Via Misesinstitutets blogg fann jag en bisarr artikel på FoxNews. Den handlar om en kvinna som inte får flytta till Nya Zeeland för att hon är för fyllig. Hon väger helt enkelt för mycket:

BMI is a weight-height ratio that estimates percentage of body fat. The New Zealand Immigration Service requires all applicants to undergo a complete medical examination, which includes body size measures like ”waist circumference.”

The regulations were supposedly put into place for budget reasons. The country’s health care system cannot afford to open its doors to overweight immigrants, a spokesman for New Zealand’s Fight the Obesity Epidemic explained to the Daily Mail.

Detta är som Misesinstitutets blogg påpekar ett perfekt exempel på vad som är fel med offentlig sjukvård och statlig kontroll över invandringen.

Offentlig sjukvård gör människor till en ekonomisk börda som måste stoppas och om det innebär att man förbjuder folk från att röka, snusa, supa, äta eller flytta, då får det väl vara så. Socialismen inom sjukvården är, ironiskt nog, som en cancer som sprider sig ut i resten av samhället. Den förstör den ena delen av samhället efter den andra.

Detta är inte det enda exemplet. Det finns många andra exempel och det gemensamma för dem alla är att de totalt underminerar tanken att vi kan ”reformera” välfärdsstaten och de statliga regleringarna. Det finns de borgerliga politiker som säger ”OK, så vi kan inte få som vi vill just nu. Vi kan inte få ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle över en natt. Så låt oss då i varje fall modifiera välfärdsstaten så att det åtminstone fungerar lite bättre”. Medan det är sant att vi inte kan – inte ens om alla var med på det – åstadkomma en övergång till laissez-faire över en natt, så är det inte ett dugg sant att vi kan få välfärdsstaten till att fungera ”bättre”. Ändå är detta vad de borgerliga politikerna försöker åstadkomma.

Ett sådant exempel är systemet med skolpeng (och alla andra varianter av samma förslag). Skolpengen låter vid en första anblick som en bra idé. Det handlar om att pengarna följer med den enskilde eleven som då kan välja vilken skola han kan gå i. Han kan välja en privat skola (”friskola”) eller en offentlig. Därmed ökar valfriheten för föräldrar och elever. Det blir mer konkurrens och detta kan tvinga de dåliga skolorna att förbättra sig eller lägga ned sin verksamhet.

Men i själva verket motverkar skolpengen sitt syfte. Det utgör inte ett steg närmare ett friare skolväsende. Skolpengen resulterar faktiskt i mer statlig kontroll över undervisningen. Mer statligt inflytande över utbildningen. Inte mindre. Vad vi får med skolpengen är en övergång från skolsocialism till skolfascism.

Hur kommer detta sig? Jo detta är en direkt följd av att staten nu börjar finansiera privata skolor som tidigare finansierades privat. Därmed blir de de facto offentliga skolor, även om de de jure är privata. Vidare kommer givetvis politikerna att se till att kontrollera vad de gör på dessa skolor nu när de väl finansierar dem. Det är exakt detta som vi ser i den svenska debatten om skolpolitiken. Man vill mer eller mindre förbjuda religiösa skolor genom att helt enkelt förbjuda folk från att få skolpeng till religiösa skolor.

(Det är i detta sammanhang värt att påpeka att politikerna gärna vill reglera innehållet efter vad de själva håller för att vara viktigt. En del vill reglera innehållet så att det passar deras egalitära fantasier; de evaderar bort skillnaden mellan elever som anstränger sig och elever som inte gör det och förespråkar således avskaffandet av betygen. En del vill reglera bort religiösa skolor eftersom de inte gillar att man indoktrinerar eleverna i något annat än politiskt korrekta trosföreställningar.)

Om de borgerliga politikerna var allvarliga med sitt prat om frihet och valfrihet och konkurrens, då skulle du förespråka ett förslag som Ayn Rand kom med för mer än 30 år sedan, nämligen ett skatteavdrag för privat utbildning. Gör det möjligt för folk att dra av på skatten för de utgifter de har för de privata skolorna. Därmed finansierar folk sin egen utbildning. De slipper finansiera den offentliga skolan som de inte utnyttjar och de använder sina egna pengar för att finansiera den privata utbildningen. (Denna lösning kan man sedan tillämpa på andra saker såsom sjukvård.)

