Mattias Svensson diskuterade i söndags Ayn Rand på SR:s program Filosofiska rummet. SR presenterar programmet så här: ”Den rysk-amerikanska författaren och kult-tänkaren Ayn Rands idéromaner Urkällan (1943) och Och världen skälvde (1957) fascinerar och förskräcker i sin häftiga kritik av kollektivismen och nästan fascistoida hyllning till det starka i individen – eller den starka människan, allt efter hur man läser henne”.
”Förskräcker” med sin ”häftiga kritik av kollektivismen”? Är det något som vi ska bli förskräckta av? Sin ”nästan fascistoida hyllning” till ”den starka människan”? Vad är ”fascistoidiskt” med att ”hylla starka människor”?
Med en sådan här introduktion är det kanske inte konstigt att programmet sedan blev som det blev. Mattias Svensson gjorde ett under omständigheterna mycket bra jobb. Det är ofta ett rent helvete att försöka kommentera en massa mer eller mindre godtyckliga påståenden som fientligt inställda personer bara häver ur sig i drivor. Dock verkar det som att Svensson fick tid att försöka besvara många av dessa frågor.
Filosofen Jeanette Emt påstod, utan att förklara eller konkretisera, att det är en ”placebofilosofi” och ett ”intellektuellt sockerpiller”. Antydan är klar och tydlig: Ayn Rands filosofi är inget som, efter en närmare granskning, bör tas på allvar.
Det där är inget annat än en genomskinlig ursäkt för att inte behöva behandla Ayn Rand seriöst. För om man läser vid t ex samma filosofifakultet där Emt är verksam får man uteslutande höra hur den ena ”stora” filosofen efter den andra presenterade filosofiska positioner som har bemötts med massor med argument. Deras positioner verkar alltså inte heller hålla vid någon närmare granskning. Faktum är att man ofta går igenom invändningarna mot de ”stora” filosoferna så mycket och så ofta, att man som student lätt kan få intrycket av att ingen filosof någonsin har haft rätt om någonting och att det finns inga riktiga svar inom filosofin, bara mer eller mindre bra försök till svar. Men inte hör jag folk göra allt vad de kan för att förvränga deras åsikter, eller behandla dem oseriöst och oärligt, eller för att avfärda deras, ofta rena dravel till filosofi, som ”placebofilosofi”.
Emts argumentation bestod, hur som helst, nästan uteslutande av falska argument. Vi talar om argument med andemeningar som ”Andra tänkare skulle inte hålla med” (med implikationen att andra bestämmer vad som är sant eller falskt) och ”Jag definierar moral som altruism” (med implikationen att om man inte delar dessa uppfattningar måste man ha fel och därutöver förespråka ”omoral”).
Det mest bisarra inslaget i hela programmet var nog när Emt fick uppgiften att beskriva objektivismen och inte Svensson. Dock erkände hon att hon nog inte var bäst lämpad för den uppgiften. Om detta hade hon helt rätt. (Jag vill för övrigt påpeka att jag har haft Jeanette Emt som föreläsare och hon är en bra föreläsare, när hon vet vad hon pratar om. Detta gäller i synnerhet Kant.) Ledarskribenten Heidi Avellan erkände att hon inte hade läst något av Ayn Rand, men kunde ändå inte låta bli att fördöma Ayn Rand eftersom hon var emot altruismen och kollektivismen. (Därmed bekräftar hon att socialliberalismen är i moraliska termer oförenligt med kapitalism, individualism och frihet.)
Det är fascinerande att man attackerar Ayn Rand för att hon inte förespråkar altruism och kollektivism. Man attackerar, med andra ord, Ayn Rand för att hon ansåg att varje människa var ett moraliskt självändamål: att varje människa har en rätt att leva för sin egen skull och att hålla strävan efter sin egen lycka som det högsta moraliska målet med livet. De fördömer Ayn Rand för att hon ansåg att vi inte ska offra oss själva för andra eller andra för oss själva; att moralen förbjuder det eftersom livet och lyckan förbjuder det.
Normalt sett när folk börjar tala om vikten av att göra självuppoffringar, blir folk med rätta fundersamma, skeptiska och rädda. De vet nämligen att detta lär sluta illa. Men här hör vi folk bli avfärdade, som om de utgjorde ett hot, eftersom de säger att du ska leva ditt eget liv och hålla din egen lycka som ditt högsta värde, att du har rättigheter som ingen har rätt att ta ifrån dig, oavsett hur många de än är, oavsett vilka de är och oavsett vilka ”behov” de än har.
