Vems fel är det?

Carl Svanberg1 kommentar

The Independent:

Why is it that millions of ordinary Americans vote for conservative policies that seem inimical to their lives? Why are the politicians who support healthcare reforms to give access to a doctor for the 47 million Americans without insurance branded as closet socialists or worse?

Why, in this upside-down world do so many blue-collar Americans vote Republican, and family farmers support a President whose Wall Street friends would gladly push them off the land?

Why do people shrug and say ”tough”, when they read that hundreds of thousands of Americans have lost their homes, after falling victims to crooked mortgage salesmen? The most common response is that millions of people who otherwise could never have afforded a home are now enjoying the American Dream.

Perhaps the greatest political riddle of the US is why so many Americans vote against their economic and social interests?

Ja, varför röstar så många amerikaner på ett sätt som inte ligger i deras egenintresse? Varför röstar de för så mycket etatism? Varför röstar de för statliga interventioner som skapar fattigdom, stagnation, inflation, arbetslöshet? Varför röstar de för att ge mer pengar till det offentliga monopolet inom utbildning och till att subventionera och socialisera sjukvården ännu mer? Varför? Vad skulle amerikanerna göra om de faktiskt röstade på rationella alternativ?

If it were otherwise, then surely John Edwards, the telegenic Democratic candidate for President would lead the polls since he has dedicated his campaign to lifting tens of millions out of poverty. Instead it is Hillary Clinton, whose economic policies might as well have been drafted by the editorial board of the Wall Street Journal, who looks a shoo-in for the Democratic nomination.

Ja, du läste rätt. John Edwards är tydligen det rationella alternativet. Mer etatism är lösningen på Amerikas problem. Det är därför Hillary Clinton inte är något att ha, för hon är ändå inget annat än en ”kryptokapitalist”.

Doyles fortsätter: ”So what’s the matter with America?” Om du svarar något av följande alternativ: a) Amerikanerna har inte gått med på att följa Doyles önskedrömmar och nycker b) Kapitalismen har på grund av republikanerna blivit så misskrediterad att de numera är villiga att testa mer statliga interventioner som en ”lösning” på de problem orsakade av andra statliga interventioner, eller c) Amerikanerna har studerat alldeles för lite Mises, Hazlitt och Reisman, då svarar du enligt Doyles fel.

Doyles eget svar är verkligen otroligt: ”The answer may be contained in the writings of the Russian emigrée and radical libertarian philosopher Ayn Rand”. Ja, allt är Ayn Rands fel!

Det intressanta med denna artikel är inte alla faktafel, absurda vanföreställningar eller att man som vanligt gör sitt allra yttersta för att smutskasta Ayn Rand och objektivismen. Det intressanta och avslöjande är Leonard Doyles inställning till idéer som sådana.

Artikeln genomsyras nämligen av vänsterns omfattande förakt för idéer. Vänstern utgörs av vad Ayn Rand korrekt identifierade som ”muskelmystiker”. Eftersom deras filosofiska bas var marxistisk materialism anser de att historien bestäms av de materiella (ekonomiska) faktorerna. Utvecklingen tar sig i uttryck ien kamp mellan ekonomiska klasser och deras intressen. Idéer och ideologi är inget man kan eller ska ta på allvar om man har ett genuint ”klassmedvetande”. Idéer är att föraktas och avfärdas som propagandainstrument i klasskampen.

Det är samma vänster som tenderar att avfärda exempelvis all nationalekonomi som ”nyliberal propaganda”. (Detta alldeles oavsett om exakt samma ”nyliberala” ekonomer ofta förespråkar alla möjliga statliga interventioner som ”lösningar” på diverse påstådda ”marknadsmisslyckanden”.)

När högern i ett land gör ett bra val, då måste det bero på att folket har blivit hjärntvättad av starka finansiella intressen som har kunnat backa upp högerns kampanj med stora ekonomiska medel. (Hur de förklarar bort Svenskt näringsliv dyra fiasko i EMU-valet eller, för den delen, LO:s dyra fiasko i förra riksdagsvalet är frågor av ingen som helst relevans.)

Lite längre ned avfärdar Doyles tidningen Forbes som en konspiratorisk aktör i klasskampen:

As Forbe’s magazine – aka The Capitalist’s Tool – breathlessly reported: ”Sales on Amazon in the first nine months of this year are already almost double the total for 2006.” With the 50th anniversary of its publication today, Atlas Shrugged was ranked 124th on Amazon’s sales charts while The Da Vinci Code languished at 2,587.

När man avfärdar idéernas roll avfärdar man de ungas generella tendens till idealism och till positiva värden. Det är därför Ayn Rand attraherar så många unga. Det är därför Yaron Brook, chefen för Ayn Randinstitutet, är så optimistisk beträffande den framtida utgången för det amerikanska ”kulturkriget”. Ayn Rands filosofi objektivismen har något att erbjuda de unga i Amerika: rationell och världslig idealism.

