Financial Times berättar om resultaten från en ny oroväckande opinionsundersökning:

A popular backlash against globalisation and the leaders of the world’s largest companies is sweeping all rich countries, an FT/Harris poll shows.

Large majorities of people in the US and in Europe want higher taxation for the rich and even pay caps for corporate executives to counter what they believe are unjustified rewards and the negative effects of globalisation.

Viewing globalisation as an overwhelmingly negative force, citizens of rich countries are looking to governments to cushion the blows they perceive have come from the liberalisation of their economies to trade with emerging countries.

Detta är dåliga nyheter. Jag borde kanske inte vara så förvånad, men ändå är jag det. Amerikaner och européer är alltså fientliga till globaliseringen, dvs global kapitalism, dvs frihandel. Varför? Deras attityder säger en hel del om deras värderingar:

Corporate leaders fared little better, with 5 per cent or fewer of those polled in the US and all large European economies (except Italy) saying they had a great deal of admiration for those who run large companies. In these countries, between a third and a half said they had no admiration at all for corporate bosses.

In response to fears of globalisation and rising inequality, the public in all the rich countries surveyed – the US, Germany, UK, France, Italy and Spain – want their governments to increase taxation on those with the highest incomes. In European countries, a large majority want governments to go further and to impose pay caps on the heads of companies.

Är detta bara uttryck för mycket dåliga nationalekonomikunskaper eller är det uttryck för mycket dåliga värderingar? Jag säger att detta framför allt är ett uttryck för att jantelagen har blivit alltmer globaliserad.

I den mån det är fråga om dåliga kunskaper i ämnet nationalekonomi, då beror det av allt att döma i lika stor utsträckning på bristande utbildning såväl som brister beträffande utbildningens innehåll. Samtidigt:

Europeans still overwhelmingly support the principle of free competition within the European Union, contrary to Nicolas Sarkozy’s wishes at the recent European summit…

Vid en första anblick verkar detta som en positiv nyhet. Men givet vår kultur tar jag inte detta som ett bevis för att européerna har en genuin förståelse för eller uppskattning av den fria konkurrensen. De flesta är nämligen anhängare av teorin om perfekt konkurrens och de håller denna platonska föreställning om konkurrensens natur som ett ideal för hur den också bör fungera – med allt vad det innebär. Men denna teori är, som ekonomen George Reisman har påpekat, faktiskt värre än marxismen. Så i den mån folk är bekanta med denna teori, implicit eller explicit, kan de omöjligen visa en genuin uppskattning för värdet av fri konkurrens.

Stycket fortsätter så här: ”but in France, Germany and Spain, the populations want their political leaders to play a larger role in managing their economies”. (Min kursivering.) Notera förresten att samtidigt som folket säger sig stöda principen om fri konkurrens, tycks folket inte ha en susning om vad en fri ekonomi är, eller vad det har att göra med en fri konkurrens.

Om detta är ett uttryck för dåliga kunskaper, då är det ett betydligt värre problem än bara bristande nationalekonomikunskaper. Dessa människorna vet uppenbarligen inte vad kapitalism är för något.

Det finns ändå ett par saker som kan kanske inge en liten gnutta hopp.

Betydligt fler britter och amerikaner anser att den sociala rörligheten är stor jämfört med fransmän, italienare, spanjorer och tyskar. Välfärdsstaten och omfördelningspolitiken är mindre omfattande i Storbritannien och USA.

Märkligt nog tycks européerna inte se något samband mellan deras små förhoppningar om att kunna göra klassresor och att de samtidigt stöder en välfärdspolitik som går ut på att göra det mer eller mindre omöjligt för människor att göra klassresor.

Tvärtemot vad många européer tror har de skapat ett klassamhälle i ordets verkliga bemärkelse: ett samhälle där staten medelst skatter, subventioner och privilegier gör att somliga förblir fattiga och andra förblir rika. De stoppar uppkomsten av nya stora företagare. Se Sverige som ett exempel. Sverige lever i stor utsträckning ännu på storföretag som startades för 100 år sedan.

Förmodligen är det inte så att européerna är ofattbart korkade. Förmodligen är det snarare så att de är ofattbart illvilliga. Deras avundsjuka tycks sitta djupare i den européeiska folksjälen än i exempelvis den amerikanska.

I Europa verkar man inte bry sig nämnvärt om man själv förblir fattig och hopplös. Det viktigaste tycks vara att man klämmer åt de framgångsrika och förmögna. Att denna perversa attityd inte finns i USA eller Storbritannien i samma omfattning är bra eftersom detta är ett moraliskt sundhetstecken.

Frågan är hur länge detta kommer att hålla i sig. Financial Times avslutar sin redogörelse med detta omen: ”The issue of rising inequality is now high on the political agenda of every country and will feature prominently in the 2008 US presidential election”.