Varken Emt eller Avellan ifrågasatte altruismen. Ingen motiverade ens altruismen. De försökte inte ens. De bara tog den för givet. Ingen ifrågasatte alltså idén att det skulle vara rätt och riktigt att offra sig själv för andra eller, helt i enlighet med denna logik, andra för sig själv. Tvärtom pläderade man högljutt för att detta är essensen av moralen. Ändå utmärkte sig det blodiga 1900-talet inte av egoism och individualism, utan av altruism och kollektivism.
Det var kollektivistiska läror som socialismen, nazismen och fascismen som har präglat 1900-talets historia. Det var kollektivistiska ideologier som resulterade i totalitära regimer och som sanktionerade slaveri och massmord. Det var altruismen och kollektivismen som gjorde att regimerna länge fick en moralisk sanktion hos de intellektuella i väst. Att de uppfattades som hoppfulla ”idealistiska” experiment.
SvD: ”[J]ag vet inte om det är rätt att framställa Mao som enbart dålig, som det görs i dag, funderar han. Självklart var dödsstraff och förtryck inget vi stödde och personkulten var osund. Men man kan ju rimligen inte påstå att det var bättre före revolutionen”, sade skådespelaren Tomas Bolme. Än idag blundar alltså många för brotten som de tidigare sanktionerade eller också försöker de släta över det onda med rationaliseringar som ”Ja, men de fattiga fick ju i alla fall det bättre”. Socialisterna har på moraliska grunder försvarat praktiskt taget varje socialistdiktatur i historien och moralen som gör detta möjligt är altruismen. Deras ohyggliga brott ursäktas ständigt med att diktatorerna hade ”goda intentioner”. För det handlade ju om att tjäna andra, om att tjäna samhället, om att tjäna de fattiga – inte sig själva. Är det bara jag som tycker att detta är en vidrig aspekt hos altruismen?
Altruismen, som Randkritikerna propagerade för, sanktionerar slaveri av människor och därmed förtryck. Detta måste de själva åtminstone implicit vara medvetna om eftersom de hela tiden påpekade att de svaga har rätt att leva på andra, att de svaga har rätt att bli omhändertagna och försörjda på andras bekostnad. (Och om de inte var det implicit måste de åtminstone efter programmet ha blivit explicit medvetna om det eftersom Mattias Svensson förklarade för dem att deras synsätt leder just till att sanktionera våld, tvång, slaveri.) Trots allt detta är det alltså Ayn Rand som måste fördömas och som sades ha en ”hård”, ”kall”, och ”fascistoid” syn på individen och människan. Detta är perverst så att det förslår.
Eftersom en stor del av programmet handlade just om ”svaga” människor som inte kan ta hand om sig själva vill jag passa på att bara säga ett par ord om det moraliska förhållningssättet till dem. Svaret är att de som av någon anledning inte kan sörja för sig själva måste de förlita sig på andras välvilja. I ett fritt samhälle lär det dock inte finnas någon brist på varken välstånd eller välvilja, varför dessa människor, som i vilket fall som helst är ytterst få, lär inte få några större problem med sin försörjning. (Se gärna ”Kapitalismen och välviljan”.) (Om och när man ska hjälpa andra med välgörenhet är emellertid en annan fråga.)
Det måste verkligen betonas de har ingen moralisk rätt att förslava andra människor. Det har absolut ingen betydelse om de verkligen är i behov av andras hjälp eller inte. Ditt behov ger inte dig att förslava mig och mitt behov ger inte mig rätten att förslava dig. Jag har inte någon rätt att våldta folk för att jag har ett behov av sex, eller rätt att stjäla för att jag har ett behov av mat, eller rätt att förslava läkare och läkemedelsindustrin för att jag har ett behov av sjukvård, eller rätt att stjäla andras organ för att jag kanske har ett behov av det. Accepterar man idén att behov ger en rätt att förslava, då skapar man snabbt ett slav- och offersamhälle. Är det bara jag som tycker att detta är ännu en vidrig aspekt hos altruismen?