Detta upplägg har också andra fördelar såsom att människor blir mer pris- och kostnadsmedvetna när de måste finansiera skolan helt och hållet, vilket skapar den konkurrens som skulle kunna göra utbildningen inte bara bättre utan även billigare. Detta förslag har också fördelen att föräldrar som inte har några barn slipper finansiera andras utbildning och föräldrar som har barn slipper delfinansiera en utbildning vars innehåll de inte sympatiserar med och som därför utgör en kränkning av deras religions- och yttrandefrihet.

Ytterligare ett exempel på hur denna cancer sprider sig och får förödande konsekvenser är det faktum att den offentliga a-kassan i kombination med regler och direktiv som gör att man blir hotad att få sin a-kassa indragen om man inte går med på att ta ett jobb som ligger mer än 100 mil ifrån ens hem, gör att staten indirekt har makten att tvinga folk att flytta. I ett fritt samhälle där människor lever på sin privata a-kassa eller sina besparingar skulle problem som detta aldrig uppstå. Missförstå mig inte man ska vara villig att flytta för att få jobb, om det är vad som krävs. Men problemet idag är att väldigt många jobb inte existerar på grund av statliga interventioner i ekonomin som omöjliggör eller rentav förstör jobb. Så först förstör staten jobb sedan kör staten med ekonomisk utpressning mot dig genom att tvinga dig att flytta över 100 mil bara för att du kanske kan få ett jobb där.

Förr i Sovjetstaten när staten bestämde vad alla skulle jobba med och var de skulle jobba, kunde folk ibland tvångsförflyttas. Ibland förbjöds de sedan att lämna sin hemby eftersom de behövdes där och ingen annanstans, hade byråkraterna kommit fram till. I dagens Sverige tvingar man istället folk att flytta eftersom politikerna har vissa ambitioner med jobben och ekonomin. Och när folk sedan avstår från att vara med i a-kassan, av en eller annan anledning, då hotar regeringen med att göra medlemskapet obligatoriskt.

Om folk finansierade sin egen arbetslöshet då skulle dessa problem aldrig uppstå. Om man känner sig tvungen att flytta, då beror det på att verkligheten tvingar fram denna förändring, inte på att politiker har fått för sig att du måste jobba till varje pris, bara för att de har nationella sysselsättningsambitioner som ditt liv måste offras för att förverkligas. Det är den väsentliga skillnaden. Verkligheten är ingen utpressare; politiker kan fungera som det – när de kontrollerar din a-kassa.

Säg att politikerna får en del av välfärdsstaten till att faktiskt fungera. Eftersom det egentligen är ett rätt orealistiskt antagande, antar vi istället att de åtminstone får den att fungera bättre än vad den gör idag. Säg att politikerna gör en stor satsning på sjukvården. Köerna blev för tillfället lite kortare och kvaliteten litet högre. Till vilket pris skedde denna satsning? Jo, på bekostnad på andra delar av ekonomin som nu stagnerar eller krymper. Folk blir av med jobbet och/eller efterfrågan på arbete minskar. Investeringar i produktivitetshöjande verktyg och maskiner blir inte av.

Det värsta är dock inte att dessa satsningar lär förstöra eller försämra andras levnadsstandard. Det värsta är att de som tar del av förbättringarna är inte alltid eller direkt samma personer som får det sämre. (Indirekt förlorar alla på välfärdsstaten, även de som tog del av några temporära och konkreta fördelar för stunden.) Och de som får det sämre gör knappast kopplingen att det berodde på politikernas satsning på sjukvården. Följaktligen kan många få för sig att dessa förbättringar inte hade något riktigt pris.

Vi lever redan med denna illusion och det är en farlig illusion av flera skäl. Inte minst eftersom den kan få folk till att på fullaste allvar tro att det inte finns några rimliga gränser för vad politikerna kan åta sig. Om de kan sköta vår utbildning och sjukvård, varför då inte låta dem ta över andra delar av ekonomin?

