Jag har inte så mycket kommentarer kring den nya budgeten. Jag tycker att de flesta analyser som har gjorts är tillfredsställande. (Jag delar bland annat Stefan Karlssons analys beträffande restriktionerna på avtalsförsäkringar.) Men det finns i alla fall en sak som jag inte kan låta bli att kommentera.

Jag gillar att finansminister Anders Borg gick ut i medierna och förklarade varför vissa a-kassor blir dyrare och andra billigare, och argumenterade för att detta är lämpligt eftersom man måste låta fackföreningarnas medlemmar få betala för den arbetslöshet som de själva skapar genom att kräva för höga löner.

Men samtidigt som han gör detta argumenterar han för att för höga löner, framtvingade av fackföreningarna, skapar arbetslöshet. SR: ”De stora löneökningarna riskerar att höja arbetslösheten de kommande åren. Det ska finansminister Anders Borg tala om i sitt tal på politikerveckan i Almedalen i Visby under torsdagskvällen”.

Det intressant med detta argument är att Borg nu öppet medger att fackföreningarnas makt på arbetsmarknaden är destruktiv för jobben – en makt som de inte hade haft om det inte vore för arbetsrätten. Ändå är detta samma arbetsrätt som Anders Borg och de ”nya moderaterna” inte vill röra på grund av lögnen att den inte är dålig för jobben!

Så vad Borg gör, genom dessa uttalanden, är att öppet medge att regeringens pragmatism inte är praktisk. Tyvärr verkar han vara på tok för pragmatisk för att erkänna att detta faktiskt är den enda rimliga slutsatsen man kan dra av allt detta.

Apropå den destruktiva arbetslöshetsskapande arbetsrätten, läs gärna Thomas Gürs underbara sågning av moderaternas försvar av densamma.

Zanyar Adami, grundare av ”Gringo”, skriver i Expressen. Han säger, i korthet, att det är ”skitsnack” att debatten som har uppstått till följd av Lars Vilks omtalade teckningar handlar om yttrandefrihet. Men som Aqurette skriver, bevisar Adamis kommentarer att han inte riktigt vet vad yttrandefrihet är. Adami börjar så här: ”Vi irrar bort oss i en ideologisk diskussion om yttrandefriheten. Att inte publicera material som hundratusentals svenskar tycker är kränkande anses vara ett hot mot yttrandefriheten. Allt handlar om vem som är avsändare och målgrupp”. Vad är hans bevis för att detta är en fråga om ”avsändare och målgrupp”? Detta:

När rapparen Ken Ring från Kulturhusets tak skrek ”Våldta Madeleine”, ”Storma slottet” och pekade ut prins Carl Philip som bög blev han medialt korsfäst. Då var det inget snack om konstnärlig frihet. Ken menade självklart inte att publiken bokstavligen skulle storma slottet utan använde det som en metafor för systemet. Ingen lyssnade på hans förklaring utan han tvingades be om ursäkt offentligt och plattan plockades bort från varenda skivhylla.

Detta är ju dock två hela olika saker. I fallet med Lars Vilks teckning är det en fråga om självcensur till följd av rädslan för mordhot och terror. I det senare fallet, med rapparen Ken Ring, är det däremot inte alls fråga om varken censur eller ens självcensur. Det är endast en fråga om att människor utövar sina rättigheter. Det är ofattbart att man inte kan skilja på mordhot och terror å ena sidan och social stigma och frivilliga affärsuppgörelser å andra sidan. Om kunder bojkottar Ken till följd av detta, är det inte att likna vid mordhot och terror. Om skivbutikerna tar bort skivorna från skivhyllorna, då är det inte att likna vid censur. Om skivbolaget i framtiden inte vill satsa på Ken, på grund av detta, då är det inte ”censur”.

Adami fortsätter:

Vår kungafamilj rör man inte. Speciellt inte om man är en svart man från förorten. Men är man en vit gubbe från Värmland kan man i yttrandefrihetens namn kränka profeten Mohammed, som är långt heligare för muslimer än vad vår kungafamilj är för oss.

Detta är inte en fråga om ras eller rasism. Det är faktiskt lågt av Adami att ens antyda en sådan sak.

