Regeringen vill starta en ny utredning för en ny kulturpolitik. Vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skrev i DN Debatt 2007/06/28: ”För att kunna fungera väl behöver kulturpolitiken bygga på ett betydande mått av samsyn över partigränserna. Regeringen kommer därför att bjuda in samtliga riksdagspartier till en särskild politisk expertgrupp, som skall följa utredningsarbetet och svara för att kommittén löpande under arbetet kan stämma av sina slutsatser mot de politiska analyserna”.

Utredningen ska reda ut ett gäng frågor. En sådan fråga är: ”Hur värnas kulturens frihet? Konstens och kulturens frihet är en hörnsten för kulturpolitiken. Därom råder enighet. Dock måste vi fråga hur friheten värnas bäst”. Mycket bra fråga. Det är dock något förbluffande hur våra politiker än kan tro att den kultursocialism som alla sju partier är eniga om, inte kommer att leda till mindre frihet för kulturen och konstnärerna. Ändå är det just kultursocialism som man förespråkar som en förutsättning för en fri kultur: ”Staten har ett grundläggande ansvar för detta och för kulturlivets utveckling”. Kulturministern stoppar in en varning i förbifarten: ”Att se ansvaret för kulturen som en angelägenhet enbart för den offentliga sektorn för dock med sig risker. Vi behöver nu därför hitta vägar och former för att bredda ansvarstagandet och de ekonomiska grundvalarna för kultur i Sverige”. Hon förklarar inte varför detta är en risk, men om hon verkligen vet att det är risk och varför, då är återigen frågan varför hon envisas med att säga att boven i dramat, nämligen staten, har ett ”ansvar”?

Med kultursocialism som utgångspunkt följer naturligtvis frågan: ”Hur skall staten agera?” Svaret låter sig inte vänta: ”Staten är och ska vara en stark aktör inom kulturpolitiken. Totalt omfattar kulturbudgeten tio miljarder kronor. De statliga institutionerna och den statliga förvaltningsorganisationen har en djupgående inverkan på kulturlivet”. Detta är ett erkännande som under andra (mer rationella) omständigheter skulle vara ett perfekt exempel på en freudiansk felsägning. Vad vår kulturminister egentligen säger är att eftersom staten har en sådan ”djupgående inverkan på kulturlivet”, kommer allt politikerna att göra i denna fråga att leda till att en del konstnärer lär få sina karriärer förstörda, allt bara för att man har plötsligt bestämt sig för att satsa på andra konstnärer som på helt godtyckliga grunder har lyckats imponera på politikerna.

Statlig konst kan endast förstöra konsten och konstnärernas frihet. Det hör till sakens natur. Allt politikerna gör, i denna fråga, är att de under tvång tar pengar från en del konstkonsumenter och -producenter och ger till andra. Ju mer politikerna bestämmer här, desto mindre frihet för alla involverade. Eftersom ”konstnärlig frihet” i dessa sammanhang betyder ”frihet från kommersiella krafter”, kan alla försök att ”befria” konstnärerna endast resultera i att staten bränner våra pengar på att producera skräp eller också så kallad modern konst. Det är ju bara den ”konsten” som inte har en chans på en marknad och som därför ”förtjänar” våra skattepengar.

I slutändan är det irrelevant huruvida staten förmår att producera någon konst överhuvudtaget eller till och med bra sådan. Den relevanta frågan här är den principiella: Bör staten ägna sig åt konst och kultur? Med andra ord: Bör staten tvinga mig att subventionera andras teater- eller operabesök? Nej. Staten bör inte göra det och staten har ingen rätt att göra det.

Hur kan politiker inbilla sig att det är rätt att tvinga folk att finansiera statlig konst och kultur? Det är som det brukar vara i dessa sammanhang: irrationell filosofi. Det är närmare bestämt den intrinsikala värdeteorin som ligger bakom kultursocialismen: ”Kulturen har sitt eget värde och behöver inte motiveras av annan nytta…”. Om man verkligen tror att kulturen har ett intrinsikalt värde, ett värde i sig, ett värde helt oberoende av dess relation till faktiska konstkonsumenter (eller, för den delen, faktiska konstnärer), kan man få för sig att det är gott och riktigt att tvinga folk att spendera pengar på konst som de själva inte får ut någon glädje av.

Om du någon gång hamnar i den fasansfulla situationen där du måste vänta på en viktig operation, för att det helt enkelt inte finns några pengar, tänk då på att de bland annat inte finns där för att en del politiker har fått för sig att konsten är ”helig”.