Många vänsterdebattörer säger att om man går på offentliga vägar eller tar del av den offentliga skolan eller sjukvården, då ger man också välfärdsstaten sitt (implicita) samtycke. Det finns därför inget ”tvång” att snacka om. Allt prat om att välfärdsstaten kränker dina rättigheter, genom att beskatta dig, är därför bara nonsens. Beskattningen är en del av samhällskontraktet som du har gått med på. Hur bemöter man den här typen av argument?

Vare sig den är legitim eller inte, får staten sin makt via majoritetens explicita eller implicita samtycke. Ludwig von Mises observerade:

[T]he rulers, who are always a minority, cannot lastingly remain in office if not supported by the consent of the majority of those ruled. Whatever the system of government may be, the foundation upon which it is built and rests is always the opinion of those ruled that to obey and to be loyal to this government better serves their own interests than insurrection and the establishment of another regime. The majority has the power to do away with an unpopular government and uses this power whenever it becomes convinced that its own welfare requires it.

Minoriteten lyder, motvilligt, lagarna eftersom de tvingas. Att de betalar skatt, följer lagen och utnyttjar offentliga vägar såväl som offentlig sjukvård, betyder dock inte att de sanktionerar välfärdsstaten eller att den är legitim.

Från det faktum att staten får sin makt genom majoritetens samtycke följer det inte att majoriteten har rätt att rätt att sanktionera vilken stat som helst. Man kan inte sanktionera, genom sitt samtycke, något man inte har någon rätt att göra – och ingen har någon rätt att initiera fysiskt våld.

Leonard Peikoff utvecklar:

The ”consent of the governed” is the source of a government’s power, since government is an agent of its citizens. But this does not mean that the citizens can delegate powers they do not possess. It does not mean that anything to which the governed consent is thereby proper or a proper function of government – which would mean pure subjectivism and collectivism. In a republic, the governed ma not rightfully strike down an innocent fellow-citizen, not in any form, even if the nation consents to it without a dissenting voice.

The source of a government’s power is not arbitrary consent, but *rational* consent, based on an objective principle. The principle is the rights of man. (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand.)

Individen har rätt till liv. Ett korollarium till rätten till liv är rätten till självförsvar. Individen har en rätt att delegera rätten till självförsvar till staten. Individen har därför en rätt att bilda och upprätthålla en stat vars enda uppgift är att skydda individens rättigheter, dvs en nattväktarstat. (Se för detaljer ”The Nature of Government” av Ayn Rand.) Det finns däremot ingen rätt att delegera någon icke-existerande rätt till utbildning eller sjukvård eller infrastruktur eller några av de skatter som krävs för att finansiera allt detta. (Se för detaljer ”Man’s Rights” och ”Collectivized ‘Rights'” av Ayn Rand.)

Frågan om samhällskontraktets natur eller legitimitet är komplicerad. Många avfärdar därför idén om ett samhällskontrakt eftersom de räds implikationen att de sanktionerar sin egen förslavning genom att, under tvång, motvilligt lyda dåliga lagar. Men denna rädsla är obefogad. Att motvilligt lyda dåliga lagar, eftersom man tvingas till det, är inte detsamma som att sanktionera dem eller systemet.

Ayn Rand pratar här om värnplikten men principen är densamma för alla dåliga lagar och institutioner:

Some young men seem to labor under the misapprehension that since the draft is a violation of their rights, compliance with the draft law would constitute a moral sanction of that violation. This is a serious error. A forced compliance is not a sanction. All of us are forced to comply with many laws that violate our rights, but so long as we advocate the repeal of such laws, our compliance does not constitute a sanction. (”The Wreckage of the Consensus”, Capitalism: The Unknown Ideal.)

Varför skapar vi ett samhällskontrakt? Därför att vi vill skydda våra rättigheter. Vad ger ett samhällskontrakt sin legitimitet? Det faktum att vi samtycker till det för att skydda våra rättigheter. Det finns inga andra moraliska grunder för samhällskontraktet. Att använda sig av samhällskontraktet för att motivera kränkningar av individens rättigheter är därför en omoralisk motsägelse.

Endast nattväktarstaten är en legitim stat och endast ett samhällskontrakt som sanktionerar en sådan stat är legitimt. Det som ger ett sådant samhällskontrakt och en sådan stat sin legitimitet är principen om individens rättigheter.

