Mattias Svensson diskuterade i söndags Ayn Rand på SR:s program Filosofiska rummet. SR presenterar programmet så här: ”Den rysk-amerikanska författaren och kult-tänkaren Ayn Rands idéromaner Urkällan (1943) och Och världen skälvde (1957) fascinerar och förskräcker i sin häftiga kritik av kollektivismen och nästan fascistoida hyllning till det starka i individen – eller den starka människan, allt efter hur man läser henne”.
”Förskräcker” med sin ”häftiga kritik av kollektivismen”? Är det något som vi ska bli förskräckta av? Sin ”nästan fascistoida hyllning” till ”den starka människan”? Vad är ”fascistoidiskt” med att ”hylla starka människor”?
Med en sådan här introduktion är det kanske inte konstigt att programmet sedan blev som det blev. Mattias Svensson gjorde ett under omständigheterna mycket bra jobb. Det är ofta ett rent helvete att försöka kommentera en massa mer eller mindre godtyckliga påståenden som fientligt inställda personer bara häver ur sig i drivor. Dock verkar det som att Svensson fick tid att försöka besvara många av dessa frågor.
Filosofen Jeanette Emt påstod, utan att förklara eller konkretisera, att det är en ”placebofilosofi” och ett ”intellektuellt sockerpiller”. Antydan är klar och tydlig: Ayn Rands filosofi är inget som, efter en närmare granskning, bör tas på allvar.
Det där är inget annat än en genomskinlig ursäkt för att inte behöva behandla Ayn Rand seriöst. För om man läser vid t ex samma filosofifakultet där Emt är verksam får man uteslutande höra hur den ena ”stora” filosofen efter den andra presenterade filosofiska positioner som har bemötts med massor med argument. Deras positioner verkar alltså inte heller hålla vid någon närmare granskning. Faktum är att man ofta går igenom invändningarna mot de ”stora” filosoferna så mycket och så ofta, att man som student lätt kan få intrycket av att ingen filosof någonsin har haft rätt om någonting och att det finns inga riktiga svar inom filosofin, bara mer eller mindre bra försök till svar. Men inte hör jag folk göra allt vad de kan för att förvränga deras åsikter, eller behandla dem oseriöst och oärligt, eller för att avfärda deras, ofta rena dravel till filosofi, som ”placebofilosofi”.
Emts argumentation bestod, hur som helst, nästan uteslutande av falska argument. Vi talar om argument med andemeningar som ”Andra tänkare skulle inte hålla med” (med implikationen att andra bestämmer vad som är sant eller falskt) och ”Jag definierar moral som altruism” (med implikationen att om man inte delar dessa uppfattningar måste man ha fel och därutöver förespråka ”omoral”).
Det mest bisarra inslaget i hela programmet var nog när Emt fick uppgiften att beskriva objektivismen och inte Svensson. Dock erkände hon att hon nog inte var bäst lämpad för den uppgiften. Om detta hade hon helt rätt. (Jag vill för övrigt påpeka att jag har haft Jeanette Emt som föreläsare och hon är en bra föreläsare, när hon vet vad hon pratar om. Detta gäller i synnerhet Kant.) Ledarskribenten Heidi Avellan erkände att hon inte hade läst något av Ayn Rand, men kunde ändå inte låta bli att fördöma Ayn Rand eftersom hon var emot altruismen och kollektivismen. (Därmed bekräftar hon att socialliberalismen är i moraliska termer oförenligt med kapitalism, individualism och frihet.)
Det är fascinerande att man attackerar Ayn Rand för att hon inte förespråkar altruism och kollektivism. Man attackerar, med andra ord, Ayn Rand för att hon ansåg att varje människa var ett moraliskt självändamål: att varje människa har en rätt att leva för sin egen skull och att hålla strävan efter sin egen lycka som det högsta moraliska målet med livet. De fördömer Ayn Rand för att hon ansåg att vi inte ska offra oss själva för andra eller andra för oss själva; att moralen förbjuder det eftersom livet och lyckan förbjuder det.
Normalt sett när folk börjar tala om vikten av att göra självuppoffringar, blir folk med rätta fundersamma, skeptiska och rädda. De vet nämligen att detta lär sluta illa. Men här hör vi folk bli avfärdade, som om de utgjorde ett hot, eftersom de säger att du ska leva ditt eget liv och hålla din egen lycka som ditt högsta värde, att du har rättigheter som ingen har rätt att ta ifrån dig, oavsett hur många de än är, oavsett vilka de är och oavsett vilka ”behov” de än har.
