Ingen har nog missat bråket mellan DN Kultur och debattören Johan Norberg. Den debatten handlar i korthet om att socialister vid DN Kultur förvränger andras argument och resonemang, i detta fall Johan Norberg. Jag tycker inte det råder någon tvekan om vem som har rätt här. Det är Johan Norberg. Jag tycker att det är så uppenbart att jag inte har skänkt det någon särskild tanke.

Vad jag däremot skulle vilja säga är att det finns skäl att kritisera Johan Norberg. Jag har själv kritiserat honom vid ett par tillfällen. Och om man ska kritisera honom då behöver man inte angripa argument han inte har eller åsikter han inte bär på. Nej, det räcker med att man går på vad han faktiskt har sagt. (De som vill läsa min kritik av Johan Norberg i detalj kan läsa här och här; jag tänker INTE upprepa mig för de som är för lata för att orka läsa själva; jag tänker inte ens kommentera folk som ställer frågor som jag redan har besvarat massvis med gånger på denna blogg.)

Det Norberg ska kritiseras för är för att han faktiskt förespråkar kränkningar av individens rättigheter. Han förespråkar nämligen koldioxidskatt. Detta är inte en ”marknadsvänlig” lösning på någonting; detta är en anti-kapitalistisk politik. Det är för DETTA som man kan och BÖR döma Johan Norberg.

En del säger att jag måste ha missförstått någonting, att Norberg säkert inte menar det så. En del säger att jag säkert bara överdriver. Men det är inte sant. Andra menar att Norberg bara är en pragmatisk taktiker som försöker utgå ifrån verkligheten. Det är inte heller sant. Det finns absolut inget praktiskt i att förespråka kränkningar av individens rättigheter. Tvång och våld är INTE praktiskt.

Till de som fortfarande lever med villfarelsen om att jag har ”missförstått” någonting, läs då vad Johan Norberg själv skriver i dag i Expressen Kultur:

Efter att jag skrev en artikel om en liberal synvinkel på växthuseffekten på dessa sidor (Expressen 27/11 2007) tog Stefan Jonsson i så han sprack i en notis på DN Kultur dagen efter. Jag var ”löjlig”, mina argument ”religion” och ”delirium” och enligt Jonsson var jag så långt bortom det rationella samtalet att det är ”onödigt att bemöta honom [mig]”. Allt ackompanjerat av en bild på mig där jag faktiskt såg rätt löjlig ut.

Det religiösa inslaget var min trosvisshet och upprepande av sambandet ”ju friare marknad, desto bättre miljö”. Jag mejlade Jonsson och frågade hur han på det viset kunde karaktärisera en relativt självkritisk artikel som förklarade att liberaler missat miljöfrågan och att det inte räcker med en fri marknad, utan att den måste kompletteras med restriktioner som koldioxidskatter. (Min kursivering.)

Den fria marknaden ”räcker inte”; den måste ”kompletteras” med ”restriktioner som koldioxidskatter”. Tydligare än så kan det knappast bli.