Varför bryr sig Reinfeldt så mycket om FRA?

Carl Svanberg2 kommentarer

Jag har tidigare avstått från att kommentera FRA-lagen. Dels för att jag inte har haft tid eller energi att sätta mig in i frågan förrän ganska nyligen (och jag tycker det är oansvarigt att kommentera saker som jag inte vet något om). Dels för att jag inte kunde föreställa att lagen kunde vara så hemsk som den faktiskt är (vilket jag först uppnäckte när jag väl satte mig in i frågan). Dels också för att många, många andra redan har kommenterat och kritiserat lagen och jag delar helt denna kritik. (För detaljer om lagen besök www.StoppaFRAlagen.nu.)

Jag har dock, så här i efterhand, bara en kommentar. Jag har i princip inget emot att staten avlyssnar människor som faktiskt står under objektiv misstanke för brott eller terror. Men det måste vara under mycket kontrollerade former. Det måste till, som ett absolut minimum, ett domstolsbeslut baserade på objektiva lagar och fakta. Men det är just i detta avseende som FRA-lagen brister. Vem som helst kan i princip när som helst avlyssnas.

Fredrick Federley beskrivs i medierna som en hjälte som satte sig upp mot regeringen. Jag delar inte den beskrivningen, utan är som de flesta andra besviken på vad jag har sett. Inte för att jag röstade på Federley, men jag liksom många andra förväntade mig mycket mer. Så här går det när man sätter andra människor, partiet, före sina egna rationella övertygelser; före verkligheten som man själv ser den. Så här går det när man låter sig vara en andrahandsmänniska. Politiker och maktmänniskor i största allmänhet, gör sig själva till beroende av andra människor, på ett sätt som är mycket destruktivt för dem själva, och i detta fall för hela landet.

Jag tycker således att återremissen som han åstadkom är helt meningslös. Låt mig citera Pär Ström (www.Stoppa-Storebror.se och Den nya välfärden) som uttryckte det allra bäst: ”[E]tt sminkat monster är fortfarande ett monster… Det är i det stora hela ointressanta marginaljusteringar. Hela grundidén kvarstår, att FRA utan brottsmisstanke ska få läsa e-post och sms, lyssna på samtal och se vilka sajter vi besöker”. Är det meningen att vi ska vara tacksamma mot Fredrick Federley för detta?

Den riktiga frågan är dock inte varför Fredrick Federley faktiskt vek sig. Den riktiga frågan är: Varför vill den borgerliga regeringen till varje pris vill införa denna förbannade lag? Svaret, eller snarare frånvaron av klara svar, på denna fråga är i sig själv ett talande argument mot lagen.

Uppenbarligen har det förekommit något som endast kan beskrivas som ren mobbning inom partierna för att få tyst på alla potentiella nej-sägare. SvD: ”FRA-kritikern Fredrick Federley brast nästan i gråt i talarstolen och statsminister Fredrik Reinfeldt var djupt irriterad när han kom ut från det moderata gruppmötet i riksdagen”. Vad hände i detta gruppmöte? Henrik Alexandersson redogör:

Karl Sigfrid (m) beslutade att följa sitt samvete och rösta nej till FRA-avlyssningen.

För att vara juste mot sin partigrupp sände han ut ett mail till dess ledamöter för att berätta om sitt ställningstagande inför eftermiddagens gruppmöte.

Någon av dessa ledamöter sänder snabbt mailet vidare till Politikerbloggen – som naturligtvis kör nyheten. Och bums finns den i alla media.

Sedan blir det moderat gruppsammanträde. Där blir Karl Sigfrid utskälld av så väl statsministern som sin gruppledare. Därefter vidtar ”kamratfostran”. Ett 30-tal ledamöter i den moderata partigruppen skäller ut honom så kvistarna yr. Till slut orkar han inte mer och accepterar att bli utkvittad.

Varför är denna fråga så oerhört viktig för Fredrik Reinfeldt? Det är uppenbarligen inte en fråga om ideologi. Reinfeldt har övergett allt vad (liberal) ideologi heter för länge sedan. Och eftersom Reinfeldt inte har någon ideologi är det ingen som riktigt vet vad som driver honom i någon fråga.

FRA-lagen motiveras framför allt med hänvisning till ”yttre hot” mot den nationella säkerheten. Men sedan när blev den nationella säkerheten en fråga för vår moderatledda regering? Tror de att vi redan har glömt alla dessa omoraliska neddragningar i det svenska försvaret? Eller är det meningen att vi ska sova bättre om nätterna, vetandes att staten minsann kan övervaka oss alla, under premissen att man bara undersöker ”yttre hot”, bara för att sedan konstatera att vi ändå inte kan göra någonting mot dessa ”yttre hot” på grund av vårt undermåliga försvar? Detta är bara en av alla besvärliga motsägelser som den anti-ideologiska pragmatiska inställningen har genererat hos den moderatledda regeringen.

Henrik Alexandersson har en intressant teori om varför denna fråga är så viktig för Reinfeldt: ”Man kan i och för sig argumentera kring att detta var vad man kunde förvänta sig skulle ske när någon hotar Reinfeldts nya moderater – genom att vilja rösta för frihet, medborgarnas integritet och i enlighet med sina principer och sitt samvete”. Göran Eriksson, SvD, noterar emellertid att Fredrik Reinfeldt ”brukar inte tveka att dra tillbaka förslag som stöter på starkt motstånd, och kallar sig då för en ‘modern och lyssnade politiker'”. Den enda riktiga ledtråd vi har fått är frågan om ”regeringsduglighet”. Eriksson:

En förklaring till den sena omvändelsen är att Fredrik Reinfeldt har pumpat upp betydelsen av regeringsdugligheten. I partiledardebatten förra gjordes den till något av en huvudfråga … Regeringsdugligheten krävde att Reinfeldt skulle styra FRA-skutan i hamn…

Att man överger frihet och säkerhet och personlig integritet för ”regeringsduglighet”, är en av de mest bisarra ursäkter för att införa en så här vansinnig lag som någonsin har getts till det svenska folket. Det är antingen det eller också är det en mycket talande ursäkt som säger allt om Reinfeldts själ. Varav, tyvärr, ingenting är nytt.

Kom ihåg att ”regeringsduglighet” var och är ett argument för att bli vald och återvald. Det är detta man sätter före svenska folkets fri- och rättigheter. Det som ”avslöjas” i detta är, så klart, maktmänniskan Reinfeldt. Han vill bli återvald till varje pris. Det handlar, precis som alla pragmatiska förändringar av moderaternas politik och retorik sedan Reinfeldt blev deras ordförande, om makt för maktens skull – i en sann anti-ideologisk anda.

