Varför Wykman säger det han säger? Vad är det som driver honom? Som jag ser det ser vi nu ett uttryck för den uråldriga, vanliga och mycket falska konflikten mellan teori och praktik. Wykman verkar ju tro att det råder en slags konflikt mellan ideologi och ungdomarnas vardag och om han ska göra MUF till ett ungdomsförbund som talar för de flesta ungdomars intressen måste han välja deras vardag framför den nyliberala ideologin. Varför tror jag detta? Därför att Wykman själv säger det explicit och implicit i sin debattartikel.

Låt oss ta det från början. Wykman skrev:

Debatterna inom Muf har under de senaste åren i många fall varit för snävt nyliberala. I en kombination med en identitet som ideologisk vakthund har vi förlorat kraft i att vara unga människors främsta försvarare. Vi kommer nu att bredda oss politiskt för att trovärdigt och konsekvent försvara unga människors intressen.

Ett tydligt exempel på ungdomsförbundets ideologiska trångsynthet är integrationsdebatten, där Muf entydigt har försvarat fri invandring som en universallösning och därmed blundat för många av de problem som invandrare har ställts inför och många infödda svenskar har upplevt.

Och:

Jag kan bli orolig när jag ser hur Muf har utvecklats. Vi har kommit att bli mer av ideologisk vakthund och mindre av vass samhällskritiker. Vi talar för mycket om strukturer och system i stället för att utgå ifrån hur hinder i vardagen begränsar människors frihet.

Ta diskussionen kring arbetsrätt som ett exempel. Jag och Muf tycker att det behövs en förändring av arbetsrätten för att sänka trösklarna för unga att komma in på arbetsmarknaden. Problemet är att vi alltför ofta börjar med att diskutera just systemet – arbetsrätten och lagstiftningen – snarare än att börja med att belysa hur unga hindras från få jobb eller tvingas hoppa mellan olika vikariat för att arbetsgivaren är rädd för lagen om anställningsskydd (las.

Alldeles bortsett från att dessa uttalanden implicerar att det råder en konflikt mellan nyliberal ideologi och unga människors intressen, så implicerar det på en mer fundamental nivå att det råder en klyfta mellan ideologi som sådant och våra vardagliga problem.

När Wykman skriver att MUF har blivit ”mer av ideologisk vakthund och mindre av vass samhällskritiker” och att detta betyder att de ”talar för mycket om strukturer och system i stället för att utgå ifrån hur hinder i vardagen begränsar människors frihet” då menar han att dessa nyliberala ideologer tänker för mycket på teorier, principer, abstrakta idéer och sådant som skatter, regleringar och subventioner, istället för de ”hinder” som gör unga människor arbetslösa. Bara ett medvetande som befinner sig på den varseblivningsmässiga nivån kan få för sig att formulera sig på ett så ytterst konkretbundet sätt.

Hur ska man förstå och kommunicera vad som är orsaken till att ungdomar inte får jobb utan att ta upp och nämna ”systemen” (dvs lagarna och regleringarna och skatterna)? Hur ska man förstå lösningen och kommunicera den utan att ta upp behovet av att ändra på detta ”system”? Och notera att här talar vi om lite lagändringar, inte om ratinalistiska luftslott a la Leibniz. Alla vet väl ändå vad en lag är och vad det innebär i vardagen? Så varför skulle det olämpligt att diskutera just ”system” och ”strukturer”?

Nu kanske någon säger: ”Men jag har ju träffat Niklas Wykman och då gav han knappast intrycket av att vara en konkretbunden pragmatiker. Så hur förklarar du det?” Detta är inte nödvändigtvis så konstigt som det först verkar. Sanningen är att vi inte kan förstå vad som är orsaken och lösningen till problemen i vår vardag utan att hänvisa till teorier och principer, ”system” och ”strukturer”. Detta gäller även för konkretbundna människor. De är faktiskt i ett större behov av idéer än alla andra; utan idéer blir de lätt helt handlingsförlamade.

Visst, de kan alltid handla på grundval av nycker och känslor. Men de känner ändå att de någonstans behöver berättiga sitt beteende – även om det bara handlar om en rationalisering i slutändan. De behöver visioner som helst kan fungera som en måttstock för hur ska rättfärdiga deras handlande. En måttstock är dock något abstrakt. De kan alltså, hur mycket de än vill, inte undgå att parasitera på principerna som de annars öppet föraktar som opraktiska och irrelevnata för vardagen. (För en längre utläggning om detta läs gärna Ayn Rands diskussion om Häxdoktorn och Attila i hennes essä ”For the New Intellectual”.)

