Michael Shermer recenserar Beyond the Hoax av Alan Sokal. Han inleder sin recension så här:

The beauty and power of a well-executed hoax is that it demonstrates deeper truths not only about both the victims of the hoax and the hoaxers themselves, but about human nature and the foibles of our belief systems.

Decades of careful and extensive research into cognition and the psychology of how beliefs are formed show that none of us simply gather facts and draw conclusions from them in an inductive process.

Så hur går det då till?

Most of us, most of the time, arrive at our beliefs for a host of psychological and social reasons that have little or nothing to do with logic, reason, empiricism, or data. Most of our beliefs are shaped by our parents, our siblings, our peer groups, our teachers, our mentors, our professional colleagues, and by the culture at large. We form and hold those beliefs because they provide emotional comfort, because they fit well with our lifestyles or career choices, or because they work within the larger context of our family dynamics or social network. Then we build back into those beliefs reasons for why we hold them. (Min kursivering.)

Om detta är sant, då betyder det att de allra flesta är sociala metafysiker och pragmatiker. Och det är kanske en korrekt beskrivning av hur de allra flesta just nu råkar bete sig. Så långt är det, måhända, en korrekt journalistisk beskrivning. Men det är ingen korrekt metafysisk redogörelse av människans natur. Men istället för att bara låta detta vara just en journalistisk beskrivning, söker Shermer göra en vidare poäng av detta. Detta är bakgrunden:

In 1996, the New York University physicist and mathematician Alan Sokal put an end to this intellectual masturbation by performing one of the greatest hoaxes in academic history. Mr. Sokal penned a nonsensical article entitled ”Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity,” chockablock full of postmodern phrases and deconstructionist tropes interspersed with scientific jargon, and submitted it to the journal Social Text, one of two leading publications frequented by fashionably obtuse academics.

Michael Shermer frågar sig: ”Why did academics fall for it?” Svaret är enkelt: de valde att inte ifrågasätta sina premisser och godtog därför, helt okritiskt, allt som verkade stöda deras ogrundade, irrationella vanföreställningar. ”Once you believe that science holds no privileged position in the search for truth, and that it is just another way of knowing, it is easy to pull out of an article like Mr. Sokal’s additional evidence that supports your belief”.

Detta är sant. Det är också sant, även om Shermer inte säger det rakt ut, att mycket falska idéer kräver en hel del rationaliseringar och att folk som håller falska idéer kommer att grabba tag i vad som helst som verkar stöda deras tes. Det följer emellertid inte att bara för att många människor ofta gör så här, skulle det säga oss någonting om människans natur som sådan. Det skulle bara bekräfta en sak, nämligen att människor besitter en fri vilja och att de inte är rädda för att göra många dåliga val, såsom valet att inte tänka aktivt. Men istället för att bara konstatera detta söker Shermer göra gällande att detta, dvs social metafysik och pragmatism, hör till människans natur: ”It is a very human process, and since science is conducted by very real humans, shouldn’t it be subject to these same cognitive biases?” Om så, vad innebär detta då för vetenskapen som Shermer vill försvara mot postmodernisterna? Svaret på den frågan finner vi genom att identifiera, i sin essens, vad som utgör den filosofiska grunden för detta resonemang. Och grunden är Immanuel Kants filosofi, om än i en något modifierad form.

Kant sade att vi aldrig kan uppfatta verkligheten så som den ”egentligen” är, utan endast så som den ”framträder” för oss. Ty vårt medvetande har en viss struktur, vissa ”filter”, som Kant kallade för åskådningsformer och kategorier, som gör att vi faktiskt erfar världen på det sätt som vi gör. Vi erfar inte verkligheten direkt, utan indirekt via dessa filter. Shermer håller med. Vi erfar inte verkligheten direkt, utan bara indirekt via vissa teorier som ligger till grund för hur vi tolkar och förstår verkligheten, säger Shermer. Kant sade att alla människor filtrerar verkligheten på samma sätt. Det är därför våra omdömen om verkligheten är ”objektiva” om de är desamma för alla. Därmed likställde också Kant det kollektiva med det objektiva.

Shermer håller också med om detta. Det är bara därför som vetenskapen förmår att göra några framsteg.

There is progress in science, and some views really are superior to others, regardless of the color, gender, or country of origin of the scientist holding that view. Despite the fact that scientific data are ”theory laden,” science is truly different than art, music, religion, and other forms of human expression because it has a self-correcting mechanism built into it. If you don’t catch the flaws in your theory, the slant in your bias, or the distortion in your preferences, someone else will, usually with great glee and in a public forum — for example, a competing journal! Scientists may be biased, but science itself, for all its flaws, is still the best system ever devised for understanding how the world works. (Min kursivering.)