Den oberäkneliga pragmatiska maktmänniskan utgör det främsta argumentet mot FRA-lagen. Det är just detta som gör människor, med rätta, rädda för att lagen garanterat kommer att missbrukas. Alla politikers försäkran till trots. Eftersom ingen riktigt vet vad pragmatiker som Reinfeldt, med flera, egentligen vill med sin makt, och eftersom de i maktens namn (”regeringsdugligheten”), är villiga att göra nästan vad som helst för att driva igenom vansinniga lagar som denna, är helhetsbilden som växer fram i sanning mycket skrämmande. Regeringen Reinfeldt är med andra ord ett enda gigantiskt argument mot FRA-lagen.

”From Flat World to Free World”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Apropå behovet av ett intellektuellt filosofiskt försvar för kapitalismen, såg jag alldeles nyss att dr Yaron Brook från Ayn Randinstitutet, har en ny artikel i Forbes:

Considering the many jubilant boasts by ”flat world” devotees in recent years, you might have been tempted to regard economic globalization as a juggernaut, powered by inexorable forces of technology and history.

Big mistake. There’s no preordained direction for the world economy–only an undetermined future that will take the shape of whatever ideas and policies we choose to uphold. The lack of an intellectual defense of capitalism has left free markets vulnerable. ”The power of the state is reasserting itself,” said Daniel Yergin, co-author of The Commanding Heights and a free-market optimist , in The Wall Street Journal recently.

Läs dr Brooks artikel ”From Flat World to Free World”.

Empiriska data räcker inte

Carl SvanbergLämna en kommentar

En del säger att om vi bara förmår att ge folket kapitalism, även om vi i princip måste ”lura” på dem det, så kommer folk att se att kapitalismen faktiskt är underbar. De kommer att se att kapitalism verkligen fungerar. De kommer att se att allt det som många (rationella) nationalekonomer länge har talat om faktiskt stämmer. Och till en viss del är detta sant detta. Men bara till en viss del.

I Europa har vi länge haft ett stort problem med arbetslösheten och sysselsättningen. Decennier av traditionell socialdemokratisk politik – höga skatter, generösa bidragssystem, offentliga monopol, statliga företag, statligt uppbackade fackföreningar, regleringar – gjorde att ekonomierna i Europa led av låg tillväxt och hög arbetslöshet.

Men under 1990-talet och början av 2000-talet omsatte man i många länder en lite mer liberal jobbpolitik. Lägre skatter, stramare bidrag, mindre regleringar. Resultatet? Newsweek rapporterade den 23 juni 2008:

[T]he EU has created 17 million jobs since 2000, outpacing the United States over the same period. Even the economic downturn emanating from the United States hasn’t stemmed the tide. Despite the World Bank’s slashing of its 2008 eurozone growth forecast from 2.8 to 1.7 percent, Europe is still churning out jobs. According to last week’s Employment Outlook Survey by Manpower, employers in the four biggest EU economies—Germany, France, Italy and Britain—say they expect to keep up their pace of hiring through the third quarter, while U.S. and Japanese companies are cutting back. At 6.7 percent, Europe’s jobless rate is now the lowest it’s been in a quarter century, and barely 1 point higher than America’s 5.5. ”I’m shocked,” says Michael Burda, an American economist at Berlin’s Humboldt University who remembers the 1990s. ”All my students are getting jobs.”

Hur tog européerna till sig denna utveckling? Var det med stor förtjusning? Insåg de äntligen vilken nytta lite frihet kan göra? Nej.

A wave of discontent has spread across Europe. In many countries, the reforms that helped kick-start the jobs miracle have been put on hold or reversed. In Germany, Chancellor Angela Merkel’s coalition government has not only frozen economic reform but has begun to reregulate the labor market with new minimum wages and higher jobless benefits. That hasn’t stopped 15 percent of German voters from supporting the radical-left Linkspartei, which vows to undo reform. In Italy, voters just kicked out Mario Prodi, under whose watch Italy created 430,000 jobs. He joins a long list of leaders—including Spain’s José María Aznar, Austria’s Wolfgang Schüssel and Germany’s Gerhard Schröder—who lost their jobs after passing reforms. As a result, Burda warns, Europe’s turnaround is on the verge of stalling.

Dessa små liberala steg i rätt riktning, är inte tillräckliga. I många länder som Tyskland, Italien och Frankrike är arbetsmarknaden fortfarande väldigt hårt reglerad. Man skulle dock kunna tro att européerna skulle lära sig av dessa erfarenheter och konstatera att vad som behövs är ännu fler liberala steg i rätt riktning. Så blev det inte. Istället ignorerade man fakta. Man fortsatte med att strunta i nationalekonomernas rekommendationer. Och man fördömde de liberala reformerna.

På grund av detta skulle man kunna tro att många européer är tröga. Men i själva verket är deras gensvar bara naturligt. Naturligt på vilket sätt? Jo, givet deras filosofiska premisser kunde de inte förstå eller utvärdera situationen mycket annorlunda.

Detta är knappast första gången som människor ser enorma framsteg ske rakt framför ögonen på dem och ändå förmår de inte alls att korrekt utvärdera det hela. Ta det faktum att de allra flesta intellektuella dömde ut både kapitalismen och industrialiseringen som den förde med sig under 1800- och 1900-talet. Detta trots att industrialiseringen lyfte miljonter och åter miljoner människor ur ofattbar misär och lade grunden för det välstånd som vi åtnjuter än idag.

Det är inte bara så att många européer (och amerikaner för den delen), saknar en genuin förståelse för mycket nationalekonomi. De saknar även en genuin förståelse för vad kapitalism är och förstår inte heller varför det är det enda moraliska sociala systemet. Så länge de inte förstår sig på kapitalismens natur eller moraliska status, kommer de allra flesta aldrig att korrekt utvärdera framstegen som sker rakt framför ögonen. Ta det faktum att många idag vet att kapitalism i någon mening ”fungerar”. Men trots detta finns det än idag många som anser att kapitalism är ett i bästa fall amoraliskt system och i värsta fall ett omoraliskt system. Detta samtidigt som socialismen ännu betraktas som en ”god tanke”, ”i teorin”. Ett opraktiskt ideal, helt enkelt.

Säg att du på strikt ekonomiska grunder argumenterar för att alla skatter, bidrag och regleringar leder till arbetslöshet, varför lösningen är att göra sig av med dessa skatter, bidrag och regleringar. Låt oss också säga att du dessutom argumenterar för att precis som arbetssäljarna har rätt att kräva så höga löner som möjligt, har arbetsköparen all rätt att kräva så låga löner som möjligt. Om du dessutom argumenterar för att arbetsköparen moraliskt sett gör rätt i att försöka betala ut så låga löner möjligt. Vad tror du att folk kommer att göra? För det första kommer de att stirra på dig som om du var ett monster. Sedan kommer de att ignorera precis alla dina ekonomiska argument. Slutligen kommer de att moraliskt fördöma dig, nationalekonomiämnet och kapitalismen. De kommer att hetsa upp sig och börja tala om dera ”rätt” till ett (fast) jobb, deras ”rätt” till en ”dräglig levnadsstandard”, med en ”bra lön”. Etc.