Ändå är det just sådana här satsningar som våra borgerliga politiker föreslår. Moderaterna sade nyligen att nu är det ”välfärdens” tur. Hellre ”välfärd” än slopad värnskatt, sade Fredrik Reinfeldt. Politikerna målar bara in sig i ett hörn, hur de än gör för att försöka ”förbättra” välfärdsstaten. De kan i själva verket inte göra några väsentliga förbättringar mer än, på sin höjd, av en tillfällig natur och då dessutom till ett oförsvarbart högt pris. Så tanken att våra politiker kan få välfärdsstaten till att fungera är dödfödd. Det enda de i slutändan kan åstadkomma är mer stat, mer kontroll över ekonomin – och mindre frihet. Det är det enda som de faktiskt har åstadkommit varje gång de har försökt ”förbättra” det hela.

Allt detta är bara ännu en illustration av det faktum att man inte kan komma undan med motsägelser. En del försöker välja en omöjlig mellanväg mellan frihet och kapitalism. De misslyckas eftersom man inte kan upprätthålla motsägelser. Man måste till slut välja: antingen frihet eller diktatur. Antingen kapitalism eller socialism. I vanliga fall brukar politikerna överge alla principer till förmån för opinionsundersökningar; folket eller särintressenas godtycke och känslor får sista ordet. Vad vi får är varken frihet eller diktatur, utan den blandekonomi vi dras med idag.

I Sovjetunionen försökte man i decennier att lösa sina problem genom att tillfälligt satsa på problematiska delar av ekonomin – på bekostnad av resten av ekonomin – och de var ändå betydligt mer helhjärtade i sin tro jämfört med moderaterna. Ändå inbillar sig Reinfeldt att lite miljarder hit eller dit ska lösa våra betydligt mindre problem. Tala om att vara naiv. En blandekonomi är när allt kommer omkring inget annat än en den naiva föreställningen att politikerna kan muta verkligheten – genom att slänga mer pengar på den offentliga sektorn – och att de därmed kan komma undan det faktum att saker och ting är vad de är och att motsägelser är omöjliga. Men det kan inte fungera.

En del säger att Bushadministrationens retorik i utrikespolitiska frågor har, från tid till tid, varit ”tuff” och ”aggressiv”. Och detta är tydligen ett verk av de neokonservativas inflytande över Vita huset. Det ligger onekligen något i detta. Men då neokonservatismens kärna är internationell altruism och kollektivism förblir den militanta ”beslutsamhet” och aggressiva retorik som många neokonservativa kommer med som något lite förbluffande. (Se ”Neoconservative Foreign Policy: An Autopsy” av Yaron Brook och Alex Epstein.)

Om man anser, som altruister gör, att man inte har någon rätt att existera såvida man inte lever upp till sina moraliska förplikter gentemot andra, hur kan man då vara så relativt självsäker i sin retorik? Folk som ser det som ett tecken på moralisk dygd att bli behandlade som moraliska dörrmattor, är inte de första vi förväntar oss en sådan retorik ifrån, eller hur? Det är sant att pacifism är det vanligaste uttrycket i detta sammanhang och att den här sortens aggressivitet därför verkar inkonsekvent när den kommer från de neokonservativa. Men denna till synes motsägelsefulla bild är när allt kommer omkring inte ett dugg motsägelsefull.

Det vi ser är moralens motiverande kraft hos människor. Människor vill göra det som de anser är rätt (hur förvriden deras uppfattning om vad som är rätt än är). Även moraliska dörrmattor kan få för sig att gå ut i moraliska korståg – om hon bara är övertygad om att det är vad moralen kräver av henne.

Altruismen kan faktiskt verka för att förstärka tendensen till moraliska korståg; inte för att de moraliska korsfararna ser något själviskt intresse i att rädda andras själar eller liv eller sprida frihet, demokrati och välfärd till stackars irakier – utan just för att ett sådant korståg vore en självuppoffrande uppgift. De kanske inte startar dessa korståg själv, men när de väl är startade då har de inget att sätta emot rent moraliskt. De tror ju redan att deras existens rent moraliskt förutsätter att de gör sin plikt.

En del sade att Bushs vägran att till slut ignorera FN var ett bevis för att han sätter USA:s säkerhet före världsopinionen; att Bush är en ”självständig” tänkare till ledare som sätter sanning och moral framför popularitet. Detta visade att hans utrikespolitik i sin kärna är egoistisk, men inkonsekvent. Men detta är som vi vet inte sant. I både ord och handling har han med avsikt gjort Irakkriget – som skulle kunna tjäna USA:s egenintresse – till ett altruistiskt träsk utan ett bra slut. Bushs hantering av världsopinionen är faktiskt fullt förenligt med slutsatsen att hans utrikespolitik i sin essens är altruistisk. (Detta blir ännu mer uppenbart om man tänker på att Bush faktiskt gjorde sig besväret att söka stöd från världssamfundet till att börja med.) Bush är långt ifrån det enda exemplet.