Men när man avfärdar idéernas betydelse, då avfärdar man också förnuftet. När man ser dem som endast en produkt av klasskampen, som en förlängd arm till olika grupper och ekonomiska intressen, då förmår man inte längre att se betydelsen av att behöva argumentera på logiska och faktamässiga grunder för sin ståndpunkt. Men när man tror att argumentation blir meningslöst, att man inte ens kan försöka tilltala människors förnuft eftersom de är så stöpta i ”kapitalistpropaganda”, då har man faktiskt all anledning att bli bitter och uppgiven. (Alternativet är att man blir våldsam, allt enligt premissen att den härskande klassen aldrig kommer att ge upp sin makt frivilligt. Vilket betyder att de inte tror att man kan införa socialismen genom argumentation.)

Är det då verkligen konstigt att vänstern är så cynisk och hatisk? Att den är så bitter och disillusionerad? Är det konstigt att vänstern inte förmår att dra till sig tillnärmelsevis många människor som de gjorde under 1960- och 1970-talet? De har inga idéer, ingen riktig ideologi, inga genuina övertygelser. (Det allra senaste exemplet på vänsterns intellektuella bankrutt är Naomi Kleins nya bok ”The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism”.) I svensk inrikespolitik finns det ytterst få som har någon riktig ideologi nu för tiden, men ingenstans är detta nog tydligare än hos socialdemokraterna och då i synnerhet hos Mona Sahlin. De som såg den senaste debatten mellan Sahlin och Reinfeldt vet vad jag menar.

Notera att Sahlin i princip bara försöker söka stöd hos folk genom att tilltala deras krassa, kortsiktiga, ekonomiska intresse som bidragsberoende. Det är som om hon känner sig nödgad att muta till sig väljare, istället för att försöka övertyga dem med fakta och logik, istället för att locka med de där ”nya idéerna” som de aldrig tycks kunna producera. Detta trots alla LO-miljoner.

Argument för monarkin?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag läste nyligen en artikel av Adam Nelvin i Svensk Tidskrift. Den heter ”Visst finns det skäl att bevara monarkin”. Nelvin börjar med att berätta hur och varför han tycker att de mest populära argumenten som den republikanska föreningen kommer med är dåliga. Jag är nog villig att instämma helt eller delvis i hans kritik av dessa argument. Men det intressanta är inte hur dåliga argumenten är från den republikanska föreningen. Nej, det intressanta med Nelvins artikel är att han argumenterar för att det visst finns skäl, rationella skäl, att bevara monarkin.

Nelvin skriver: ”Jag tror att det finns rationella skäl att bevara den svenska monarkin. Inte så att dess avskaffande skulle få oerhörda konsekvenser, men de skulle vara negativa snarare än positiva. Just hur negativa är svårt att uppskatta”. Vad är standarden för bra och dåligt här? ”[S]amhället i sin helhet”. Det vill säga: standarden är ”vad som är bäst för samhället i sin helhet”. Detta betyder att Nelvin använder sig av en kollektivistisk standard, vilket betyder att han använder sig av en irrationell standard. Ty det finns inte någon rationell ursäkt för någon form av kollektivism.

Men det är inte bara ”samhället”, utan snarare nationen Sverige som som utgör standarden för Nelvins del. Det är för nationens överlevnad som vi bör bevara kungen. Det är nationen, vår gemensamma identitet som svenskar, som gör att vi är villiga att respektera lagarna. Nationen är källan till vår identitet och våra värden. Det är vad som för oss samman och gör att vi är villiga att lyda lagarna: de är ju produkten av andra svenskar. Adam Nelvin skriver:

Människor tycks erkänna vissa skyldigheter gentemot den egna staten som de inte erkänner gentemot andra stater. Och förklaringen är såklart att gemenskap förpliktigar, och att svenska staten representerar den svenska nationella gemenskapen.

Nationer i sin tur har sina rötter i den samhörighet mellan människor som växer ur ett delat historiskt öde. De svetsas samman av många generationers gemensamma erfarenheter och prövningar, en gemensam historia (verklig eller uppdiktad), av gemensamma traditioner, ritualer, en gemensam värdegrund, ett gemensamt språk, kanske en gemensam religion.

Men det finns ett problem, förklarar Nelvin:

Vi kan aldrig ta samhällsgemenskapen för given. Den måste hela tiden reproduceras, det vill säga vi måste hela tiden påminna varandra om vår gemensamma identitet. Det gör vi både genom subtila identitetsmarkörer på flygplatsen, flaggviftande på nationaldagen, traditionsenlig mat på midsommardagen och bakom katedern under historielektionerna i skolan. Den representativa monarkin fyller samma funktion. Monarkin symboliserar svensk historia och svensk kultur.

Så vi behöver alltså kungen för att folket ska påminnas om att de bor i Sverige, att de är svenskar, att de är en del av en Nation, som förser oss med vår gemensamma identitet, historia och värden – och med detta en slags respekt för lagarna. Så vi behöver kungen för att få samma respekt för lagarna? Är detta ett seriöst och rationellt argument? Menar Nelvin verkligen allvar med detta?

