I New York Times kunde man idag läsa en ovanligt ärlig artikel om hur demokrater respektive republikaner ställer sig till frågan om statliga interventioner. Bilden som målas upp är ärlig eftersom den säger precis som den är: både demokrater och republikaner är explicita förespråkare av blandekonomi. Båda partierna propagerar för statliga interventioner, restriktioner av friheten, regleringar, statliga satsningar, statlig manipulation. Det finns ingen ideologisk konflikt mellan dem i denna fråga. De bråkar inte om staten alls ska lägga sig i ekonomin, utan om hur mycket och på vilket sätt staten ska lägga sig i ekonomin.

When an election campaign coincides with both a crisis on Wall Street and soaring home foreclosures across the country, the traditional ideological battles over “more government” or “less government” become blurred…

But while their philosophies might seem starkly different, in reality both parties have come to the conclusion that major government involvement is needed to rescue the financial and housing markets.

The ideological clashes are less about whether the government should intervene in the economy, and more about whom it should try to rescue.

Trots att det är centralbanken som ligger bakom den senaste krisen, precis som den ligger bakom alla andra inflationsbubblor och konjunktursvängningar, så är det till centralbanken republikanerna springer till för att ”rädda” ekonomin. De försvarar vad New York Times rätteligen kallar för ”one of the biggest government interventions in the last century”, nämligen den amerikanska centralbankens beslut om att låna ut 400 miljarder dollar till konkursfärdiga banker och företag.

Jag tycker att det är bra att New York Times åtminstone ibland är så pass verklighetsförankrade att de kan förmedla en så här korrekt analys av läget. Om bara svenska medier tydligare kunde poängtera att den politiska debatten i Sverige också bara består av en konflikt mellan olika versioner av blandekonomin. Då skulle det bli tydligare för folket att den fria marknaden och kapitalismen inte har fått en ärlig politisk chans. Det skulle, så klart, inte göra att folk började ”konvertera” till kapitalismen, men det skulle underlätta åtminstone lite för oss som verkligen förespråkar kapitalism att sluta bli förknippade med moderaterna, folkpartiet och socialdemokraterna.

Hur skulle du reagera om någon offentligt propagerade för att svenskarna skulle kraftigt minska sin levnadsstandard och samtidigt att detta förmodligen bäst skulle ske genom en ny global totalitär lösning? Om någon sade en sådan sak, då skulle han väl mötas av protester från våra politiker, våra intellektuella och allmänheten? Man skulle kunna tro det, men sanningen är snarare att de framstår som hopplösa moraliska idealister och som endast ger politiker, intellektuella och allmänheten ett dåligt samvete, varför de reagerar som skuldtyngda människor brukar reagera: med tystnad. ”Men nu hittar du väl på?” Nej, det hände alldeles nyss på SvD Brännpunkt, närmare bestämt 4 mars 2008.

Bo Ekman som så många andra miljöaktivister är totalt verklighetsfrånvända. De tror att världen håller på att gå under och att vi därför måste handla och det nu. Men världen håller inte på att gå under. Världen är bättre än någonsin i alla relevanta avseenden: fler människor lever längre, friskare och rikare liv än någonsin. Detta är tack vare kapitalismen, industrin, vetenskapen och teknologin. Och fler skulle leva ännu längre, friskare och rikare liv om vi bara fick mer av denna vara. Men så kommer det inte att bli. De flesta politiker och miljöaktivister är nämligen övertygade om att mänskligheten och dess välfärd är ett ”problem”. Det är ett ”problem” för ”miljön”.

Vad tror ni att detta implicerar?

Det talas om ett nytt Köpenhamnsavtal som ska ersätta det gamla Kyotoavtalet. Men sådana som Bo Ekman är pessismistiska. Inte för att avtalet verkligen blir av och därför kommer medföra ett sämre liv för de allra flesta här på jorden, med lägre levnadsstandard, mindre tillväxt, förlorade jobb, med mera som följd. Nej, han är pessismistisk eftersom han snarare tror att vi inte kommer få något sådant avtal alls. Det kommer, som vanligt, att bli för mycket förhandlingar. Nationer kommer sätta sitt egenintresse framför naturen. Det tar för lång tid för kunskapen om klimatfrågan att nå fram. (Vilket här bara betyder att det är ett ”problem” att politikerna inte omedelbart lägger ned stora delar av ekonomin, bara för att någon miljöaktivist åter har slagit ”larm”.)