James Kirchick artikel, ”Don’t bow to the ‘Muslim street'” i Los Angeles Times är ett perfekt exempel på detta. Kirchick argumenterar i princip för att USA borde sätta in trupper i Sudan. Inte för att det som händer i Sudan påverkar USA:s säkerhet eller intressen. Nej, USA måste göra det för det är det enda sättet man kan få stopp på konflikten: ”The reality is that only the U.S. military has the power to bring Khartoum to its knees. After more than four years of fruitless diplomacy, threadbare peacekeeping operations and Arab solidarity behind the Sudanese government, this should be clear. The African Union troops deployed in Darfur are incapable of defending themselves — never mind civilians — as was evidenced by an attack launched by Darfur rebel groups last month that killed 10 peacekeepers”.

Men om USA skulle intervenera i Sudan då skulle muslimerna bli ännu mer förbannade. Kirchick:

The Darfur peacekeeping operation, known as UNAMID, is not terribly controversial. It will be almost entirely made up of African troops, commanded by a Nigerian who will report to a Congolese diplomat, with but a handful of European engineers and support staff.

It’s hard to find a less-convincing example of imperialism than the ragtag African soldiers on this mission. UNAMID is the most innocuous of proposals, broadly supported by all the major U.S. presidential candidates, human rights activists and international bureaucrats. It pales in comparison to the NATO mission to protect Kosovar Albanians, which entailed bombing the Serbian nationalist regime of Slobodan Milosevic. UNAMID is the antithesis of the ”reckless unilateralism” of which Bush administration critics frequently complain.

Nevertheless, Osama bin Laden last month issued a barely noticed message calling for ”holy war” against U.N. personnel in Darfur. The peacekeeping force has been a long-held and dear proposal of the very same liberal internationalists who have so vehemently opposed the Iraq war, but Bin Laden has failed to recognize their good intentions. He sees UNAMID as ”a brazen occupation, and only an infidel apostate seeks it or agrees to it.” Indeed, he has called not only for war against the peacekeepers but even against the Arab Islamic government in Khartoum for agreeing to allow the peacekeepers entry.

Kirchick konstaterar därför: ”To solve the problems facing Darfur, American involvement is necessary — even if that means incurring more and deeper hostility from the Muslim world. That’s just the way it is”. Han fortsätter med att säga:

There are lots of things that ”anger” the ”Muslim street:” Women not wearing burkas. Adults drinking alcohol. Homosexuals. But virtually no one seriously suggests that we make America less free in order to suit the tastes of the Muslim world. So why should we let something as nebulous and reactionary as ”Muslim opinion” get in the way of preventing genocide in Sudan?

USA har den militära styrkan och därför den moraliska skyldigheten att ställa upp i Sudan. Alldeles oavsett vad muslimerna tycker. Vår moraliska skyldighet att ställa upp för andra människor i nöd går före allt annat, säger Kirchick: ”To be sure, global public opinion should play some role in shaping our foreign policy. But at the end of the day, the value of U.S. action abroad is not determined by the opinions of those most likely to ‘take offense,’ but rather by the inherent rightness or wrongness of the action. Especially where genocide is concerned, the opinions of various ‘streets’ are totally superseded by the moral imperative of putting an end to the killing.

Kirchick är faktiskt mer explicit än så: ”[I]f we’re going to judge our interventions based on the criteria of ‘public opinion’ at all, we should first and foremost consider the views of the intended beneficiaries”. I denna mening sammanfattas den altruistiska essensen av USA:s intentioner att demokratisera Irak. Demokrati betyder obegränsat majoritetsstyre; majoritetens vilja och önskningar är och bör vara lag. Att demokratisera Irak betyder därför att man i slutändan sätter fiendens vilja och önskningar framför allt – även framför USA:s säkerhet. Det är därför som Bush i demokratins namn accepterar att en utkomst av hans demokratiseringsplaner i Irak kan vara att totalitära islamister tar över landet.