Vad indikerar allt detta? Inte bara har de ingen riktig förståelse för vad principen om individens rättigheter innebär. Deras moraliska utgångspunkt gör dem också totalt oförmögna att korrekt utvärdera saker och ting i ett kapitalistiskt samhälle. Det är därför som många européer idag ignorerar fakta, nationalekonomiämnet och fördömer kapitalismen – detta trots alla nya jobb som lite liberala reformer i rätt riktning har gjort möjliga.

I Sverige ser vi samma sak. Lite liberala steg i rätt riktning har gett upphov till fler jobb än vad vi annars skulle ha haft. Ändå leder oppositionen, som har absolut ingenting att komma med, stort över regeringen.

Sverige visar också på hur totalt meningslöst det är att försöka lura på svenska folket kapitalism. Folket låter sig uppenbarligen inte luras. De allra flesta svenskar har nämligen blivit så fullständigt hjärntvättade i socialdemokratiska myter och så fullständigt stöpta i altruistisk-kollektivistisk moral. Så de känner på sig vad som händer och reagerar ändå instinktivt emot det.

Endast en ny rationell filosofi med en ny rationell etik kan göra vår kultur emottaglig för kapitalismen: Ayn Rands filosofi objektivismen. Endast en rationell etik som förespråkar rationell egoism kan lägga grunden för ett fritt kapitalistiskt samhälle. Den rationella etiken säger att individen är ett moraliskt självändamål; att individen ska leva för sin egen skull och av sin egen kraft; att hon varken ska offra sig själv för andra eller andra för sig själv.

Vill du göra dig själv en tjänst? Vill du verka för ett mer kapitalistiskt och rättvist samhälle? Se då till att introducera Ayn Rands böcker till så många som möjligt. (Ett tips här är att ge bort hennes böcker i present.) Prata med andra, skriv insändare, böcker och essäer. Skriv bloggar, skriv på andras bloggar, skriv på debattforum. Det kan ibland kännas motigt. Jag vet. Men det finns inga genvägar. Det är detta eller att ge upp. Men kom ihåg vem det är du slutligen ger upp på. Det är inte dina grannar och kollegor, utan dig själv. Så var självisk och ge inte upp för din egen skull.

Och nu lite reklam

Carl SvanbergLämna en kommentar

Timbro.se:

Lagom till sommarens lugnare tempo och tid för eftertanke lanserar Timbro rapportserien Med ideologiska glasögon. Fem rapportförfattare tar hjälp av en klassisk tänkare för att titta på en samhällsföreteelse eller ett politikområde. Tänkare från Ayn Rand till Michel Foucault används för att studera allt ifrån ungdomars moral till den svenska konjunkturen. Mattias Svensson har skrivit den första rapporten John Stuart Mill vs den borgerliga regeringens folkhälsopolitik. Där konstateras att i folkhälsopolitiken vägleds regeringen av en korporativ ideologi fjärran den liberala. JS Mills utgångspunkt att vuxna människor är berättigade till en privat sfär där de kan fatta suveräna beslut är helt frånvarande. Helt enligt Mills förutsägelser har politiken hamnat i klorna på en allt mäktigare byråkrati.

Min egen rapport släpps den 26 juni och jag kommer att prata om den samma dag i Stockholm. (För mer information besök Timbros hemsida.) Utöver Mattias Svenssons rapport, ser jag fram emot att läsa Stefan Karlssons rapport. Jag tänker återkommer med en recension av Svenssons rapport, så fort jag har läst den.

Konkurrenslagar vs fria medier

Carl SvanbergLämna en kommentar

Politisk frihet och ekonomisk frihet hänger ihop. Du kan inte ha någon ekonomisk frihet utan politisk frihet och vice versa. Därför utgör statliga interventioner i ekonomin, inte bara en begränsning av vår ekonomiska frihet utan även av vår politiska frihet. Ett exempel på detta är de så kallade ”konkurrens”lagarna.

De så kallade ”konkurrens”lagarna sägs existera för att främja konkurrensen på den fria marknaden. Men i verkligheten ser lagarna bara till att straffa de mest konkurrenskraftiga företagen för deras oerhörda produktiva förmåga. De straffar alltså de företag som är ”för” bra på att tjäna massornas behov. Det är därför de går efter de största företagen som tjänar allra flest kunder. (För en längre utläggning i ämnet läs gärna min essä ”Perfekt konkurrens är perfekt nonsens”.)

Eftersom ”konkurrens”lagarna hotar de mest konkurrenskraftiga företagen, hotar de även de mest konkurrenskraftiga mediebolagen. Vilket inkluderar de mest populära TV-stationerna.

Martin Jönsson, SvD, skriver om TV4:s planer på att köpa upp Canal Plus-kanalerna:

Får de? Det ska nu konkurrensmyndigheterna i Sverige och möjligen EU ta  ställning till. TV4 har redan 53 procent av den svenska kommersiella tv-marknaden. När Canal Plus-kanalerna inkorporeras blir 9 av 38 kanaler i Boxerutbudet TV4-ägda. Totalt växer TV4 Gruppens kanalflora till 16 kanaler, vilket gör bolaget till den överlägset största aktören på marknaden räknat i pengar och utbud.

Vad är nästa steg? Ska staten gå efter tidningar som är ”för” populära? Stänga ned vissa bokförlag för att de publicerar för många populära böcker? Stoppa en del författare från att skriva för att de har ”för” många läsare? Stänga ned teaterföreningar som har ”för” många besökare?

Om man skulle säga att ”konkurrens”lagarna skulle implicera detta, då skulle nog inte många tro på en. Ändå är detta just precis vad som diskuteras här och nu.

Vi bör därför verka för att omedelbart avskaffa de så kallade ”konkurrens”lagarna. Inte bara för att de är djupt orättvisa mot de mest framgångsrika företagen, utan även för att de i förlängningen faktiskt hotar vår självaste yttrandefrihet.

Den filosofiska faktorn

Carl Svanberg2 kommentarer

Jag är av uppfattningen att filosofi är den yttersta orsaken till människans historia och till den situation vi alla befinner oss i just nu. Om man vill se ett exempel på filosofins inflytande, behöver man egentligen bara titta på våra löpsedlar. Ta det uppmärksammade mordet på Engla. Många kunde inte låta bli att notera att Englas mördare hade gjort sig skyldig till många brott tidigare. Trots detta hade han kommit undan från dessa ganska smärtfritt. Varför? Det beror så klart på hur våra lagar ser ut och hur vårt rättssystem fungerar och detta beror i sin tur på hur vår kriminalpolitik ser ut. Varför ser vår kriminalpolitik ut som den gör? Det beror, bland annat, på vår attityd till brott och straff. Varför ser vår attityd till brott och straff ut som den gör? Nu börjar vi närma oss det riktiga svaret. Den filosofiska faktorn.