RFSU har argumenterat för att man bör ”se över lagen” när det kommer till omskärelse:

Vid omskärelse på pojkar avlägsnas frisk hud från kroppen på barn som inte kan ge sitt medgivande. Det är inte etiskt försvarbart. Att utsätta spädbarn för ett operativt ingrepp som påverkar dem för resten av livet kränker inte bara den personliga integriteten – det medför också medicinska risker och strider mot religionsfriheten. Därför vill RFSU att omskärelse inte ska utföras på barn utan medicinska skäl och att lagen ses över för att undersöka om den kränker pojkars rättigheter.

Jag håller med. Tyvärr har RFSU nu bestämt sig för att sluta verka för att man åtminstone bör ”se över lagen”. Därför känner jag att jag måste säga någonting.

Jag anser inte att man bör ”se över lagen”. Utan några medicinska skäl, t ex trång förhud, bör omskärelse av pojkar vara *förbjudet*. Pojkarna har ingen möjlighet att ge något samtycke. Omskärelse är därför en kränkning av pojkarnas rätt till deras egen kropp, deras eget liv. Det handlar om *tortyr* och *stympning*. De som genomför en omskärelse ska kunna fänglas för misshandel eller i varje fall åka på en ordentlig böter. Föräldrar ska kunna bli av med vårdnaden för sina barn.

En del säger att det finns *potentiella* medicinska fördelar med omskärelse. Det sägs till exempel att risken för peniscancer är mindre för omskurna män. Men detta är inte fullständigt bevisat. Man kan dessutom undvika många risker för olika sjukdomar genom att helt enkelt sköta sin intimhygien. Med detta argument kan man förresten också argumentera för att man ska operera bort brösten på flickor för att helt ta bort den *potentiella* risken för bröstcancer.

En del påstår att det är bevisat att risken för att få HIV kan halveras. Detta är inget hållbart argument för att genomföra en omskärelse på *pojkar* som ju knappast är sexuellt aktiva. Det är, på sin höjd, ett argument för att vuxna män ska överväga en omskärelse. Personligen tycker jag att sunt förnuft och kondomer är ett betydligt vettigare alternativ.

Det finns säkert fler sådana här ”hälsoargument”, men inga av dem är några seriösa argument. De är bara *rationaliseringar*. Det är inte svårt att se. Dels eftersom argumenten är så fantastiskt dåliga, dels eftersom de som presenterar dem nästan uteslutande är religiösa som känner att de måste motivera omskärelse för icke-religiösa. För deras egen del är hälsoargumenten irrelevanta. De hade genomfört omskärelsen även om det inte fanns några påstådda hälsofördelar med det.

Det är uppenbart att omskärelse är en form av tortyr. Men varför säger jag att man *stympar* penisen? Därför att man tar bort en del av penisen som fyller flera viktiga funktioner. Den viktigaste är att den påverkar den sexuella njutningen. Det är en tillräckligt viktig funktion för att räkna det som en, under normala omständigheter, oberättigad stympning av människokroppen.

En del har fått för sig att ett förbud mot omskärelse skulle inskränka somligas religionsfrihet, i synnerhet judarnas och muslimernas. En del säger att detta gör det omöjligt att vara en praktiserande jude eller muslim. Men det är inte sant att detta inskränker deras religionsfrihet. Religionsfriheten ger ingen rätten att kränka andras rättigheter genom att tvinga dem, i detta fall *försvarslösa* spädbarn, sina religiösa ritualer. I själva verket är det precis tvärtom: religionsfriheten kräver att man lämnar pojkarna och deras penisar i fred.

Föräldrarnas jobb är att tänka på det bästa för sina barn, inte tortera eller stympa dem eftersom deras religion säger det eller för att det är ”tradition” eller ”populärt” eller ”estetiskt tilltalande”. Statens jobb är att skydda våra rättigheter. Det inkluderar rätten till våra egna kroppar. Därför bör man förbjuda omskärelsen av pojkar.

I Göteborg kommer man att bygga en moské. Bör man tillåta det? Nej. Man bör stoppa det. Varför? Därför att finansiären är en totalitär islamisk teokrati: Saudiarabien.