Det är svårt att tro, men det är precis vad han tycks mena. Och inte bara det. Det är inte bara respekten för lagarna som kan minska, om kungen försvinner. Nej, hela samhället kan rasa samman:

Vad skulle hända om vi avskaffade den svenska monarkin? Tja, vi skulle slänga en viktig del av det svenska kulturarvet i sjön och samtidigt bidra till att urholka grunderna för nationalstaten – den politiska gemenskap inom ramarna för vilken den moderna demokratin uppstod – som redan är hårt ansatt av globalisering och en allmän samhällsfragmentering.

Vad är Nelvins skäl för att faktiskt tro på allt detta? Jag förväntade mig rationella argument. Rationella skäl. Men jag fick inget annat än en massa märkliga påståenden som inte backades upp med någonting.

Vad sägs om idén att vi väljer att de styrande gör det med de styrdas explicita eller implicita samtycke? Nej, denna idé avfärdar han, som uråldrig och felaktig. Den är flera hundra år gammal, vilket säkert är sant, men så vadå? Är inte hela nationen Sverige, såsom Nelvin föreställer sig den, flera hundra år gammal? Vidare är den felaktig eftersom det är orimligt att tala om ett ”samhällskontrakt” som folk ska ”skrivit under” på. Det är möjligen rimligen att tänka på ett sådant kontrakt som en normativ idé, men inte som en beskrivning av verkligheten. Som normativ idé är den dock oacceptabel eftersom det leder till att vi visar varken de döda eller ofödda någon respekt.

Så tanken om att ett samhälle hålls ihop, att människor lyder lagar på grund av ett implicit eller explicit samtycke till samhällets grundläggande principer och institutioner, är omoralisk eftersom den inte ”respekterar” människor som inte finns. Men att samhället bygger på premissen att vi ska lyda lagar endast för att de som står bakom dem råkar vara del av en ”större helhet”, nämligen den svenska nationen, är däremot fullt moraliskt acceptabel? Skulle inte tro det.

(För kännedom har jag ännu inte tagit ställning för republik. Jag är emot monarki, men jag anser inte att det därav följer att vi måste ersätta kungen med en president. Ska vi tvunget ersätta kungen med en president bör det endast ske om en sådan förändring resulterar i en ökad maktdelning. Men för att uppnå en sådan förbättrad maktdelning behöver vi ett bra svar på frågan om vilken makt presidenten ska ha. Jag har för tillfället inget sådant svar och saknar både tid och lust för att finna det.)

En fråga

Carl Svanberg2 kommentarer

Är det någon av er som har läst en bok som heter ”Naturlig etik – en uppgörelse med altruismen” av zoologen Birgitta Tullberg? Jag stötte nämligen, under lite research jag gjorde, på en väldigt intressant artikel där jag kunde läsa en hel del riktigt intressanta saker. (Jag håller, så klart, inte med henne om precis allt, men såvitt jag kan se instämmer jag till fullo med essensen av hennes budskap.) Jag citerar:

Birgitta Tullberg, zoolog från Stockholm, skrev för några år sedan en kontroversiell bok med titeln ”Naturlig etik – en uppgörelse med altruismen” tillsammans med sin make, ekonomen Jan Tullberg. Hon höjde temperaturen åtskilliga grader i den gamla slottssalen när hon berättade om boken och om den debatt den väckte.

…

Den mest kontroversiella punkten i boken är en diskussion om hur altruism förhåller sig till andra former av mänskliga handlingar och normer. Bl a skiljer hon mellan altruism och reciprocitet, dvs ömsesidighet. Altruism står mer i ett motsatsförhållande till reciporcitet än till egoism. Den altruistiska handlingen gynnar någon annan och missgynnar en själv. Det är ett ensidigt givande och mottagande, medan reciprociteten innebär att alla parter ger och mottar. I reciprociteten ser makarna Tullberg den för samhällets överlevnad värdefullaste normen.

– Altruismen ställer till med mycket elände, ansåg Birgitta Tullberg. Den leder till dubbelmoral och till och med till ond bråd död. I flera stora ideologier i vårt århundrade är altruismen en viktig ingrediens. Individen försvinner, ska arbeta för det hela utan tanke på sig själv. Detta finns med i både nazismen och kommunismen.

…

Vetenskapsradions chef Jan-Olov Johansson avslöjade att han varit med på två olika möten i journalistvärlden där upprörda journalister menat att Tullbergs bok aldrig borde ha getts ut och att man absolut inte borde skriva om den. Lundateologen Ulf Görman tyckte däremot inte det var så intressant att diskutera massmedias roll.

– Intressantare är det väl att fråga, sa han och vände sig mot Birgitta Tullberg, om ni har missbrukat er roll? Jag menar inte att det är något stort problem att en biolog talar om andra saker än biologi. I stället handlar det om något annat. Georg Henrik von Wright har på senare år uttalat sig i samhällsfrågor och gett uttryck för ett slags kulturpessimism. Han har utnyttjat sin prestige och auktoritet som filosof, men jag menar att han inte kan dra sina kulturpessimistiska slutsatser ur sin filosofi. Och vad har ni då gjort? Jo, ni har sagt att vi bör ändra vår moral, och det baserar ni på föreställningen att biologin nu har kommit fram till en bättre förståelse av hur moralen fungerar än vad vi haft tidigare. Ni drar en normativ slutsats och det är problematiskt.

