När politiska partier ”triangulerar” sig är det tråkigt, men förståeligt. Förståeligt men därmed inte sagt ursäktbart. Moderaternas förändringar är nästan uteslutande dåliga och tråkiga (jag kan i alla fall inte komma på någonting som har blivit bättre), men givet vår kultur är de ändå smått begripliga. Politiker är politiker och måste väljas för att få ett jobb. För att väljas i dagens samhälle måste man nog vara ganska ideologilös eller också måste man vara ideologiskt inkonsekvent på en massa punkter. Kulturen vi lever i är deras ursäkt; därmed inte sagt att det i slutändan är en särskilt bra ursäkt.

Det är detta som gör att nya MUF till ett större svek än nya moderaterna. Niklas Wykman och MUF har ju verkligen inga ursäkter alls för den ”förnyelse” de vill åstadkomma. MUF är trots allt inget politiskt parti som ska försöka vinna väljare. De har därför ingen anledning att tänka i termer av ”triangulering”. Så borde vi då vara lite överraskade av Wykmans agerande? Ja, jag menar det.

Wykman har fått för sig att man blir mer ”relevant” genom att förvandla MUF till en fackförening för ungdomar. Men utan en klar ideologisk vision om varför MUF främjar ungdomarnas intressen kommer detta inte att fungera. Utan principer blir man handlingsförlamad. Det är nämligen omöjligt att veta vad som fungerar och vad som inte fungerar på lång sikt utan att ta hjälp av (rationella) principer.

Den enda visionen som förresten främjar ungdomarnas intressen är en vision om ett fritt samhälle; ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. Men det är denna vision, om än uttryckt i vaga och urvattnade formuleringar, som MUF nu ska överge. De sviker kapitalismen och friheten. MUF hade kunnat spela en stor roll på lång sikt. De borde kunna tänka i termer av decennier just eftersom de inte ska vara ”valbara”. De borde sikta in sig på ungdomar dels för att de utgör den framtida opinionen, dels för att de som ungdomar inte har bildat sig en massa åsikter om allt och som därför ännu är intellektuellt nåbara och formbara.

Men nej, säger Wykman. Marknaden har misslyckats, påstår Wykman och lovar att MUF inte längre ska vara en liberal ”ideologisk vakthund”. MUF ska bredda sig politiskt, inte bara tänka i ”trångsynta” liberala termer. Även etatister ska få känna sig välkomna. MUF ska sluta vara ”djävulens advokat”, det vill säga frihetens advokat. MUF ska sluta tänka ideologiskt; analyserna ska inte beröra abstrakta ”system” och ”strukturer” utan ”vardagen”. Allt detta och, är jag rädd för, mycket mer kommer att göra MUF irrelevanta för alla. Man sviker de som trodde att MUF stod för frihet och för alla andra blir man bara ännu en tråkig allmänborgerlig sörja.

Notera att detta inte ens är ett taffligt försök att vädja till den lilla minoriteten av konservativa inom MUF. En sådan sak vore visserligen minst lika föraktfull då de konservativa är en av de värsta politiska grupperna som finns. Jag föredrar i regel diskussioner med människor som står till vänster framför diskussioner med konservativa. Vänstermänniskor har fel om så gott som allt, precis som de konservativa, men de har i alla fall någon form av ideologi med någon form av struktur. De har någon form av argumentation som man kan ta sig an och bemöta. De konservativa däremot präglas av irrationalism. De konservativa tillhör nämligen ett ytterst fåtal som explicit erkänner att de är emot förnuftet. Alla andra försöker i alla fall ge förnuftet läpparnas bekännelse.

Och hela deras argument för detta är förresten inget annat än ett ”straw man”-argument som går ut på att de tar konflikten mellan rationalism och empirism på största möjliga allvar, sedan säger de att eftersom det är fullkomligt vansinnigt att förlita sig på rationalistiska spekulationer och deduktioner, är förnuftet och dess produkter ändå inget att ha. Istället ska vi gå efter den ”erfarenhet” som vårt ”kollektiva medvetande” har skaffat sig genom århundradena. Och eftersom de har gett upp rationalismen, det vill säga ”förnuftet”, kan och vill de sällan ge sina värderingar en rationell motivering. Det är detta som de konservativa menar när de säger att vi inte kan veta varför vissa traditioner är bra; det går bortom det bräckliga förnuftet att fatta. I den mån de finner någon motivering alls, utöver vaga uttalanden av typen ”det är gammalt och beprövat”, så är det nästan alltid religiösa sådana. Detta är ett ”straw man”-argument för det är egentligen inte förnuftet de attackerar, utan rationalismen, men ändå drar de slutsatsen att förnuftets roll och värde måste minimeras eller förnekas.

