SvD rapporterar att terrorismen äntligen har blivit mindre populär bland världens muslimer. SvD skriver:

Efter attacken den 11 september 2001 började opinionsmätare intressera sig för hur stort stöd självmordsbombare egentligen hade i den muslimskt dominerade världen. Siffrorna var nedslående. 2002 ansåg 74 procent av muslimerna i Libanon, till exempel, att självmordsattacker eller andra våldsdåd mot civila var legitima ”för att försvara islam från dess fiender”.

När nu Pew Research Center gör om mätningen är utvecklingen glädjande. Stödet för terrordåd mot civila har fallit markant. I Libanon anser nu 34 procent att terror är försvarbart. Det är fortfarande skrämmande många, förstås, men gillandet har ändå rasat med 40 procentenheter. I Jordanien har stödet sjunkit med 20 procentenheter till 23 procent, i Pakistan med 24 enheter till 9 procent, och i Indonesien är det idag 10 procent av muslimerna som försvarar våldet, mot 26 procent år 2002.

SvD:s förklaring till denna förändring är intressant:

Vad har då hänt under dessa fem år? Ett tydligt svar: kriget mot terrorismen. Världshistoriens bredaste militära koalitioner har invaderat Afghanistan och Irak, och därmed flyttat slagfältet.

Självmordsbombare, som tidigare på avstånd kunde betraktas som något som drabbade fienden och dennes marionettregimer, är i dag ett hot främst mot de egna landsmännen, de egna bröderna och systrarna.

På fem år har det blivit tydligt hur barbarisk terrorismen är. Priset har varit högt, men något ljus i mörkret kan skönjas.

SvD argumenterar alltså för att när muslimerna får smaka på sin egen medicin, då blir de inte lika benägna att stöda terrorismen mot andra.

SvD noterar för övrigt att Israel som har försökt få fred med palestinierna – den enda gruppen av muslimer där stödet för terrorism fortsätter att vara högt – genom kompromisser och eftergifter, endast har fått mer terrorism, inte mindre terrorism som svar.

Detta är en, åtminstone vid första ögonkastet, ganska plausibel teori. Men det finns komplikationer som gör att man inte ska dra några förhastade slutsatser kring denna undersökning.

Mellanöstern experten Daniel Pipes säger exempelvis att stödet för sådana som Usama bin Laden kan ha minskat eftersom det verkar möjligt för muslimerna att nå totalitära sina mål utan terrorism.

Islamiska partiers framgångar i olika demokratiska val runtomkring i Mellanöstern visar på detta. Om detta är sant och det är sant att detta bidrar till det minska stödet för terrorism bland muslimer, då betyder det inte att muslimerna har blivit våra vänner och allierade helt plötsligt, det betyder bara att de har blivit mer ”praktiska”.

Robert Spencer, från Jihad Watch, säger så här:

We haven’t seen in Lebanon or anywhere else in the Islamic world any large-scale initiative to refute the jihad ideology, or to counter jihadist claims to represent true and pure Islam. Accordingly the sharp reduction in support for suicide bombing and other jihadist tactics recorded in the poll may represent little more than a growing awareness of the need to try to contain the damage that jihad terror attacks cause to the image of Islam.

Och hans kollega, Hugh Fitzgerald vid Jihad Watch säger så här:

[T]he main point is this: is any declared opposition to a particular kind of terrorism — as suicide bombing — based on fear that this weapon could easily be used, as in Iraq and Pakistan, against Muslim regimes, and so be a threat, given the nature of the weapon, to the security of Muslim streets in Muslim cities, combined with a worry over Islam’s ”image”? Or is it a principled opposition to the random killing of non-combatants? And does it extend to Infidels, and if so, to all Infidels, or only those who live in cities where there are also Muslims who might suffer?

Without knowing the answers to these questions, these polls are, and will remain, guides to nothing and nowhere. Polling is an exceedingly clumsy way to find out the truth about what Muslims think. What they think surely must come from what they are taught to think, in environments in which Islam informs every area of life, in a way that no other faith does or ever has, but that can only be compared, in its overwhelmingness, to living in a totalitarian state, with the ruling ideology that is in the very air one breathes. Nevertheless, this poll will be taken seriously, and misused, in order to prolong naivete, unwariness, willful ignorance, and a willful refusal to study and to think about the unprecedented problem of millions of Muslims allowed to live, without anyone having thought much about it, in the countries of Western Europe and North America, and the consequences of that heedlessness, that nearly criminal negligence, that civilizational frivolity.