Som alltid när man ska förespråka omfattande förstörelse av mänskliga värden, måste man börja med att attackera människans överlevnadsmedel: förnuftet. Ekman beklagar sig över ekonomer lider av en ”övertro på rationalitet”. En attack mot människans överlevnadsmedel måste logiskt följa av att det är fel av människan att vilja överleva, varför man fördömer egoismen. De har ”en undertro på människors förmåga och påhittighet att hitta utvägar för att betjäna sina egenintressen”, skriver Ekman. För att verkligen röra till det hela, följer det av detta resonemang, att ”övertron” på rationaliteten kommer just av att den tjänar människors egenintresse. Vi måste således överge förnuftet för att mer effektivt kunna tjäna andra intressen än våra egna.

Allt detta och mycket mer därtill, gör att vi behöver vad Ekman kallar för en Plan C. ”Den måste utgå från gemensam etik, kunskap och demokratiska principer utöver gränserna. Den måste utgå från biosfärens och naturens gränsvillkor för dess balans och funktionalitet. Plan C måste utgå från att det inte är möjligt att förhandla med naturen, bara med oss själva”, skriver Ekman. Vad betyder då detta? Jo, att det ”nationella egenintresset” (t ex svenskarnas ekonomi, industri och välfärd) ska offras för jordens ”gemensamma intresse”. Vem bestämmer vad detta intresse består utav? ”Naturen”. Hur bestämmer vi vad vi ska göra? En global demokratisk process (vilket betyder att vi i praktiken inte kommer få någon praktisk säg i frågan). Allt detta betyder, sammantaget, en global totalitär politisk lösning. Global eftersom ”problemen” ju är globala. Totalitär eftersom alla aspekter av våra liv har direkt eller indirekt något att göra med vår relation till naturen.

Vi måste handla och det nu. Vi har inte tid för diskussioner eller förhandlingar, säger Ekman. Det har naturen bestämt och vi måste underkasta oss naturen. (Vad sägs om att istället lyssna lite till förnuftet? Att vädja till förnuftet, är att ge uttryck för en ”övertro” på förnuftet.) Vad betyder detta rent praktiskt? Människans överlevnad kräver av henne att hon lär sig hur naturen beter sig så att hon kan bemästra den. Hon måste lära sig att bemästra naturen för att hon så effektivt som möjligt ska kunna exploatera den och forma om den efter hennes behov. Men detta är alltså inte vad vi ska göra hädanefter, enligt herr Ekman.

Om fler människor lever längre, friskare och rikare liv än någonsin tidigare tack vare denna exploatering, vad tror ni då följderna blir av att vi slutar göra detta? På vilket sätt är det egentligen ett ”problem” att vi exploaterar naturen? Är inte det riktiga problemet att inte tillräckligt många är fria att exploatera naturen för på så sätt kunna att höja sin levnadsstandard? Är inte det ett problem att det fortfarande finns så många fattiga i Afrika och Asien? Sådana resonemang förutsätter dock att man sätter mänsklig välfärd före naturen. Bo Ekman har en rakt motsatt rangordning. Politiken blir därefter. Herr Ekman tycker att i kampen mellan människa och natur, ska naturen gå ut som segrare. Vad det rent praktiskt måste betyda i politiska termer behöver vi inte ens spekulera kring. Ekman är nämligen helt öppen med sin politik:

Vi borde inte acceptera någon ökning av koldioxidhalten i atmosfären utöver dagens 430 ppm CO2e. Vi borde istället reversera.

Vi behöver omedelbart införa en global koldioxidskatt som styr mot ändrade beteenden och ny teknologi. Vi behöver ett omedelbart moratorium för nybyggnad av koleldade kraftverk och industrier utan CO2-rening och lagring.