Men givet MUF:s historia av sådana här konflikter vore den ändå, återigen, smått begriplig (om än inte ursäktbar). Det vore begripligt att man fick för sig att MUF måste ”stärkas” genom att ”enas” bättre och att en sådan ”enighet” kräver att alla ger vika för några av sina kära principer och värderingar. Men det är alltså inte vad nya MUF ska handla om. Istället ska man tilltala folk som inte alls bryr sig om kapitalism, frihet eller ideologi. Man ska försöka vara ”allt för alla”. Det är dömt att misslyckas och det är rätt åt dem.

I en krönika på politikerbloggen förtydligar Niklas Wykman sitt budskap om ”nya” MUF. MUF är Sveriges största ungdomsförbund så för ”att behålla vår tätposition behöver vi ompröva några olika politiska positioner”, säger Wykman:

Ett av dessa är integrationspolitiken, där många partier har resignerat för den passiva socialdemokratiska modellen. Trots att det är den politiken som har lett till diskriminering av unga invandrare på arbetsmarknaden idag.

Vårt alternativ har fram tills nu inte varit fullt trovärdigt. Den fria marknaden förmår inte att självt lösa integrationsproblemen. Ett tydligt bevis på det är att så många arbetsansökningar med utländska namn på i bästa fall hamnar längst ner i högen, och i sämsta fall direkt i papperskorgen.

Här behövs det mer politik, bättre lagar och betydligt fler invandrare som söker sig till Sverige med motivet att jobba och göra landet bättre.

Vad var det jag sade? Nya MUF överger sina gamla liberala värderingar till förmån för etatism. Han menade alltså allvar när han sade att förespråkare av kapitalism och frihet var ”djävulens advokater”. Han menade alltså allvar när han sade att en i grunden pro-kapitalistisk politik inte är i ungdomarnas intresse.

Forskning visar dessutom att Wykmans ”bevis” inte är så värst mycket till bevis. Men även om det Wykman säger vore sant, skulle det ändå inte vara relevant i slutändan. För det enda Wykmans resonemang skulle bevisa om det nu var sant till att börja med, är att på en ofri arbetsmarknad som den svenska, där många människor är arbetslösa, blir det lättare för fördomsfulla människor att diskriminera bort invandrare. När det är många arbetslösa finns det många att välja bland varför det överhuvudtaget är lättare att diskriminera bort människor. Så tvärtemot vad Wykman inbillar sig skulle inte mer politik vara lösningen. Utan som vanligt är det mindre politik som är lösningen.

För övrigt måste det påpekas att folk faktiskt har rätt att vara irrationella och diskriminera bort folk på grund av deras fördomar. Vi diskriminerar människor varje dag i alla möjliga tänkbara sammanhang. Rätten att diskriminera begränsar sig inte till kärlekslivet eller till rationella människor. Alternativet är att staten tvingar människor att handla med folk mot deras vilja. Hur en liberal ska kunna motivera en sådan sak vet jag inte. Ingen vet det, Wykman inkluderad.

Vad är Wykmans rationalisering för att ”förnya” MUF och överge de pro-kapitalistiska tendenserna till förmån för etatism? ”Vi i Moderata Ungdomsförbundet har mer gemensamt med unga människor än med politiker och politiska system”. Det är att det är irrationellt att tro att andra ungdomar kan representera andra ungdomar, i politiska frågor, endast för att de delar samma ålder. Anledningen är just den att det finns inget som säger att ungdomar har samma idéer och värderingar. Men MUF måste ha tänkt på det varför Wykman i gårdagens DNdebatt-artikel skrev att MUF:s politiska perspektiv ska ”breddas” så att även de med etatistiska uppfattningar ska känna sig välkomna. Det är på denna väg som MUF ska bli större.

Det är sant att många ungdomar har mycket gemensamt i politiska termer. Inte i den meningen att de delar samma politiska åskådningar, utan i den meningen att ungdomar delar ungefär samma problem som alla andra; problem som har samma källa i samtliga fall: etatismen. Men detta är inte bara sant om unga utan även om gamla. Staten stoppar oss alla i vår strävan efter lycka genom olika former av tvång; skatter, bidrag, subventioner och regleringar.