Om det är så att altruismen är den riktiga moralläran eftersom den säger att vi ska offra oss för andra, eftersom de är svaga, sjuka, fattiga, handikappade, kort sagt i behov av vår hjälp, vad säger det då om altruismen? Jo, som Ayn Rand påpekade implicerar detta ju att altruismen inte hade varit möjlig om det inte fanns sjuka, fattiga, handikappade, svaga människor som behövde andra. Då skulle vi alltså inte behöva den altruistiska ”moralen” alls. Altruismen är alltså en moral som förutsätter mänskliga brister och mänskligt lidande för att den ska kunna ha några utövare. Är det bara jag som tycker att detta är ännu en vidrig aspekt hos altruismen?
Det är roligt att Ayn Rand diskuteras mer och mer och att fler kommer i kontakt med hennes böcker och idéer. Mattias Svensson gjorde ett bra jobb och för det ska han ha ett tack. Om nu bara Ayn Rand kunde diskuteras med lite mer respekt. Det vore något.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Det Jeanette Emt ägnar sig åt brukar kallas ”karaktärsmord”. Och det ju inget nytt: det är så beundrare av Ayn Rand brukar avfärdas.
Adekvat svar: ”Djävla subba!” Karaktärsmördare förtjänar att bemötas med samma mynt.
Jag är väldigt optimistisk till Objektivismens framtid. Jag är säker på att Ayn Rands inflytande kommer växa exponensiellt över det kommande halvseklet!
Gällande radioprogramet så tycker jag att Mattias Svensson gjorde en bra insats och gick vinnande ur ordväxlingen. Jag hade dock önskat att han var ännu mer “unapologetic“ och klart och tydligt stod upp för sin rätt att leva för sin egan skull.
Om någon tar upp frågan så är det såklart i sin ordning att poängtera att vi inte menar att man som egoist måste strunta i de som har det svårt, men det får inte ske på ett sånt sätt att folk kan uppfatta det som att man “trots allt“ har en plikt gentemot andra.
Tillägg:
Jag kom att tänka på att det i inslaget som vanligt klagades över att Ayn Rands romanhjältar är vackra.
Jag tycker att Hollywood borde ta till sig detta och släppa specialversioner av filmer för de som klagar över den aspekten i hennes böcker!
James Bond t.ex skulle spelas av Danny DeVito istället för av Sean Connery. Hans Aston Martin byts ut mot en rostig miljöbil och Brioni-kostymen mot någon säckpåse de köpt på Statoil för 79 kr :D
Då kanske de skulle kunna identifiera sig bättre med protagonisten!
Jag tänker som så, att objektivismens idéer kräver en tid och energi för att begripas, men den litterära stilen är enklare att nagelfara, och det finns folk som misstar kritik av stil för att vara kritik av idé.
Kan man inte avfärda antikens filosofi genom att kritisera dess vältränade muskulösa skulpturer, så kan man kanske avfärda objektivismen genom att kritisera Rands hjältar för att de skildras som vackra.
Kanske jag är dum i huvudet, men kan någon definiera vad en facistoid människosyn sammanfattar?
Travesterar på Augustinius,
Om ingen frågar mig vet jag vad det är, men om någon ber mig förklara vet jag det inte.
Hej Peter: Du är inte dum i huvudet. Det är inte ett dugg konstigt att du inte är säker på vad en ”fascistoid” människosyn är, eftersom begreppet är med flit mycket löst definierat. De som pratar om det menar, för det mesta, något i stil med: elitism-den starkes rätt över den svage-djungelns lag-nationalism. De som normalt sett pratar om en ”fascistoid” människosyn gör det nästan alltid när de pratar om sådant som individualism, egoism, frihet, kapitalism, profitintresse, konkurrens på en fri marknad, etc. De försöker alltså få det till att förespråkare av individualism, frihet, kapitalism har något med fascism att göra.
De som talar om en ”fascistoid” människosyn definierar alltså fascism i termer av oväsentligheter; ytliga konkreta företeelser. Men om man tar allt som är typiskt för fascismen blir det snabbt uppenbart att de idéer som gör fascismen möjlig och som förklarar allt som är typiskt med den, ser vi att fascismens essens är i moralfilosofiska termer altruism och kollektivism. Inte egoism och individualism. Allt det som de klandrar egoism-individualismen för är i själva verket ett uttryck för altruism-kollektivismen.
