Dick Erixon är i farten igen. Stefan Karlsson har redan uppmärksammat det:

Dick Erixon kritiserar återigen de libertarianer som likt mig är emot hans idéer om att vi ska tvingas uppoffra oss för demokrati i Irak och andra platser. Han kallar oss “nationalistiskt inkrökta” och dylikt. Hans argument är att nationsgränser är artificiella och borde inte ha någon betydelse och att frihet i Irak därför ska vara lika viktigt som frihet i Sverige.

Karlsson ger ett väldigt bra svar till Erixon. Själv vill jag mest bara tillägga ett par saker utöver det som redan har sagts.

Då jag inte har lust att upprepa mig mer än nödvändigt, tänker jag bara väldigt schematiskt gå igenom vad de korrekta premisserna är och därmed, i samma veva, förklara vad som är fel med Erixons resonemang.

Ja, nattväktarstatens uppgift är att skydda individens rättigheter. Varken mer eller mindre. Men det betyder inte att det är nattväktarstatens uppgift skydda samtliga individers rättigheter. Staten representerar ett begränsat antal medborgare och finns till för att skydda dessa och deras rättigheter. Inte alla medborgare i hela världen.

Medan alla har rätt till liv betyder det inte att du har rätt att t ex få mat alldeles gratis av sina grannar. Lika lite betyder rätten till frihet att du har rätt till ett befrielsekrig genomfört av dina grannar eller att dina grannar sedan ställer upp med liv och pengar för att helt gratis få denna frihet. Rätten till frihet implicerar att du har rätt att handla på ett livsbefrämjande sätt. Men det är ingen garanti att du t ex lever i frihet.

För att uppnå frihet måste du själv handla. Det är ditt eget ansvar. Det är lika mycket ditt eget personliga ansvar att etablera ett fritt samhälle som det är ditt eget personliga ansvar att jobba för att få mat på bordet. Don Watkins förklarar:

A right, according to Ayn Rand, is a right to action, not to the object of that action. The right to life, for example, is the right to take those actions necessary to support one’s life – the responsibility for taking those actions is one’s own. The same is true for man’s right to liberty. The right to liberty is the right to take those actions necessary to secure one’s liberty – the responsibility for taking those actions is one’s own.

When a man’s government steps beyond its proper bounds, when it violates his liberty, it is his responsibility to secure his liberty (either by working to change the government or by leaving the country). If he doesn’t, or can’t, he has to endure the consequences (just as he must endure the consequences if he won’t or can’t feed himself).

Precis som du inte har någon rätt att lasta dina grannar för det ansvaret har du inte heller rätt att lasta över ansvaret för din egen frihetskamp på USA eller något annat någorlunda fritt land.

Det tycks inte gå upp för sådana som Dick Erixon (neokonservativa) att om man på allvar menar att det är statens uppgift att verka för frihet över hela världen, då innebär det att statens uppgift inte längre är att skydda individens rättigheter utan att systematiskt kränka dem. Yaron Brook och Alex Epstein förklarar:

By the standard of individual rights, a nation can morally go to war only for the purpose of self-defense, and can morally do in war only what is necessary for that purpose. Both wars of self-sacrifice (“humanitarian” wars) and wars of aggression—and acts of self-sacrifice or aggression within war—violate the rights of citizens, especially of soldiers. Both entail forcibly sacrificing the lives and money of individuals for the sake of some “higher” cause—whether relieving the suffering of the Somalians or satisfying the power-lust of a President. (”‘Just War Theory’ vs. American Self-Defense”.)

Det finns många fler motsägelser i Dick Erixons position men detta bör räcka för idag.

En fråga som man bör ställa sig är varför Dick Erixon ödslar tid åt att bemöta just dåliga argument från anarkister, istället för att åtminstone försöka bemöta de bra argument som framfördes i den artikel av Yaron Brook och Alex Epstein som jag citerade ovan. Lite märkligt är det ändå eftersom han säger sig ha läst den. Eller vad sägs om de argument som presenteras i Yaron Brooks och Elan Journos artikel ”The ‘Forward Strategy’ of Failure”?