Saudiarabien sponsrar inte bara spridandet av islamisk fundamentalism världen över. Vilket egentligen är illa nog. Men det är faktiskt värre än så: Saudiarabien är också en av världens största sponsorer av islamiska terrorgrupper. Saudiarabien är alltså en fiendestat som ligger i krig med den västerländska civilisationen, vilket inkluderar Sverige.

Det spelar ingen roll att moskéns företrädare *påstår* att Saudiarabien inte kommer att ha något inflytande över moskén. Om man verkligen är så naiv att man verkligen tror på det, då spelar det ändå ingen roll. Det faktum att moskéns företrädare inte har några problem med att samarbeta med en islamisk diktatur med blod på sina händer, säger allt man behöver veta om deras moraliska status och deras inställning till Saudiarabien. Det enda som spelar någon roll är att projektet finansieras av en fiendestat.

Detta är *inte* en inskränkning i religionsfriheten. Detta är en fråga om *självförsvar*. Staten ska inte lägga sig i vad folk tycker och tänker. Staten ska inte förbjuda byggandet av moskéer eller andra religiösa byggnader eftersom de är islamiska eller religiösa. Staten ska däremot stoppa stater som Saudiarabien från att sprida islam i Sverige. Fiendestater som Saudiarabien dessa har ingen rätt att finansiera byggandet av någonting i Sverige, allra minst moskéer.

Den västerländska civilisationens överlevnad är vad som ytterst står på spel här. Det var i västerlandet som människan fick, via sina bästa filosofer och vetenskapsmän, en uppskattning och respekt för förnuftet och individen. Denna uppskattning och respekt gav upphov till vetenskap, teknologi, välstånd och frihet. Detta är anledningen till att livet är så bra här i västvärlden. Så om man värderar mänskligt liv och välbefinnande, då är väst *objektivt* sett vida moraliskt överlägsen. Om man värderar sitt eget liv och frihet, då kan man inte sitta tyst och se på medan medeltidens mörkermän, sakta men säkert, tar över. Att säga ifrån är det minsta man kan göra.

Fråga: ”Tycker du att det är rasistiskt att vilja stänga invandringen så länge det är så starkt socialt skyddsnät med löjligt höga bidrag som det är i Sverige i och med att att det går att invandra hit och leva på bidrag livet ut utan att ens lära sig svenska?”

Nej. Det är inte ett dugg rasistiskt att folk blir förbannade och trötta på att det kommer hit folk som systematiskt utnyttjar välfärdsstaten utan att göra minsta lilla ansträngning för att lära sig svenska eller skaffa sig ett jobb.

Samtidigt måste det sägas att välfärdsstaten genom sin blotta existens förstör jobb och minskar incitamenten för att lära sig svenska eller skaffa sig ett jobb. (De statligt uppbackade fackföreningarna, som har makten att driva upp lönerna över marknadsnivån, är dock den främsta anledningen till arbetslösheten.) Så det finns utan tvekan många, infödda såväl som invandrare, som går på bidrag och som är oskyldiga offer för välfärdspolitiken.

Det är endast om man tror att vissa människor, på grund av deras gener, är mer benägna att söka sig till Sverige för att kunna leva som en parasit som man är rasistisk i sitt resonemang.

Den riktiga frågan är vad som är rättvist. Jag säger att så länge vi har en välfärdsstat finns det inget uppenbart svar på vad som är det rätta alternativet här. Det finns en konflikt här mellan å ena sidan invandrarnas rätt att flytta hit och å andra sidan vår rätt till våra pengar. Denna konflikt är skapad av välfärdsstatens existens och så länge den finns måste vi välja det minst dåliga alternativet.

Å ena sidan ska man ju inte straffa de invandrare som söker sig hit och som inte har några som helst planer på att leva som välfärdsparasiter. Å andra sidan ska man ju inte heller straffa den hårt arbetande befolkningen med höga skatter för att finansiera välfärdsparasiterna, vare sig de är infödda eller invandrade.

Därför säger jag att så länge man har välfärdsstaten då bör man på själviska grunder begränsa invandringen till de som kan bevisa att de kan försörja sig själva eftersom de redan har fått ett jobb eller liknande. De bästa invandrarna kommer fortsätta att söka sig hit, till vår allas gagn, medan vi slipper de sämsta invandrarna som endast söker sig hit för att leva på välfärdsstaten.