Bakom vår kriminalpolitik finner vi en mycket populär metafysik. Man tar ofrivilligt del av den lite överallt: i skolan, vid universiteten, i konsten, i massmedierna. Det handlar i synnerhet om en viss människosyn; den marxistiska människosynen. (Den delas även av människor som säger sig vara motståndare till allt vad marxism heter.) Marxisterna menar att människan i princip är en produkt av samhället. Människor saknar alltså, enligt marxisterna, fri vilja. Våra tankar, attityder, värderingar bestäms av vår sociala miljö. Kriminella är således ett ”offer” skapade av samhället. Om man köper detta resonemang, då följer det så klart att man inte tror på sådant som fler poliser och hårdare straff som ett sätt att bekämpa brottsligheten. Hårdare straff är inte bara orättvist eftersom brottslingarna bara är ”offer” skapade av samhället. Det är dessutom meningslöst eftersom brottslingarna är villkorade av hur samhället ser ut. Hårdare straff kommer därför inte att ha någon långsiktig inverkan. Det kommer inte att leda brottslingarna till andra, bättre tankar.

De som köper detta resonemang argumenterar därför, i enlighet med premisserna, för att det enda sätt som vi kan få ned brottsligheten är genom att förändra hela samhället. Vad de mer konkret föreslår är omfördelningspolitik och ständigt nya satsningar till förorterna. (Med andra ord föreslår de att lösningen på brottsligheten är att staten gör brottslingarnas jobb åt dem.) Så vi får en rik välfärdsstat och en fattig rättsstat. Och tvärtemot vad marxisterna och deras likar trodde, ledde det inte till mindre brottslighet. Tvärtom. Det är i denna situation vi är idag. (Nu finns det naturligtvis många andra idéer, som alla har ”bidragit” till att formulera den dåliga kriminalpolitik som har drabbat Sverige sedan åtminstone några decennier tillbaka. Den marxistiska människosynen är bara ett exempel.)

Låt mig ta ännu ett exempel, även det taget från löpsedlarna. I år ska USA välja en ny president. En fråga som oundvikligen lär bli aktuell är, som vanligt, ekonomin. Just nu befinner sig den amerikanska ekonomin i ett ganska dåligt skick. Stigande priser, stigande arbetslöshet och dålig tillväxt. Fastighetsbubblan har brustit och fastighetspriserna faller. Många företag och banker som har lånat ut alldeles för mycket pengar har fått problem, precis som många privatpersoner som även de har lånat alldeles för mycket. Många företag har gått i konkurs till följd och många har blivit av med sina hem.

Vad beror den dåliga ekonomin på? Dålig ekonomisk politik? Baserad på dålig nationalekonomi? Ja, det är en bidragande faktor. Men vad är då orsaken till den dåliga nationalekonomin? Det är dålig filosofi. Bakom idén att centralbanken ständigt måste inflatera penningmängden för att hålla igång den amerikanska ekonomin, finner vi bland annat vad ekonomen George Reisman kallar för konsumtionism. (Se George Reisman, Capitalism: A Treatise on Economics, (Ottawa: Jameson Books, 1996), s 543 ff.) Konsumtionism är, i sin essens, synsättet att det fundamentala problemet i en ekonomi inte är att det produceras tillräckligt med välstånd, utan istället att det produceras alldeles ”för mycket” välstånd. ”För mycket” välstånd i relation till vad? I relation till människans behov.

Reisman påpekar att till följd av inflytandet av irrationell anti-förnufts filosofi har människan i mångas ögon reducerats till vilket djur som helst. När förnuftet har underminerats, har också människans unika begreppsliga behov – som kommer av förnuftsförmågan – gjorts overkliga och onödiga. De har förklarats ”artificiella”. Därför måste man på olika sätt ständigt öka den totala efterfrågan i ekonomin, genom att se till att massorna ständigt har mer pengar i plånboken. Centralbanken trycker därför ständigt ut nya pengar och staten ser ständigt till att underbalansera budgeten. (Detta är som bekant kärnan i keynesianismen och för en lite längre diskussion om vad som är fel med Keynes teorier läs gärna min essä ”Keynes är ond”.) Resultatet? Inflation och stora budgetunderskott som underminerar kapitalackumuleringen. När kapitalackumuleringen undermineras då får vi färre och mindre investeringar. Vi får en stagnerande eller rentav lägre efterfråga på arbete. Vi får en stagnerande ekonomi, med högre arbetslöshet, samtidigt som priserna stiger till följd av inflateringen av penningmängden. Med andra ord stagflation.

Det är emellertid inte bara dålig (keynesiansk) nationalekonomi baserad på falska filosofiska premisser (om människans och förnuftets natur) som ligger bakom den dåliga ekonomin. Den höga inflationen och de gigantiska budgetunderskotten hänger dessutom väl samman med USA:s inrikes- och utrikespolitik.

Inrikespolitiskt är de stora statliga utgifterna förklaringen till budgetunderskotten. Utgifter som dessutom växer hela tiden. De växer eftersom man hela tiden expanderar välfärdsstaten i USA. Välfärdsstaten är, tro det eller ej, faktiskt populär i alla politiska läger i USA. Antingen av ideologiska eller också av pragmatiska skäl. I vilket fall som helst omfamnas den av alla. Varför? Återigen kommer vi till sakens kärna. Den filosofiska faktorn. De ideologiska och idealistiska politikerna gör det eftersom de anser att välfärdsstaten är den goda staten. De har fått lära sig av Jesus att man ska älska sin nästa; att man osjälviskt ska verka för att maximera lyckan för det maximala antalet av Mill; att man aldrig får drivas av själviska begär av Kant; att man ska leva för staten och gruppen av Hegel; att man ska dyrka och leva för mänskligheten av Comte och Marx. De allra flesta har alltså argumenterat emot själviskhet och individualism och för altruism och kollektivism. Politiskt sett leder idén att individen är till för att leva för andra – dina grannar, staten, gruppen – till idén att den goda staten är staten som förverkligar denna moral – med tvång och våld om nödvändigt. Vi får därmed en stat som sätter ”samhällets bästa” – definierat som höga skatter, omfördelningspolitik, offentlig sjukvård och skola, omfattande regleringar – före individens intressen, rättigheter, liv och lycka.

