Time frågar sig om man inte kan stoppa Iran från att skaffa sig kärnvapen genom diplomati, precis som man fick Nordkorea att stoppa sitt kärnvapenprogram:

In a deal welcomed by President Bush on Wednesday, North Korea has agreed to the internationally supervised dismantling of its nuclear program. It’s certainly a foreign policy triumph for the Administration, and a remarkable turnabout of a situation in which the hope for denuclearization appeared forlorn only a year ago, when North Korea tested a nuclear weapon. The latest deal, however, required a change of heart not only on the part of North Korea, but also by the Bush Administration. Persuading North Korea to put down its nukes required reversing the position Washington has adopted since the advent of the current Bush Administration, of refusing to countenance security guarantees for a regime famously ”loathed” by President Bush, and insisting that Pyongyang not be rewarded for behaving badly.

In the deal, brokered by China, the price for North Korea’s denuclearization is the U.S. taking regime change off the table and offering security guarantees and the phased normalization of economic and political relations with a regime currently on the U.S. list of nations sponsoring terrorism. Kim Jong Il’s odious regime will thus survive (unless or until it collapses under its own weight) as the price for making the region considerably safer. A compromise, then, but as many diplomatic observers had long warned, the only deal possible to avoid confrontation.

The obvious next question is this: If Washington was prepared to compromise to achieve a deal on North Korea, then why not on Iran?

Visserligen ser Time en massa hinder för att nå en liknande lösning med Iran, men de ställer sig ändå sympatiskt inställda till själva idén att genom diplomati få Iran att ändra sig.

Eftersom man genom diplomatiska påtryckningar och förhandlingar till slut fick Nordkorea att stoppa sitt kärnkraftsprogram har många tagit detta som en stor seger för diplomatins förmåga att avvärja konflikter. Men detta är inte sant. Den senaste ”segern” är i själva verket inget annat än ännu ett nederlag för USA och ännu en seger för Nordkorea. Denna diplomatiska ”lösning” kommer endast att uppmuntra Nordkorea och andra regimer att fortsätta hota och trotsa sin omvärld.

Det är värt att notera att i stora drag finns det inga skillnader på denna uppgörelse och den som Clintonadministrationen åstadkom med Nordkorea 1994. Och vi vet ju alla hur effektiv den var. Då som nu kommer USA att belöna Nordkorea för att de hotar och trotsar dem. De kommer att förse landet med 950 000 ton olja. Man funderar även på att ta bort landet från listan över länder som sponsrar internationell terrorism. Vad får då USA tillbaka? Ingenting. (Att minska ett hot är ingen ”vinst”; det är bara minimerandet av en faktisk eller potentiell förlust.)

Så trots att USA tidigare har sagt att de inte tänker belöna regimen är detta precis vad de nu gör. Så hur kan detta, hur man än ser på det, betraktas som en seger? Det är ingen seger för USA. Det är bara en diplomatisk seger för Nordkorea. Det är också en ekonomisk, och än värre, moralisk seger. När USA gör upp med regimer på detta sätt hanterar man dem med en respekt som endast civiliserade nationer förtjänar. Därmed förser man regimen i Nordkorea med en oförtjänt sanktion. Vad värre är att Bushadministrationen själv är villiga att ge Iran – USA:s enskilt främsta fiende – samma sanktion. New York Times:

…the Bush administration has been eager to show diplomatic progress, and President Bush suggested that the deal should serve as an example to Iran, which has refused to suspend its uranium enrichment program. During a town hall meeting on Wednesday in Lancaster, Pa., Mr. Bush told a questioner that he might hold direct talks with Iran if it first froze enrichment of uranium.

“If your question is, ‘Will you ever sit down with them,’ we’ve proven we would with North Korea, and the answer is, ‘Yeah, just so long as we can achieve something, so long as we are able to get our objective,’” Mr. Bush said.

Ja, president George Bush är verkligen inget annat än ett skämt. Men inte alls av de skäl som många i Europa tror.

SvD-reportern Anna-Lena Haverdahl kommenterar Michael Moores nya film ”Sicko”. Jag vet ärligt talat inte var man ska börja i hennes bisarra hyllning till Michael Moores senaste ”dokumentärfilm”. När hon skrev: ”Det mesta känns seriöst och väldokumenterat i filmen”, då fick det mig att hoppa ur stolen. Jag har visserligen inte sett ”Sicko” (och har inga som helst planer på att göra det heller), men jag har sett Moores tidigare filmer och om ”Sicko” liknar de tidigare filmerna, då vet jag med hundra procents säkerhet att Haverdahl som reporter inte kan ha någon hög standard.