Ta idén om att ett fascistiskt samhälle är ett samhälle där de svaga ska offras för de starka. På ytan verkar detta som ”egoism”, men om man studerar vad de faktiska fascistiska diktatorerna och ideologerna säger, är det klart att man ska offras, som individ, för nationens skull; nationen, dvs gruppen, är den enda moraliska förmånstagaren – inte någon individ. Idén att det är i sin ordning att offra människor, att köra över människor, att döda människor, att förslava människor – för att det tjänar ett högre syfte, gruppens syften, är uppenbarligen inte ett uttryck för individualism utan ett uttryck för kollektivism.
Altruism och kollektivism leder logiskt till någon form av etatism, inte kapitalism. Om det goda är att tjäna nationens syften, då är det rätt av staten att kontrollera hela ekonomin för detta ändamål. Det är fel av människor att producera och handla med varandra för deras egen vinnings skull. Det är ju egoism och därför omoraliskt. Istället ska marknadens aktörer endast producera i den mån de tjänar gruppens intressen.
Mycket riktigt är fascism är inte en form av kapitalism, det är en form av etatism. Under fascism äger inte staten produktionsmedlen de jure utan de facto. Staten bestämmer över alla moment över produktionen: vad som ska produceras, vem om ska producera det, när det ska produceras, etc. Affärsmännnen fortsätter att äga företagen officiellt, men fungerar i praktiken som statliga byråkrater som de facto arbetar för statens och nationens tjänst.
Så de som löst talar om en ”fascistoid” människosyn är inte ärliga. Deras vaghet är avsiktlig. Och avsikten är att skapa en sådan här förvirring, så att etatismens värsta filosofiske fiende Ayn Rand, kan anklagas för fascism, av etatismens främsta filosofiska underhuggare. Nämligen explicita och implicita anhängare av sådana filosofer som Platon, Immanuel Kant och Hegel.
Hej Carl
Tack för ditt långa svar.
I mitt sinne är altruism en metafor för egoism då oegennyttan saknar motivationes drivkraft. Exempelvis drivs jag av en motivation att söka ett svar på vad som menas med en facistoid människosyn, för min egen del men i förlängningen kan jag ju dela med mig.
Men jag är lite fundersam;
Om man som exempel tänker ett klassrumm fullt av individer (kollektivet) en diktatorisk lärare och en indiviualistisk elev antagonist, då undrar jag vem som i så fall är facistoid i sin människosyn?
läraren eller eleven
Peter: Men i så fall bidrar, tyvärr, ditt sinne till att förstöra innebörden av ord och göra människor ännu i dessa frågor, än vad de redan är. Du säger, i princip, att så fort man har ett motiv för att göra någonting, då måste det på något sätt vara egoistiskt. Men varför det? Man skilja på egoistiska handlingar och motiverade handlingar. Bara för att du vill göra någonting, betyder det inte att det är egoistiskt. Du kan ju faktiskt vilja offra dig själv för andra. Det finns många sådana självuppoffrande människor. Därmed inte sagt att det finns många konsekventa sådana. Men de finns. Ta självmordsbombare. Bland de mindre konsekventa har vi sådana som knarkar ihjäl sig själva eller kastar bort sitt liv framför tv:n eller stannar i förhållanden de vantrivs i eller röstar på politiker som ger efter för terrorister eller som höjer deras skatter, etc. Faktum är att inte ens om du vill ditt eget bästa skulle dina handlingar av nödvändighet betraktas som egoistiska. Vad som avgör om dina handlingar är egoistiska eller inte är huruvida du faktiskt, rent objektivt, tjänar ditt intresse eller inte. Vad som faktiskt ligger i ditt rationella, långsiktiga intresse är inte heller på något sätt självklart. Det är just precis därför som vi behöver etik som vetenskap: för att vägleda oss i vår strävan efter lycka. Ett tips för: läs The Virtue of Selfishness av Ayn Rand och Loving Life av Craig Biddle.
Om jag förstår din andra fundering korrekt är svaret: läraren och/eller gruppen är de som delar den ”fascistoida” människosynen, i den mån de anser att man ska offra människor för gruppens bästa.
Hej Carl
Jag tackar ännu en gång för ditt snabba var.
Vi ser olika på drivkraften som egosimens förutsättning. Jag köper inte fanatikern med bombbälte och drogslavar. Kanske läkare utan gränser kan tänkas i handlingen vara altruistiska men i deras CV är det sannolikt upptaget.
I den andra funderinngen får jag till att kollektivet och läraren inte är facistoida utan eleven, förutsatt att altruismen är en metafor för drivkrafen. Denna elev refolterar mot kollektivet.
Hur ser du på det cenariot?