För alla som söker liv och lycka, som vill förtjäna det av egen kraft, finns det inga intressekonflikter. Varken mellan ungdomar eller mellan ungdomar och andra grupper i samhället. Det enda sociala system som skyddar alla individers rätt att sträva efter liv och lycka är laissez-faire kapitalism. Men det är inte laissez-faire kapitalism som Wykman anser att MUF ska stå för. MUF har visserligen aldrig stått för det, men de har tidigare stått för en vision som är betydligt närmare den än det som lär komma efter ”omprövningarna”.

Nej, det MUF lär stå för om Wykman får som han vill är snarare en variant av dagens blandning mellan statlig kontroll över ekonomin och frihet. I en sådan blandekonomi råder det ständiga konflikter mellan människor just eftersom somliga ständigt gynnas på andras bekostnad. Hur kommer detta att främja friheten för någon av oss? Hur kan detta seriöst sägas ligga i någons intresse, vare sig de är ungdomar eller inte?

Det mest ironiska är att genom att argumentera för blandekonomin så argumenterar Niklas Wykman för en ordning som medför intressekonflikter inte bara mellan unga och gamla, utan även ungdomar emellan. Detta den oundvikliga konsekvensen av det Wykman säger. Är det så här man ska agera om man vill låtsas som att vara en företrädare för alla ungdomar?

Varför Wykman säger det han säger? Vad är det som driver honom? Som jag ser det ser vi nu ett uttryck för den uråldriga, vanliga och mycket falska konflikten mellan teori och praktik. Wykman verkar ju tro att det råder en slags konflikt mellan ideologi och ungdomarnas vardag och om han ska göra MUF till ett ungdomsförbund som talar för de flesta ungdomars intressen måste han välja deras vardag framför den nyliberala ideologin. Varför tror jag detta? Därför att Wykman själv säger det explicit och implicit i sin debattartikel.

Låt oss ta det från början. Wykman skrev:

Debatterna inom Muf har under de senaste åren i många fall varit för snävt nyliberala. I en kombination med en identitet som ideologisk vakthund har vi förlorat kraft i att vara unga människors främsta försvarare. Vi kommer nu att bredda oss politiskt för att trovärdigt och konsekvent försvara unga människors intressen.

Ett tydligt exempel på ungdomsförbundets ideologiska trångsynthet är integrationsdebatten, där Muf entydigt har försvarat fri invandring som en universallösning och därmed blundat för många av de problem som invandrare har ställts inför och många infödda svenskar har upplevt.

Och:

Jag kan bli orolig när jag ser hur Muf har utvecklats. Vi har kommit att bli mer av ideologisk vakthund och mindre av vass samhällskritiker. Vi talar för mycket om strukturer och system i stället för att utgå ifrån hur hinder i vardagen begränsar människors frihet.

Ta diskussionen kring arbetsrätt som ett exempel. Jag och Muf tycker att det behövs en förändring av arbetsrätten för att sänka trösklarna för unga att komma in på arbetsmarknaden. Problemet är att vi alltför ofta börjar med att diskutera just systemet – arbetsrätten och lagstiftningen – snarare än att börja med att belysa hur unga hindras från få jobb eller tvingas hoppa mellan olika vikariat för att arbetsgivaren är rädd för lagen om anställningsskydd (las.

Alldeles bortsett från att dessa uttalanden implicerar att det råder en konflikt mellan nyliberal ideologi och unga människors intressen, så implicerar det på en mer fundamental nivå att det råder en klyfta mellan ideologi som sådant och våra vardagliga problem.

När Wykman skriver att MUF har blivit ”mer av ideologisk vakthund och mindre av vass samhällskritiker” och att detta betyder att de ”talar för mycket om strukturer och system i stället för att utgå ifrån hur hinder i vardagen begränsar människors frihet” då menar han att dessa nyliberala ideologer tänker för mycket på teorier, principer, abstrakta idéer och sådant som skatter, regleringar och subventioner, istället för de ”hinder” som gör unga människor arbetslösa. Bara ett medvetande som befinner sig på den varseblivningsmässiga nivån kan få för sig att formulera sig på ett så ytterst konkretbundet sätt.