Lysander Spooner är en anarkistisk tänkare från 1800-talet. Han har helt fel beträffande anarkismen, men när det kommer till hans tankar om intellektuella egendom måste jag säga att detta är något av det bästa jag har läst i ämnet. Jag håller inte med om alla detaljer, men i essentiella termer anser jag att Spooners redogörelse är riktig. (Tack för tipset Christopher Hellström.)

Spooner förklarar inte bara vad som ger upphov till din rätt till egendom i allmänhet, han förklarar även på ett väldigt pedagogiskt sätt hur ALL egendom ytterst är INTELLEKTUELL. Det finns alltså ingen grund för att göra någon väsentlig skillnad mellan så kallad materiell och intellektuell egendom. Låt mig citera:

All wealth, therefore, whether material or intellectual, which men produce, or create, by their labor, is, in reality, produced or created by the labor of their minds, wills, or spirits, and by them alone. A man’s rights, therefore, to the intellectual products of his labor, necessarily stand on the same basis with his rights to the material products of his labor. If he have the right to the latter, on the ground of production, he has the same right to the former, for the same reason; since both kinds of wealth are alike the productions of his intellectual or spiritual powers.

Spooner inser, till skillnad från dagens anarkister vid Misesinstitutet, förnuftets roll när det kommer till välståndssskapandet. För detta ska han också ha beröm.

Spooner går dock längre än att argumentera för att all egendom ytterst är intellektuell. Han menar att om man överhuvudtaget kan göra någon meningsfull distinktion mellan materiell och intellektuell egendom, då är den att rätten till dina idéer är, om något, starkare än rätten till materiell egendom. Varför?

If there be any possible ground of distinction, his right is even stronger to the idea, than to the house; for the house was constructed out of that general stock of materials, which nature had provided for, and offered to, the whole human race, and which some human being had as much natural right to lake possession of, as another; while the idea is a pure creation of his own faculties, accomplished without abstracting, from any common stock of natural wealth, any timing whatever, which the rest of the world could, in any way, claim, as belonging to them, in common with him.

Adam Mossoff gav för ett tag sedan en bra föreläsning om intellektuell egendom. I denna föreläsning presenterar och utvecklar Mossoff Ayn Rands argument för att all egendom ytterst är intellektuell, varför en attack på intellektuell egendom är ytterst en attack på all egendom. Den som fortfarande undrar varför jag hyser ett sådant förakt för påstådda liberaler som sluter upp sig till pirater, bör nu klart och tydligt se varför.

Förra veckan gifte min syster sig i hemlighet. Det var en rolig överraskning. Dagen efter åkte hon tillsammans med sin nya man till New York. Idag fick jag se fina bilder därifrån. Ett par av bilderna visar hur de bygger nya skyskrapor vid ”Ground Zero”. Det är en mycket vacker och upplysande syn. Bättre sent än aldrig.

Vad som dock gör bilderna av dessa nya skyskrapor ännu mer upplyftande är att Osama bin Laden ÄNTLIGEN är död. Tack och lov dog han inte av några naturliga orsaker eller av en olyckshändelse. Han dödades av ett skott i huvudet av USA:s ”finest and bravest”! ÄNTLIGEN fick Osama bin Laden vad han förtjänade! Detta är utan tvekan den bästa nyheten jag har fått på mycket länge. Världen är absolut rättvisare och bättre efter Osama bin Ladens död.

Låt mig bara i förbifarten säga att allt pladder om att avrättningen av Osama bin Laden är olaglig är inget annat än rent nonsens. Om dödandet av Osama bin Laden strider mot den förbannade ”folkrätten”, då är det bara ytterligare bevis för att ”folkrätten” är moraliskt korrupt. I tid och otid skyddas alltid mördare, terrorister och diktatorer av ”folkrätten”. Detta är inget man bör ta någon som helst hänsyn till. Osama bin Laden gav upp rätten till sitt liv för länge sedan. Så att säga att han hade rätt till en rättegång är, i detta sammanhang, bara befängt.

Låt mig också säga att allt pladder om att avrättningen är omoralisk förtjänar inga kommentarer; de som säger detta vet inte innebörden av rättvisa och har därför diskvalificerat sig själva som deltagare i en rationell och civiliserad diskussion.