Fitzgerald kommer med många bra kommentarer. Läs därför hela hans inlägg för att förstår varför han säger det han säger.

Gallup har gjort en undersökning om religionens inverkan i politiken. Den avslöjar inget nytt. Snarare bekräftar den allt vi har vetat länge. Nämligen att republikanerna är ett parti övertaget av kristna fundemntalister.

Av de som besöker kyrkan varje vecka är 45% republikaner, endast 26% är demokrater. Av de som besöker kyrkan nästan varje vecka och varje månad, är 38% republikaner och 23% demokrater. Av de som sällan eller aldrig besöker kyrkan är 26% republikaner och 32% demokrater.

Gallups kommentator, dr Frank Newport, konsterar att det således finns ett starkt samband mellan att besöka kyrkan ofta och att vara republikan.

Det finns i och för sig också ett starkt samband mellan att besöka kyrkan ofta och att vara en oberoende. Men detta bekräftar ju att i den mån de religiösa kan lockas att rösta på ett av de två etablerade partierna i USA, så är det republikanerna de vänder sig till i första hand.

Gallup undersökte sedan hur sambandet förhöll sig om de tillfrågade fick välja mellan Rudy Giuliani och Hillay Clinton. Av de som besöker kyrkan varje vecka skulle 60% rösta på Giuliani medan endast 34% skulle rösta på Clinton. Av de som besöker kyrkan nästan varje vecka eller varje månad skulle 63% rösta på Giuliani medan bara 29% skulle rösta på Clinton.

Men av de som sällan eller aldrig besöker kyrkan skulle 49% rösta på Clinton och 46% rösta på Giuliani. Clinton vinner alltså här. Att Giuliani ändå får så många röster bland dessa väljare är inte ett dugg oväntat när man tänker efter. Giuliani är trots allt inte är en kristen fundemntalist själv vilket säkerligen gör att många sekulära eller ateistiska amerikaner inte har några större svårigheter med att rösta på honom.

Återigen ser vi enligt, dr Frank Newport, ett tydligt samband mellan vilket allvar du tar din religion och vilket parti du troligen kommer att stöda.

Det enda anmärkningsvärda är varför religiösa republikaner i så stor utsträckning skulle rösta på Giuliani framför Clinton, detta trots att Giuliani har fått en del kritik från religiösa konservativa i USA för att han är i deras ögon är alldeles för liberal i frågor såsom abortfrågan. Det är ganska klart i vilket parti de känner sig mest hemma och vilket parti de är mest lojala mot.

Republikanerna är de religiösas parti.

En del objektivister i USA har förresten lagt märke till att många demokratiska presidentkandidater har försökte vädja till de religiösa väljarna. En del försöker använda detta som ett argument för att det i detta avseende inte gör någon skillnad vilken presidentkandidat som vinner.

Tydligen låter de sig också hänföras – som om de vore mer lättlurade än små barn – av de demokratiska presidentkandidaternas skådespel inför de religiösa väljarna – där de i uppenbara försök att få deras stöd endast ger dem sina läppars bekännelse.

(I fallet mellan Clinton och Giuliani kan det möjligen stämma att det inte gör någon skillnad, beträffande de religiösas inflytande över Vita huset, men bara på kort sikt. På lång sikt lär Giulianis svek mot de religiösa väljarna endast straffa sig i nästa val. Och vi ska inte glömma bort att en anledning till varför så många religiösa väljare i USA ännu inte har tagit ställning i frågan om vilken republikansk kandidat de vill ha som president, beror på att Fred Thompson, som nyligen har blivit litet av en favorit bland de religiösa i USA, inte har gjort klart för dem om han kommer att ställa upp presidentkandidat.)

Dessa objektivister förväxlar orsak och verkan. Det är inte för att demokraterna helt plötsligt har blivit de religiösas parti som de beter sig på detta vis. De beter sig på detta vis eftersom de vill bli de religiösas parti, eftersom de vet att de religiösa väljarna numera är så många i USA att de ensamma kan avgöra ett helt val.

Bush och de neokonservativa borde lära sig av Turkiets historia. Om inte de senaste årens utveckling i Mellanöstern i sig själv är bevis nog för att idén att demokratisera Irak var ett ganska dödfött projekt utgör definitivt Turkiets historia det.

Turkiet är ett bra exempel som visar på vilken betydelse kulturen har för att friheten ska ha en chans. David Warren har skrivit en väldigt bra redogörelse av hur Turkiet gick från att vara en islamisk stat till att bli en någorlunda modern och sekulariserad stat under Ataturk, till att nu återigen börja glida tillbaka till medeltiden. Orsaken är totalitär islams ökande inflytande. Och då ska vi komma ihåg att landet sekulariserades och förblev ganska sekulariserat under betydligt bättre förhållanden än de i Irak.