Vad sägs om de icke-ideologiska politikerna? De så kallade ”realistiska” politikerna. Förutom det att även dessa politiker är skapade av en viss filosofi (nämligen pragmatismen), så kommer de just eftersom de är pragmatiker att förespråka, i stort sett, samma etatism och välfärdspolitik som de övriga. De pragmatiska, ”realistiska” politikerna har inte mycket till egna idéer och övertygelser. Vad de gör är att de mer eller mindre helt okritiskt anpassar sig bara till det som folket anser är rätt och riktigt. Folket får bestämma vad som är sant och falskt, rätt och riktigt, praktiskt och önskvärt. (Det spelar ingen större roll vad folket tycker eller varför de tycker det. ”Whatever floats your boat” är gott nog.) Detta accepterar politikerna som sant eftersom det ”fungerar” för dem, det vill säga eftersom det kommer att göra dem valda. Och så länge merparten av folket är anhängare av altruism och kollektivism får vi också pragmatiker omfamnar dessa idéer som sina ideal.

I vilket fall som helst finner vi följaktligen sympatisörer för välfärdsstaten hos i stort sett alla politiker, från höger och vänster, från idealistiska ideologer och ”realistiska” pragmatiker. Mycket riktigt har också välfärdsstaten expanderat kraftigt under de senaste åren. Det har inte haft någon betydelse att kongressen de senaste åren dominerades av republikanerna. Bushadministrationen har själv tagit initiativ som kraftigt har expanderat välfärdsstatens storlek.

Ett lands inrikespolitik speglas även i dess utrikespolitik. Samma idéer som styr landets inrikespolitik påverkar även landets utrikespolitik. Och visst är det samma idéer som styr i båda fallen. Bushadministrationen har sedan 11 september 2001 fört ett så kallat ”krig mot terrorismen”. Vilka skäl Bushadministrationen än gav för att starta dessa krig, har de i efterhand snabbt förvandlats till altruistiska biståndsprojekt. Detta har knappast varit några själviska krig som endast syftade till att skydda amerikanska liv och intressen. Nej, USA har gått inför att bygga upp länderna från grunden, att förse dem med en infrastruktur, skolor, sjukvård, olja, demokrati, och allt annat som de kan tänka sig att ge dem. Argumenten för att göra detta är förstås exakt desamma som motiverar samma politiker att expandera välfärdsstaten i USA. Det är idén att man har en moralisk skyldighet att leva för dem, att tjäna dem, att förverkliga deras vilja. Det spelar ingen roll att det har kostat amerikanerna flera hundra om inte tusentals miljarder dollar och att det kommer att fortsätta att kosta dem pengar. Det spelar ingen roll att det har kostat livet på tusentals soldater och att man har allvarligt skadat många fler tusentals. Det spelar ingen roll enligt den kristna och altruistiska etik som ligger bakom USA:s utrikespolitik.

Den filosofin faktorn är den yttersta förklaringen till varför världen ser ut som den gör. Det är inte den enda orsaken, men det är den yttersta. Nej, det är inte alltid möjligt att direkt gå från Hegels metafysiska holism till sverigedemokraternas kollektivism, eller att direkt gå från Humes skeptiska epistemologi till teknikfientliga miljöaktivister, eller direkt gå från kantianism till Nazityskland. Det finns ju många orsaker som ofta påverkar varandra. Det är ofta fråga om långa orsakskedjor som ibland kan vara svåra att få grepp om. Vi vet att alla människor behöver en filosofi, eftersom vi inte kan låta bli att försöka svara på frågor som: Var är vi? Hur vet vi det? Vad bör vi göra? Vi vet därför att alla har en filosofi, även om den kanske bara består av en osalig röra saker av premisser som man bara har snappat upp lite här och var. Därför är det inte särskilt oväntat att vi faktiskt kan se, om vi bara vet vad det är vi letar efter, spår av den filosofiska faktorn, vart vi än vänder oss. När vi inser detta, och vi inser att filosofi ofta är den yttersta orsaken till våra löpsedlar, då förstår man också bättre vikten av att förstå sig på filosofiämnet som sådant. (När man inser att filosofi är viktigt, då inser man att bättre idéer är den enda långsiktiga lösningen.)

Med detta sagt, kan vi då säga någonting om presidentkandidaterna John McCain och Barack Obama – utan att studera deras politiska program i detalj? Ja, genom att studera deras filosofiska premisser, kan vi mycket snabbt sammanfatta deras inrikes- och utrikespolitik, och utifrån det göra en del generella prognoser. Jag har tidigare diskuterat John McCains etiska utgångspunkt. McCain står för plikt, offervilja och fosterland. McCains ”offra dig för ditt land”-retorik är inte bara prat. Han menar det. (Se för en längre analys min essä ”Säg nej till McCain”.) Hur ligger det då till med demokraternas Barack Obama? Är han bättre? Nej. Boston Globe rapporterar:

Obama pledged to increase the size of the Foreign Service, double the size of the Peace Corps, and demand greater sacrifice from the country if elected president.

Noting that 64 Wesleyan graduates have joined the Peace Corps since 2001, Obama urged students to ”hitch your wagon to something larger than yourself.”

”Not because you have a debt to all those who helped you get to where you are today, though you do have that debt,” he said. ”It’s because you have an obligation to yourself. Because our individual salvation depends on collective salvation.”

Obama said individual and national sacrifice is urgently needed to tackle difficult problems such as poverty, climate change, and an energy crisis.

Här är ett annat citat från Obama: ”Each of us, in our own lives, will have to accept responsibility – for instilling an ethic of achievement in our children, for adapting to a more competitive economy, for strengthening our communities, and sharing some measure of sacrifice”. Nog sagt om Obama. USA har väsentligen två kollektivister till kandidater. Är det undra på att det finns så små skillnader vad gäller deras politik? Nej. Samma premisser leder ju, allt annat lika, till samma slutsatser och får, således, samma politisk som resultat. Jag gör därför prognosen att vi kommer att få en mindre kollektivistisk katastrof, vem som än vinner i höstens presidentval. Det är, som vanligt, inte roligt att vara amerikan. Sådan är idéernas kraft. Sådan är filosofiska faktorn.

Greider snubblar över svaret

Carl SvanbergLämna en kommentar

Göran Greider är en helt vanlig ignorant socialist. Som alla andra socialister måste han, i synnerhet nu för tiden, försöka grabba tag i alla möjliga halmstrån för att få sin socialism att framstå som minsta lilla plausibel. I sin senaste Metrokolumn beklagar sig, med rätta, Greider över de stigande matpriserna. Han är förstås ute efter att fördöma kapitalismen, men det kanske mest bisarra med Greiders redogörelse är att han själv hela tiden snubblar över det riktiga svaret på varför matpriserna stiger: statliga interventioner i ekonomin.