Vi behöver göra klart för allmänheten att vi inom överskådlig tid skall sänka CO2e utsläppen till ett ton per capita. Svensken gör i genomsnitt av med 10 ton. Detta innebär att i-länderna måste göra så mycket mer än u-länderna.

Vi ska inte minska den ekonomiska tillväxten. Vi ska inte stoppa de ekonomiska framstegen. Nej, vi ska sträva efter ekonomisk tillbakagång! Om vi inte vill göra det frivilligt – och det lär än så länge mycket få göra – då måste någon med makten att beskatta, dvs med förmågan att förstöra på global skala, tvinga oss att ändra vårt egoistiska och rationella beteende, så att det blir mer ”ekologiskt” och irrationellt. Vi i väst ska sänka vår levnadsstandard till u-ländernas nivå. Detta kommer naturligtvis att påverka våra liv extremt destruktivt. Vi kommer att leva kortare, fattigare, sjukare liv. Färre av oss kommer att överleva. Men det tycks inte bekymra sådana som herr Ekman. Detta är, får man förmoda, inget ”problem”. Nej, inte om man sätter naturen före människan.

Ingen har nog missat bråket mellan DN Kultur och debattören Johan Norberg. Den debatten handlar i korthet om att socialister vid DN Kultur förvränger andras argument och resonemang, i detta fall Johan Norberg. Jag tycker inte det råder någon tvekan om vem som har rätt här. Det är Johan Norberg. Jag tycker att det är så uppenbart att jag inte har skänkt det någon särskild tanke.

Vad jag däremot skulle vilja säga är att det finns skäl att kritisera Johan Norberg. Jag har själv kritiserat honom vid ett par tillfällen. Och om man ska kritisera honom då behöver man inte angripa argument han inte har eller åsikter han inte bär på. Nej, det räcker med att man går på vad han faktiskt har sagt. (De som vill läsa min kritik av Johan Norberg i detalj kan läsa här och här; jag tänker INTE upprepa mig för de som är för lata för att orka läsa själva; jag tänker inte ens kommentera folk som ställer frågor som jag redan har besvarat massvis med gånger på denna blogg.)

Det Norberg ska kritiseras för är för att han faktiskt förespråkar kränkningar av individens rättigheter. Han förespråkar nämligen koldioxidskatt. Detta är inte en ”marknadsvänlig” lösning på någonting; detta är en anti-kapitalistisk politik. Det är för DETTA som man kan och BÖR döma Johan Norberg.

En del säger att jag måste ha missförstått någonting, att Norberg säkert inte menar det så. En del säger att jag säkert bara överdriver. Men det är inte sant. Andra menar att Norberg bara är en pragmatisk taktiker som försöker utgå ifrån verkligheten. Det är inte heller sant. Det finns absolut inget praktiskt i att förespråka kränkningar av individens rättigheter. Tvång och våld är INTE praktiskt.

Till de som fortfarande lever med villfarelsen om att jag har ”missförstått” någonting, läs då vad Johan Norberg själv skriver i dag i Expressen Kultur:

Efter att jag skrev en artikel om en liberal synvinkel på växthuseffekten på dessa sidor (Expressen 27/11 2007) tog Stefan Jonsson i så han sprack i en notis på DN Kultur dagen efter. Jag var ”löjlig”, mina argument ”religion” och ”delirium” och enligt Jonsson var jag så långt bortom det rationella samtalet att det är ”onödigt att bemöta honom [mig]”. Allt ackompanjerat av en bild på mig där jag faktiskt såg rätt löjlig ut.

Det religiösa inslaget var min trosvisshet och upprepande av sambandet ”ju friare marknad, desto bättre miljö”. Jag mejlade Jonsson och frågade hur han på det viset kunde karaktärisera en relativt självkritisk artikel som förklarade att liberaler missat miljöfrågan och att det inte räcker med en fri marknad, utan att den måste kompletteras med restriktioner som koldioxidskatter. (Min kursivering.)