Hur ska man förstå och kommunicera vad som är orsaken till att ungdomar inte får jobb utan att ta upp och nämna ”systemen” (dvs lagarna och regleringarna och skatterna)? Hur ska man förstå lösningen och kommunicera den utan att ta upp behovet av att ändra på detta ”system”? Och notera att här talar vi om lite lagändringar, inte om ratinalistiska luftslott a la Leibniz. Alla vet väl ändå vad en lag är och vad det innebär i vardagen? Så varför skulle det olämpligt att diskutera just ”system” och ”strukturer”?

Nu kanske någon säger: ”Men jag har ju träffat Niklas Wykman och då gav han knappast intrycket av att vara en konkretbunden pragmatiker. Så hur förklarar du det?” Detta är inte nödvändigtvis så konstigt som det först verkar. Sanningen är att vi inte kan förstå vad som är orsaken och lösningen till problemen i vår vardag utan att hänvisa till teorier och principer, ”system” och ”strukturer”. Detta gäller även för konkretbundna människor. De är faktiskt i ett större behov av idéer än alla andra; utan idéer blir de lätt helt handlingsförlamade.

Visst, de kan alltid handla på grundval av nycker och känslor. Men de känner ändå att de någonstans behöver berättiga sitt beteende – även om det bara handlar om en rationalisering i slutändan. De behöver visioner som helst kan fungera som en måttstock för hur ska rättfärdiga deras handlande. En måttstock är dock något abstrakt. De kan alltså, hur mycket de än vill, inte undgå att parasitera på principerna som de annars öppet föraktar som opraktiska och irrelevnata för vardagen. (För en längre utläggning om detta läs gärna Ayn Rands diskussion om Häxdoktorn och Attila i hennes essä ”For the New Intellectual”.)

Wykman säger inte att MUF ska överge sina värderingar och idéer. De vill bara göra dem mer relevanta i vardagen: ”Tvärtom. Det är i vardagen vi kan bli trovärdiga och relevanta i våra värderingar”. Men vad har Wykman i åtanke när han säger detta? Vad utgör hans främsta inspirationskälla? Wykman förklarar:

Moderaterna har förändrats rejält sedan Fredrik Reinfeldt blev partiledare 2003. Det är ingen hemlighet att jag är kritisk till en del av partiets politik. Men samtidigt är det ingen tvekan om att resan till de nya moderaterna har varit framgångsrik och att partiet idag är mer relevant för väljarna och bättre förankrat i den verklighet som människor möter varje dag.

Om de ”nya” moderaterna utgör hans inspirationskälla för hur MUF ska förändras, då vet vi att detta faktiskt betyder att man ska överge nästan alla värderingar och idéer. ”Muf ska också förnyas för att kunna driva på denna utveckling”, skriver Wykman. ”Tiden då vi var en nyliberal vakthund är över”, är slutsatsen. MUF ska bli nya MUF.

Men om det nu råder en konflikt mellan ideologi och ungdomarnas vardag, hur föreslår då Wykman att man ska för det första förstå ungdomarnas problem och för det andra hur man ska gå tillväga för att lösa dem? Om vi inte ska låta oss vägledas av ideologi och principer, vad ska vi då gå efter? Vad blir kvar när man överger ideologi och principer? Ingenting – förutom möjligtvis nycker och känslor. Nycker och känslor kommer inte att lösa någonting. Och de blir inte ett dugg mer praktiska bara för att man låter ungdomar från vardagen få tycka till i arbetsgrupper som MUF ska sätta upp.

Vad betyder det förresten att vara en ”ideologisk vakthund”? Jo, det handlar om att vara en vakthund mot moderaterna och deras förändringar (till det sämre). Det handlar om att hålla moderaterna i skinnet. Det är sant att det inte alltid är så meningsfullt att bara hålla moderaterna i skinnet eftersom moderaterna ändå inte lyssnar, och om de lyssnar kommer de aldrig på tusen år övertygas av den sortens argument som har presenterats än så länge. Men det är ändå märkligt att Wykman säger att man inte längre tänker agera så mycket som en sådan här ”ideologisk vakthund”, och att de säger att detta har gjort MUF irrelevanta för ungdomarna.

Det är trots allt så att moderaterna numera utgör en del av regeringen och att de kan till skillnad från MUF påverka politiken rent praktiskt. Eftersom det största problemet med vår regering är att de ingenstans är tillräckligt konsekventa i sin strävan är det verkligen aktuellt att vara en ideologisk vakthund åt moderaterna. Och är det något som de unga behöver är det just en liberaliserad arbetsmarknad (något som moderaterna är emot).