Michael Moores budskap i ”Sicko” är att privat och profitintresserad vård är en dålig idé. Varför? ”Utblottade patienter dumpas på gatan för att de inte kan betala sjukhusräkningen. Cancersjuka tvingas avstå från livräddande behandling. När sjukvårdens vinstintressen löper amok blir patienternas vårdbehov en vara underordnad profiten”, sammanfattar Haverdahl instämmande.

Trots att vi inte lever i USA anser Haverdahl att vi i Sverige har skäl att bli oroliga:

Men, samtidigt finns det ett uns av brännande sanning som berör även oss, en stilla tickande varningsklocka vi kanske ändå borde lyssna till i dessa privatiseringarnas och privatförsäkringarnas gyllene tidevarv.

För – och detta är överraskande och helt nytt – filmen handlar inte i första hand om de nästan 50 miljoner amerikaner som står utanför och inte har råd med någon sjukförsäkring. Det har vi redan läst och hört om i otaliga dokumentärer. Nej, nu är det de redan försäkrade, de vi trodde var någorlunda tryggade, som talar.

Detta säger mer om Haverdahls okunskap än om Michael Moores film och det amerikanska sjukvårdssystemet. Jag ska snart förklara varför.

I en SvD-artikel på samma tema, även den skriven av Anna-Lena Haverdahl, står det:

Att av profitskäl säga nej till sjukvård är avskyvärt men kommer aldrig att hända i Sverige. Det försäkrar sjukvårdsminister Göran Hägglund apropå budskapet i Michael Moores redan uppmärksammade film ”Sicko” med svensk premiär i morgon.

Den röda tråden i filmen är att de amerikanska sjukförsäkringsföretagen i ökad utsträckning nekar behandlingar och undersökningar av ekonomiska skäl.

Göran Hägglund, vår sjukvårdsminister, ger i artikeln uttryck fördomar och inkompetens:

Svensk vård har hög kvalitet men väntan på vård är fortfarande alldeles för lång, säger han. Några lärdomar av utvecklingen USA ser han inte. Snarare är det dem som nu går i svensk riktning, anser han.

Jag säger fördomar och inkompetens, för det är verkligen inte svårt att ta reda på hur det amerikanska systemet fungerar och därmed upptäcka att problemet är inte privat ägande eller profiter, utan statliga interventioner. Och då ska vi komma ihåg att Göran Hägglund faktiskt tillgång till med utredare och experter som också, med precis samma lätthet, skulle kunna finna svar på dessa frågor och informera vår okunnige sjukvårdsminister om saker och ting egentligen förhåller sig i USA.

Sedan är det bara pinsamt att man ska behöva förklara och påminna en reporter om att det faktiskt förekommer, dagligen, ransonering inom den svenska offentliga sjukvården. De långa smärtsamma och dödliga köerna i Sverige såväl som Kanada, Storbritannien och andra länder med socialistisk sjukvård, är ett direkt resultat för en sådan ransonering. Och ibland får folk inte någon sjukvård alls eftersom politikerna har fått för sig att vården i fråga inte bör prioriteras med hänsyn till de begränsade resurserna. Den socialistiska vanskötseln av sjukvården gör också att många läkare tröttnar. Kort sagt, priset för ”gratis”sjukvård är högt.

Det faktum att många idag känner att de måste skaffa sig privata sjukvårdsförsäkring i Sverige är ett bevis för att folk inte får den sjukvård de anser att de behöver från den offentliga. Och att många inte har råd med en privat sjukförsäkring beror i huvudsak på att skatterna, som bland annat går till att finansiera den offentliga sjukvården, är väldigt höga. Många har helt enkelt inte råd att betala höga skatter och privata sjukvårdsförsäkringar samtidigt. För annars är privata sjukvårdsförsäkringar ganska billiga i Sverige.

Att politikerna ransonerar sjukvården i Sverige beror på att vi har valt att ”finansiera” vården ”gemensamt”. I USA har man genom statliga interventioner i praktiken åstadkommit i princip samma kollektivisering av sjukvårdskostnaderna. Den absoluta merparten av all sjukvård i USA finansieras inte alls av den enskilde utan av arbetsgivarna, försäkringsbolagen och staten. Så den enskilde i USA är ungefär lika kostnads- och prismedveten när det kommer till sin sjukvård som den enskilde i Sverige.

Men när någon annan betalar är det i slutändan de som bestämmer vad som ska betalas. Och precis som politikerna i Sverige måste hålla kostnaderna under kontroll, måste arbetsgivarna, försäkringsbolagen och staten göra det i USA. I praktiken får vi samma resultat: en del blir utan vård.

