence Kudlow show, reading an editorial in praise of Osama bin Laden published in the UCLA Muslim Students Association’s newspaper in 1999, while she was editor of the paper. Lekovic denied having been the editor of the paper at that time, but Emerson has made available a pdf of the paper’s masthead that lists her as editor. Kudlow had asked Lekovic what Muslims in America were doing to combat the jihadist views expressed by some in the poll, and she stated that they were doing a great deal, but offered no specifics — and the incident with Emerson damaged her credibility. In fact, neither the CAIR nor the MPAC website contains any announcement about any program or initiative of any kind designed to lessen support for suicide bombing and Al-Qaeda within the Muslim community in America.

Hur många muslimer vägrar säga vad de egentligen tycker? Enligt undersökningen ville 27% inte säga vad de tyckte om al-Qaida.

Det är värt att notera att många muslimer tycks inte bry sig om om de framstår som konspiratoriska knäppskallar: ”Stunningly, only 40% of American Muslims believe that Arabs (Muslims) attacked the United States on September 11, 2001”. Så uppenbarligen avstår de bara från att fälla omdömen när de vet att den amerikanska allmänheten kan förväntas reagera med legitimerad vrede. Men som Pews rapport också lägger märke till finns det ett samband mellan att tro på galna konspirationsteorier och att vara mer djupt religiös och mer benägen att acceptera terrorism:

Highly religious Muslim Americans are less likely to believe that groups of Arabs carried out the 9/11 attacks than are less religious Muslims. In addition, the survey finds that those who say that suicide bombings in defense of Islam can be often or sometimes justified are more disbelieving than others that Arabs carried out the Sept. 11 attacks.

Hur kommer det sig förresten att så många fler av de yngre jämfört med de äldre är för terrorism? Pew:

[T]he survey finds that younger Muslim Americans – those under age 30 – are both much more religiously observant and more accepting of Islamic extremism than are older Muslim Americans. Younger Muslim Americans report attending services at a mosque more frequently than do older Muslims. And a greater percentage of younger Muslims in the U.S. think of themselves first as Muslims, rather than primarily as Americans (60% vs. 41% among Muslim Americans ages 30 and older). Moreover, more than twice as many Muslim Americans under age 30 as older Muslims believe that suicide bombings can be often or sometimes justified in the defense of Islam (15% vs. 6%).

Med andra ord finns det ett starkt samband mellan att vara mer extrem, dvs mellan att ta sin religion på allvar, och att vara för terrorism. Och det är, som man säger, ungdomarna som är framtiden. Vad betyder det då för USA:s framtid?