Ta hans redogörelse av de negativa effekterna av de stigande matpriserna:

I land efter land kravaller. Risupplopp på Haiti och tortillakravaller i Mexiko när majsen blir allt dyrare. För inte så länge sen var Haiti nästan självförsörjande på ris och hade höga importtullar mot omvärlden för att inhemska småbönder skulle klara sig; sedan tvingade Världsbanken bort dem och de blev beroende av utlandet, främst billigt ris från USA som fått statliga subventioner. När sedan priset stiger slutar det i de fattigas upplopp. Kravellerna i Mexiko orsakades av att amerikanska staten subventionerar majsproduktion som går till etanol i USA, men därmed stiger priset på majs och de fattiga drabbas. (Min kursivering.)

Greider säger att det finns tre vanliga förklaringar till de stigande matpriserna, nämligen ”att alltmer åkermark används för att hålla igång bilismen i världen, en annan förklaring är att allt fler människor i utvecklingsländerna som fått bättre ekonomi vill äta mer kött ­ och för att få fram kött krävs det att det odlas foder”. Att alltmer åkermark används för att ”hålla igång bilismen” är ju helt och hållet verket av statliga subventioner. Greider vet ju om detta och vill därför inte lägga någon större tyngd på detta. Så i sitt mycket desperata försök att kritisera kapitalismen erbjuder han en tredje förklaring:

Men en tredje förklaring nämns inte lika ofta: det faktum att det på allvar har börjat spekuleras i livsmedel. De som har pengar satsar på råvaror från jordbruket på börserna och de vet att fattiga länder, där mycket inhemsk produktion tvingats lägga ner på grund av statssubventionerade livsmedel från USA och EU, är beredda att betala. Och då stiger priserna. (Min kursivering.)

Även här snubblar Greider. Det kapitalismen och spekulanterna som Greider vill fördöma: ”Spekulationsekonomin som nu skjutit fart kring matpriserna är inte bara extra vedervärdig ­ den kostar också människoliv”. Men enligt Greiders egen redogörelse är det ju framför allt jordbrukssocialismen i USA och EU som är den primära orsaken till att spekulanterna tror på stigande matpriser i framtiden. Så den riktiga slutsatsen är att det är jordbrukssocialismen som kostar människoliv, inte den så kallade ”spekulationsekonomin”.

Vad vill förresten Greider göra istället? Förbjuda jordbrukarna från att ta ut högre priser i framtiden? Vill han kanske införa priskontroller? Vill han kanske förbjuda bönderna från att ta betalt överhuvudtaget? ”Mat är inte vilken vara som helst”, säger ju alltid socialisterna. Vill han med andra ord förslava bönderna? Vi får inga klara svar här. Men glöm inte att vi faktiskt talar om en socialist här. Vill han kanske avskaffa jordbrukssocialismen inom USA och EU? Jag vet inte, men det verkar inte särskilt troligt. Å andra sidan brukar inte socialister vara särskilt konsekventa av sig.

Nöjer han sig kanske med att förbjuda spekulanter från att spekulera? Detta trots att spekulanter faktiskt gör oss alla en stor nytta genom att effektivt allokera resurser? Det är återigen oklart, men vi kan ju bara gissa. Vad skulle hända om vi förbjöd spekulanter från att spekulera i stigande matpriser? Jo, bristen på mat hade troligtvis bara blivit större i framtiden och svälten hade såldeles bara blivit värre. Med stigande priser finns det ett större incitament för att hushålla med maten bättre och för att producera mera mat i framtiden. För att tänka så långt duger inte avdankade socialister på Metro. Nej, för att tänka så långt krävs det uppenbarligen en spekulant på marknaden.

Så sant som det var sagt

Carl Svanberg1 kommentar

Israel bygger tydligen nya bosättningar i Jerusalem. USA, med flera, protesterar, som vanligt, mot detta. Varför? Därför att detta gör, så klart, många av Israels värsta fiender upprörda och det är ju ingen bra sak om man samtidigt vill tvinga Israel att förhandla med sina fiender om hur de ska fortsätta sitt eget långsamma diplomatiska självmord. Om pragmatikerna inte förstod att det var mer än en otroligt fruktlös idé att försöka frambringa fred i regionen genom att belöna terroristerna för deras brott – genom att i utbyte mot ingenting ge bort Gaza till Hamas – så borde de veta det vid det här laget. Men det gör de inte.

I en mer rationell värld hade ingen brytt sig om vad Israels – och västvärldens – fiender tycker om Israels bosättningspolitik. Men nu lever vi inte i en helt rationell värld, varför den här sortens irrationella, evasiva och omoraliska kommentarer ibland uppstår och upprepar sig om och om igen. Irrationella pragmatiker och andra otroligt fega människor, som vägrar ta ställning i en så glasklar konflikt som denna, kan inte låta bli att fördöma Israel för detta. De kan inte låta bli att kräva mer diplomati. Mer förhandlingar. Mer eftergifter. Mer av det som aldrig har fungerat och aldrig kommer att fungera.

Ben Shapiro gör ett, i detta sammanhang, mycket bra jobb på att försvara Israels bosättningar. Han svarar med en lika sällsynt som klarsynt moralisk bedömning av situationen:

The world should be far less concerned about Israel’s settlement policy than about the terroristic, fascistic nature of Israel’s enemies. Supporters of the so-called two-state solution — in reality, a piecemeal attempt to dismantle the state of Israel by making its borders indefensible — assume a moral equivalence between Israel and her enemies. They argue against Israeli settlements as if Israel were America and its Arab neighbors Canada, as if the Arab-Israeli conflict were a simple border dispute. In reality, Israel shares Western values; its enemies share values with the mullahs. The Arab-Israeli conflict is a conflict between two contrasting worldviews: freedom and fascism.

Viewed in its starkest terms, the Arab-Israeli conflict may be accurately described as a war between darkness and light. Those who argue against Israeli settlements — outposts of light in a dark territory — argue for the continued victory of night. They argue for the dominance of the same terroristic population that elected Hamas. They argue for the appeasement of populations and leaderships who value murder at the expense of those who value life.

Det är inte varje dag man hör den här graden av moralisk säkerhet och absolutism. Det är verkligen uppmuntrande att höra. Jag har bara en sak att tillägga: Amen!

Israel har all rätt i världen att bygga nya bosättningar. Att Israels territorium blir större är i princip inget annat än att den västerländska civilisationen sprider sig. Det är en spridning av en större respekt för liv, förnuft, vetenskap och teknologi. Det medför att man sprider frihet och principen om individens rättigheter. Detta är uteslutande något gott och önskvärt. Israels och västvärldens miltianta och blodtörstiga fiender – massmördande, islamiska, totalitära terrorister – har inga rättigheter alls. De har inte rätt i sin sak, de har inte rätt i sina handlingar, de har inte rätt till någon stat eller land eller ens sina liv. De gav upp alla sina rättigheter, när de för länge sedan valde att starta och föra krig mot Israel.