Moralen är en motiverande kraft hos människor. Fel sorts moral leder till katastrofer (t ex Irakkriget och Sovjetunionen). Rätt sorts moral leder till bedrifter (t ex den industriella revolutionen och USA:s grundande). En del säger att vi inte har råd med fler krig som Irak. I så fall är det altruismen som vi inte har råd med. Ska vi vinna kriget mot totalitär islam räcker det inte med att vi överger Bush och Irak. Det är altruismen som vi måste överge.

Det har uppstått en debatt i bloggosfären om vem som är frihetens sanna vän ellre fiende. Låt oss ta det från början. Mattias Svensson skrev en artikel i Liberal Debatt som heter ”Socialliberalen är ingen frihetsvän”. Hur argumenterar då Svensson för detta?

Inte sällan ses socialliberalen som närmare ideologiskt allierad med liberalen än andra ideologier; av etiketten att döma borde socialliberalen åtminstone vara till hälften liberal. Jag menar att detta är en felsyn. Socialliberalen utgår från principer som är ideologiskt väsensskilda från liberalens utgångspunkter, vilket också förklarar att så många socialliberaler i praktiken är överhetsvurmande förmyndare och teknokrater.

Socialliberalismens bidrag till frihetsdebatten är teorin om positiv frihet, ett luddigt och vitt begrepp som handlar om att staten aktivt ska gripa in och korrigera människors frivilliga sociala och ekonomiska interaktioner. Tanken är att staten kan och ska spela en aktiv roll i att göra människor inte bara fria i liberal bemärkelse, utan även gladare, tryggare och klokare.

Rättighetsteoretiskt innebär detta sätt att resonera att människans rätt till ekonomisk och social frihet – med institutionella garanter som äganderätt, fri konkurrens, näringsfrihet, yttrande- och associationsfrihet samt fri rörlighet över nationsgränser – kompletteras med positiva ”rättigheter” till exempelvis bostad, arbete, kultur, fritid och en viss inkomstnivå. Det finns dock en oundviklig konflikt i att dessa ”positiva rättigheter” alltid tillgodoses på någon annans bekostnad. Någras grundläggande frihet, äganderätten till resurser de förvärvat eller näringsfriheten att anställa vem de önskar kränks för att tillgodose andras ”rätt” till inkomst eller arbete som de inte gjort sig förtjänta av. Ju fler positiva ”rättigheter”, desto mer måste staten kränka allas lika rätt till frihet i den liberala bemärkelsen.

Redan här anser jag att det är ganska uppenbart varför social”liberalismen” inte är särskilt liberal av sig. Rätten till en bostad implicerar att andra har en skyldighet att förse dem med en bostad. Detta betyder att om de avstår från att förse folk med bostäder, då kränker de denna ”rätt till bostad”. Rätten till bostad implicerar alltså slaveri; att man har en moralisk skyldighet att jobba för att förse andra människor med en bostad. Men Mattias Svensson vill faktiskt gå längre än så och skriver:

Här finns ledtråden till varför den socialliberala principen är väsensskild från den liberala frihetstanken. För liberalen är friheten varje människas rättighet, och utgångspunkten för politikens uppdrag och begränsning. För socialliberalen är friheten något som möjligen kan utkomma som resultatet av överväganden mellan motsatta principer. Detta kräver att någon utför detta övervägande innan friheten kan uttolkas och levereras. Det är rollen som denna någon, som socialliberalen intar.

Med andra ord: socialliberalen är inte bara antiliberal av sig eftersom de förespråkar så kallade ”positiva rättigheter”. De är dessutom antiliberala av sig eftersom deras sätt att resonera implicerar att de är lämpade att bestämma hur man godtyckligt ska väga vissa rättigheter mot andra – och därmed bestämma vilken sorts frihet och hur mycket frihet – folket ska ha. Detta mynnar snabbt ut i förmynderi, paternalism. Vilket är anledning till varför social”liberaler” inte bara förespråkar saker som faktiskt kränker individens riktiga rättigheter utan dessutom gör anspråk på att ha rätten att göra anspråk på makten att göra detta. Och allt detta i en typisk hegeliansk anda där man försöker göra gällande att de vanliga liberalernas prat om frihet bara ger oss en del av sanningen, men inte hela sanningen. Den ”formella” friheten är ”totalitär”. Den ”konkreta” och därför verkligare friheten minsann kräver en Jan Björklund som bestämmer över oss – och som har rätt att göra det i frihetens namn eftersom han faktiskt vet vad vi ”egentligen” vill och behöver. Det finns mycket mer som är bra i Mattias Svenssons artikel, så läs den gärna i sin helhet.