– Evolutionsbiologin har något att säga om vilka normer som är lättare och svårare att följa och vilka normer som ger ett hållbart samhälle. Om en norm leder till ond bråd död, så tycker vi att det är dålig norm, eftersom flertalet människor älskar livet. Vi undersöker vilka verkningar en norm har, hur den påverkar den materiella verkligheten, svarade Birgitta Tullberg.

För om ni har läst den, då vill jag gärna veta vad ni tyckte om den. Var den bra eller dålig? Om bra, varför? Om dålig, varför? Om den var en blandad påse, varför?

Gener styr ekonomiska val?

Carl Svanberg3 kommentarer

I Helsingborgs Dagblad (071008) kunde jag läsa om ännu en korrupt studie som sägs bevisa att vår ”känsla för rättvisa i stor utsträckning” är nedärv, ”styrd av gener snarare än sociala faktorer”. Vad som är intressant med denna studie och hur den framställs i medierna är återigen inte hur dålig vetenskap detta är, utan hur våra vetenskapsmän och journalister drar slutsatser som är så genomsyrade av (falska) filosofiska premisser som alla tycks ta för givna, varför ingen reagerar eller ifrågasätter grunden för deras vetenskap.

Bakgrunden till den nya studien är den att det tydligen är ett ”faktum” att människor är beredda att till egna förluster bestraffa ett beteende som de ser som orättvist. Detta ”faktum” står i strid med nationalekonomiska standardmodeller om den ”nationalekonomiska människan” som beter sig rationellt och vinstmaximerande. Detta beteende kallas för ”altruistisk bestraffning” och ses, enligt artikeln, som ”en grundbult i människans förmåga att samarbeta även med icke-släktingar och sålunda som en förutsättning för mer avancerade samhällsbyggen”. Med andra ord: ett ”medfött” hat för ”orättvisor” som är så stort att man är villig att själv gå under för att motverka dem är grunden för avancerade civilisationer? Hur man kan komma fram till en sådan bisarr slutsats, redogör man, så klart, inte för.

Varför tror man att beteendet är genetiskt betingat istället för socialt? Därför att sedan ett tag tillbaka är dessa de enda två alternativen som alldeles många tar för givet: arv eller miljö. På sin höjd kan man möjligen tänka sig en slags blandning mellan de båda. Vad sägs om sådana saker som de idéer och värderingar som florerar i vår kultur. Nej, dessa har tydligen ingen större inverkan alls.

Anledningen till att man tror att generna påverkar är för att man nu har gjort en studie med hjälp av tvillingar. Och skälet till varför forskarna tror att generna spelar en så stor roll är för att de inte kunde se någon effekt av deltagarnas gemensamma miljö (som alltså var densamma för tvillingarna i fråga). En artikel i DN (071002) gör det hela lite tydligare:

I den aktuella studien var försökspersonerna svenska tvillingar som valdes ut från Karolinska institutets tvillingregister. Eftersom enäggstvillingar har samma genetiska uppsättning, medan tvåäggstvillingar saknar det, så kunde man mäta den genetiska påverkan på de ekonomiska valen. Resultatet visade att enäggstvillingarna i större utsträckning valde att följa samma strategi och kvittera ut pengarna än tvåäggstvillingarna.

Det finns åtminstone tre saker som jag finner anmärkningsvärt här. Låt mig till att börja med citera HD-artikeln igen: ”Det är också klarlagt att den gräns som anses acceptabel är högst individuell, åtminstone i västvärlden”. Är det bara i västvärlden som generna gör att skillnaderna blir högst individuella? Sedan är det tydligen så att endast 40% av de individuella valen ska ha bestämts av generna. Jag är ingen expert men jag tycker inte att det låter särskilt avgörande. (Om någon tycker att det är helt uppenbart att detta är ”avgörande” får ni gärna förklara det för mig.) Eftersom genetiskt identiska tvillingar i varierande utsträckning utsätts för i princip samma kultur som alla andra, i västvärlden, finns det ingen speciell anledning att anta att den kulturella faktorn inte har den avgörande inverkan. Med tanke på att idéer såsom egalitarianism (hat för rättvisa) och nihilism (hat för värden) definitivt florerar i vår kultur, är det inte konstigt om den också påverkar samtliga människors uppfattning om ”rättvisa”, oavsett deras uppväxtmiljö i övrigt. (Vilka idéer folk i slutändan accepterar är ju en fråga om fri vilja, inte uppväxtmiljö, och de flesta tar vad kulturen har att erbjuda.)

För att visa hur totalt låsta dessa forskare är av sitt falska alternativ mellan gener och uppfostran, säger Magnus Johannesson, professor i nationalekonomi vid Handels, att de 60% som återstår i stor utsträckning är ett resultat av rena mätfel. Men ju större mätfelen är desto större genetisk del i besluten, menar han. Det är alltså antingen gener eller mätfel, och först, efter mätfelen och generna, kanske – men bara kanske – uppväxtmiljön. Men absolut inte kulturen.