Warren:

It is important to grasp why Turkey was the only Muslim nation to develop and maintain something like Western institutions over several generations. The point is that this was not achieved by ”democracy,” but by Ataturk. A limited, guided democracy, grew out of his authoritarian vision. The Turkish military always stood by, prepared to intervene in political life to vindicate a secular constitution, in which it was assigned the responsibility of doing so.

Turkey has been an unconscious model, for Western occupiers trying to guide political developments in Iraq and Afghanistan. She cannot be a conscious model, because the U.S. and allies have never been prepared to do what Ataturk did to create a civil order, nor what the U.S. and allies themselves did when they imposed democracy upon Germany and Japan after the Second World War.

En av Warrens poänger är att i en irrationell kultur måste man styra människor med hårdhandskarna för att komma någonstans. På kort sikt förefaller länder som Turkiet bekräfta detta, men Turkiet visar också att det inte är en långsiktigt hållbar strategi. Varför? Warren själv kan inte låta bli att konstatera att kulturen – ”strongmen” eller inte – är det som bestämmer den slutgiltiga utkomsten:

Without a George Washington, I doubt the United States itself could have become anything like the vast free republic that emerged. On the other hand, without the cultural and social order that the U.S. inherited from colonial times, a Gen. Washington was inconceivable. (Min kursivering.)

Så sant.

Frihet har ingen större chans i länder som Irak på grund av kulturen. Kulturen bestäms ytterst av filosofin. De dominerande filosofiska idéerna i Irak – kollektivism och islam – är fundamentalt oförenliga med frihet. Det är därför Bush har fel när han påstår att alla människor över hela världen söker frihet. Bushs ambitioner i Irak är fel från början till slut. Bush söker en verkan, frihet, utan att bekymra sig dess orsak, en någorlunda rationell kultur. Det är en, vid första anblicken, hopplös uppgift.

Financial Times berättar om resultaten från en ny oroväckande opinionsundersökning:

A popular backlash against globalisation and the leaders of the world’s largest companies is sweeping all rich countries, an FT/Harris poll shows.

Large majorities of people in the US and in Europe want higher taxation for the rich and even pay caps for corporate executives to counter what they believe are unjustified rewards and the negative effects of globalisation.

Viewing globalisation as an overwhelmingly negative force, citizens of rich countries are looking to governments to cushion the blows they perceive have come from the liberalisation of their economies to trade with emerging countries.

Detta är dåliga nyheter. Jag borde kanske inte vara så förvånad, men ändå är jag det. Amerikaner och européer är alltså fientliga till globaliseringen, dvs global kapitalism, dvs frihandel. Varför? Deras attityder säger en hel del om deras värderingar:

Corporate leaders fared little better, with 5 per cent or fewer of those polled in the US and all large European economies (except Italy) saying they had a great deal of admiration for those who run large companies. In these countries, between a third and a half said they had no admiration at all for corporate bosses.

In response to fears of globalisation and rising inequality, the public in all the rich countries surveyed – the US, Germany, UK, France, Italy and Spain – want their governments to increase taxation on those with the highest incomes. In European countries, a large majority want governments to go further and to impose pay caps on the heads of companies.

Är detta bara uttryck för mycket dåliga nationalekonomikunskaper eller är det uttryck för mycket dåliga värderingar? Jag säger att detta framför allt är ett uttryck för att jantelagen har blivit alltmer globaliserad.

I den mån det är fråga om dåliga kunskaper i ämnet nationalekonomi, då beror det av allt att döma i lika stor utsträckning på bristande utbildning såväl som brister beträffande utbildningens innehåll. Samtidigt:

Europeans still overwhelmingly support the principle of free competition within the European Union, contrary to Nicolas Sarkozy’s wishes at the recent European summit…

Vid en första anblick verkar detta som en positiv nyhet. Men givet vår kultur tar jag inte detta som ett bevis för att européerna har en genuin förståelse för eller uppskattning av den fria konkurrensen. De flesta är nämligen anhängare av teorin om perfekt konkurrens och de håller denna platonska föreställning om konkurrensens natur som ett ideal för hur den också bör fungera – med allt vad det innebär. Men denna teori är, som ekonomen George Reisman har påpekat, faktiskt värre än marxismen. Så i den mån folk är bekanta med denna teori, implicit eller explicit, kan de omöjligen visa en genuin uppskattning för värdet av fri konkurrens.