Vad har detta för betydelse för kriget mot radikal islam? Jag tycker att Boston Globe uttrycker det bäst:

[I]t carries the potential to rekindle the faith and unity that Americans felt in the first months after the 9/11 attacks. This time, however, the unity isn’t one of shock or fear, but of joy and newfound confidence. A nation that despaired of any clear victories, of any unclouded outcomes, from its years of war, can now celebrate a singular triumph. A nation that debated, and will continue to debate, the effectiveness of military force and the reliability of overseas intelligence, can now join in praise of an intelligence success and a military triumph.

På lång sikt har detta förmodligen ingen större betydelse. Men det har, åtminstone på kort sikt, en stor symbolisk betydelse. Inte minst för oss i västvärlden; för oss som värderar västvärlden, våra liv, våra rättigheter, vår frihet, vi som vet att vi har den moraliska rätten på vår sida, vi som vet att vi måste föra ett riktigt krig mot fienden. Nyheten om att Osama bin Laden har fått smaka på sin egen medicin är för många, som jag, tillräckligt för att hålla vid liv den moraliska glöden; känslan av att man lever i en värld där det finns lite rättvisa trots allt och att de goda till slut vinner över de onda och att kampen är värt det!

I Aftonbladet finns det en lång artikel om hur Vattenfallkunder lider för att betala sina höga elräkningar. De fryser, de tvingas stänga av elen, ransonera den. De går vissa nätter utan värme. De gör allt de kan för att försöka spara på sin elkonsumtion.

Aftonbladet vinklar allting mot Vattenfalls ledning som får miljoner i lön och fallskärmar. Poängen är att folk lider eftersom Vattenfalls ledning är girig.

Vad man dock ska komma ihåg är två saker. Elpriset inte beror på girighet. På en fri marknad kan man inte sätta vilka priser man vill och tro att man kan komma undan med det. Man kan inte komma undan med det eftersom det finns faktiskt eller potentiellt sett hur många konkurrenter som helst som gör den idén olönsam. Elpriset beror på utbud och efterfråga och i Sverige har politikerna i decennier fört en politik som att på alla möjliga sätt håller tillbaka energiproduktionen samtidigt som efterfrågan bara har ökat. Det är på grund av politiska, _inte_ teknologiska eller ekonomiska, faktorer mer eller mindre omöjligt att bygga fler kärn-, vatten- eller kolkraftverk. Resultatet är därför oundvikligt: stigande elpriser.

Aftonbladet, tyckare och många politiker som är oförmögna att tänka logiskt eller också att ge intellektuell ärlighet en chans, klandrar ”avregleringen” och ”girigheten”. Men i verkligheten är orsaken till de stigande priserna statens regleringar. Vad man har ”avreglerat” är distributionen av energin. Vad man inte har avreglerat alls är det allra viktigaste i sammanhanget, nämligen produktionen.

Observera att priset på nästan allt annat står stilla eller faller i reala termer. Varför? Svaret är naturligtvis inte att producenterna inom dessa branscher är mindre giriga. Nej, svaret är att producenterna är åtminstone mestadels fria att öka produktionen för att möta efterfrågan, inte bara ge konsumenterna en möjlighet att välja mellan många olika producenter som har fått sina händer och fötter bakbrundna av alla möjliga sorters skatter och regleringar.

Man ska dessutom komma ihåg att man har höjt skatten på energi. Man har infört så kallade elcertifikat, dvs en skatt som ska subventionera utbyggnanden av ineffektiva och dyra energikällor som vind- och solkraft. Sedan har man inom EU infört en handel med utsläppsrättigheter, vilket är en eufemism för att staten ransonerar ut rätten att producera koldioxidutsläpp. Vilket naturligtvis påverkar kostnaden för att producera el, vilket naturligtvis påverkar priset på el uppåt.

Vad som är värt att notera att alla dessa förslag har ytterst sin rot i miljörörelsens agenda att minska vår energikonsumtion. De vill tillintetgöra den industriella revolutionen som gjordes möjlig av en explosion av billig energi. Den materiella fattigdom och det lidande som det orsakar kan man redan idag observera i den icke-industrialiserade och icke-kapitalistiska världen. (Historiskt sett räcker det med att man studerar västvärlden under den förindustriella och förkapitalistiska tiden.) Den materiella fattigdom och det lidande som det kommer att orsaka kan vi nu också bevittna, i slow motion, här i Sverige.