Att man i USA valde att i så här stor utsträckning finansiera sjukvården genom försäkringar är ett direkt resultat av statliga interventioner. John Stossel förklarar:

You have to understand something right from the start. We Americans got hooked on health insurance because the government did the insurance companies a favor during World War II. Wartime wage controls prohibited cash raises, so employers started giving noncash benefits, like health insurance, to attract workers. The tax code helped this along by treating employer-based health insurance more favorably than coverage you buy yourself. And state governments have made things worse by mandating coverage many people would never buy for themselves.

Och:

”Let the insurance company pay for it.” But if companies pay, they will demand a say in what treatment is — and is not — permitted. Who can blame them? And who can blame people for feeling frustrated that they aren’t in control of their medical care? Maybe we need to rethink how we pay for less-than-catastrophic illnesses so people can regain control. The system creates perverse incentives for everyone. Government mandates are good at doing things like that.

Den enda rättvisa lösningen på våra problem är att privatisera sjukvården helt och hållet. Både driften och finansieringen. Låt var och en få betala för sin egen sjukvård. Då kommer det att finnas större incitament från alla inblandade att ta vara på sin egen hälsa, det kommer att finnas större incitament från alla inblandade att vara mer pris- och kostnadsmedvetna. Det kommer därmed också att finnas en större press på sjukvården att konkurrera inte bara med kvalitet utan även med förmånliga priser.

Det är värt att notera att den sortens sjukvård som inte är utsatt för statliga interventioner i samma omfattning, där har vi sett just mer konkurrens som har resulterat i bättre kvalitet och lägre priser. Det är inte så konstigt om man tänker efter. Sjukvården har problem i nästan alla länder, eftersom staten lägger sig i så mycket. Men vi ser inte alls samma problem inom många andra branscher, där staten inte alls har samma inflytande. Vem vågar ens drömma vad det skulle innebära för vår matförsörjning om staten tog över den?

Ungvänster skrev:

EU har haft en stor roll. Från att ena stunden agera demokratins förkämpe, importerade unionen varor från Burma till ett värde av $ 4 miljarder mellan åren 1998 och 2002. Det delvis fransktägda oljeföretaget, Total, har under decennier varit den största utländska investeraren i Burma. Väl på plats har infrastrukturen för företagets oljeutvinning byggts upp av burmeser under slavliknande förhållanden. Barnarbete är snarare regel än undantag i Burma.

Den svarta lista på utländska företag som handlar med eller investerar i Burma är lång och inkluderar företag som Total, Unocal, Rolls-Royce, Lloyd’s of London och reseföretag som Bales, Road to Mandalay och Orient Express. 1990, två år efter de blodiga protesterna 1988, levererade den brittiska vapenleverantören, BMARC, ammunition till juntan. Kulorna användes för att slå ner oroligheterna det året. Från och med samma år, 1999, står utländska oljebolag för två tredjedelar av investeringarna i juntans Burma.

Jag har inte haft någon tid eller möjlighet eller lust att undersöka om dessa påståenden stämmer. Jag ser ändå ingen anledning att ifrågasätta uppgifterna, så låt oss ta dem för vad de är. (Om något tror jag faktiskt att de underskattar västvärldens stöd till regimen i Burma, detta då de här har valt att koncentrera sig på att nämna affärer som har att göra med att beväpna militären.)

Det finns inget att vara förvånad över här. Länder som Burma kan inte överleva utan det direkta eller indirekta stödet från det kapitalistiska väst. Men detsamma kan för övrigt sägas om många andra länder, socialistiska länder i synnerhet.

Socialismen är, som jag vid upprepade tillfällen har sagt, inget annat än ett enda gigantiskt biståndsprojekt. Sovjetunionen kunde inte överleva utan det kapitalistiska väst. Idag kan inte Kuba, Venezuela och Nordkorea överleva utan det kapitalistiska väst. (För tio-femton år sedan kunde inte ens välfärdsstaten Sverige klara sig utan stora lån från USA.)

Och det är ju detta som alla liberala motståndare till biståndspolitiken har sagt i decennier: bistånd från väst bär bara upp socialistiska regeringar runtomkring i världen. Ändå anser vänstern att vi borde försörja fler, inte färre, av dem. (De har inget som helst emot idén att vi i väst ska försörja totalitära islamister i ”Palestina”.) Kanske vet de på något plan att socialismen inte kan överleva utan att parasitera på det kapitalistiska väst?

Vänstern är därför inget annat än gigantiska hycklare i denna fråga, inte vi radikalkapitalister som menar att vi borde avskaffa biståndet helt och hållet.