Peter:
1. Det är inte klart vad det är du försöker säga om de som jobbar inom Röda korset. Men eftersom du verkar förvirrad om innebörden av egoism och altruism, säger jag det rakt ut: Psykologism egoism, som du verkar tro på, är falsk. Jag har redan förklarat varför. Om existensen av altruistiska människor inte bevisar att du har fel, vad ska då bevisa det? Om du säger att altruisternas beteende ändå är egoistiskt, trots att inget tyder på det, då bara förutsätter du vad som ska bevisas. Det är ett ologiskt resonemang – och om du vill resonera med mig måste du ställa upp på logikens villkor.
Altruister finns och de flesta anser att altruismen är idealet. Nej, de flesta är inte några konsekventa altruister; det är därför de ständigt har skuldkänslor för att de inte offrar sig tillräckligt mycket för andra. Nej, alla människor som beter sig självdestruktivt och självuppoffrande är inte altruister. Man kan till exempel offra sig som ett mål i sig och inte för att gagna andra. Men även självdestruktiva människor utgör långsamt döende exempel på människor som inte är egoister.
2. En antagonistisk elev är INTE ”fascistoid” bara för att han är antagonistisk – inte om du vill bidra till att förvirra och vattna ur innebörden av ”fascistoidisk”. Det beror ju på vem han motsätter sig och varför.
Är man ”fascistoid” om man motsätter sig en ”diktatorisk” lärare? Uppenbarligen INTE: fascism är ju trots allt en form av diktatur; en sann ”fascistoid” människosyn borde vara sympatisk till ”diktatorn”.
Att vara ”fascistoid” är, som jag förklarade, INTE detsamma som att vara individualist. Det är individualismens fiender som försöker göra denna koppling genom att associera fascism med kapitalism, eftersom kapitalism är ett system som bygger på individualismen och egoismen.
Så om du tror att eleven är ”fascistoid” eftersom han motsätter sig gruppen, då har du helt fel. Jag har redan förklarat varför och tänker inte göra det igen. Man är ingen sann individualist bara för att man motsätter sig gruppen bara för att motsätta sig. En sann individualist är en självständig människa. En sådan människa låter sig INTE definieras av sin relation till andra människor.
Jag talar inte i metaforer, men jag får intrycket av att du gör det och att dina metaforer är svåra att förstå. Om du vill fortsätta att kommunicera med mig, då föreslår jag att du nästa gång anstränger dig lite med att förklara klart och tydligt vad det är du försöker säga.
Hej Carl.
Tack ännu en gång, jag uppskattar du tagit dig tid.
Nu skall jag sätta mig ned och försöka bringa klahet i vår skriftväxling.
Saken är den att jag stöter ofta på just beskrivingar och av ”facistoid” typ.
Eftersom jag trott mig ha en klar uppfattning som inte gått ihopa med det som expemliferats i externa texter har jag i forumet väkt frågan.
Sant är att både metafor och exempel blivit använda för att bringa klahet i min fråga. Så gjorde även Sokrates.
Jag känner av en viss irritation hos dig över min okunnighet som gestaltas via mina frågor och exempel. Det är helt och hållet oavsiktligt.
Klar och tydlighet kräver du i frågeställningen.
Facismen i italien runt 1910 uppskattade futuristernas konst. Dessa konstnärer stod politiskt sett anarkismen närmast.
Denna symbios mellan facism och anarkism är svår att få att gå ihop.
Peter: Det är inte din ”okunnighet” som stör mig, det är bara det att jag tycker du är ganska oklar. Och jag tycker inte det är så roligt att behöva gissa vad du menar hela tiden. Det är aldrig fel att använda sig av metaforer eller exempel. Men om de inte bringar någon klarhet, då gör det ingen nytta. Jag har nu, hur som helst, sagt vad jag menar med fascistoid och vad jag tror att de allra flesta menar när de pratar om en fascistoid människosyn. Jag har inget mer att tillägga om detta eller om fascismen i övrigt. Bara en sak: Bara för att fascisterna, i Italien, uppskattade en viss form av konst, som producerades av konstnärer som inte var fascister, betyder inte att de har ett ”symbiotiskt” förhållande. Detta är inte en ESSENTIELL egenskap hos fascismen. Det är med andra ord ingen egenskap i fascismen som ideologi som förklarar allt eller nästan allt som är utmärkande med fascismen. Så lägg ingen vikt på det där.