Läs Aftonbladets artikel:

Studenten Sara Holgersson, 25, och fabriksarbetaren Pontus Lodesjö, 30, har haft 15 grader i köket i vinter. Deras två barn går i ulltofflor. Familjen försöker handdiska och tvätta sällan för att minska på strömförbrukningen…

Pensionären Kent Broberg, 71, har en disponibel folkpension på 8 000 kronor. Drygt hälften går till elräkningen varje månad, trots att han eldar i spisarna i de två husen i Smedjebacken utanför Ludvika… I vinter har han haft runt 9 grader i köket. Vissa nätter har han stängt av elen för att ha råd. – Det har varit skitkallt ärligt talat. Men det här är ändå det billigaste sättet jag kan leva på…

Familjen Stålberg har bott i det 80 kvadratmeter stora huset i Odensbacken utanför Örebro i tre år… – Vi får verkligen tänka till innan vi använder ugnen, torktumlaren och elementen. Till nästa vinter ska vi försöka satsa lite mer på vedeldning, säger Lotta Stålberg…

Det är hemskt att läsa, men detta är inte en negativ eller tillfällig ”bieffekt” av den energiransonering som miljörörelsen har propagerat för i decennier. Earth Hour är bara en del av kampanjen; att släcka ett ljus för en timme är en symbolisk handling för att påminna oss om var vi är på väg; mot det ”miljövänliga” Afrika eller Nordkorea. Denna fattigdom och det lidande, som följer, är alltså _målet_ med deras propaganda.

Allt vi behöver för att leva kräver energi. (Kom bara ihåg hur ditt liv begränsas när elen går några timmar.) Att ransonera energin för ”miljöns skull”, vilket är vad miljörörelsen har propagerat för i decennier, är därför att ransonera våra liv. Vad betyder det i praktiken? Att folk måste gå tillbaka till vedeldning och värmeljus, att folk måste fundera på om de överhuvudtaget ska använda sig av ugnen eller torktumlaren, att folk måste frysa inomhus, att folk måste välja mellan att betala elräkningarna eller köpa mat. Det är vad det innebär att offra sig för miljöns skull. Och då ska man komma ihåg att detta är bara början.

USA:s intervention i Libyen är något av det mest irrationella och omoraliska på mycket länge.

Statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. Detta betyder att staten ska bara använda militärt våld om och när det finns objektiva bevis för att amerikanska medborgares rättigheter står på spel. USA har visserligen rätt att bomba Libyen; diktaturstater som Libyen har nämligen ingen rätt att existera. Stater som varken erkänner eller respekterar andras rättigheter har ingen rätt att existera. Men frågan är inte huruvida USA har rätt att bomba Libyen, frågan är huruvida USA:s intressen tjänas av det.

Kadaffi är historiskt sett en fiende till USA. Libyen har gjort sig skyldigt till terrorattacker mot USA. Detta vore ett skäl att bomba landet tillbaka till stenåldern. Men det är inte därför man gör det. För Obama är detta inte fråga om USA:s intressen eller säkerhet. Nej, detta är fråga om ett ”humanitärt” krig. Det är inte USA:s säkerhet som man värnar om. Nej, det är rebellernas säkerhet.

Det finns ingen anledning att tro att USA:s intressen eller säkerhet tjänas av att hjälpa rebellerna. Vilka är rebellerna här? Vad är det de vill (förutom göra sig av med Kadaffi)? En del påstår att de slåss för demokrati. Men det är inget skäl för att ge dem vårt stöd. Demokrati innebär bara att dåliga eller värre personer kan ersätta Kadaffi genom demokratiska val. Om de demokratiska experimenten i Mellanöstern ger oss någon indikation, då betyder krig som gör Mellanöstern säker för demokratin att man i själva verket gör Mellanöstern säker för islamisering. Hur är detta i vårt intresse? Hur kommer det att göra världen säkrare?

Det finns rapporter om att rebellerna tar hjälp från Al-Qaida. Om det är sant, då är rebellerna inte värda något stöd från oss i väst. Om något förtjänar de att bombas tillsammans med Kadaffi. Trots detta finns det rykten om att väst ska börja beväpna rebellerna!