Jag är visserligen ingen regelbunden läsare av Shapiros kolumner, men faktum är att Shapiros senaste kolumn är så svartvit och kompromisslös att jag inte kan låta bli att misstänka att han åtminstone ganska nyligen måste ha stött på Ayn Rands idéer. Vad sägs om denna beskrivning?

Israel is a single candle in a pitch-black room. Its rays are the settlements. As the candle burns more brightly, so too does its rays. The free world’s true interest lies not in a truce between the darkness and the candle — such a standoff means merely that the oxygen will eventually run out, extinguishing the flame — but in providing energy for the candle, allowing it to continue shining forth. That means recognizing the right of liberty to overtake tyranny. It means acknowledging that the supposed right to self-determination must take a back seat to civilized behavior. It means supporting the right of free peoples to spread freedom.

Så sant som det var sagt. Mer än så behöver inte sägas.

Shermers kantianism

Carl Svanberg6 kommentarer

Michael Shermer recenserar Beyond the Hoax av Alan Sokal. Han inleder sin recension så här:

The beauty and power of a well-executed hoax is that it demonstrates deeper truths not only about both the victims of the hoax and the hoaxers themselves, but about human nature and the foibles of our belief systems.

Decades of careful and extensive research into cognition and the psychology of how beliefs are formed show that none of us simply gather facts and draw conclusions from them in an inductive process.

Så hur går det då till?

Most of us, most of the time, arrive at our beliefs for a host of psychological and social reasons that have little or nothing to do with logic, reason, empiricism, or data. Most of our beliefs are shaped by our parents, our siblings, our peer groups, our teachers, our mentors, our professional colleagues, and by the culture at large. We form and hold those beliefs because they provide emotional comfort, because they fit well with our lifestyles or career choices, or because they work within the larger context of our family dynamics or social network. Then we build back into those beliefs reasons for why we hold them. (Min kursivering.)

Om detta är sant, då betyder det att de allra flesta är sociala metafysiker och pragmatiker. Och det är kanske en korrekt beskrivning av hur de allra flesta just nu råkar bete sig. Så långt är det, måhända, en korrekt journalistisk beskrivning. Men det är ingen korrekt metafysisk redogörelse av människans natur. Men istället för att bara låta detta vara just en journalistisk beskrivning, söker Shermer göra en vidare poäng av detta. Detta är bakgrunden:

In 1996, the New York University physicist and mathematician Alan Sokal put an end to this intellectual masturbation by performing one of the greatest hoaxes in academic history. Mr. Sokal penned a nonsensical article entitled ”Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity,” chockablock full of postmodern phrases and deconstructionist tropes interspersed with scientific jargon, and submitted it to the journal Social Text, one of two leading publications frequented by fashionably obtuse academics.

Michael Shermer frågar sig: ”Why did academics fall for it?” Svaret är enkelt: de valde att inte ifrågasätta sina premisser och godtog därför, helt okritiskt, allt som verkade stöda deras ogrundade, irrationella vanföreställningar. ”Once you believe that science holds no privileged position in the search for truth, and that it is just another way of knowing, it is easy to pull out of an article like Mr. Sokal’s additional evidence that supports your belief”.

Detta är sant. Det är också sant, även om Shermer inte säger det rakt ut, att mycket falska idéer kräver en hel del rationaliseringar och att folk som håller falska idéer kommer att grabba tag i vad som helst som verkar stöda deras tes. Det följer emellertid inte att bara för att många människor ofta gör så här, skulle det säga oss någonting om människans natur som sådan. Det skulle bara bekräfta en sak, nämligen att människor besitter en fri vilja och att de inte är rädda för att göra många dåliga val, såsom valet att inte tänka aktivt. Men istället för att bara konstatera detta söker Shermer göra gällande att detta, dvs social metafysik och pragmatism, hör till människans natur: ”It is a very human process, and since science is conducted by very real humans, shouldn’t it be subject to these same cognitive biases?” Om så, vad innebär detta då för vetenskapen som Shermer vill försvara mot postmodernisterna? Svaret på den frågan finner vi genom att identifiera, i sin essens, vad som utgör den filosofiska grunden för detta resonemang. Och grunden är Immanuel Kants filosofi, om än i en något modifierad form.

Kant sade att vi aldrig kan uppfatta verkligheten så som den ”egentligen” är, utan endast så som den ”framträder” för oss. Ty vårt medvetande har en viss struktur, vissa ”filter”, som Kant kallade för åskådningsformer och kategorier, som gör att vi faktiskt erfar världen på det sätt som vi gör. Vi erfar inte verkligheten direkt, utan indirekt via dessa filter. Shermer håller med. Vi erfar inte verkligheten direkt, utan bara indirekt via vissa teorier som ligger till grund för hur vi tolkar och förstår verkligheten, säger Shermer. Kant sade att alla människor filtrerar verkligheten på samma sätt. Det är därför våra omdömen om verkligheten är ”objektiva” om de är desamma för alla. Därmed likställde också Kant det kollektiva med det objektiva.

Shermer håller också med om detta. Det är bara därför som vetenskapen förmår att göra några framsteg.

There is progress in science, and some views really are superior to others, regardless of the color, gender, or country of origin of the scientist holding that view. Despite the fact that scientific data are ”theory laden,” science is truly different than art, music, religion, and other forms of human expression because it has a self-correcting mechanism built into it. If you don’t catch the flaws in your theory, the slant in your bias, or the distortion in your preferences, someone else will, usually with great glee and in a public forum — for example, a competing journal! Scientists may be biased, but science itself, for all its flaws, is still the best system ever devised for understanding how the world works. (Min kursivering.)

Men genom att, i sin essens, köpa alla kantianska premisser bereder faktiskt Shermer vägen för postmodernisternas skepticism och subjektivism.

Vad som är sant för vissa grupper, beror, enligt Shermer, på vilka teorier de väljer att tolka verkligheten ifrån. För att objektiva sanningar ska vara möjlig krävs det, enligt Shermer, att alla kommer överens om en gemensam, kollektiv sanning. En förutsättning för detta är i sin tur att alla delar samma grundläggande teorier för hur man ska tolka verkligheten. Om och när detta tillstånd inte råder finns det således ingen grund för ett konsensus och därmed ingen objektiv, dvs kollektiv sanning.

Shermer säger att vi väljer våra teorier, som ska ligga till grund för våra tolkningar av verkligheten, på basis av en lång rad av faktorer. Inte fakta och logik utan sådant som ”our parents, our siblings, our peer groups, our teachers, our mentors, our professional colleagues, and by the culture at large”. Men om vi nu växer upp, lever och verkar inom olika grupper, lär vi alla då inte dras med lite olika tolkningar av verkligheten? Om så, då följer det att vad som är sant för en grupp är därmed inte nödvändigtvis sant för en annan grupp. Även om det skulle finnas kollektiva sanningar för alla inom en viss kultur följer det ju inte att alla andra kulturer delar samma uppsättning av kollektiva sanningar. Snarare lär de, på grund av sina speciella sociala och psykologiska omständigheter, vara av en annan uppfattning.

