I Helsingborgs Dagblad (071008) kunde jag läsa om ännu en korrupt studie som sägs bevisa att vår ”känsla för rättvisa i stor utsträckning” är nedärv, ”styrd av gener snarare än sociala faktorer”. Vad som är intressant med denna studie och hur den framställs i medierna är återigen inte hur dålig vetenskap detta är, utan hur våra vetenskapsmän och journalister drar slutsatser som är så genomsyrade av (falska) filosofiska premisser som alla tycks ta för givna, varför ingen reagerar eller ifrågasätter grunden för deras vetenskap.

Bakgrunden till den nya studien är den att det tydligen är ett ”faktum” att människor är beredda att till egna förluster bestraffa ett beteende som de ser som orättvist. Detta ”faktum” står i strid med nationalekonomiska standardmodeller om den ”nationalekonomiska människan” som beter sig rationellt och vinstmaximerande. Detta beteende kallas för ”altruistisk bestraffning” och ses, enligt artikeln, som ”en grundbult i människans förmåga att samarbeta även med icke-släktingar och sålunda som en förutsättning för mer avancerade samhällsbyggen”. Med andra ord: ett ”medfött” hat för ”orättvisor” som är så stort att man är villig att själv gå under för att motverka dem är grunden för avancerade civilisationer? Hur man kan komma fram till en sådan bisarr slutsats, redogör man, så klart, inte för.

Varför tror man att beteendet är genetiskt betingat istället för socialt? Därför att sedan ett tag tillbaka är dessa de enda två alternativen som alldeles många tar för givet: arv eller miljö. På sin höjd kan man möjligen tänka sig en slags blandning mellan de båda. Vad sägs om sådana saker som de idéer och värderingar som florerar i vår kultur. Nej, dessa har tydligen ingen större inverkan alls.

Anledningen till att man tror att generna påverkar är för att man nu har gjort en studie med hjälp av tvillingar. Och skälet till varför forskarna tror att generna spelar en så stor roll är för att de inte kunde se någon effekt av deltagarnas gemensamma miljö (som alltså var densamma för tvillingarna i fråga). En artikel i DN (071002) gör det hela lite tydligare:

I den aktuella studien var försökspersonerna svenska tvillingar som valdes ut från Karolinska institutets tvillingregister. Eftersom enäggstvillingar har samma genetiska uppsättning, medan tvåäggstvillingar saknar det, så kunde man mäta den genetiska påverkan på de ekonomiska valen. Resultatet visade att enäggstvillingarna i större utsträckning valde att följa samma strategi och kvittera ut pengarna än tvåäggstvillingarna.

Det finns åtminstone tre saker som jag finner anmärkningsvärt här. Låt mig till att börja med citera HD-artikeln igen: ”Det är också klarlagt att den gräns som anses acceptabel är högst individuell, åtminstone i västvärlden”. Är det bara i västvärlden som generna gör att skillnaderna blir högst individuella? Sedan är det tydligen så att endast 40% av de individuella valen ska ha bestämts av generna. Jag är ingen expert men jag tycker inte att det låter särskilt avgörande. (Om någon tycker att det är helt uppenbart att detta är ”avgörande” får ni gärna förklara det för mig.) Eftersom genetiskt identiska tvillingar i varierande utsträckning utsätts för i princip samma kultur som alla andra, i västvärlden, finns det ingen speciell anledning att anta att den kulturella faktorn inte har den avgörande inverkan. Med tanke på att idéer såsom egalitarianism (hat för rättvisa) och nihilism (hat för värden) definitivt florerar i vår kultur, är det inte konstigt om den också påverkar samtliga människors uppfattning om ”rättvisa”, oavsett deras uppväxtmiljö i övrigt. (Vilka idéer folk i slutändan accepterar är ju en fråga om fri vilja, inte uppväxtmiljö, och de flesta tar vad kulturen har att erbjuda.)

För att visa hur totalt låsta dessa forskare är av sitt falska alternativ mellan gener och uppfostran, säger Magnus Johannesson, professor i nationalekonomi vid Handels, att de 60% som återstår i stor utsträckning är ett resultat av rena mätfel. Men ju större mätfelen är desto större genetisk del i besluten, menar han. Det är alltså antingen gener eller mätfel, och först, efter mätfelen och generna, kanske – men bara kanske – uppväxtmiljön. Men absolut inte kulturen.

Jag har inte studerat mycket evolutionär biologi, men om Johannessons kommentarer är representativa då blir jag mycket fundersam över vad det är dessa evolutionära biologer egentligen sysslar med: ”Inom evolutionär biologi ser man en paradox i att människor samarbetar så mycket som de gör. För individen lönar det sig inte, medan det gör det för gruppen”. Hur kom de fram till denna märkliga slutsats?

I många diskussioner jag har haft är det mycket vanligt från altrusiter och kollektivister att vilja likställa just samarbete med altruism och kollektivism. Sedan säger de att antingen är man för samarbete i form av ett samhälle och därmed altruism och kollektivism eller också är man för ”djungelns lag”, egoism och individualism. Bland evolutionära biologer tycks detta också vara hur man ser på världen. Tanken att ett liv i ett samhälle, att samarbete som sådant, kan vara en självisk företeelse är, såvitt de vet, tydligt något helt obegripligt.

Att individer kan samarbeta och handla med varandra av strikt egoistiska skäl, för ömsesidig vinning, tycks vara fullkomligt främmande. Det tycks inte heller slå dem att rationella egoister har massor med skäl att värdera andra människor – i den mån deras existens och aktiviteter främjar deras eget liv och lycka – varför det faktiskt råder en genuint intresseharmoni mellan rationella människor.

Allt detta kan och har rationell filosofi, objektivismen, bevisat klart och tydligt. Och seriösa nationalekonomer såsom Ludwig von Mises och i synnerhet George Reisman kan och har bevisat att en avancerad arbetsdelningsekonomi, dvs en kapitalistisk ekonomi, inte är ett utslag för ”altruistisk bestraffning” eller ”individens offervilja för gruppens bästa”, utan en förutsättning för och uttryck för ren och skär egoism.

Det enda denna studie möjligen bevisar är att de standardmodeller som många ekonomer använder sig av för att spekulera fram hur människor kommer att bete sig inte stämmer alltid, just eftersom det finns sådana saker som andra värderingar som styr människors val. Men detta är ju inget nytt. Detta har ekonomerna vetat väldigt länge. Men istället för att bara nöja sig med att dessa modeller kanske är bristfälliga går dessa forskare till stora längder för att ”bevisa” att människan föds med en pervers preferens för ”altruistisk bestraffning”.

Det enda riktiga beviset för att människor kanske är födda med en sådan sak som en preferens för ”altruistisk bestraffning” är att hur mycket logiska argument man än kommer mot altruisterna, så tycks ingenting bita på dem. De bryr sig inte om deras altruism är fullkomligt omöjlig att motivera med hjälp av fakta och logik. Så vem vet? Deras gener kanske har styrt dem till denna märkliga slutsats trots allt? Det är ju om inte annat ett, för altruisternas del, väldigt bekvämt sätt att se på världen; de slipper ta ansvar för sina tankar och värderingar. Kanske var det därför som DN-reporten Gabriel Wernstedt skrev ”Så har det äntligen bevisats”?