Om det trots allt är så att det ligger i vårt intresse att ge rebellerna vårt stöd, då är den militära insatsen inte desto mindre irrationell eftersom man inte går in för att avsätta eller döda Kadaffi. USA och NATO handlar på ett FN:s mandat som bara sanktionerar upprättandet av ett flygförbud. Men hur stoppar det Kadaffi från att attackera rebellerna på marken? Det finns ingen logik här.

Allt som gjorde Irakkriget till ett omoraliskt krig gör detta ännu mer omoraliskt. Man kunde åtminstone argumentera för att Saddam Husseins Irak – med sin historia av att trotsa USA, stöda terror och oklarheterna kring hans olika massförstörelsevapen – utgjorde ett hot, varför det låg i USA:s intresse att invadera och avsätta Saddam Hussein i ett förebyggande syfte. Men på vilka grunder kan man seriöst hävda att Libyen utgör ett hot idag? Det har inte sponsrat terror sedan slutet av 1980-talet och det lade ned sitt kärnvapenprogram för snart tio år sedan. De senaste tio åren har Libyen inte trotsat USA utan snarare agerat som en kelgris; de har gjort allt för att bli borttagna från USA:s lista över terrorsponsrande stater och bli betraktade som en västvänlig regim. (Jag tycker det är skamligt av väst att behandla Libyen bättre, att låta regimen ostraffat gå från fiende till ”allierad”. Men det är en annan historia.)

När en del försvarade Irakkriget med motiveringen att Saddam Hussein mördade och förtryckte sin egen befolkning, då var det inget som fick sådana som Obama att reagera. Obama var emot Irakkriget men är för Libyenkriget. Hur ska man förklara detta?

Hur ska man förklara ett krig uppbackat av ingenting mer än motsägelser? USA, liksom västvärlden i stort, har ingen utrikespolitik eftersom USA:s ledare har inga riktiga principer. Som djur går man bara på känslor och rutin. Men i krissituationer, som denna, när politikerna tycker att det känns brådskande att ”göra något”, då faller politikerna tillbaka på de mest okontroversiella principer som kulturen har matat dem med. De lutar sig mot en moralfilosofisk bekvämlighetszon och i detta fall vet alla vad det betyder: den altruistiska moralfilosofin. USA känner sig alltså bara moraliskt berättigade att sätta in sin militär – INTE när deras rättigheter och intressen hotas – utan när ANDRAS rättigheter och intressen hotas. I detta fall rebellerna i Libyen.

Men varför gjorde Obama inget för rebellerna i Iran? Libyen är precis som Egypten en väsentligen sekulär stat medan Iran, som är en av USA:s värsta och svurna fiender, är en islamisk teokrati. (Kom ihåg att Irak också var en väsentligen sekulär stat.) USA:s ledare känner alltså att de kan inte motivera en attack på Iran, eftersom det skulle göra kopplingen till islam för klar och tydlig. Men de känner att de kan motivera en attack på Irak eller Libyen, just eftersom kopplingen till islam är otydlig eller icke-existerande.

De islamiska fundamentalisterna som det muslimska brödarskapet och al-Qaida som vill etablera islam, med våld om nödvändigt, i västvärlden. De sekulära diktatorerna i Mellanöstern vill inte sprida någonting alls. Så om vi ser till vad som ligger i vårt intresse är det klart att de sekulära diktatorerna inte alls utgör samma hot mot våra intressen som de islamiska fundamentalisterna. Ändå lämnar vi Iran och Saudiarabien i fred, medan vi låter västvänliga sekulära diktatorer falla (Egypten) eller också attackerar dem (Irak och Libyen). Genom att verka för en demokratisering öppnar man sedan dörren öppen för islamisterna att tåga in genom demokratiska val.

Så om man tar ett steg tillbaka kan man snart urskilja ett mönster. Det är endast politiskt korrekta och självuppoffrande krig som går att sälja in hos allmänheten. Och med tanke på hur opinionssiffrorna ser ut i olika länder verkar det som att de allra flesta tycker att kriget är ganska okontroversiellt. Om man värderar livet, då måste du se att det är ett moraliskt brott att offra sig själv för andra. Jag fördömer det därför som ett moraliskt brott. Det är ett brott att handla självdestruktivt: att göra det för andra i nöd gör inte saken ett dugg bättre; att göra det för sina fiender är bara obscent. Detta är ett moraliskt brott som Sverige absolut INTE bör delta i.