Den fria marknaden ”räcker inte”; den måste ”kompletteras” med ”restriktioner som koldioxidskatter”. Tydligare än så kan det knappast bli.

Pär skrev: ”[V]ad är det som principiellt avgör att diskriminering i krogkön inte kränker människors rättigheter, medan t.ex. förtal, mordhot och uppvigling till mord gör det? Det finns många likheter mellan dessa tre saker och diskriminering. Ingen av de här fyra sakerna utgörs av direkt fysiskt våld eller stöld av offrets egendom. De kan samtliga bestå uteslutande av att man uttalar några ord. De kan samtliga avsevärt minska offrets överlevnadschanser. (Diskriminering som gör att man aldrig får jobb gör det definitivt svårare för en att överleva, i synnerhet i ett hypotetiskt radikalkapitalistiskt samhälle där de som inte får jobb torde lämnas helt i sticket.) Jag hittar bara _likheter_ mellan diskriminering, förtal, mordhot och uppvigling till mord. Vad finns det för principiell _skillnad_ mellan dem, som gör att endast diskriminering ska vara tillåten?”

Det måste inte förekomma DIREKT fysiskt våld för att något ska räknas som en akt av fysiskt våld och därmed som en kränkning av individens rättigheter. Tvång är detsamma som ett hot om (initierandet av) fysiskt våld. Tvång kan därför ses som en form av INDIREKT fysiskt våld. Bedrägeri är ett sådant exempel. Detsamma gäller för uppvigling till mord och mordhot.

Diskriminering är inte en form av direkt eller indirekt våld. Det är en VÄSENTLIG skillnad. I en riktig rättighetskränkning förekommer direkt eller indirekt våld eftersom det är bara genom våld som man KAN stoppa folk från att utöva sina rättigheter. En bedragare utövar indirekt våld, dvs tvång, då han har andras pengar mot deras vilja och medgivande.

Man har rätt att diskriminera. Det kränker ingens rättighet; det finns ingen ”rätt” att slippa diskrimineras. Att argumentera för en sådan sak är detsamma som att argumentera för att människor inte har någon rätt till frihet, dvs ingen rätt att själva bestämma med vem och vilka de vill ha att göra med och på vilka grunder. Det vore däremot att förespråka att man ska TVINGA personer att göra affärer med folk som de inte vill göra affärer med. Det vore våld. Det vore en riktig rättighetskränkning.

Ditt resonemang vilar dessutom på falska premisser om kapitalismen. En sådan falsk premiss är att det skulle vara så svårt att få ett jobb i ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle, att om man blir diskriminerad då har man ingen chans att överleva. Sanningen är den rakt motsatta. Det kan inte bli enklare att få ett jobb än på en fri marknad. Alla som kan och vill jobba kan få ett jobb i ett kapitalistiskt samhälle.

Det är idag som folk diskrimineras bort från arbetsmarknaden på grund av alla statliga interventioner i ekonomin. Statligt understödda fackföreningar tvingar fram höga löner som gör de mindre produktiva oförmögna att konkurrera på arbetsmarknaden. Om det inte vore för välfärdsstaten skulle alltså de statliga interventionerna bokstavligen driva folk till svält. (Detta är så klart inget argument för välfärdsstaten, utan bara ett argument mot de statliga interventionerna i ekonomin.) Och jag behöver nog inte ens gå in på vad diskriminering skulle innebära för människors överlevnadschanser om de levde i en socialistisk ekonomi med bara en ”arbetsköpare”, nämligen staten.

När det råder hög arbetslöshet, till följd av de statliga interventionerna i ekonomin, då blir det också mycket lättare för en del arbetsköpare att välja bort folk som de inte gillar av irrationella skäl. Det finns ju så många att ”välja bland” att man har råd att välja bort de som man inte gillar. Men i en fri ekonomi, där i princip alla som vill jobba också kan få ett jobb, råder det en mycket större konkurrens om arbetskraften än idag och irrationella arbetsköpare kommer helt enkelt bli tvungna att anställa folk som de kanske inte gillar, för att ha en chans.