Jag har inte studerat mycket evolutionär biologi, men om Johannessons kommentarer är representativa då blir jag mycket fundersam över vad det är dessa evolutionära biologer egentligen sysslar med: ”Inom evolutionär biologi ser man en paradox i att människor samarbetar så mycket som de gör. För individen lönar det sig inte, medan det gör det för gruppen”. Hur kom de fram till denna märkliga slutsats?

I många diskussioner jag har haft är det mycket vanligt från altrusiter och kollektivister att vilja likställa just samarbete med altruism och kollektivism. Sedan säger de att antingen är man för samarbete i form av ett samhälle och därmed altruism och kollektivism eller också är man för ”djungelns lag”, egoism och individualism. Bland evolutionära biologer tycks detta också vara hur man ser på världen. Tanken att ett liv i ett samhälle, att samarbete som sådant, kan vara en självisk företeelse är, såvitt de vet, tydligt något helt obegripligt.

Att individer kan samarbeta och handla med varandra av strikt egoistiska skäl, för ömsesidig vinning, tycks vara fullkomligt främmande. Det tycks inte heller slå dem att rationella egoister har massor med skäl att värdera andra människor – i den mån deras existens och aktiviteter främjar deras eget liv och lycka – varför det faktiskt råder en genuint intresseharmoni mellan rationella människor.

Allt detta kan och har rationell filosofi, objektivismen, bevisat klart och tydligt. Och seriösa nationalekonomer såsom Ludwig von Mises och i synnerhet George Reisman kan och har bevisat att en avancerad arbetsdelningsekonomi, dvs en kapitalistisk ekonomi, inte är ett utslag för ”altruistisk bestraffning” eller ”individens offervilja för gruppens bästa”, utan en förutsättning för och uttryck för ren och skär egoism.

Det enda denna studie möjligen bevisar är att de standardmodeller som många ekonomer använder sig av för att spekulera fram hur människor kommer att bete sig inte stämmer alltid, just eftersom det finns sådana saker som andra värderingar som styr människors val. Men detta är ju inget nytt. Detta har ekonomerna vetat väldigt länge. Men istället för att bara nöja sig med att dessa modeller kanske är bristfälliga går dessa forskare till stora längder för att ”bevisa” att människan föds med en pervers preferens för ”altruistisk bestraffning”.

Det enda riktiga beviset för att människor kanske är födda med en sådan sak som en preferens för ”altruistisk bestraffning” är att hur mycket logiska argument man än kommer mot altruisterna, så tycks ingenting bita på dem. De bryr sig inte om deras altruism är fullkomligt omöjlig att motivera med hjälp av fakta och logik. Så vem vet? Deras gener kanske har styrt dem till denna märkliga slutsats trots allt? Det är ju om inte annat ett, för altruisternas del, väldigt bekvämt sätt att se på världen; de slipper ta ansvar för sina tankar och värderingar. Kanske var det därför som DN-reporten Gabriel Wernstedt skrev ”Så har det äntligen bevisats”?

Dagens dos av rationalism

Carl SvanbergLämna en kommentar

Via Freakanomics:

The Bureau of Justice Statistics recently released data on the causes of death among inmates in state prisons. In 2005, 56 prisoners were murdered. There are roughly 2 million inmates held in state prisons, meaning that the homicide rate per 100,000 prisoners last year was only 2.8. That number is less than half the rate of New York City (6.6 per 100,000) and an order of magnitude lower than Baltimore (42 per 100,000). Indeed, of the 66 largest cities in the United States, only El Paso, Tex. and Honolulu, Hawaii have lower homicide rates than the state prisons.

Av detta finns det, så klart, bara en logisk slutsats: om vi ska känna oss säkra måste vi alla flytta in i fängelsena eller också måste vi förvandla hela samhället till ett enda gigantiskt fängelse!

(Tack Robert)

Smuggelpremisser

Carl Svanberg4 kommentarer

I fredags kunde jag i Metro läsa en mycket underlig artikel. Rubriken säger: ”Socialism inget för schimpanser”. Hur ska jag kunna låta bli att läsa artikeln när rubriken säger en så fascinerande sak?

Som väntat innehöll artikel ett bra exempel på inte bara dålig vetenskap utan på mycket dålig vetenskap. (Det är antingen det eller också har TT som rapporterar om den så kallade vetenskapen kommit med ännu ett bidrag med dålig journalistik.)

Vetenskapen som man redogör för genomsyras nämligen av en massa märkliga slutsatser som inte vore det minsta möjliga att dra, om det inte vore för att man smugglade in en massa felaktiga eller vilseledande premisser i resonemanget.

Låt oss ta det från början:

Vår närmaste släkting i djurvärlden, schimpansen, saknar medfödd känsla för rättvisa. De upprörs inte på samma sätt som vi människor när någon annan lägger beslag på resurser för egen del, enligt en ny studie.