Men vad händer? Jo, då kommer Wykman här och skapar en falsk konflikt mellan att å ena sidan vara en ”nyliberal” vakthund åt moderaterna och på den vägen argumentera för en politik som faktiskt gynnar alla, och att å andra sidan vara vad som har beskrivits som en slags ”fackförening för ungdomar”. Hur ska då MUF bli mer relevanta för fler ungdomar och deras vardagliga problem, rent konkret? Jo, enligt Wykman handlar det om att sluta vara så ”nyliberala”. Det handlar om att ”bredda” sig politiskt, vilket betyder endast att man börjar låtsas som att statliga interventioner av olika slag ligger i ungdomarnas intresse.

Politik är som Ayn Rand förklarade åtskilliga gånger det sista, inte det första. Allt börjar med idéer och värderingar som sprids i samhället och som sedan skapar folkets opinion. Det är sedan opinionen som skapar politikerna och deras agenda, retorik, politik. Vill man verkligen bli relevant i striden för ett bättre framtida Sverige då är det inte i första hand genom moderaterna, MUF eller alliansen. Det är genom att ägna sig åt en utbildning av allmänheten. Det handlar om att sprida kunskap om kapitalism och objektivismen. Det handlar om att upplysa och bilda opinion. Det handlar om att säga sin mening var man än ges chansen. Det handlar om att bli en intellektuell aktivist.

Men vad gör nu Niklas Wykman mitt i allt detta? Jo, han säger i princip: ideologi är irrelevant, idéer är irrelevant; att vara relevant handlar om att ignorera detta och sätta sig in i ”vardagen”; vi ska vara aktivister utan ideologi, utan visioner, utan idéer, utan argument, utan ett sikte bortom vardagen. Detta kommer som sagt inte att åstadkomma någonting. Det är som att försöka bygga ett hus utan en ritning eller hitta utan en karta. Nya MUF kommer inte att bli mer handlingskraftiga. De kommer att bli mindre handlingskraftiga precis som de nya moderaterna. (För de som betvivlar detta studera då på Fredrik Reinfeldts stämmotal: ”Välfärd går före värnskatt”.)

Igår skrev MUF:s ordförande Niklas Wykman en artikel på DN Debatt som har fått många, mig själv, att reagera. Det är ibland svårt att avgöra vad det är Wykman egentligen försöker säga men i den mån det går att läsa ut ett klart budskap så är det inte några goda nyheter han kommer med. Wykman vill ”förnya” MUF:

Det är dags att sätta fart på utvecklingen av Moderata ungdomsförbundet. Jag fick förmånen att leda Sveriges viktigaste ungdomsförbund för ett år sedan. Det har varit ett spännande och utvecklande år. Som Sveriges största politiska ungdomsförbund spelar vi en viktig roll i unga människors vardag. Att vi har en alliansregering med moderaterna som största parti och en statsminister som varit Muf-ordförande gör att Mufs inflytande sällan varit större. Jag vill använda denna styrkeposition till att förändra och förnya Muf.

Varför? Vad betyder detta? ”Vi har länge spelat en roll som djävulens advokat, men den har gjort Muf irrelevant”. Djävulens advokat?

När man under normala omständigheter säger sig spela djävulens advokat betyder det att man på låtsas träder in i sin filosofiska fiendes skor. Man låtsas vara en företrädare för falska idéer och argumenterar sedan för dem så bra man kan. Detta är en mycket bra övning eftersom det dels ökar ens egen förståelse för fiendens tänkande och dels tvingar dig att komma på ett bra svar på deras tänkbara invändningar. Men det är inte detta som Wykman menar. Nej, i detta sammanhang menar han att MUF har spelat ”djävulens advokat” när de har företrätt en ”nyliberal” (dvs pro-kapitalistiskt) linje.

Wykman fortsätter:

Debatterna inom Muf har under de senaste åren i många fall varit för snävt nyliberala. I en kombination med en identitet som ideologisk vakthund har vi förlorat kraft i att vara unga människors främsta försvarare. Vi kommer nu att bredda oss politiskt för att trovärdigt och konsekvent försvara unga människors intressen.