Som svar till de som säger att inget utesluter att de flesta arbetsköpare är rasister säger jag att om vi lever i ett sådant samhälle då har den fria marknaden ändå ingen chans. Laissez-faire kapitalismen har nämligen ingen en chans i en så pass irrationell och kollektivistisk kultur. I en sådan kultur drar sig inte kapitalister eller allmänheten för att börja förespråka statliga interventioner för ”det allmännas bästa” eller för ”Nationens bästa” eller ”Rasens bästa”. Så klandra då inte kapitalismen, som ändå inte har en chans. Nej, klandra den irrationella kollektivistiska kulturen – som förresten är skapad av modern filosofi – som vi alla måste bekämpa med bättre och mer rationell filosofi.

Igår skrev MUF:s ordförande Niklas Wykman på SVT Opinion. Som vanligt när Wykman uttalar sig nu för tiden blir allt mycket förvirrande och konstigt. Wykman säger att ”vänstern” är mer ”trovärdig” när det kommer till ”livsstilsfrågor”.

För de av oss som trodde att allt INTE är politik och att politiken inte ska kontrollera eller ha en massa åsikter i största allmänhet om hur människor lever sina liv, kan det bli lite förvånande att Wykman irriterat konstaterar att ”vänstern” är mer ”trovärdig” i denna fråga. Men det som gör vänstern ”trovärdig” är inte för att vänstern har en tradition av totalitära anspråk på att vilja reglera människors liv in i minsta lilla detalj. Nej, det som gör vänstern ”trovärdig” är för att ”många människor inom vänstern de facto praktiserar livsstilsliberalism” (!).

Wykman utvecklar detta något besynnerliga resonemang sålunda: ”Vänstermänniskor är bättre på att försöka ta personligt ansvar och göra sig själva till symboler för värderingar de tror på. Hur mycket som bara är yta, och hur väl det speglar verkligheten är givetvis svårt att säga. Men springer du på en kille med tygkasse, second-handkläder, maskara som inte är testad på djur och ett nytt hippt band i mp3-spelaren så gör du bäst i att sätta dina pengar på att han är vänster.”

Vänstern är alltså bra på att leva upp till sina sämsta och tråkigaste stereotyper, är alltså en dygd som vi alla ska efterapa om vi ska ha en trovärdighet när det kommer till ”livsstilsliberalism”. Man skulle kunna tro att detta är vad Wykman argumenterar för, men som vi ska se gör han inte det. Det han argumenterar för är, tro det eller ej, mycket värre.

Wykman gör ingen skillnad på politik och etik, dvs på personliga värderingar om hur man bör leva sitt liv (etik) och hur man bör förhålla sig till andra människor i ett samhälle (politik). Eftersom han inte gör någon skillnad drar han sedan slutsatsen att man är en slags ”hycklare” borgerlig sympatisör om man inte ”lever som man lär” i sitt privatliv. Vilket i detta sammanhang betyder: ”livsstilsliberalism”. Vilket betyder vadå? Wykman svarar: ”Seglarskorskonformismen är begravd, tjejer i linnen med hår under armarna förekommer och killar i vitt nagellack kan dyka upp på en och annan talarkväll”. Så att ha dålig smak är ”livsstilsliberalism”?

Men att ha dålig smak räcker inte för Wykman. ”[I]ndividualism är fortfarande långt borta”, konstaterar han. Vad i hela fridens namn har detta med individualism att göra? Absolut ingenting. Wykman förväxlar individualism med ”individualitet”. Närmare bestämt förväxlar han individualism med icke-konformism. Men att vara icke-konformist är INTE samma sak som att vara individualist. Att avvika, och att ha dålig smak bara för att ta det aktuella exemplet, är INTE individualism. Det är inte ett dugg mer individualism än att följa modet, som kanske råkar vara bra för tillfället, men att bara göra det för att alla andra gör det.