Svenssons artikel kunde givetvis inte gå utan kommentarer från diverse social”liberaler”. Svensson själv har gjort sig besväret att svara på en del av dessa invändningar men jag kan ändå inte låta bli att säga vad jag själv tycker om deras resonemang. Först ut var bloggaren Sundevall som menar att ”Mattias Svensson är ingen frihetsvän”. Hur går då hans argument?

Svensson börjar med att göra en korrekt – om än implicit – genomgång av det tankegods som återfinns inom socialliberalismen, och den centrala idén att frihet är en resurs som kan fördelas. Därför har staten en roll i att skapa och fördela frihet, utöver dess negativa roll som beskyddare av individers liv och lem. Så långt allt väl.

Om ”frihet” är en ”resurs” som är ”begränsad” och som därför kan och bör ”fördelas” eller ”skapas” av staten, då följer det givetvis att frihet inte är något som tillhör individen, det är inte ngåot som individen har rätt till, det är något som individen ”tilldelas” av staten. Individen har inte rätt till frihet, individen har enligt socialliberalen bara ett tillstånd att fritt få handla som (en slav åt andras behov). Ett tillstånd som förresten kan dras in eller inskränkas när helst man får för sig att det tjänar friheten bäst. Vad kan detta få några andra praktiska resultat än just de som Mattias Svensson beskriver? Och hur kan detta sluta annat än i slutsatsen att social”liberalismen” inte är särskilt liberal av sig?

Tesen att det existerar vattentäta skott mellan positiva och negativa friheter, att de på något sätt är digitala – antingen strikt negativ frihetssyn eller nästa steg socialism – drivs vanligen av libertarianer. Det intuitiva argumentet är att erkänner du några som helst positiva rättigheter är det därefter en hal backe rätt ned i planekonomi, och full statlig detaljplanering av rubbet. I den digitala nyliberala synen på friheter räcker det med att staten ger fattighjälp för att friheten ska vara avskaffad.

Hur och varför detta följer borde vid det här laget vara klart. Din ”rätt” till bostad eller sjukvård kan inte förverkligas utan att någon måste förslavas. Antingen förslavar man bostadsbyggarna eller läkarna, eller också gör man deltidsslavar av allmänheten genom att skicka över notan till dem. Det finns inga alternativ och det är verkligheten som bestämmer detta, inte Mattias Svensson och Carl Svanberg. Går man sedan med på idén att det är rätt att tvinga folk att försörja andra med bostäder, mat, kläder, sjukvård, utbildning och vad de nu än kan tänkas behöva, då finns det verkligen ingen gräns för vad staten inte ska göra. Resultatet blir i slutändan ren socialism. Visst, man kan sätta en gräns någonstans och det är detta som social”liberalerna” tror gör dem till ”liberaler”. Men på vilka grunder? De har inga grunder att gå på. Eftersom det finns inga absoluta och okränkbara rättigheter i deras ”gråa” och ”analoga” värld, blir deras gräns, var de än drar den, helt godtycklig och att förlita sig på att social”liberalernas” godtycke ska skydda oss mot statliga interventioner är som 1900-talet illustrerar värre än naivt. Sundevall fortsätter:

I själva verket kan det sluttande planet vara om inte nyliberalerns, så i varje fall oss vanliga liberalers stora lycka. Anledningen varför det inte skedde en socialistisk revolution i Tyskland under sena 1800-talet delvis tillskrivas den konservativa Bismarck som införde en liten om än historiskt viktig välfärdsstat – en idé byggd på positiva rättigheter – när landets röda var på uppsvinget i det helvete som var arbetarklassens livssituation. Hade en benhård ideolog likt Svensson varit kansler hade landet drivits in i kommunismen. Sluttande plan, indeed.