Stycket fortsätter så här: ”but in France, Germany and Spain, the populations want their political leaders to play a larger role in managing their economies”. (Min kursivering.) Notera förresten att samtidigt som folket säger sig stöda principen om fri konkurrens, tycks folket inte ha en susning om vad en fri ekonomi är, eller vad det har att göra med en fri konkurrens.

Om detta är ett uttryck för dåliga kunskaper, då är det ett betydligt värre problem än bara bristande nationalekonomikunskaper. Dessa människorna vet uppenbarligen inte vad kapitalism är för något.

Det finns ändå ett par saker som kan kanske inge en liten gnutta hopp.

Betydligt fler britter och amerikaner anser att den sociala rörligheten är stor jämfört med fransmän, italienare, spanjorer och tyskar. Välfärdsstaten och omfördelningspolitiken är mindre omfattande i Storbritannien och USA.

Märkligt nog tycks européerna inte se något samband mellan deras små förhoppningar om att kunna göra klassresor och att de samtidigt stöder en välfärdspolitik som går ut på att göra det mer eller mindre omöjligt för människor att göra klassresor.

Tvärtemot vad många européer tror har de skapat ett klassamhälle i ordets verkliga bemärkelse: ett samhälle där staten medelst skatter, subventioner och privilegier gör att somliga förblir fattiga och andra förblir rika. De stoppar uppkomsten av nya stora företagare. Se Sverige som ett exempel. Sverige lever i stor utsträckning ännu på storföretag som startades för 100 år sedan.

Förmodligen är det inte så att européerna är ofattbart korkade. Förmodligen är det snarare så att de är ofattbart illvilliga. Deras avundsjuka tycks sitta djupare i den européeiska folksjälen än i exempelvis den amerikanska.

I Europa verkar man inte bry sig nämnvärt om man själv förblir fattig och hopplös. Det viktigaste tycks vara att man klämmer åt de framgångsrika och förmögna. Att denna perversa attityd inte finns i USA eller Storbritannien i samma omfattning är bra eftersom detta är ett moraliskt sundhetstecken.

Frågan är hur länge detta kommer att hålla i sig. Financial Times avslutar sin redogörelse med detta omen: ”The issue of rising inequality is now high on the political agenda of every country and will feature prominently in the 2008 US presidential election”.

ActionAid är ”en religiöst och partipolitiskt oberoende organisation som samarbetar med över 2000 andra organisationer världen runt”. Den 16 juli 2007 skrev deras generalsekreterare Ylva Jonsson Strömberg en artikel i SvD Brännpunkt med titeln ”Neka ingen rätten till mat”. I denna argumenterar hon för att man via FN borde inrätta en internationell ”klagomekanism”, en slags internationell domstol, som gör det möjligt för människor att stämma sina egna regeringar när deras ”ekonomiska”, ”sociala” och ”kulturella” rättigheter kränks. ActionAid klagar över att

Sveriges regering förnekar människor rätten att klaga när deras mänskliga rättigheter kränks. Genom att motsäga sig ett tilläggsprotokoll till konventionen om ekonomiska, -sociala och kulturella (ESK) rättigheter, som kommer att diskuteras på ett möte som börjar i Genève idag, går den svenska regeringen emot Sveriges traditionellt starka hållning för mänskliga rättigheter.

ActionAids skriver: ”Genom ett tilläggsprotokoll för ESK-rättigheterna kan man stärka människors mänskliga rättigheter och skapa internationell press mot de stater som inte skyddar sina medborgare mot övergrepp”. Vad menas egentligen med ”övergrepp”? ”I ESK-rättigheterna ingår … rätten till mat och bostad, hälsa, utbildning och arbete … och en tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet”. Så om du inte garanteras allt ifrån mat, bostad, hälsa, utbildning, arbete en bra levnadsstandard och social trygghet, då har staten begått ett ”övergrepp”?

Detta är att verkligen trivialisera och förvränga innebörden av att begå ett ”övergrepp”. Detta betyder ju att varje gång du inte går med på att bli en hel- eller deltidsslav för dina grannars behov, då gör du dig skyldig till övergrepp. Detta betyder att varje gång du inte röstar för, säg, omfördelningspolitik och progressiv beskattning eller för socialism i en eller annan form, då stöder du, får man förmoda, fortsatt ”förtryck” och ”övergrepp”.

Jag tycker det bara är bra att den svenska regeringen motsätter sig detta tilläggsprotokoll. Om något ska regeringen ha beröm för att de motsätter sig detta tilläggsprotokoll. Ty detta är inget annat än ett steg mot en global socialism etablerad genom FN.