Om man inte kan eller vill skilja på etik och politik, blir Wykmans nya anti-liberala ställningstagande fullt ”logiskt”, nämligen att kräva av folk att de ska börja utöva ”mångfald” (vad det nu betyder) som en ”livsstil” inom alliansen. Varför är det då så otroligt viktigt för Wykman att folk inom alliansen ska vara ”livsstilsliberaler”? Det magiska ordet heter ”trovärdighet”. ”Våra berättelser kommer aldrig att bli trovärdiga om berättaren alltid är en köttätande, bilkörande, omgift tvåochetthalvtbarns far på 39,7 år”, säger Wykman. Detta påstående är nästan mer irriterande än alla Wykmans kommentarer tillsammans fram tills dags dato.

Wykman pläderar inte alls för individualism, inte ens för icke-konformism. Nej, Wykman pläderar för den värsta tänkbara andrahandsmentalitet. Wykman säger inte ”var er själva” eller ”borgerligheten borde låta udda människor med dålig smak få vara med”. Nej, vad Wykman faktiskt säger är: ”bete er och klär er politiskt korrekt så att ni kanske blir mer trovärdiga och tilltalande till de ideologiskt sett värsta människorna där ute”.

Detta extrema infall av andrahandsdyrkan i sig är illa nog, men utan att han tycks begripa det förolämpar han också en massa människor. Wykman menar uppenbarligen att människor i allmänhet är så dumma och irrationella att de inte kan förmå sig att lyssna på vad folk säger, döma deras argumentation sakligt, utan att de ska döma dem utifrån hur de pratar, vilka kläder de har, vilka fritidsintressen de har, osv. Detta är säkert sant om de värsta människorna där ute, men varför vill man då vara trovärdig och tilltalande i deras ögon? Inget svar.

När man trodde att det inte kunde bli värre, blir det så klart ännu värre. Wykman fortsätter: ”Fler moderater måste komma ut som individualister. ‘Nu slutar jag äta kött för miljöns skull’ borde vara en artikel som ligger i pipeline för många moderata ministrar och riksdagsledamöter. Faktum är ju att köttindustrin bidrar med mer växthusgaser än hela transportsektorn. Nästan 20 procent av världens växthusgaser kommer från köttproduktionen. När nu det individuella ansvaret ska bidra till lösningen på problemet borde väl partiet som allra mest tror på enskilda människor vara fullt av personer som vill ta första klivet själva?”

Till de som trodde att jag kanske överdrev lite när jag sade att Wykman var en extrem andrahandsmänniska och anti-individualist, som i själva verket menade att ”individualism” handlar om att vi ska anpassa oss till de värsta människorna (environmentalisterna) och deras irrationella förväntningar, behöver inga fler bevis. Här är det, svart på vitt.

Wykmans krav på att vi ska sluta äta kött och att detta vore ”individualism” är så otroligt skrattretande att jag inte vet var jag ska ta vägen. Till att börja med kan man fråga sig vad som är så himla ”individualistiskt” att aldrig tänka själv, att aldrig ifrågasätta någonting, att följa strömmen helt och hållet, att helt vika sig inför det industri- och människofientliga miljöetablissemanget och svälja allt som medierna säger. Ändå är detta, uppenbarligen, vad Wykman har gjort i ”klimatfrågan”.

Förresten har han även gjort det i andra aspekter av miljöfrågan. I en artikel som en vän hänvisade mig till skriver Wykman under på den dödliga premissen bakom environmentalismen: att naturen har ett värde i sig själv oberoende av dess förhållande till människan. ”Det fanns tidigare en missuppfattning i borgerliga led att naturen finns till för oss och att vi kan göra vad vi vill med den…”, skrev han i Sundsvalls tidning. Föreställningen om naturens intrinsikala värde är en premiss som motiverar massmord och som redan har resulterat i massmord.

Sedan kan man fråga sig vad som är ”individualistiskt” med kravet på att vi alla ska sluta äta kött eller sluta köra bil. Det krävs inte ett geni för att begripa att ingen enskild individ i hela världen är ansvarig för klimatet. Så varför ska man då tvingas ”ta personligt ansvar” för något som man INTE är ansvarig för? För att mänsklighetens samlade aktiviteter kanske har någon betydelse? (Även om vetenskapen knappast är enig på ens den punkten.) Om så, då säger ”individualisten” Wykman att vi INTE ska hållas ansvariga för vad vi gör som individer utan som ett fragment av en större helhet, nämligen mänskligheten. Detta är förstås inget annat än ren och skär KOLLEKTIVISM.