Jag har sagt förut och jag säger det igen: det finns så mycket som är fel med detta att jag inte vet var jag ska börja. Den historiska beskrivningen är till att börja med helt inkorrekt. Arbetarklassen var i sig själv ett enda gigantiskt framsteg. Och arbetarklassen fick det hela tiden bättre och bättre tack vare Tysklands relativt höga grad av ekonomisk frihet under denna period. (Om något skulle man kunna argumentera för att deras ekonomiska frihet inte var stor nog och att de därför inte gjorde lika stora framsteg som man gjorde till exempel i Storbritannien eller USA.) Den bismarckianska välfärdsstaten infördes förresten av ideologiska skäl, inte pragmatiska. Men här köper Sundevall marxismen och dess falska verklighetsbeskrivning, såväl som de marxistiska historikernas beskrivning, rakt av. (Mitt förslag är att om folk verkligen vil veta vad kapitalismen medförde för arbetarna under 1700- och 1800-talet läs då, bara för att ta en titel ur högen, The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein.) Förresten är det nog bara en social”liberal” kan komma undan med sådana här motsägelser: vi bevarar friheten genom att inskränka den – vi erkänner rättigheter genom att kränka dem – vi avskaffar friheten genom att införa den.

Sundevall fortsätter hur som helst:

Socialliberalismens slagkraftigaste argument, som Svensson noggrant undviker att beröra, är att frihet är en resurs. Det kan finnas mindre eller mer av det, och den kan likt allt annat fördelas ojämt. När libertarianen ser absolut rätt till egendom och strikt skydd mot skada eller äganderättsinskränkningar som höjden av frihet ser socialliberalen att vissa har mer frihet än andra av omständigheter bortom individens kontroll. Frihetssynen är, här, diametralt motsatt. Den libertarianska synen baseras på att ofrihet enbart kan komma ur att negativa friheter kränks – att du blir bestulen, misshandlade eller på annat sätt berövad egendom. Ofrihet kan inte orsakas av naturliga omständigheter.

Vad är det Sundevall pratar om? Hur kan en del ha mer frihet än andra? Notera att han inte talar om att alla har lika mycket frihet eftersom alla har samma rättigheter. Nej, Sundevall talar om ”omständigheter bortom individens kontroll” och dessa är ”naturliga omständigheter”. Dessa inskränker din frihet lika mycket och på samma sätt, ska vi gå med på, som att någon fängslar dig eller stjäler dina pengar.

Vad betyder detta? Jo, som jag har sagt i otaliga diskussioner med marxister som delar denna syn på frihet är detta positionen att verkligheten som sådan är en enda stor inskränkning av individens frihet. Vad är det marxisterna alltid säger? Jo, att friheten under kapitalism är formell men inte verklig, därför att alla är vi ju ”tvungna” att jobba för att överleva, varför vi alla i slutändan förvandlas till ”löneslavar” under kapitalet, även om vi rent formellt har samma rättigheter som kapitalisten. Detta är inte bara irrationellt att påstå eftersom det var kapitalisterna som i själva verket räddade miljontals människor från en säker död genom att erbjuda dem möjligheten – en möjlighet som alltså inte hade funntis om det inte vore just för kapitalisterna – att försörja sig genom sitt arbete.

Vad som är mer fundamentalt här är att det som faktiskt ”tvingar” oss att arbeta för brödfödan är naturen. Det är verkligheten. Det är det faktumet att vi måste äta för att överleva. Ändå är det verkligheten som de förklarar som frihetens fiende och detta är uppenbart irrationellt. Vad de egentligen beklagar sig över är ju att verkligheten inte följer deras nycker och önsketänkande. Att argumentera på detta sätt är detsamma som att säga att vi blir fria först när vi slipper jorden och kroppen som de alltså ser som ett ”fängelse”. Vad de inte inser är förstås att ”äkta” frihet för dem betyder en ”frihet” från verkligheten, vilket betyder att frihet handlar om att lämna jordelivet och dess våndor. Ja, kanske har de rätt? I graven är vi garanterat inte ”tvungna” att jobba för någon kapitalist.

Om ni inte tror mig när jag säger att social”liberalernas” främsta fiende är just verkligheten, låt mig då citera Sundevall göra just precis denna poäng och sedan ha mage att klandra Svensson för att resonera på ett orimligt sätt:

När äganderätten är allt blir slutsatsen att beskattning för att t ex ge sjukvård åt fattiga, eller erbjuda hjälp åt handikappade en frihetsinskränkning. I Mattias Svenssons värld är det enbart berättigat att ta ut skatt för att ge vård när någon blir misshandlad, men inte om någon har oturen att födas så handikappad att hans situation och vårdbehov är likvärdigt. Den gode libertarianens svar blir givetvis att det inte är en inskränkning i den handikappades frihet att han hade oturen att födas i detta skick. Det finns ju ingen gärningsman. Den lätt bisarra slutsatsen av vårt tankeexperiment blir att två människor kan i sak ha lidit samma skada – men den ena är fri som en fågel, medan den andra har lidit en grov frihetsinskränkning. Konsekvent så det förslår.

