SvD-reportern Anna-Lena Haverdahl kommenterar Michael Moores nya film ”Sicko”. Jag vet ärligt talat inte var man ska börja i hennes bisarra hyllning till Michael Moores senaste ”dokumentärfilm”. När hon skrev: ”Det mesta känns seriöst och väldokumenterat i filmen”, då fick det mig att hoppa ur stolen. Jag har visserligen inte sett ”Sicko” (och har inga som helst planer på att göra det heller), men jag har sett Moores tidigare filmer och om ”Sicko” liknar de tidigare filmerna, då vet jag med hundra procents säkerhet att Haverdahl som reporter inte kan ha någon hög standard.

Michael Moores budskap i ”Sicko” är att privat och profitintresserad vård är en dålig idé. Varför? ”Utblottade patienter dumpas på gatan för att de inte kan betala sjukhusräkningen. Cancersjuka tvingas avstå från livräddande behandling. När sjukvårdens vinstintressen löper amok blir patienternas vårdbehov en vara underordnad profiten”, sammanfattar Haverdahl instämmande.

Trots att vi inte lever i USA anser Haverdahl att vi i Sverige har skäl att bli oroliga:

Men, samtidigt finns det ett uns av brännande sanning som berör även oss, en stilla tickande varningsklocka vi kanske ändå borde lyssna till i dessa privatiseringarnas och privatförsäkringarnas gyllene tidevarv.

För – och detta är överraskande och helt nytt – filmen handlar inte i första hand om de nästan 50 miljoner amerikaner som står utanför och inte har råd med någon sjukförsäkring. Det har vi redan läst och hört om i otaliga dokumentärer. Nej, nu är det de redan försäkrade, de vi trodde var någorlunda tryggade, som talar.

Detta säger mer om Haverdahls okunskap än om Michael Moores film och det amerikanska sjukvårdssystemet. Jag ska snart förklara varför.

I en SvD-artikel på samma tema, även den skriven av Anna-Lena Haverdahl, står det:

Att av profitskäl säga nej till sjukvård är avskyvärt men kommer aldrig att hända i Sverige. Det försäkrar sjukvårdsminister Göran Hägglund apropå budskapet i Michael Moores redan uppmärksammade film ”Sicko” med svensk premiär i morgon.

Den röda tråden i filmen är att de amerikanska sjukförsäkringsföretagen i ökad utsträckning nekar behandlingar och undersökningar av ekonomiska skäl.

Göran Hägglund, vår sjukvårdsminister, ger i artikeln uttryck fördomar och inkompetens:

Svensk vård har hög kvalitet men väntan på vård är fortfarande alldeles för lång, säger han. Några lärdomar av utvecklingen USA ser han inte. Snarare är det dem som nu går i svensk riktning, anser han.

Jag säger fördomar och inkompetens, för det är verkligen inte svårt att ta reda på hur det amerikanska systemet fungerar och därmed upptäcka att problemet är inte privat ägande eller profiter, utan statliga interventioner. Och då ska vi komma ihåg att Göran Hägglund faktiskt tillgång till med utredare och experter som också, med precis samma lätthet, skulle kunna finna svar på dessa frågor och informera vår okunnige sjukvårdsminister om saker och ting egentligen förhåller sig i USA.

Sedan är det bara pinsamt att man ska behöva förklara och påminna en reporter om att det faktiskt förekommer, dagligen, ransonering inom den svenska offentliga sjukvården. De långa smärtsamma och dödliga köerna i Sverige såväl som Kanada, Storbritannien och andra länder med socialistisk sjukvård, är ett direkt resultat för en sådan ransonering. Och ibland får folk inte någon sjukvård alls eftersom politikerna har fått för sig att vården i fråga inte bör prioriteras med hänsyn till de begränsade resurserna. Den socialistiska vanskötseln av sjukvården gör också att många läkare tröttnar. Kort sagt, priset för ”gratis”sjukvård är högt.

Det faktum att många idag känner att de måste skaffa sig privata sjukvårdsförsäkring i Sverige är ett bevis för att folk inte får den sjukvård de anser att de behöver från den offentliga. Och att många inte har råd med en privat sjukförsäkring beror i huvudsak på att skatterna, som bland annat går till att finansiera den offentliga sjukvården, är väldigt höga. Många har helt enkelt inte råd att betala höga skatter och privata sjukvårdsförsäkringar samtidigt. För annars är privata sjukvårdsförsäkringar ganska billiga i Sverige.

Att politikerna ransonerar sjukvården i Sverige beror på att vi har valt att ”finansiera” vården ”gemensamt”. I USA har man genom statliga interventioner i praktiken åstadkommit i princip samma kollektivisering av sjukvårdskostnaderna. Den absoluta merparten av all sjukvård i USA finansieras inte alls av den enskilde utan av arbetsgivarna, försäkringsbolagen och staten. Så den enskilde i USA är ungefär lika kostnads- och prismedveten när det kommer till sin sjukvård som den enskilde i Sverige.

Men när någon annan betalar är det i slutändan de som bestämmer vad som ska betalas. Och precis som politikerna i Sverige måste hålla kostnaderna under kontroll, måste arbetsgivarna, försäkringsbolagen och staten göra det i USA. I praktiken får vi samma resultat: en del blir utan vård.

Att man i USA valde att i så här stor utsträckning finansiera sjukvården genom försäkringar är ett direkt resultat av statliga interventioner. John Stossel förklarar:

You have to understand something right from the start. We Americans got hooked on health insurance because the government did the insurance companies a favor during World War II. Wartime wage controls prohibited cash raises, so employers started giving noncash benefits, like health insurance, to attract workers. The tax code helped this along by treating employer-based health insurance more favorably than coverage you buy yourself. And state governments have made things worse by mandating coverage many people would never buy for themselves.

Och:

”Let the insurance company pay for it.” But if companies pay, they will demand a say in what treatment is — and is not — permitted. Who can blame them? And who can blame people for feeling frustrated that they aren’t in control of their medical care? Maybe we need to rethink how we pay for less-than-catastrophic illnesses so people can regain control. The system creates perverse incentives for everyone. Government mandates are good at doing things like that.

Den enda rättvisa lösningen på våra problem är att privatisera sjukvården helt och hållet. Både driften och finansieringen. Låt var och en få betala för sin egen sjukvård. Då kommer det att finnas större incitament från alla inblandade att ta vara på sin egen hälsa, det kommer att finnas större incitament från alla inblandade att vara mer pris- och kostnadsmedvetna. Det kommer därmed också att finnas en större press på sjukvården att konkurrera inte bara med kvalitet utan även med förmånliga priser.

Det är värt att notera att den sortens sjukvård som inte är utsatt för statliga interventioner i samma omfattning, där har vi sett just mer konkurrens som har resulterat i bättre kvalitet och lägre priser. Det är inte så konstigt om man tänker efter. Sjukvården har problem i nästan alla länder, eftersom staten lägger sig i så mycket. Men vi ser inte alls samma problem inom många andra branscher, där staten inte alls har samma inflytande. Vem vågar ens drömma vad det skulle innebära för vår matförsörjning om staten tog över den?