I slutet av sitt liv försökte Ayn Rand skriva manuset till en miniserie av Atlas Shrugged. Detta efter flera år av att försöka filmatisera romanen. Hon klagade också med rätta på att hennes svårigheter med att hitta bra producenter, manusförfattare och finansiärer till en sådan filmatisering. Hon sade att om filmen skulle vara en kollektivistisk motsvarighet till Atlas Shrugged, då skulle filmen förmodligen ha producerats av Hollywood för länge sedan.

Det är nu 25 år sedan Ayn Rand dog och Atlas Shrugged har fortfarande inte blivit till film eller miniserie. För ett par år sedan var det tal om en filmatisering igen, denna gången skulle tydligen Brad Pitt och Angelina Jolie vara intresserade av att vara med i den. Den senaste informationen talar för att filmen äntligen kommer att börja produceras någon gång i år. Kanske blir den äntligen av. Vi får helt enkelt se.

Tänk på detta en stund. Hollywood, ett näste för kollektivister och anti-kapitalister. Det är vida känt att så är fallet. (Eller ja, ganska känt i alla fall.) Visst är det lite tragiskt? Om du inte redan visste det, låt mig då bara peka på det senaste exemplet. WND:

A man who is believed to have killed up to 100 million people in his life is to be the subject of a positive $60 million biographical film portrait, if a Hollywood producer gets his way.

”Challenging Heaven” by Steven North will tell the story of the founding of Communist China with Mao Zedong in the role of George Washington.

Det är smaklöst hur man kan vilja spendera så här mycket tid, energi och pengar på att göra en sådan här film. Det är ännu mer smaklöst att dessutom jämföra George Washington med Mao!

North tänker även fråga Kina om de kan hjälpa till i produktionen av denna film. Gissa vad det betyder? ”‘I need an army,’ North explained. Those extras are not likely to be paid scale. China is notorious for its continued use of slave labor as well as near-slave wages”. Och rapporterar en annan tidning: ”‘This is a very positive portrayal of Mao, and we are hoping that one the script clears the approval process, China will come up with services and support,’ North said.”

Ayn Rand var hatad och föraktad av många under tiden hon levde. Tyvärr är hon fortfarande hatad och föraktad av många. Inte minst i Hollywood där vänstern då som nu dominerade. (Även många konservativa hata och föraktade henne för att hon var ateist.) De allra flesta som hatade och föraktade henne, då som nu, har inget fog för sina känslor. Då som nu har de flesta av dem inte läst en rad Ayn Rand har skrivit. De brukar ofta säga att de ogillar Ayn Rand därför att hon stod för egoism. Vad egoism är eller varför det är bra, är inte frågor som de ställer.

Nu kommer det kanske märkligaste av allt i denna berättelse, nämligen att Mao själv tycks vara en ovanligt konsekvent och explicit anhängare av idén att andra människor endast finns till för att tjäna hans sadistiska lustar. WND citerar nämligen honom säga:

”I do not agree with the view that to be moral, the motive of one’s actions has to be benefiting others. Morality does not have to be defined in relation to others. … People like me want to … satisfy our hearts to the full, and in doing so we automatically have the most valuable moral codes. Of course there are people and objects in the world, but they are all there only for me. … People like me only have a duty to ourselves; we have no duty to other people.”

Edwin A Locke skrev i sin recension av Mao: The Unknown Story att: ”Mao actually enjoyed the prospect and the act of torture, killing and destruction, even (if not especially) his own people. He wanted to destroy, not just as a means of gaining power, but also as an end in itself”.

En annan recensent på Amazon skrev:

Mao rejected morality at a young age and discovered in himself a love of violence – especially violence that smashed the social order. After witnessing atrocities on a tour of the Hunan countryside in the 1920’s he said he felt ”a kind of ecstasy never experienced before.” He was particularly fond of public executions, and would organize rallies making murder a spectacle to terrorize the masses into submission. In Peking alone millions of inhabitants witnessed some 30,000 execution rallies during the early 1950’s. Victims were paraded and then shot in the head so that their brains splattered out onto the bystanders. During the Cultural Revolution (which vaporized another 3 million lives) he would enjoy watching films of his foes being humiliated, tortured and killed.