En mer rimlig, filosofiskt konsekvent och intuitivt tilltalande slutsats är istället den socialliberala, där frihet inte enbart manifesteras i intakt äganderätt, utan också i valfrihet. Det är vad vi vanligtvis menar med frihet. Att vi kan välja mellan alternativ och att vi har möjligheter. Återvänder vi till vårt exempel med den misshandlade och den handikappade säger socialliberalen att båda har drabbats av skada och frihetsinskränkningar ty deras fysiska skick innebär att deras livsmöjligheter har kringskurits. ”Frihet” är inget eteriskt som oberoende av den fysiska verkligheten alla har lika av.

Med andra ord, eftersom vissa av naturen föds på ett sätt som gör att de t ex inte kan gå, då är deras frihet mindre. Men notera att vi inte talar om metafysisk frihet, vi talar om politisk frihet. Detta är inte en diskussion om man är för önsketänkande eller om man tycker det vore bra att ingen föddes oförmögen att gå. Detta är en politisk diskussion och i politiska sammanhang betyder frihet inget annat än friheten från tvång. Vilket betyder frihet från staten och andra människor. I denna mening är båda precis lika fria.

Bara om man blandar bort korten och begreppen kan man få för sig att andra människor ska göras slavar till andras förhoppningar, önskningar, begär och nycker – och att de på olika sätt ska tvingas sörja för folk som har haft oturen att till exempel födas rullstolsbundna – och att detta är vad frihet förutsätter och kräver. Men vad de inte tycks inse är att eftersom de inte gör någon skillnad på metafysisk frihet och politisk frihet, så måste jag konstatera att jag är har mindre frihet i Sverige än en fågel eftersom jag kan inte kan flyga genom att flaxa med mina armar. Så mycket för den ”formella” friheten under kapitalism, när jag inte ens är fri att göra vad jag än känner för, allt på grund av den där förbannade verkligheten som fördömde mig genom att jag föddes som människa.

Är ni fortfarande inte övertygade om att det faktiskt är så här social”liberalerna” resonerar? Låt mig då citera Sundevall en sista gång:

När libertarianen över huvud taget inte erkänner naturliga frihetsinskränkningar, menar vi övriga liberaler istället att ingen har förtjänat att födas i en familj där man svälter eller det genetiska lotteriet har givit individen hjärntumör eller CP-skada. Frihet är en resurs, och det är moraliskt berättigat att beskatta en välskapt och intelligent man som Mattias för att omfördela hans stora mått av frihet till de som inte har förtjänat att av omständigheter bortom deras kontroll få mindre. Frihet måste fördelas för att vara substantiell.

Det är den här sortens irrationella önsketänkande som John Rawls tankeexperiment om okunnighetens slöja faktiskt är ett uttryck för. Men eftersom de inser, implicit, att man inte kan få verkligheten att lyda under deras känslor och nycker, anser de sig fullt berättigade att i frihetens namn istället tvinga andra människor att, så bra det går, förverkliga denna ”frihet”.

Vi ska komma ihåg att detta irrationella argument enligt Sundevall själv är social”liberalismens” ”slagkraftigaste argument”. Och han har säkert rätt för detta är det absolut vanligaste argumentet jag hör till fördel för social”liberalismen”. Sundevalls argumentation är i allra högsta grad representativ för alla social”liberaler”. Social”liberaler” kan skilja sig åt i detaljerna, men kärnan är alltid densamma. (Om ni inte tror mig på den puntken se då för bevis vad social”liberaler” skriver i sina böcker, uppsatser, debattinlägg och på sina bloggar. Se på hur de har reagerat på Mattias Svenssons inlägg.) På grund av detta kan man utan problem hävda att social”liberalismen” som ideologi står och faller med sådana som Sundevall. En ideologi som inte bara är emot friheten utan faktiskt förklarar verkligheten som sin främsta fiende, är intellektuellt sett så irrationell att den inte förtjänar att tas med något allvar. Sundevall har därför gett en intellektuell dödsstöt åt social”liberalismen”.