Dick Erixon skrev: ”Själv anser jag denna passivitet är höjden av arrogans, och, ja, förräderi mot mänskligheten. Moraliskt är de som kan, men låter bli att ingripa, medskyldiga till de blodbad som sker medan man passivt och med händerna i kors står och tittar på”.

I så fall är kapitalismen inget annat än ett enda stort ”förräderi mot mänskligheten”. Varför? Därför att kapitalism är ett system som bygger på principen om individens rättigheter: principen om individen som ett moraliskt självändamål. Om individen har en moralisk rätt att leva för sin egen skull och inte bara som ett medel för andras ändamål, då betyder det att hon inte har en moralisk skyldighet eller plikt att ”ingripa” för att hjälpa fattiga tiggare på gatan i Sverige, än mindre att hjälpa till i humanitära katastrofer i andra länder.

Enligt en rationell etik är det endast om det skulle ligga i ditt rationella egenintresse som ett sådant ingripande blir moraliskt försvarbart. Att hjälpa andra utsatta, även om det inte berör ens faktiska intressen, är enligt en rationell och livsbejakande moral inte moraliskt försvarbart. Essensen av ett moraliskt gott liv enligt objektivismens moral, är att sträva efter din egen personliga lycka. Inte att offra ditt liv för andra.

Mycket sällan ligger det i vårt intresse att hjälpa andra människor i ”humanitära katastrofer”, dvs i andras konflikter. Detta beror framför allt på många av dessa konflikter har så djupa filosofiska rötter att inga ingrepp i världen kan göra slut på dem. På sin höjd kan man bara göra det svårare för folk att mörda varandra. Så fort trupperna lämnar området, lär mördandet fortsätta precis som förut.

Även om det gick att slutgiltigt sätta stopp för sådana här konflikter genom ingripanden, följer det inte att det skulle vara en bra idé. Förmodligen lär det ta många år innan man får slut på sådana här konflikter. Hur många inbördeskrig av etnisk eller religiös karaktär har vi inte sett? Hur många av dem varar inte i decennier? Hur många av dem, trots decennier av stridigheter, tycks inte ha ett slut? Allt detta betyder att om man ska försöka lösa sådana här konflikter med internationella ingripanden kommer det att innebära att de internationella trupperna kan bli fast där i flera år om inte decennier.

Varför ligger det i vårt intresse att stoppa dem från att mörda varandra? Om någon kan bevisa att det gör det, då bör vi så klart ingripa, men annars inte. Nej, jag säger inte att vi ”vinner” något på att se andra mörda varandra. Nej, jag säger inte att det inte är förfärligt att oskyldiga människor faller offer för dessa vansinniga konflikter. Nej, vad jag säger är att vi garanterat lär riskera livet på våra soldater om vi griper in. Om deras interna konflikt inte utgör ett hot mot våra objektiva intressen – vår säkerhet, våra liv, vår frihet – hur kan man då på moraliska grunder, dvs på själviska grunder, försvara ett sådant ingripande?

Om Dick Erixon kan propagera för interventioner utomlands på sådana här grunder, varför kan han då inte propagera för omfattande välfärdspolitik i Sverige? De vilar ju på samma premiss, nämligen att det är ditt moraliska ansvar som individ att ”gripa in” när andra lider. Statens enda uppgift i ett fritt samhälle är att skydda individens rättigheter, inte att agera nationell eller internationell socialtant. Erixon tycks vara omedveten om sin inkonsekvens.

Erixon har helt rätt i att DN:s passiva inställning till konflikten mellan västvärlden och totalitär islam, är självdestruktiv och för detta bör tidningen fördömas. Men Erixons egen inställning är, i längden, också den självdestruktiv och bör därför fördömas på samma grunder.