Varken Emt eller Avellan ifrågasatte altruismen. Ingen motiverade ens altruismen. De försökte inte ens. De bara tog den för givet. Ingen ifrågasatte alltså idén att det skulle vara rätt och riktigt att offra sig själv för andra eller, helt i enlighet med denna logik, andra för sig själv. Tvärtom pläderade man högljutt för att detta är essensen av moralen. Ändå utmärkte sig det blodiga 1900-talet inte av egoism och individualism, utan av altruism och kollektivism.
Det var kollektivistiska läror som socialismen, nazismen och fascismen som har präglat 1900-talets historia. Det var kollektivistiska ideologier som resulterade i totalitära regimer och som sanktionerade slaveri och massmord. Det var altruismen och kollektivismen som gjorde att regimerna länge fick en moralisk sanktion hos de intellektuella i väst. Att de uppfattades som hoppfulla ”idealistiska” experiment.
SvD: ”[J]ag vet inte om det är rätt att framställa Mao som enbart dålig, som det görs i dag, funderar han. Självklart var dödsstraff och förtryck inget vi stödde och personkulten var osund. Men man kan ju rimligen inte påstå att det var bättre före revolutionen”, sade skådespelaren Tomas Bolme. Än idag blundar alltså många för brotten som de tidigare sanktionerade eller också försöker de släta över det onda med rationaliseringar som ”Ja, men de fattiga fick ju i alla fall det bättre”. Socialisterna har på moraliska grunder försvarat praktiskt taget varje socialistdiktatur i historien och moralen som gör detta möjligt är altruismen. Deras ohyggliga brott ursäktas ständigt med att diktatorerna hade ”goda intentioner”. För det handlade ju om att tjäna andra, om att tjäna samhället, om att tjäna de fattiga – inte sig själva. Är det bara jag som tycker att detta är en vidrig aspekt hos altruismen?
Altruismen, som Randkritikerna propagerade för, sanktionerar slaveri av människor och därmed förtryck. Detta måste de själva åtminstone implicit vara medvetna om eftersom de hela tiden påpekade att de svaga har rätt att leva på andra, att de svaga har rätt att bli omhändertagna och försörjda på andras bekostnad. (Och om de inte var det implicit måste de åtminstone efter programmet ha blivit explicit medvetna om det eftersom Mattias Svensson förklarade för dem att deras synsätt leder just till att sanktionera våld, tvång, slaveri.) Trots allt detta är det alltså Ayn Rand som måste fördömas och som sades ha en ”hård”, ”kall”, och ”fascistoid” syn på individen och människan. Detta är perverst så att det förslår.
Eftersom en stor del av programmet handlade just om ”svaga” människor som inte kan ta hand om sig själva vill jag passa på att bara säga ett par ord om det moraliska förhållningssättet till dem. Svaret är att de som av någon anledning inte kan sörja för sig själva måste de förlita sig på andras välvilja. I ett fritt samhälle lär det dock inte finnas någon brist på varken välstånd eller välvilja, varför dessa människor, som i vilket fall som helst är ytterst få, lär inte få några större problem med sin försörjning. (Se gärna ”Kapitalismen och välviljan”.) (Om och när man ska hjälpa andra med välgörenhet är emellertid en annan fråga.)
Det måste verkligen betonas de har ingen moralisk rätt att förslava andra människor. Det har absolut ingen betydelse om de verkligen är i behov av andras hjälp eller inte. Ditt behov ger inte dig att förslava mig och mitt behov ger inte mig rätten att förslava dig. Jag har inte någon rätt att våldta folk för att jag har ett behov av sex, eller rätt att stjäla för att jag har ett behov av mat, eller rätt att förslava läkare och läkemedelsindustrin för att jag har ett behov av sjukvård, eller rätt att stjäla andras organ för att jag kanske har ett behov av det. Accepterar man idén att behov ger en rätt att förslava, då skapar man snabbt ett slav- och offersamhälle. Är det bara jag som tycker att detta är ännu en vidrig aspekt hos altruismen?
Om det är så att altruismen är den riktiga moralläran eftersom den säger att vi ska offra oss för andra, eftersom de är svaga, sjuka, fattiga, handikappade, kort sagt i behov av vår hjälp, vad säger det då om altruismen? Jo, som Ayn Rand påpekade implicerar detta ju att altruismen inte hade varit möjlig om det inte fanns sjuka, fattiga, handikappade, svaga människor som behövde andra. Då skulle vi alltså inte behöva den altruistiska ”moralen” alls. Altruismen är alltså en moral som förutsätter mänskliga brister och mänskligt lidande för att den ska kunna ha några utövare. Är det bara jag som tycker att detta är ännu en vidrig aspekt hos altruismen?
Det är roligt att Ayn Rand diskuteras mer och mer och att fler kommer i kontakt med hennes böcker och idéer. Mattias Svensson gjorde ett bra jobb och för det ska han ha ett tack. Om nu bara Ayn Rand kunde diskuteras med lite mer respekt. Det vore något.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 