Till skillnad från Wykman tänker jag inte låtsas som att orden han använder sig av inte har någon objektiv betydelse. Så givet ordens faktiska innebörd och resten av sammanhanget har detta bara en betydelse, nämligen att om man som ”ideologisk vakthund” förespråkar en ”nyliberal” politik, på ideologiska grunder, dvs man företräder och förespråkar frihet, kapitalism, principen om individens rättigheter, en nattväktarstat vars enda uppgift är att skydda individens rättigheter, etc då förlorar man kraft som försvarare av unga människor. Man är inte längre ett ”trovärdigt” alternativ som försvarer av unga människors ”intressen”. Så Wykman tycks antingen mena att unga människor inte är intresserade av frihet eller också att det inte ligger i deras intressen att leva i ett fritt samhälle.

Detta är så löjligt och absurt prima facie att ytterligare kommentarer är överflödiga om det inte vore för ännu en fantastisk mening som kommer lite längre ned: ”Jag kan bli orolig när jag ser hur Muf har utvecklats. Vi har kommit att bli mer av ideologisk vakthund och mindre av vass samhällskritiker”. Så om man argumenterar för en radikal men långsiktig vision om ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle, då kommer man inte med någon ”vass samhällskritik”?

Det är förresten värt att notera vad det är Wykman ser som det värsta utslaget för denna ”ideologiska” tendens inom MUF:

Ett tydligt exempel på ungdomsförbundets ideologiska trångsynthet är integrationsdebatten, där Muf entydigt har försvarat fri invandring som en universallösning och därmed blundat för många av de problem som invandrare har ställts inför och många infödda svenskar har upplevt.

Det ges ingen förklaring av vad som menas med detta. Men vad som antyds är det ligger varken i invandrare eller (unga) svenskars intresse att främja en fri invandring. Om detta inte är vad han försöker säga, även om det är vad som antyds, finner jag bara ett alternativ nämligen den ytterst triviala poängen att fri invandring inte utgör en ”universallösning”. Men vem har egentligen påstått en sådan sak? Vad skulle det vara en ”universallösning” på? En sak är säker, det är definitivt en lösning på en hel del problem som har med invandring att göra. Men vem har sagt att det är en lösning på den dåliga ”integrationen”? Vem har sagt att det är lösningen på arbetsmarknaden eller våra höga skatter eller välfärdsstaten eller regleringarna eller biståndspolitiken? Vem har ens antytt det? Ingen såvitt jag vet. Så vem är det då Wykman argumenterar emot här?

Det finns mer man kan säga om Wykmans artikel. Men detta får räcka för denna gång. Nästa gång ska jag försöka förklara varför jag tror Wykman säger det han säger.

Det intressant att se hur republikanernas enda någorlunda vettiga kandidat, Rudy Giuiliani, har utvecklats i sitt försök att få de kristnas stöd. (Ja, jag säger att han är den enda någorlunda vettiga trots hans behandling av Michael Milken.) Fred Barnes från Weekly Standard rapporterar:

RUDY GIULIANI’S POSITION on abortion is evolving in a pro-life direction. Addressing an audience of social and religious conservatives, Giuliani made two new points: as president, he would veto any bill increasing the number of abortions, and he would support any ”reasonable suggestion” to reduce the number of abortions … This may not sound like much. But for Giuliani’s campaign for the Republican presidential nomination, it was important … Giuliani didn’t emphasize these points in his speech Saturday to the Values Voter Summit organized by the Family Research Council (FRC). But each point drew mild applause from the crowd of several thousand packed into the ballroom of the Washington Hilton Hotel.

Samtidigt rapporterar Salena Zito från Townhall.com om Rudy Giulianis försök att få stöd från den kristna högern:

Rudy Giuliani took a step last week to convince some of the more sensible folks who hold rock-ribbed conservative values to re-examine his candidacy: He won an endorsement from uber-conservative Texas Gov. Rick Perry.

Perry’s endorsement brings incredible conservative street cred to the Giuliani campaign nearly 90 days before the first primary vote is cast … During his soul-searching, Perry said, “I asked the mayor, ‘What do I tell my social-conservative friends who are very pro-life?”

Giuliani’s persuasive reply? The direct result of his presidency would be strict constructionists on the U.S. Supreme Court — justices in the mold of Roberts, Scalia and Alito.

That was enough for Perry: “When I hear the words ‘strict constructionist,’ it makes my heart smile.”

Denna utveckling är verkligen inte förvånande. Ändå är det tragiskt att de kristna fundamentalisternas inflytande inom republikanerna har blivit så stort att sådana som Giuliani måste göra så här för att ha en riktig chans:

For the Republican base, “values” matter, but to win “values voters” matters even more. They bring energy, activism, mobilization and results where it counts — in the voting booth. Without them, no amount of voodoo math will produce a Republican win.