Så vänstern i Hollywood kan inte hosta upp pengar och talanger för att producera en film med budskapet att varje människa är ett moraliskt självändamål? Men de kan, verkar det som, utan problem hosta upp pengar för en glorifiering av en kommunistisk massmördare vars explicita filosofi säger att andra människor existerar för att tjäna andra (närmare bestämt hans perversa nihilistiska känslor)?

Egentligen är detta inte så konstigt om man bara tänker efter. Det är mycket möjligt att Steven North och hans likar inte har tänkt på det explicit. Men att göra en film som glorifierar honom är inte så konstigt trots allt. Tänk på hur många som än idag försöker ursäkta massmördare som Mao med motiveringen att han ändå gjorde en del bra saker för folket i Kina. (Ett påstående som är mycket disktutabelt.) Nicholas D Kristof skrev i sin recension av boken i New York Times (2005/10/23):

In that regard, I have reservations about the book’s judgments, for my own sense is that Mao, however monstrous, also brought useful changes to China … I agree that Mao was a catastrophic ruler in many, many respects, and this book captures that side better than anything ever written. But Mao’s legacy is not all bad. Land reform in China, like the land reform in Japan and Taiwan, helped lay the groundwork for prosperity today. The emancipation of women and end of child marriages moved China from one of the worst places in the world to be a girl to one where women have more equality than in, say, Japan or Korea. Indeed, Mao’s entire assault on the old economic and social structure made it easier for China to emerge as the world’s new economic dragon.

Med altruismen kan man ursäkta precis vad som helst. Denna filmen om Mao är det senaste beviset för det.

Nu kanske någon vill invända genom att ställa frågan: ”Är ändå inte Mao en egoist?” Nej. (Inte ens påståendet om att han ska ha fått ut någon form njutning av sitt mördande är ett bevis för det.) Men även om vi för ett ögonblick gick med på att han var en slags egoist, vad tjänar det då för ändamål att påstå en sådan sak? Jo, för altruisterna tjänar han som ett argument för den falska dikotomin som de alltid försöker köra ned i halsen på oss: Maos ”egoism” eller altruism. Vad väljer du? Vill du mörda eller mördas? Det är elakt att mörda andra människor, så kom igen? Vad väljer du? Du vill väl ändå inte vara som Mao?

De kommer med denna falska dikotomi som ett argument istället för att ta reda på vad Ayn Rand menade med egoism. Sedan antar de, helt grundlöst, att hon stod för en cynisk eller nietzscheansk form av egoism av den sjuka typ som Mao sägs representera. Men denna form är, som Ayn Rand korrekt påpekar, egentligen inget annat är den andra sidan av samma altruistiska mynt: att det ”goda” inte ligger i att offras för andra (altruism) utan i att offra andra för sig själv (”egoism”). Men notera att detta faktiskt implicerar att altruism förutsätter ”egoister”. ”Egoister” som Mao och resten av det kinesiska ”folket” som sägs ha gynnats av hans grymma brott. Men istället för att fördöma altruismen, envisas de med att på ett falskt alternativ. Sedan fördömer de ”egoismen” och med den Ayn Rand!

Altruisterna borde ta sig en bra titt i spegeln och fråga sig om det kanske inte är dags att fördöma altruismen och med den alla de monster som den har producerat och sanktionerat: Lenin, Stalin, Hitler, Mao och Pol Pot, bara för att nämna några. I brist på alternativ och kunskap fanns det en gång i tiden kanske en ursäkt för att klamra sig fast vid altruismen. Men den ursäkten finns inte längre. Inte sedan, åtminstone, publiceringen av Ayn Rands bok Atlas Shrugged.

Filmatiseringen av Atlas Shrugged blir kanske inte bra. Så sitt inte och vänta på filmen. Den blir kanske aldrig av. Så om du inte har läst Atlas Shrugged se då till att göra det. Du kommer inte att ångra dig.