För det första: Vilken ”medfödd känsla för rättvisa”? Människan har ingen sådan medfödd känsla.

Jag förstår inte hur seriösa vetenskapsmän kan gå runt och hävda en sådan här sak. Det finns, såvitt jag vet, inga belägg för detta. Nog att förmågan att känna sig rättvist respektive orättvist behandlad, t ex glad eller arg, finns. Men det betyder inte att vi har någon medfödd känsla för rättvisa.

Människor beter sig orättvist hela tiden. Ska man då förmoda att de föddes utan denna känsla? Många människor reagerar dessutom alldeles för ofta rent känslomässigt på ett sätt som klart antyder att de inte alls vet vad rättvisa är. (”Avundsjuka” är ett mycket bra exempel på detta.)

För det andra: Sedan när definieras ”orättvisa” som att ”lägga beslag” på ”resurser för egen del”? Försöker de på fullaste allvar smuggla in premissen att ”girighet” och ”själviskhet” per definition gör en människa ”orättvis”?

Till de som gärna vill avfärda filosofins inverkan i kulturen vill jag säga att ni bör vara uppmärksamma på vad det är vetenskapsmän säger, vad det är de tar för givet och vad de tror att de kan säga utan att någon ska höja på ögonbrynen.

Artikeln fortsätter:

Detta ger schimpanserna möjlighet att agera rationellt på ett sätt som vi människor inte är kapabla till eftersom vi så lätt känner oss kränkta.

Här smugglar man in premissen att känsla står i en konflikt till förnuft, att rationalitet är oförenligt med vår ”känsla för rättvisa”, att rättvisa är oförenligt med själviskhet och följaktligen att människor därför tenderar att vara mindre rationella än schimpanser?!

Sedan beskriver artikeln ett experiment som resulterade i att schimpanserna fick olika mycket russin, trots att de var och för sig gjorde samma ansträngning för att komma över dem.

Detta spelade dock ingen roll. Alla schimpanser accepterade utan vidare den orättvisa fördelningen, hur grov den än var. De agerade rationellt och vinstmaximerande, utan att visa någon ilska.

Alldeles bortsett från att experimentet inte alls visar om schimpanserna har någon medfödd förmåga att känna varken rättvisa eller orättvisa, kan man bara konstatera att även om de hade en sådan ”känsla” skulle experimentet ändå inte kunna bevisa det, eftersom det från början till slut uteslöt alla möjligheter till genuin rättvisa: Vad har schimpanserna för anledning att bli sura på varandra? Ingen av schimpanserna hade, av vad man kan se i TT-telegrammet, någon förmåga att påverka vem som skulle få de olika mängderna russin.

(Jag kan möjligen gå med på att detta experiment visade något som vi redan visste, nämligen att schimpanser inte föds med några medfödda idéer eller värderingar (som ändå är begreppsliga bedrifter som endast människor är förmögna till att åstadkomma). I synnerhet föds de inte som anhängare av egalitarianism eller med uppfattningen att socialismen är idealet. Men att bara kunna konstatera saker som vi redan har vetat länge är knappast intressant ur ett vetenskapligt perspektiv.)

En annan sak som är värd att lägga märke till är att ordet ”socialism” förekommer ingenstans i brödtexten. Därför uppstår frågan: Är det TT som själva drog slutsatsen att schimpanser inte vill ha socialism eller är det vetenskapsmännen?

Oavsett vem som drog denna märkliga slutsats, kan man också fråga sig hur dessa vetenskapsmän togs emot av sina kollegor? TT avslutar telegrammet så här: ”[Keith] Jensen [evolutionsantropolog vid Max Planck-institutet i Leipzig, Tyskland] och hans kollegor, som redovisar sina resultat i tidskriften Science, drar slutsatsen att våra närmaste släktingar saknar känsla för rättvisa”. Jag kanske är okunnig, i vilket fall ni gärna får upplysa mig, men är inte Science en av de där ansedda tidskrifterna?

En seger för diplomatin?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Time frågar sig om man inte kan stoppa Iran från att skaffa sig kärnvapen genom diplomati, precis som man fick Nordkorea att stoppa sitt kärnvapenprogram:

In a deal welcomed by President Bush on Wednesday, North Korea has agreed to the internationally supervised dismantling of its nuclear program. It’s certainly a foreign policy triumph for the Administration, and a remarkable turnabout of a situation in which the hope for denuclearization appeared forlorn only a year ago, when North Korea tested a nuclear weapon. The latest deal, however, required a change of heart not only on the part of North Korea, but also by the Bush Administration. Persuading North Korea to put down its nukes required reversing the position Washington has adopted since the advent of the current Bush Administration, of refusing to countenance security guarantees for a regime famously ”loathed” by President Bush, and insisting that Pyongyang not be rewarded for behaving badly.

In the deal, brokered by China, the price for North Korea’s denuclearization is the U.S. taking regime change off the table and offering security guarantees and the phased normalization of economic and political relations with a regime currently on the U.S. list of nations sponsoring terrorism. Kim Jong Il’s odious regime will thus survive (unless or until it collapses under its own weight) as the price for making the region considerably safer. A compromise, then, but as many diplomatic observers had long warned, the only deal possible to avoid confrontation.