Men Wykman är, verkar det som, av uppfattningen att denna större helhet, mänskligheten, i sin tur ska vara underordnat en annan större helhet, nämligen naturen. I den mån han delar denna premiss, och som vi kan se gör han det, är han faktiskt värre än de vanliga kollektivisterna. De kräver i regel att vi offrar oss till förmån för andra människor. Det är omoraliskt nog, men environmentalisterna kräver att vi ska offra oss för icke-människor och för det icke-mänskliga. Det ska alltså inte ens finnas några mänskliga förmånstagare i slutändan för våra uppoffringar; vi ska offra oss för en natur som bär på ett heligt intrinsikalt värde, oberoende av dess nytta för oss människor. Detta betyder att man ser på självuppoffringar för naturen som ett SJÄLVÄNDAMÅL.

Niklas Wykman vet inte alls vad individualism är för något, precis som han inte vet vad frihet och kapitalism är för något. En anonym person uttryckte det nog bäst på HAX blogg: ”Niklas Wykman är ingen individualist. Äta grönsaker och åka buss är ju vad vi alla förväntas göra. Vad vi förväntas göra av staten. Mer etablissement blir det knappast. Individualist kan han möjligen kalla sig om han börjar röka, äter brasiliansk biff, tar på sig seglarskor (ingen har faktiskt gjort det på 20 år) och köper ordentligt bensinslukande bil. I dag är han ungefär så mainstream som man överhuvudtaget kan bli. De enda han lyckas provocera är sådana som faktiskt trodde att MUF stod för individualism. Alla andra skrattar gott, då konformismen vunnit över motståndets sista bastion”. Herr anonym har tyvärr fullkomligt rätt i allt han säger.

Hur ska man bedöma en presidentkandidat? Det finns egentligen bara en relevant fråga i sammanhanget som kan besvara den frågan: Är man för eller emot frihet? Men i dagens USA finns det ingen sådan uppenbar pro-frihetskandidat. Därför måste man välja, om man nu ska välja, efter den som är minst dålig. Det är vad amerikanerna kan göra just nu. Men på lite längre sikt är förstås alternativet att försöka skapa bättre kandidater i framtiden genom att förändra kulturen i samhället, men det är en annan diskussion.

En faktor som bestämmer om en presidentkandidat är bra eller dålig för USA är han eller hennes inställning till vilka domare som ska sitta i USA:s högsta domstol. Det går inte att underskatta betydelsen av vilka som sitter i högsta domstolen. Låt mig ge er ett par exempel ur en artikel av CNN:s Jeffrey Toobin:

”Back in 1905, the Supreme Court had said in Lochner v. New York that a law that set a maximum number of hours for bakers was unconstitutional because it violated the bakers’ freedom of contract under the Fourteenth Amendment’s protection of ‘liberty’ and ‘property.’

By the 1940s, the Roosevelt appointees to the Supreme Court had repudiated the ‘Lochner era,’ and for decades no one had seriously suggested that there might be constitutional limits on the scope of the federal government’s power”.

Mellan 1950-1980 präglades högsta domstolen främst av ”liberala” domare. (Det vill säga social”liberala” domare.) Då expanderade visserligen även staten, men också den sociala och intellektuella friheten. Statligt understödd segregering förbjöds (t ex inom den offentliga skolan). Yttrandefriheten utökade i och med bevisbördan för vad som räknas som förtal höjdes kraftigt. Det blev därför lättare att i pressen ifrågasätta t ex myndighetspersoner och deras arbete. Reglerna för förhör av misstänkta brottslingar ändrades på ett sätt som innebar större respekt för deras rättigheter. Gifta pars rätt att köpa preventivmedel erkändes. Censuren av porr avskaffades. Rätten till abort erkändes.