Tvärtemot vad ActionAid inbillar sig är socialism fullständigt oförenligt med principen om individens rättigheter. Den påstådda rätten till mat innebär och förutsätter nämligen rätten att förslava de som producerar maten. Så ActionAid vill inte bara kraftigt trivialisera och förvränga innebörden av att begå ”övergrepp”, ActionAid föreslår faktiskt att staten ska inrätta ett system som resulterar i äkta förtryck genom att verka för socialismens globala inrättande.

Socialism i alla dess former har uteslutande resulterar i fattigdom och misär. Ändå utger sig denna organisation för att vara ”an international anti-poverty agency whose aim is to fight poverty worldwide”. Skrattretande är ordet. Tragiskt är ordet.

DNI, Director of National Intelligence, kom nyligen med en ny rapport, ”National Intelligence Estimate”, om terroristhotet. Varför spelar DNI:s rapport någon roll? ”NIEs are the DNI’s most authoritative written judgments concerning national security issues. They contain the coordinated judgments of the Intelligence Community regarding the likely course of future events”. Så för vad det är värt får vi nu den bästa underrättelseuppskattningen vi kan hoppas på.

Den första meningen i rapporten säger i princip att kriget går väldigt dåligt: ”We judge the US Homeland will face a persistent and evolving terrorist threat over the next three years”. Kom ihåg att USA under andra världskriget fullständigt krossade Japan – en betydligt värre fiende – på mindre än fem år. Irak kriget har redan varat i fyra år. Kriget i Afghanistan har snart varat i sex år. Ännu ser vi ingen seger i sikte. Tvärtom får vi ständigt höra hur vi behöver mer och mer tid. Bush ljög. Inte om massförstörelsevapen i Irak utan om att han skulle ta kriget på allvar, om att han skulle vara ”tuff” mot terroristerna.

Det finns en liten ljusglimt:

We assess that greatly increased worldwide counterterrorism efforts over the past five years have constrained the ability of al-Qa’ida to attack the US Homeland again and have led terrorist groups to perceive the Homeland as a harder target to strike than on 9/11. These measures have helped disrupt known plots against the United States since 9/11.

Men detta är inte hållbart. Detta är att bekämpa symptomen, inte att göra slut på sjukdomen. Ett USA på defensiven är ett USA som ger terroristerna andrum att överhuvudtaget planera attacker, attacker som i sin tur måste stoppas innan de materialiseras.

Faktum är att rapporten samtidigt gör gällande att al-Qaidas förmåga att slå till mot USA har ökat:

We assess the group has protected or regenerated key elements of its Homeland attack capability, including: a safehaven in the Pakistan Federally Administered Tribal Areas (FATA), operational lieutenants, and its top leadership.

Slutsatsen? ”As a result, we judge that the United States currently is in a heightened threat environment”.

USA:s oförmåga och/eller ovilja att göra slut på terroristerna i Irak kommer också att inspirera fler islamister i kampen:

[W]e assess that its [al-Qa’idas] association with AQI [Al-Qa’ida in Iraq] helps al-Qa’ida to energize the broader Sunni extremist community, raise resources, and to recruit and indoctrinate operatives, including for Homeland attacks.

Detta är ett argument för att stanna i Irak och vinna kriget. Olyckligtvis lär detta inte ske under nuvarande omständigheter. Alternativet att lämna Irak och därmed ge al-Qaida en seger lär ju knappast hjälpa det heller. Det lär ju endast ge al-Qaida ännu ett exempel på amerikansk svaghet, något som knappast kommer att minska de militanta islamisternas övertygelse om att de kan vinna detta krig.

Jag måste dock säga att jag är lite besviken på rapportens behandling av Iran. The New York Sun kom häromdagen med en artikel som avslöjade hur mycket fritt spelrum al-Qaida har fått i Iran.

In the estimate’s chapter on Al Qaeda’s replenished senior leadership, three American intelligence sources said, there is a discussion of the eastern Iran-based Shura Majlis, a kind of consensus-building organization of top Al Qaeda figures that meets regularly to make policy and plan attacks. The New York Sun first reported in October that one of the Shura Majlis for Al Qaeda meets in the federally administered tribal areas of Pakistan, one of the areas the Pakistani army this week re-engaged after a yearlong cease-fire. Both Osama bin Laden and his deputy, Ayman al-Zawahri, participate in those meetings.