Men genom att, i sin essens, köpa alla kantianska premisser bereder faktiskt Shermer vägen för postmodernisternas skepticism och subjektivism.

Vad som är sant för vissa grupper, beror, enligt Shermer, på vilka teorier de väljer att tolka verkligheten ifrån. För att objektiva sanningar ska vara möjlig krävs det, enligt Shermer, att alla kommer överens om en gemensam, kollektiv sanning. En förutsättning för detta är i sin tur att alla delar samma grundläggande teorier för hur man ska tolka verkligheten. Om och när detta tillstånd inte råder finns det således ingen grund för ett konsensus och därmed ingen objektiv, dvs kollektiv sanning.

Shermer säger att vi väljer våra teorier, som ska ligga till grund för våra tolkningar av verkligheten, på basis av en lång rad av faktorer. Inte fakta och logik utan sådant som ”our parents, our siblings, our peer groups, our teachers, our mentors, our professional colleagues, and by the culture at large”. Men om vi nu växer upp, lever och verkar inom olika grupper, lär vi alla då inte dras med lite olika tolkningar av verkligheten? Om så, då följer det att vad som är sant för en grupp är därmed inte nödvändigtvis sant för en annan grupp. Även om det skulle finnas kollektiva sanningar för alla inom en viss kultur följer det ju inte att alla andra kulturer delar samma uppsättning av kollektiva sanningar. Snarare lär de, på grund av sina speciella sociala och psykologiska omständigheter, vara av en annan uppfattning.

Detta är, så klart, inget annat än social subjektivism. Social subjektivism är synsättet att vad som är sant eller falskt bestäms av gruppen. Social subjektivism följer direkt av Kants filosofi; det kollektivt sanna är det ”objektivt” sanna enligt Kant. Dvs det som är sant för alla är det sanna. Men om det sanna bestäms av varje grupps specifika villkor – och det finns många olika grupper – följer det oundvikligen att vi får många olika sanningar. Det finns kanske olika sanningar för olika raser, mellan könen, mellan ekonomiska klasser. Och vilka sanningar de väljer att tror på beror inte på verklighetens fakta och logik utan på de teorier som de har valt att anamma – oberoende av fakta och logik; ”because they provide emotional comfort, because they fit well with our lifestyles or career choices, or because they work within the larger context of our family dynamics or social network”. Med andra ord får vi postmodernism. Postmodernism är mycket riktigt en vidareutveckling av Kants filosofi.

Shermer säger sig försvara vetenskapen mot postmodernismens skepticism och subjektivism. Tyvärr leder hans kantianska premisser honom till samma kantianska subjektivism som ligger till grund för samma postmodernism han vill bekämpa. Shermer underminerar därmed försvaret av vetenskapen och lämnar den till de kantianska filosofer och postmodernistiska intellektuella som annars gör allt vad de kan för att förstöra den.

Om Shermer verkligen vill bekämpa postmodernismen borde han ifrågasätta sina kantianska premisser och seriöst bekanta sig med en sann och rationell filosofi, nämligen Ayn Rands filosofi, objektivismen. Men istället för att göra detta, har Shermer spenderat en hel del tid åt att attackera Ayn Rand och objektivismen.

Vad är ”problemet” med Ayn Rands filosofi? Tro det eller ej men problemet är att objektivismen säger att vi kan uppnå objektiva, absoluta och säkra sanningar med hjälp av förnuftet. Tror ni mig inte? Låt mig då citera Shermer själv: ”The fallacy in Objectivism is the belief that absolute knowledge and final Truths are attainable through reason, and therefore there can be absolute right and wrong knowledge, and absolute moral and immoral thought and action”. Grundproblemet med objektivismen som filosofi är alltså att det är en filosofi som hyser en ”för” stor tilltro till förnuftets förmåga att fatta verkligheten.

Förnuftet och vetenskapens ”sanna” försvarare ska alltså istället inse förnuftets ”gränser”. De inser att vad vi än tror så är det färgat av våra teorier, varför subjektiva och relativa sanningar är allt vi kan hoppas på. Möjligen konvergerar de, till slut, kring ett konsesus inom en viss grupp och först då gör vi också framsteg. Vi får förvisso bara en socialt subjektiv sanning, aldrig någon genuint objektiv, absolut eller säker sådan. Shermer försöker alltså säga att vi kan bara försvara förnuftet och vetenskapen från postmodernismen genom att vara skeptiker och sociala subjektivister. När detta är vad vi kan förvänta oss av förnuftets och vetenskapens påstådda försvarare, är det då verkligen undra på att sådana som Dinesh D’souza inte möter något större motstånd från de ”nya ateisterna”? Nej.