Sedan åtminstone 1970-talet har konservativa tänkare och i synnerhet då konservativa juridiska tänkare försökt argumentera för att många beslut som togs under denna tid var uttryck för att man inte har förstått eller respekterat konstitutionen. Man ska döma saker och ting utifrån den ursprungliga intentionen som konstitutionens författare hade när de skrev den 1789, menade dem. Detta tankesätt kallas för originalism. (Läs gärna mer om originalismen här.)

Företrädarna för originalismen ville framför allt använda detta resonemang för att ändra det beslut som de avskydde allra mest, nämligen Roe vs Wade: erkännandet av rätten till abort. De menar att detta beslut är oförenligt med konstitutionen.

Hur kom de fram till detta? CNN:s Jeffrey Toobin förklarar:

”In large measure, the debate over original intent amounted to a proxy for the legal struggle over legalized abortion. No one argued that the authors of the Constitution intended for their words to prohibit states from regulating a woman’s reproductive choices; to Bork and Scalia, that ended the debate over whether the Supreme Court should protect a woman’s right to choose. If the framers did not believe that the Constitution protected a woman’s right to an abortion, then the Supreme Court should never recognize any such right either. In the Roe decision itself, Harry Blackmun had acknowledged that the words of the Constitution did not compel his decision.

‘The Constitution does not explicitly mention any right of privacy,’ Blackmun had written, but the Court had over time ‘recognized that a right of personal privacy, or a guarantee of certain areas or zones of privacy, does exist under the Constitution.’

The interpretive leap of Roe was Blackmun’s conclusion for the Court that ‘this right of privacy … is broad enough to encompass a woman’s decision whether or not to terminate her pregnancy.’ And it was this conclusion above all that the new generation of conservatives in Washington during the Reagan years began trying to persuade the Court to reverse”.

Det finns meriter till detta argument. Rätten till abort kan inte motiveras av rätten till ett privatliv. (Man kan överhuvudtaget diskutera vad ”rätten till ett privatliv” egentligen betyder.) Men saken är den att om embryon/foster är människor, då är det också mord att begå en abort, och i så fall spelar det ingen roll om det hör till ditt privatliv eller inte.

När vi talar om mord då slutar det vara en del av ditt ”privatliv” och därför något som vi alla måste respektera. Mord är inte en ”privat angelägenhet”.

Rätten till abort kommer av rätten till liv, inte av ”rätten till ett privatliv”. Embryon/foster är inga människor har och har därför inga rättigheter. Det har däremot kvinnan och rätten till liv implicerar även rätten att göra vad man vill med sin egen kropp. Därav följer rätten till abort.

I början av 1980-talet försökte man förbjuda abort igen. Det fanns då konservativa domare som försökte åstadkomma detta stegvis och det första steget de ville ta var att man skulle försvara en lag i Pennsylvania som gjorde det möjligt för delstaten att mer eller mindre skrämma gravida kvinnor till att förbli gravida. Försöket misslyckades tack och lov.

Men som Toobin noterar lärde sig abortmotståndarna sig en mycket viktig läxa: ”But while Roe commanded a majority of seven justices in 1973, the decision in Thornburgh was supported by only a bare majority of five in 1986. So within the Reagan administration, the lesson of the case was obvious and one that conservatives took to heart. They didn’t need better arguments; they just needed new justices”. (Min kursivering.)

Det är avgörande, när man dömer en presidentkandidat, är inte alltid vad han själv säger eller vad han som enskild president kan tänkas åstadkomma. Det är minst lika viktigt, om inte viktigare, att se vilka domare han vill välja för det är det som kommer att sätta den riktigt långsiktiga präglen på landets utveckling.

Jag visste vilken sorts domare som Rudy Giuliani ville tillsätta som president och redan före han gav upp sin kandidatur såg jag det som ett skäl för att avfärda honom som kandidat. Nu vet jag inte i detalj vilken sorts domare republikanernas främsta kandidat, John McCain, vill tillsätta om han får chansen. Men mina misstankar säger mig att det inte är några bra domare. Om mina misstankar stämmer är detta ytterligare ett argument för att John McCain inte får bli USA:s nästa president.