The other Shura Majlis is believed to meet in eastern Iran in the network established after Al Qaeda was driven from Afghanistan in 2001. Following that battle, a military planner trained in the Egyptian special forces, Saif al-Adel, fled to Iran. Mr. Zawahri then arranged with the then commander of Iran’s Quds Force, Ahmad Vahidi, for safe harbor for senior leaders.

…

In the past year, the multinational Iraq command force has intercepted at least 10 couriers with instructions from the Iran-based Shura Majlis. In addition, two senior leaders of Al Qaeda captured in 2006 have shared details of the Shura Majlis in Iran.

Iran är sedan decennier tillbaka den mest aktiva sponsorn av islamisk terrorism. Iran är den stora inspirationskällan för islamiska terrorister och krigare över hela världen. Hezbollah, som jobbar under Iran, var den terroristorganisation som hade mördat flest amerikaner före den 11 september 2001. Iran har sponsrat terrorister i Irak med vapen och annan hjälp. De är ansvariga för att ha dödat eller skadat flera hundra amerikanska soldater i Irak. Samtidigt har vi vetat i flera år att Iran skyddar och härbärgar al-Qaida. The New York Sun: ”The link between Iran and Al Qaeda is not new, in some cases. The bipartisan September 11 commission report, for example, concluded: ‘There is strong evidence that Iran facilitated the transit of Al Qaeda members into and out of Afghanistan before 9/11, and that some of these were future 9/11 hijackers'”.

Enligt NIE:n kan Iran via Hezbollah komma att slå till mot USA de kommande tre åren ”if it perceives the United States as posing a direct threat to the group or Iran”. Eftersom Iran redan idag gör sitt yttersta för att provocera fram ett militärt svar från USA, tror jag att vi ganska kallt kan räkna med att en sådan attack är i göringen. Vi vet att Iran drömmer om en värld utan USA.

Iran är i detta krig, som Leonard Peikoff påpekade för flera år sedan, vad Nazityskland var för andra världskriget. Precis som det inte räcker att bara döda Adolf Hitler eller arrestera någon av hans underhuggare och bara invadera Frankrike för att vinna över nazismen, så räcker det inte med att bara döda Osama bin Laden eller arrestera någon av hans underhuggare och bara invadera Irak för att vinna över islamisk totalitarianism. Teokratin i Iran måste krossas. Det är en nödvändig förutsättning för att vinna detta kriget.

Theodore Dalrymple, författaren till boken Life at the Bottom: The Worldview That Makes the Underclass, har skrivit en väldigt bra och intressant artikel om Tony Blairs tio år vid makten. Dalrymple försöker i denna artikel besvara frågan hur Blair kunde gå från att vara så populär till att bli så impopulär:

Many have surmised that there was an essential flaw in Mr. Blair’s makeup that turned him gradually from the most popular to the most unpopular prime minister of recent history. The problem is to name that essential flaw. As a psychiatrist, I found this problem peculiarly irritating (bearing in mind that it is always highly speculative to make a diagnosis at a distance). But finally, a possible solution arrived in a flash of illumination. Mr. Blair suffered from a condition previously unknown to me: delusions of honesty.

Sedan ger han en massa exempel på vad detta betyder mer konkret. Ett exempel som kom som en stor nyhet för mig var det faktum att man under Blair i allt större utsträckning ägnade sig åt att gömma arbetslösa i statistiken.

Vi i Sverige är ganska bekanta med detta problem och jag har väl alltid misstänkt att samma företeelse förekommer i varierande utsträckning i alla välfärdsstater. Men inte kunde jag föreställa mig att problemet skulle vara så stort i Storbritannien som Dalrymple gör gällande. Låt mig citera:

The problem of unemployment in Britain illustrates perfectly the methods that Mr. Blair’s government used to obscure the truth. The world generally believes that, thanks to Labour’s prudent policies, Britain now enjoys low unemployment; indeed, Mr. Blair has often lectured other leaders on the subject. The low rate is not strictly a lie: those counted officially as unemployed are today relatively few.

Unfortunately, those counted as sick are many; and if you add the numbers of unemployed and sick together, the figure remains remarkably constant in recent years, oscillating around 3.5 million, though the proportion of sick to unemployed has risen rapidly. Approximately 2.7 million people are receiving disability benefits in Britain, 8% or 9% of the workforce, highly concentrated in the areas of former unemployment; more people are claiming that psychiatric disorders prevent them from working than are claiming that work is unavailable. In the former coal-mining town of Merthyr Tydfil, about a quarter of the adult population is on disability. Britain is thus the ill man of Europe, though all objective indicators suggest that people are living longer and healthier lives than ever.