The obvious next question is this: If Washington was prepared to compromise to achieve a deal on North Korea, then why not on Iran?

Visserligen ser Time en massa hinder för att nå en liknande lösning med Iran, men de ställer sig ändå sympatiskt inställda till själva idén att genom diplomati få Iran att ändra sig.

Eftersom man genom diplomatiska påtryckningar och förhandlingar till slut fick Nordkorea att stoppa sitt kärnkraftsprogram har många tagit detta som en stor seger för diplomatins förmåga att avvärja konflikter. Men detta är inte sant. Den senaste ”segern” är i själva verket inget annat än ännu ett nederlag för USA och ännu en seger för Nordkorea. Denna diplomatiska ”lösning” kommer endast att uppmuntra Nordkorea och andra regimer att fortsätta hota och trotsa sin omvärld.

Det är värt att notera att i stora drag finns det inga skillnader på denna uppgörelse och den som Clintonadministrationen åstadkom med Nordkorea 1994. Och vi vet ju alla hur effektiv den var. Då som nu kommer USA att belöna Nordkorea för att de hotar och trotsar dem. De kommer att förse landet med 950 000 ton olja. Man funderar även på att ta bort landet från listan över länder som sponsrar internationell terrorism. Vad får då USA tillbaka? Ingenting. (Att minska ett hot är ingen ”vinst”; det är bara minimerandet av en faktisk eller potentiell förlust.)

Så trots att USA tidigare har sagt att de inte tänker belöna regimen är detta precis vad de nu gör. Så hur kan detta, hur man än ser på det, betraktas som en seger? Det är ingen seger för USA. Det är bara en diplomatisk seger för Nordkorea. Det är också en ekonomisk, och än värre, moralisk seger. När USA gör upp med regimer på detta sätt hanterar man dem med en respekt som endast civiliserade nationer förtjänar. Därmed förser man regimen i Nordkorea med en oförtjänt sanktion. Vad värre är att Bushadministrationen själv är villiga att ge Iran – USA:s enskilt främsta fiende – samma sanktion. New York Times:

…the Bush administration has been eager to show diplomatic progress, and President Bush suggested that the deal should serve as an example to Iran, which has refused to suspend its uranium enrichment program. During a town hall meeting on Wednesday in Lancaster, Pa., Mr. Bush told a questioner that he might hold direct talks with Iran if it first froze enrichment of uranium.

“If your question is, ‘Will you ever sit down with them,’ we’ve proven we would with North Korea, and the answer is, ‘Yeah, just so long as we can achieve something, so long as we are able to get our objective,’” Mr. Bush said.

Ja, president George Bush är verkligen inget annat än ett skämt. Men inte alls av de skäl som många i Europa tror.

Socialistiska Dagbladet

Carl Svanberg2 kommentarer

SvD-reportern Anna-Lena Haverdahl kommenterar Michael Moores nya film ”Sicko”. Jag vet ärligt talat inte var man ska börja i hennes bisarra hyllning till Michael Moores senaste ”dokumentärfilm”. När hon skrev: ”Det mesta känns seriöst och väldokumenterat i filmen”, då fick det mig att hoppa ur stolen. Jag har visserligen inte sett ”Sicko” (och har inga som helst planer på att göra det heller), men jag har sett Moores tidigare filmer och om ”Sicko” liknar de tidigare filmerna, då vet jag med hundra procents säkerhet att Haverdahl som reporter inte kan ha någon hög standard.

Michael Moores budskap i ”Sicko” är att privat och profitintresserad vård är en dålig idé. Varför? ”Utblottade patienter dumpas på gatan för att de inte kan betala sjukhusräkningen. Cancersjuka tvingas avstå från livräddande behandling. När sjukvårdens vinstintressen löper amok blir patienternas vårdbehov en vara underordnad profiten”, sammanfattar Haverdahl instämmande.

Trots att vi inte lever i USA anser Haverdahl att vi i Sverige har skäl att bli oroliga:

Men, samtidigt finns det ett uns av brännande sanning som berör även oss, en stilla tickande varningsklocka vi kanske ändå borde lyssna till i dessa privatiseringarnas och privatförsäkringarnas gyllene tidevarv.

För – och detta är överraskande och helt nytt – filmen handlar inte i första hand om de nästan 50 miljoner amerikaner som står utanför och inte har råd med någon sjukförsäkring. Det har vi redan läst och hört om i otaliga dokumentärer. Nej, nu är det de redan försäkrade, de vi trodde var någorlunda tryggade, som talar.

Detta säger mer om Haverdahls okunskap än om Michael Moores film och det amerikanska sjukvårdssystemet. Jag ska snart förklara varför.

I en SvD-artikel på samma tema, även den skriven av Anna-Lena Haverdahl, står det:

Att av profitskäl säga nej till sjukvård är avskyvärt men kommer aldrig att hända i Sverige. Det försäkrar sjukvårdsminister Göran Hägglund apropå budskapet i Michael Moores redan uppmärksammade film ”Sicko” med svensk premiär i morgon.