Detta är, så klart, inget annat än social subjektivism. Social subjektivism är synsättet att vad som är sant eller falskt bestäms av gruppen. Social subjektivism följer direkt av Kants filosofi; det kollektivt sanna är det ”objektivt” sanna enligt Kant. Dvs det som är sant för alla är det sanna. Men om det sanna bestäms av varje grupps specifika villkor – och det finns många olika grupper – följer det oundvikligen att vi får många olika sanningar. Det finns kanske olika sanningar för olika raser, mellan könen, mellan ekonomiska klasser. Och vilka sanningar de väljer att tror på beror inte på verklighetens fakta och logik utan på de teorier som de har valt att anamma – oberoende av fakta och logik; ”because they provide emotional comfort, because they fit well with our lifestyles or career choices, or because they work within the larger context of our family dynamics or social network”. Med andra ord får vi postmodernism. Postmodernism är mycket riktigt en vidareutveckling av Kants filosofi.

Shermer säger sig försvara vetenskapen mot postmodernismens skepticism och subjektivism. Tyvärr leder hans kantianska premisser honom till samma kantianska subjektivism som ligger till grund för samma postmodernism han vill bekämpa. Shermer underminerar därmed försvaret av vetenskapen och lämnar den till de kantianska filosofer och postmodernistiska intellektuella som annars gör allt vad de kan för att förstöra den.

Om Shermer verkligen vill bekämpa postmodernismen borde han ifrågasätta sina kantianska premisser och seriöst bekanta sig med en sann och rationell filosofi, nämligen Ayn Rands filosofi, objektivismen. Men istället för att göra detta, har Shermer spenderat en hel del tid åt att attackera Ayn Rand och objektivismen.

Vad är ”problemet” med Ayn Rands filosofi? Tro det eller ej men problemet är att objektivismen säger att vi kan uppnå objektiva, absoluta och säkra sanningar med hjälp av förnuftet. Tror ni mig inte? Låt mig då citera Shermer själv: ”The fallacy in Objectivism is the belief that absolute knowledge and final Truths are attainable through reason, and therefore there can be absolute right and wrong knowledge, and absolute moral and immoral thought and action”. Grundproblemet med objektivismen som filosofi är alltså att det är en filosofi som hyser en ”för” stor tilltro till förnuftets förmåga att fatta verkligheten.

Förnuftet och vetenskapens ”sanna” försvarare ska alltså istället inse förnuftets ”gränser”. De inser att vad vi än tror så är det färgat av våra teorier, varför subjektiva och relativa sanningar är allt vi kan hoppas på. Möjligen konvergerar de, till slut, kring ett konsesus inom en viss grupp och först då gör vi också framsteg. Vi får förvisso bara en socialt subjektiv sanning, aldrig någon genuint objektiv, absolut eller säker sådan. Shermer försöker alltså säga att vi kan bara försvara förnuftet och vetenskapen från postmodernismen genom att vara skeptiker och sociala subjektivister. När detta är vad vi kan förvänta oss av förnuftets och vetenskapens påstådda försvarare, är det då verkligen undra på att sådana som Dinesh D’souza inte möter något större motstånd från de ”nya ateisterna”? Nej.

Ett amerikanskt gensvar

Carl SvanbergLämna en kommentar

I den amerikanska kongressen behandlar man nu ett förslag om så kallade ”utsläppsrättigheter”. Bakgrunden är förstås den så kallade ”klimatkrisen”.

En del vill gärna framställa systemet med ”utsläppsrättigheter” som ett system förenligt med kapitalism, individens rättigheter och kapitalism. Men det är inget annat än en ren och skär lögn. Detta är precis lika socialistiskt och därför precis lika destruktivt och omoraliskt som alla andra statliga interventioner i ekonomin. I själva verket handlar det bara om att staten, med tvång, ransonerar energiproduktionen. Robert Tracinski förklarar:

What do we call it when the government imposes an ever-shrinking legal limit on the total consumption of fossil fuels, then distributes allowances to various businesses giving them permission to consume their designated share? We call it rationing. In its essence, cap-and-trade is a scheme for energy rationing, adorned with a little bit of ”free-market” window-dressing: we’ll all be given ration cards, but we will be able to buy and sell them.

Det är inget annat än en skandel att så många påstådda förespråkare av kapitalism och frihet också förespråkar ”utsläppsrättigheter”.

I Europa verkar allmänheten inte bara mer hjärntvättad i denna fråga, än den amerikanska allmänheten. Den verkar också mycket mer benägen att att offra sig, att göra sin plikt. Detta beror på att Europa, generellt sett, är mycket mer kollektivistiskt än USA. I USA finns det fortfarande en livskänsla som är betydligt sundare, rationellare och livsbejakande än den europeiska. Den har, tillfälligt, räddat USA många gånger förut och kanske kan den rädda USA även denna gång.

WND rapporterar:

Thousands of Americans are pledging to fire up their charcoal barbecue grills, bask in the infinite glow of numerous incandescent light bulbs, shun recycling of any kind and take spontaneous road trips in gas-guzzling vehicles to increase their personal carbon output – all in protest of the Senate debate over a bill calling for a ”cap-and-trade” system.

Grassfire, one of the nation’s fastest-growing grassroots organizations, has declared June 12 Carbon Belch Day and is enlisting citizens to expel more than 100 million pounds of CO2 to combat climate alarmist propaganda and to take a stand against a ”$1.2 trillion carbon tax.”

”We wanted to point out the absurdity of the climate alarmism of Al Gore and others who want to make us feel bad for just about everything we do and rally people for the battle over the carbon tax which is now underway in the Senate,” Grassfire president Steve Elliott told WND. ”We really plan to engage lots of citizens who have been under carbon-footprint guilt for far too long and give citizens an opportunity to make a statement that we reject climate alarmism. We’re not going to stand for this carbon tax.”

Detta är vad jag kallar för ett amerikanskt gensvar.

Tyvärr lär inte protester av detta slag göra någon större skillnad på lite längre sikt. Har vi tur skjuter den här typen av protester bara upp problemet till en senare tidpunkt. Det är i och för sig bra då det ger oss mer tid. Men utan ett intellektuellt försvar av kapitalism, frihet och industri kommer detta inte att ha en chans. Detta ser vi ju inte minst hos de påstådda förespråkarna av kapitalism, som på grund av en bristande intellektuell bas, inte förmår att stå emot environementalisterna eller kollektivisternas ständiga angrepp mot kapitlismen och friheten. Om inte ens de kan stå emot dem, hur mycket längre kan då mannen på gatan stå emot dem?