Three groups profit from this statistical legerdemain: first, the unemployed themselves, because disability benefits are about 60% higher than unemployment benefits, and, once one is receiving them, one does not have to pretend to be looking for work; second, the doctors who make the bogus diagnoses, because by doing so they remove a possible cause of conflict with their patients and, given the assault rate on British doctors, this is important to them; and finally, the government, which can claim to have reduced unemployment.

Detta är förresetn enligt Dalrymple inget unikt fall. Han ger många fler exempel på oärligheter och förvrängningar från Tony Blairs sida. Dalrymple kommenterar:

Mr. Blair proved unusually expert in the postmodernist art of spin. A political advisor to the government perfectly captured this approach on Sept. 11, 2001, when she said that it was ”a good day to bury bad news.” In other words, you can get away with anything if the timing is right.

Vad är det för filosofi som får sitt uttryck här? Vad är det för filosofi som ligger bakom denna ”delusions of honesty”? Pragmatismen.

Enligt pragmatismen bestäms verkligheten och sanningen av det som ”fungerar”. Det är inte så att det fungerar för att det är sant, det är sant för att det ”fungerar”. Så om en föreställning av något slag tillfredställer dig på något sätt, då ”fungerar” uppgiften och den blir sann.

Sanning och verkligheten blir en fråga om bekvämlighet. Det blir en fråga om vad som känns rätt för dig eller för folket. Det blir en fråga om opinionsundersökningar och omröstningar. Det blir en fråga om vad som ”går hem”, inte vad som är sant och rätt. Följaktligen blir också frågan om hur saker och ting uppfattas viktigare än hur saker och ting faktiskt är.

Detta är så klart inte praktiskt. På någon nivå vet de flesta detta. De flesta lär sig redan som barn att det inte fungerar. De flesta barn lär sig till exempel att verkligheten inte upphör att existera bara för att de blundar. Men bland våra intellektuella och speciellt bland våra politiker avfärdas denna insikt som tecken på ”barnslighet” eller ”naivitet”. Istället ses det som ett tecken på ”mognad”, ”praktisk visdom”, ”sans och vett” att avfärda verklighetens absolutism.

I svenska förhållanden betyder en ”mogen” och ”vuxen” inställning till verkligheten att den förra regeringen låtsades som att det inte fanns någon arbetslöshet att tala om, medan den nuvarande regeringen istället låtsas som att det inte finns något behov av att ändra arbetsrätten. Fungerade det för den förra regeringen? Fungerar det för den nuvarande regeringen? Nej.

Telegraph skriver med anledning av de senaste dagarnas utveckling i Storbritannien:

According to the Security Service, nearly 2,000 Britons linked to al-Qa’eda are under surveillance, and as many as 30 potential terrorist plots are being tracked. We can only assume that the cell that carried out the latest attacks was not under close observation, since its members would have been intercepted before planting their bombs. In other words, despite the extraordinary number of suspects being watched, there will inevitably be potential terrorists of whom MI5 is unaware.

Situationen i Storbritannien är mycket allvarlig. IBD säger det bäst: ”They have to get lucky just once. We have to be lucky all the time”. Så här ligger det till:

In Piccadilly Circus, only a stroke of good luck prevented an explosion that could have toppled a three-story nightclub and killed hundreds. Authorities had no inkling terrorists planned to blow up cars packed with petro bombs and nails. An ambulance crew tipped off police after noticing vapors building up inside one of them, a Mercedes parked outside a popular nightclub.

Inside the car, police found 60 liters of gas in containers, propane gas canisters and hundreds of nails — enough firepower to spread carnage across two football fields. The area at the time was buzzing with thousands of people patronizing restaurants, bars and theaters.

Several blocks away, police found a second car containing the same bomb components, commonly used in Baghdad. Other suspicious vehicles are being investigated.

Most disturbing, the MI5 had no prior intelligence such a multiple attack was under way. The plot came from nowhere. The Brits had ”no indication that we were going to be attacked this way,” conceded Peter Clarke, head of Scotland Yard counterterrorism. (Min kursivering.)

De som säger att mer polisärt arbete och en mer aktiv underrättelsetjänst är ”lösningen” på den islamiska terrorismen bör notera detta. Det fungerade inte före den 11 september och det är för tidigt för att avgöra om det fungerade efter den 11 september. Som det ser ut just nu är det bara en fråga om ren tur att inget har hänt. Och frågar ni mig är tur inget som räcker för min del. Nej, det finns bara en långsiktigt hållbar lösning: tillintetgör staterna som sponsrar den islamiska terrorismen.