“If the evangelical voter turnout falls drastically,” said Matt Lebo, political science professor at Stony Brook (New York), “a lot of electoral votes come back into play for the Democrats.”

Tragiskt men sant. Samtidigt verkar det som att allt detta fjäskande från Giulianis sida kan ha varit för gäves. Via Diana Hsieh kom jag över en Yahoo-artikel där det framgår att Giuliani kom ut som den minst populära bland alla republikanska kandidater i en opinionsundersökning bland religiösa konservativa. Yahoo.com berättar om hur problematisk Giuliani är för den religiösa högern och hur stort deras inflytande faktiskt är:

Some have spoken of backing a third party candidate to fly their anti-abortion banner should he become the nominee.

Opposition to abortion has become an almost sacred Republican plank because of the religious right’s influence but Giuliani threatens to break that taboo.

The thrice-married Giuliani, a Roman Catholic who also supports gay rights, dismissed charges that he was an ”activist for liberal causes” and told the crowd that Christianity was a religion of inclusion in a speech that drew warm applause but no thunderous ovations.

Saying he felt his faith deeply but privately, Giuliani stressed his record of reducing crime in New York, reiterated his staunch support for Israel and said that victory was the only option in the war on terror.

Giuliani also told them he would appoint conservative justices to the U.S. Supreme Court — a key policy plank since the Holy Grail of the social conservative cause is getting a bench that will overturn the 1973 Roe v. Wade decision granting women a constitutional right to an abortion.

Giuliani also pledged to work to increase adoptions and decrease abortions — a stance which hardliners, who say they could never bring themselves to support a pro-choice candidate, regard as far too soft.

”The party has always been a big tent but it’s not that big a tent,” said Michael Scully, a Romney supporter.

En fråga: var är den sekulära högern i USA? Den tycks ju inte existera alls. Eller?

Jag har på sistone läst lite om Ronald Reagan. Till min stora besvikelse verkar han inte alls vara den liberala hjälte som jag länge trodde. I själva verket var han, verkar det som, mest bara prat.

Reagan sade: ”Government is not the solution to our problem. Government is the problem”. Problemet med USA är alltså för mycket stat: för mycket utgifter, för mycket skatt och för mycket inflation. Det är definitivt sant. Men vad gjorde han då under sin tid? Jo, han höjde skatterna. Han ökade statens utgifter. Vi fick mer stat alltså. Inte mindre. Och det var inte lite heller.

Statens utgifter ökade från 591 miljarder dollar 1980 till 1,25 triljarder dollar 1990. Statens intäkter ökade från 517 miljarder dollar 1980 till 1 triljard dollar 1990. Statsskulden ökade under åren från 900 miljarder dollar till 2,7 triljarder dollar. Men sänkte han inte skatterna? Jodå, men han höjde dem också. Totalt sett höjde han dem faktiskt mer än vad han sänkte dem.

Ronald Reagan stod faktiskt bakom den enskilt största skattehöjningen i USA:s historia. 1982 höjdes skatterna med ca 200 miljarder dollar eller 1% av BNP. Sedan höjde man skatterna igen 1983 med 165 miljarder dollar. 1986 höjdes de igen med 120 miljarder dollar. Framför allt handlade om att man tog bort en massa skatteavdrag. Sedan höjdes också folkets skatter eftersom inflationen gjorde att fler och fler blev ”höginkomsttagare” och därför fick en högre skattesats. (Först 1985 genomförde man en ändring som gjorde att det problemet upphörde.)

Sheldon L Richman skrev: ”According to the Treasury Department, the 1981 tax cut will have reduced revenues by $1.48 trillion by the end of fiscal 1989. But tax increases since 1982 will equal $1.5 trillion by 1989”.

OK, så staten blev större. Men man kan inte alltid få allt. I varje fall genomförde han ju stora avregleringar. 1981 tog man stora steg när man tog bort priskontrollerna på olja och bensin. Man avreglerade också transporten och flyget. Men dessa avregleringar hade Carteradministrationen redan inlett. Allt Reagan gjorde var att ta äran för Carters beslut. I övrigt hände inte så värst mycket. Byråkratin växte däremot. Det fanns 230 000 fler statliga byråkrater när Reagan lämnade makten än när han kom.