Den röda tråden i filmen är att de amerikanska sjukförsäkringsföretagen i ökad utsträckning nekar behandlingar och undersökningar av ekonomiska skäl.

Göran Hägglund, vår sjukvårdsminister, ger i artikeln uttryck fördomar och inkompetens:

Svensk vård har hög kvalitet men väntan på vård är fortfarande alldeles för lång, säger han. Några lärdomar av utvecklingen USA ser han inte. Snarare är det dem som nu går i svensk riktning, anser han.

Jag säger fördomar och inkompetens, för det är verkligen inte svårt att ta reda på hur det amerikanska systemet fungerar och därmed upptäcka att problemet är inte privat ägande eller profiter, utan statliga interventioner. Och då ska vi komma ihåg att Göran Hägglund faktiskt tillgång till med utredare och experter som också, med precis samma lätthet, skulle kunna finna svar på dessa frågor och informera vår okunnige sjukvårdsminister om saker och ting egentligen förhåller sig i USA.

Sedan är det bara pinsamt att man ska behöva förklara och påminna en reporter om att det faktiskt förekommer, dagligen, ransonering inom den svenska offentliga sjukvården. De långa smärtsamma och dödliga köerna i Sverige såväl som Kanada, Storbritannien och andra länder med socialistisk sjukvård, är ett direkt resultat för en sådan ransonering. Och ibland får folk inte någon sjukvård alls eftersom politikerna har fått för sig att vården i fråga inte bör prioriteras med hänsyn till de begränsade resurserna. Den socialistiska vanskötseln av sjukvården gör också att många läkare tröttnar. Kort sagt, priset för ”gratis”sjukvård är högt.

Det faktum att många idag känner att de måste skaffa sig privata sjukvårdsförsäkring i Sverige är ett bevis för att folk inte får den sjukvård de anser att de behöver från den offentliga. Och att många inte har råd med en privat sjukförsäkring beror i huvudsak på att skatterna, som bland annat går till att finansiera den offentliga sjukvården, är väldigt höga. Många har helt enkelt inte råd att betala höga skatter och privata sjukvårdsförsäkringar samtidigt. För annars är privata sjukvårdsförsäkringar ganska billiga i Sverige.

Att politikerna ransonerar sjukvården i Sverige beror på att vi har valt att ”finansiera” vården ”gemensamt”. I USA har man genom statliga interventioner i praktiken åstadkommit i princip samma kollektivisering av sjukvårdskostnaderna. Den absoluta merparten av all sjukvård i USA finansieras inte alls av den enskilde utan av arbetsgivarna, försäkringsbolagen och staten. Så den enskilde i USA är ungefär lika kostnads- och prismedveten när det kommer till sin sjukvård som den enskilde i Sverige.

Men när någon annan betalar är det i slutändan de som bestämmer vad som ska betalas. Och precis som politikerna i Sverige måste hålla kostnaderna under kontroll, måste arbetsgivarna, försäkringsbolagen och staten göra det i USA. I praktiken får vi samma resultat: en del blir utan vård.

Att man i USA valde att i så här stor utsträckning finansiera sjukvården genom försäkringar är ett direkt resultat av statliga interventioner. John Stossel förklarar:

You have to understand something right from the start. We Americans got hooked on health insurance because the government did the insurance companies a favor during World War II. Wartime wage controls prohibited cash raises, so employers started giving noncash benefits, like health insurance, to attract workers. The tax code helped this along by treating employer-based health insurance more favorably than coverage you buy yourself. And state governments have made things worse by mandating coverage many people would never buy for themselves.

Och:

”Let the insurance company pay for it.” But if companies pay, they will demand a say in what treatment is — and is not — permitted. Who can blame them? And who can blame people for feeling frustrated that they aren’t in control of their medical care? Maybe we need to rethink how we pay for less-than-catastrophic illnesses so people can regain control. The system creates perverse incentives for everyone. Government mandates are good at doing things like that.

Den enda rättvisa lösningen på våra problem är att privatisera sjukvården helt och hållet. Både driften och finansieringen. Låt var och en få betala för sin egen sjukvård. Då kommer det att finnas större incitament från alla inblandade att ta vara på sin egen hälsa, det kommer att finnas större incitament från alla inblandade att vara mer pris- och kostnadsmedvetna. Det kommer därmed också att finnas en större press på sjukvården att konkurrera inte bara med kvalitet utan även med förmånliga priser.

Det är värt att notera att den sortens sjukvård som inte är utsatt för statliga interventioner i samma omfattning, där har vi sett just mer konkurrens som har resulterat i bättre kvalitet och lägre priser. Det är inte så konstigt om man tänker efter. Sjukvården har problem i nästan alla länder, eftersom staten lägger sig i så mycket. Men vi ser inte alls samma problem inom många andra branscher, där staten inte alls har samma inflytande. Vem vågar ens drömma vad det skulle innebära för vår matförsörjning om staten tog över den?