Regeringen vill starta en ny utredning för en ny kulturpolitik. Vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skrev i DN Debatt 2007/06/28: ”För att kunna fungera väl behöver kulturpolitiken bygga på ett betydande mått av samsyn över partigränserna. Regeringen kommer därför att bjuda in samtliga riksdagspartier till en särskild politisk expertgrupp, som skall följa utredningsarbetet och svara för att kommittén löpande under arbetet kan stämma av sina slutsatser mot de politiska analyserna”.

Utredningen ska reda ut ett gäng frågor. En sådan fråga är: ”Hur värnas kulturens frihet? Konstens och kulturens frihet är en hörnsten för kulturpolitiken. Därom råder enighet. Dock måste vi fråga hur friheten värnas bäst”. Mycket bra fråga. Det är dock något förbluffande hur våra politiker än kan tro att den kultursocialism som alla sju partier är eniga om, inte kommer att leda till mindre frihet för kulturen och konstnärerna. Ändå är det just kultursocialism som man förespråkar som en förutsättning för en fri kultur: ”Staten har ett grundläggande ansvar för detta och för kulturlivets utveckling”. Kulturministern stoppar in en varning i förbifarten: ”Att se ansvaret för kulturen som en angelägenhet enbart för den offentliga sektorn för dock med sig risker. Vi behöver nu därför hitta vägar och former för att bredda ansvarstagandet och de ekonomiska grundvalarna för kultur i Sverige”. Hon förklarar inte varför detta är en risk, men om hon verkligen vet att det är risk och varför, då är återigen frågan varför hon envisas med att säga att boven i dramat, nämligen staten, har ett ”ansvar”?

Med kultursocialism som utgångspunkt följer naturligtvis frågan: ”Hur skall staten agera?” Svaret låter sig inte vänta: ”Staten är och ska vara en stark aktör inom kulturpolitiken. Totalt omfattar kulturbudgeten tio miljarder kronor. De statliga institutionerna och den statliga förvaltningsorganisationen har en djupgående inverkan på kulturlivet”. Detta är ett erkännande som under andra (mer rationella) omständigheter skulle vara ett perfekt exempel på en freudiansk felsägning. Vad vår kulturminister egentligen säger är att eftersom staten har en sådan ”djupgående inverkan på kulturlivet”, kommer allt politikerna att göra i denna fråga att leda till att en del konstnärer lär få sina karriärer förstörda, allt bara för att man har plötsligt bestämt sig för att satsa på andra konstnärer som på helt godtyckliga grunder har lyckats imponera på politikerna.

Statlig konst kan endast förstöra konsten och konstnärernas frihet. Det hör till sakens natur. Allt politikerna gör, i denna fråga, är att de under tvång tar pengar från en del konstkonsumenter och -producenter och ger till andra. Ju mer politikerna bestämmer här, desto mindre frihet för alla involverade. Eftersom ”konstnärlig frihet” i dessa sammanhang betyder ”frihet från kommersiella krafter”, kan alla försök att ”befria” konstnärerna endast resultera i att staten bränner våra pengar på att producera skräp eller också så kallad modern konst. Det är ju bara den ”konsten” som inte har en chans på en marknad och som därför ”förtjänar” våra skattepengar.

I slutändan är det irrelevant huruvida staten förmår att producera någon konst överhuvudtaget eller till och med bra sådan. Den relevanta frågan här är den principiella: Bör staten ägna sig åt konst och kultur? Med andra ord: Bör staten tvinga mig att subventionera andras teater- eller operabesök? Nej. Staten bör inte göra det och staten har ingen rätt att göra det.

Hur kan politiker inbilla sig att det är rätt att tvinga folk att finansiera statlig konst och kultur? Det är som det brukar vara i dessa sammanhang: irrationell filosofi. Det är närmare bestämt den intrinsikala värdeteorin som ligger bakom kultursocialismen: ”Kulturen har sitt eget värde och behöver inte motiveras av annan nytta…”. Om man verkligen tror att kulturen har ett intrinsikalt värde, ett värde i sig, ett värde helt oberoende av dess relation till faktiska konstkonsumenter (eller, för den delen, faktiska konstnärer), kan man få för sig att det är gott och riktigt att tvinga folk att spendera pengar på konst som de själva inte får ut någon glädje av.

Om du någon gång hamnar i den fasansfulla situationen där du måste vänta på en viktig operation, för att det helt enkelt inte finns några pengar, tänk då på att de bland annat inte finns där för att en del politiker har fått för sig att konsten är ”helig”.