Wykman säger inte att MUF ska överge sina värderingar och idéer. De vill bara göra dem mer relevanta i vardagen: ”Tvärtom. Det är i vardagen vi kan bli trovärdiga och relevanta i våra värderingar”. Men vad har Wykman i åtanke när han säger detta? Vad utgör hans främsta inspirationskälla? Wykman förklarar:

Moderaterna har förändrats rejält sedan Fredrik Reinfeldt blev partiledare 2003. Det är ingen hemlighet att jag är kritisk till en del av partiets politik. Men samtidigt är det ingen tvekan om att resan till de nya moderaterna har varit framgångsrik och att partiet idag är mer relevant för väljarna och bättre förankrat i den verklighet som människor möter varje dag.

Om de ”nya” moderaterna utgör hans inspirationskälla för hur MUF ska förändras, då vet vi att detta faktiskt betyder att man ska överge nästan alla värderingar och idéer. ”Muf ska också förnyas för att kunna driva på denna utveckling”, skriver Wykman. ”Tiden då vi var en nyliberal vakthund är över”, är slutsatsen. MUF ska bli nya MUF.

Men om det nu råder en konflikt mellan ideologi och ungdomarnas vardag, hur föreslår då Wykman att man ska för det första förstå ungdomarnas problem och för det andra hur man ska gå tillväga för att lösa dem? Om vi inte ska låta oss vägledas av ideologi och principer, vad ska vi då gå efter? Vad blir kvar när man överger ideologi och principer? Ingenting – förutom möjligtvis nycker och känslor. Nycker och känslor kommer inte att lösa någonting. Och de blir inte ett dugg mer praktiska bara för att man låter ungdomar från vardagen få tycka till i arbetsgrupper som MUF ska sätta upp.

Vad betyder det förresten att vara en ”ideologisk vakthund”? Jo, det handlar om att vara en vakthund mot moderaterna och deras förändringar (till det sämre). Det handlar om att hålla moderaterna i skinnet. Det är sant att det inte alltid är så meningsfullt att bara hålla moderaterna i skinnet eftersom moderaterna ändå inte lyssnar, och om de lyssnar kommer de aldrig på tusen år övertygas av den sortens argument som har presenterats än så länge. Men det är ändå märkligt att Wykman säger att man inte längre tänker agera så mycket som en sådan här ”ideologisk vakthund”, och att de säger att detta har gjort MUF irrelevanta för ungdomarna.

Det är trots allt så att moderaterna numera utgör en del av regeringen och att de kan till skillnad från MUF påverka politiken rent praktiskt. Eftersom det största problemet med vår regering är att de ingenstans är tillräckligt konsekventa i sin strävan är det verkligen aktuellt att vara en ideologisk vakthund åt moderaterna. Och är det något som de unga behöver är det just en liberaliserad arbetsmarknad (något som moderaterna är emot).

Men vad händer? Jo, då kommer Wykman här och skapar en falsk konflikt mellan att å ena sidan vara en ”nyliberal” vakthund åt moderaterna och på den vägen argumentera för en politik som faktiskt gynnar alla, och att å andra sidan vara vad som har beskrivits som en slags ”fackförening för ungdomar”. Hur ska då MUF bli mer relevanta för fler ungdomar och deras vardagliga problem, rent konkret? Jo, enligt Wykman handlar det om att sluta vara så ”nyliberala”. Det handlar om att ”bredda” sig politiskt, vilket betyder endast att man börjar låtsas som att statliga interventioner av olika slag ligger i ungdomarnas intresse.

Politik är som Ayn Rand förklarade åtskilliga gånger det sista, inte det första. Allt börjar med idéer och värderingar som sprids i samhället och som sedan skapar folkets opinion. Det är sedan opinionen som skapar politikerna och deras agenda, retorik, politik. Vill man verkligen bli relevant i striden för ett bättre framtida Sverige då är det inte i första hand genom moderaterna, MUF eller alliansen. Det är genom att ägna sig åt en utbildning av allmänheten. Det handlar om att sprida kunskap om kapitalism och objektivismen. Det handlar om att upplysa och bilda opinion. Det handlar om att säga sin mening var man än ges chansen. Det handlar om att bli en intellektuell aktivist.

Men vad gör nu Niklas Wykman mitt i allt detta? Jo, han säger i princip: ideologi är irrelevant, idéer är irrelevant; att vara relevant handlar om att ignorera detta och sätta sig in i ”vardagen”; vi ska vara aktivister utan ideologi, utan visioner, utan idéer, utan argument, utan ett sikte bortom vardagen. Detta kommer som sagt inte att åstadkomma någonting. Det är som att försöka bygga ett hus utan en ritning eller hitta utan en karta. Nya MUF kommer inte att bli mer handlingskraftiga. De kommer att bli mindre handlingskraftiga precis som de nya moderaterna. (För de som betvivlar detta studera då på Fredrik Reinfeldts stämmotal: ”Välfärd går före värnskatt”.)