OK, så vi fick inte så värst mycket avregleringar då. Men han tillämpade väl i alla fall frihandel? Nej. Tullarna höjdes om och om igen. Importrestriktionerna blev värre och värre. USA:s finansminister James Baker sade: ”President Reagan has granted more import relief to U.S. industry than any of his predecessors in more than half a century”.

Missförstå mig inte. Jag hatar inte Ronald Reagan. Men det finns ingen anledning att uppskatta honom av fel skäl. Ska man nu uppskatta honom så är det för att hans idealism, hans retoriska förmåga, hans personliga charm, hans moraliska fördömelser mot Sovjetunionen, den militära upprustningen. Men inte för hans påstådda liberalism.

Men hur kommer det sig då att så många tror att Reagan var en sådan liberal president som genomförde en så liberal politik? Vi har dels det att Reagan själv förde en sådan retorik. Han talade länge och varmt om betydelsen av mindre stat, mindre regleringar och mer frihet. Men det var, som vi kan se, bara en massa prat. Trots detta är det inte så många vill minnas det. De flesta vill istället minnas det som att Reaganåren som ett decennium med en väsentligen liberal politik. Varför?

Murray Rothbard skrev:

Wherever we look, then, on the budget, in the domestic economy, or in foreign trade or international monetary relations, we see government even more on our backs than ever. The burden and the scope of government intervention under Reagan has increased, not decreased. Reagan’s rhetoric has been calling for reductions of government; his actions have been precisely the reverse. Yet both sides of the political fence have bought the rhetoric and claim that it has been put into effect.

Reaganites and Reaganomists, for obvious reasons, are trying desperately to maintain that Reagan has indeed fulfilled his glorious promises; while his opponents, intent on attacking the bogey of Reaganomics, are also, and for opposite reasons, anxious to claim that Reagan has really put his free-market program into operation. So we have the curious, and surely not healthy, situation where a mass of politically interested people are totally misinterpreting and even misrepresenting the Reagan record; focusing, like Reagan himself, on his rhetoric instead of on the reality.

Filosofin som gör detta omfattande bedrägeri på båda sidorna möjligt är pragmatismen. Verkligheten är vad vi vill att den ska vara, vad som känns rätt, vad som passar vår agenda. Verklighetens är därför förhandlingsbar. Reagans anhängare ville att han skulle vara en liberal politiker. Reagans fiender ville av exakt samma anledning att han skulle vara en liberal politiker. Det var säkerligen så här allmänheten uppfattade Reagan och det är så här han är ihågkommen i vår historia.

Hela episoden med Ronald Reagan är ett perfekt exempel på hur och varför republikanerna är ett politiskt sett större hot mot friheten än de demokraterna. Leonard Peikoff skrev i Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand:

There is nothing more to be said about the liberals, no one can confuse Franklin D. Roosevelt or Edward M. Kennedy with Objectivism. About the conservatives, however, who pretend to be defenders of ”free enterprise” or ”the American way of life” while spreading all the opposite ideas and laws, something remains to be said.

Precisely because of their pretense, the conservatives are morally lower than the liberals; they are farther removed from reality – and, therefore, they are more harmful in practice. Since they purport to be fighting ”big government,” they are the main source of political confusion in the public mind; they give people the illusion of an electoral alternative without the fact. Thus the statist drift proceeds unchecked and unchallanged.

Reaganåren präglas av myter, skapade av pragmatiker, för att de inblandade fick ut något av det när det väl begav sig. I den mån folket inte deltog i samma pragmatiska bedrägeri blev de ändå offer för det falska alternativ som Peikoff talade om. De kunde därför inte straffa Reagan för hans svek mot de liberala idealen, för såvitt de kunde höra av Reagan och hans försvarare fanns det ju inget sådant svek att tala om.

Just nu är det många republikanska presidentkandidater som tävlar om vem som kan vara den bästa uppföljaren till Ronald Reagan. Med tanke på vad Reagan innebar för USA vore det ingen vidare bra idé. (Vi har faktiskt sett en sådan uppföljare under de senaste åren med Bush den yngre: en större stat än någonsin, gigantiska budgetunderskott, svällande statsskuld.) Men tack och lov är det inte presidenten Reagan utan talaren och debattören Reagan som de försöker leva upp till. Det vore självfallet önskvärt om någon kunde leva upp till detta, men jag tänker inte hålla hoppet uppe direkt. Jag tror på det först när jag ser det.