När politiska partier ”triangulerar” sig är det tråkigt, men förståeligt. Förståeligt men därmed inte sagt ursäktbart. Moderaternas förändringar är nästan uteslutande dåliga och tråkiga (jag kan i alla fall inte komma på någonting som har blivit bättre), men givet vår kultur är de ändå smått begripliga. Politiker är politiker och måste väljas för att få ett jobb. För att väljas i dagens samhälle måste man nog vara ganska ideologilös eller också måste man vara ideologiskt inkonsekvent på en massa punkter. Kulturen vi lever i är deras ursäkt; därmed inte sagt att det i slutändan är en särskilt bra ursäkt.

Det är detta som gör att nya MUF till ett större svek än nya moderaterna. Niklas Wykman och MUF har ju verkligen inga ursäkter alls för den ”förnyelse” de vill åstadkomma. MUF är trots allt inget politiskt parti som ska försöka vinna väljare. De har därför ingen anledning att tänka i termer av ”triangulering”. Så borde vi då vara lite överraskade av Wykmans agerande? Ja, jag menar det.

Wykman har fått för sig att man blir mer ”relevant” genom att förvandla MUF till en fackförening för ungdomar. Men utan en klar ideologisk vision om varför MUF främjar ungdomarnas intressen kommer detta inte att fungera. Utan principer blir man handlingsförlamad. Det är nämligen omöjligt att veta vad som fungerar och vad som inte fungerar på lång sikt utan att ta hjälp av (rationella) principer.

Den enda visionen som förresten främjar ungdomarnas intressen är en vision om ett fritt samhälle; ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. Men det är denna vision, om än uttryckt i vaga och urvattnade formuleringar, som MUF nu ska överge. De sviker kapitalismen och friheten. MUF hade kunnat spela en stor roll på lång sikt. De borde kunna tänka i termer av decennier just eftersom de inte ska vara ”valbara”. De borde sikta in sig på ungdomar dels för att de utgör den framtida opinionen, dels för att de som ungdomar inte har bildat sig en massa åsikter om allt och som därför ännu är intellektuellt nåbara och formbara.

Men nej, säger Wykman. Marknaden har misslyckats, påstår Wykman och lovar att MUF inte längre ska vara en liberal ”ideologisk vakthund”. MUF ska bredda sig politiskt, inte bara tänka i ”trångsynta” liberala termer. Även etatister ska få känna sig välkomna. MUF ska sluta vara ”djävulens advokat”, det vill säga frihetens advokat. MUF ska sluta tänka ideologiskt; analyserna ska inte beröra abstrakta ”system” och ”strukturer” utan ”vardagen”. Allt detta och, är jag rädd för, mycket mer kommer att göra MUF irrelevanta för alla. Man sviker de som trodde att MUF stod för frihet och för alla andra blir man bara ännu en tråkig allmänborgerlig sörja.

Notera att detta inte ens är ett taffligt försök att vädja till den lilla minoriteten av konservativa inom MUF. En sådan sak vore visserligen minst lika föraktfull då de konservativa är en av de värsta politiska grupperna som finns. Jag föredrar i regel diskussioner med människor som står till vänster framför diskussioner med konservativa. Vänstermänniskor har fel om så gott som allt, precis som de konservativa, men de har i alla fall någon form av ideologi med någon form av struktur. De har någon form av argumentation som man kan ta sig an och bemöta. De konservativa däremot präglas av irrationalism. De konservativa tillhör nämligen ett ytterst fåtal som explicit erkänner att de är emot förnuftet. Alla andra försöker i alla fall ge förnuftet läpparnas bekännelse.

Och hela deras argument för detta är förresten inget annat än ett ”straw man”-argument som går ut på att de tar konflikten mellan rationalism och empirism på största möjliga allvar, sedan säger de att eftersom det är fullkomligt vansinnigt att förlita sig på rationalistiska spekulationer och deduktioner, är förnuftet och dess produkter ändå inget att ha. Istället ska vi gå efter den ”erfarenhet” som vårt ”kollektiva medvetande” har skaffat sig genom århundradena. Och eftersom de har gett upp rationalismen, det vill säga ”förnuftet”, kan och vill de sällan ge sina värderingar en rationell motivering. Det är detta som de konservativa menar när de säger att vi inte kan veta varför vissa traditioner är bra; det går bortom det bräckliga förnuftet att fatta. I den mån de finner någon motivering alls, utöver vaga uttalanden av typen ”det är gammalt och beprövat”, så är det nästan alltid religiösa sådana. Detta är ett ”straw man”-argument för det är egentligen inte förnuftet de attackerar, utan rationalismen, men ändå drar de slutsatsen att förnuftets roll och värde måste minimeras eller förnekas.

Men givet MUF:s historia av sådana här konflikter vore den ändå, återigen, smått begriplig (om än inte ursäktbar). Det vore begripligt att man fick för sig att MUF måste ”stärkas” genom att ”enas” bättre och att en sådan ”enighet” kräver att alla ger vika för några av sina kära principer och värderingar. Men det är alltså inte vad nya MUF ska handla om. Istället ska man tilltala folk som inte alls bryr sig om kapitalism, frihet eller ideologi. Man ska försöka vara ”allt för alla”. Det är dömt att misslyckas och det är rätt åt dem.