Tidigare i artikeln skrev han till och med så här: ”När danskarna flippade ut med sina Muhammedkarikatyrer skröt jag om att något sådant aldrig skulle hända i Sverige. Men den danska hårdblåsten som gett sverigedemokraterna vind i seglen i Skåne verkar ha hittat ända upp till Örebro och har nu spridit sig över Sverige”. Alltså antyder han att allt detta har något att göra med Danmarks attityd till invandrare eller sverigedemokraternas främlingsfientlighet. Återigen, är detta väldigt lågt. Det finns ju de som säger att man inte får kritisera exempelvis islam i Sverige utan att man riskerar att bli utpekad som rasist eller främlingsfientlig. Vad är det då inte Zanyar Adami gör här genom att antyda sådana här saker?

Detta har inget att göra med Danmarks invandringspolitik eller sverigedemokraternas senaste framgångar. Men genom att antyda en sådan sak, får han inte bara alla som tar ställning för yttrandefrihet och Lars Vilks rätt att göra provocerande fula teckningar att framstå som rasister. Han får det också till att verka som att Nerikes Allehanda motiverades av illvilliga motiv när de lät publicera de teckningar som olika konsthallar vägrade visa upp till följd av en mycket legitim rädsla för vad islamiska fundamentalister kan hitta på.

Detta handlar inte bara om avsändare och målgrupp, som Adami vill få det till. Detta handlar om hur muslimer vill ta bort vår yttrandefrihet. Den enda som är förvirrad här är Zanyar Adami. Och hans förvirringar och märkliga antydningar slutar inte vid hans diskussion om yttrandefriheten och hotet mot den. Han fortsätter sedan med att diskutera risken för att muslimer i Sverige faktiskt kan gå från ord till handling och mörda Lars Vilks.

Lars Vilks motsvarighet i Holland, Theo van Gogh, blev mördad av en holländsk muslim som handlade på eget bevåg.

Varför skulle det inte kunna hända i Sverige?

Extremism föds av frustration och göds av konspirationsteorier om hur Det Stora Systemet är mot en grupp. Utan ett yttre hot är det svårt att sammansvetsa ett gäng baserat på rädsla och hat.

Nazisterna har gjort det i decennier mot judar och invandrare.

Vänsterextremister som AFA gör det kontra nazisterna.

För en muslimsk ledare är det inte svårt att hämta stoff för en konspirationsteori. Muhammedkarikatyrerna är en perfekt pusselbit i så fall. Nästan alla muslimer kan vittna om den islamofobi de möter dagligen. Grogrunden för vilsna, frustrerade ungdomar är stor och växer med vår oförmåga att mötas över trosgränserna. Att en extrem grupp kan startas på basis av tro är därför inte otroligt.

Vad är islamofobi? Det är en påstått irrationell rädsla för islam. Alldeles bortsett från att Lars Vilks med flera utan problem kan argumentera för att den rädslan inte verkar ett dugg omotiverad, är det i slutändan irrelevant huruvida rädslan för islam är irrationell eller inte. Folk har faktiskt rätt att vara rädda för vad som helst. I alla fall så länge deras rädsla förblir deras ensak och inte något som går utöver andras rättigheter.

I den mån människor är rädda för islam kan och lär det säkert resultera i ett, hos vissa, mer eller mindre diskriminerande beteende. Många muslimer må tycka att detta beteende är helt obefogat. (Men om de verkligen tycker det då anser jag att det är lite märkligt, inte minst med tanke på vad som har hänt de senaste åren.)

Hur som helst har folk rätt att handla på basis av sin påstått irrationella rädsla gentemot muslimer. Det är inte ett dugg konstigare än att många kvinnor, rädda för att bli våldtagna av män, har rätt att handla på sin kanske något överdrivna rädsla för främmande män mitt i natten, väljer att springa hela vägen hem.

Ja, man har rätt att diskriminera människor, vare sig det sker på rationella eller irrationella grunder. Vidare, man har också yttrandefrihet och i ett fritt samhälle kommer människor som Lars Vilks att utnyttja sin fulla rätt att yttra sig genom att göra fula teckningar av Mohammed.

Vad Adami nu säger är att i ett samhälle där människor är fria att handla på basis av sin irrationella rädsla eller också fria att uttrycka sig, då kan detta leda till religiöst motiverat hat som leder till religiöst motiverade mord och terrorattacker. Så, Adami, säger alltså att frihet som ”missbrukas” genom att man använder den på ett sätt som muslimer inte gillar kan leda till terrorism. Följaktligen, får jag förmoda, vill han att ingen ska säga saker som kan göra frustrerade muslimer förbannade. Självcensur är alltså en förutsättning för att vi ska slippa islamisk terror i Sverige.

För den som trodde att Adamis poäng var att detta inte hade med yttradenfrihet att göra, förefaller poängen ytterst ologisk. Men inte bara det. Han påstår faktiskt att ansvaret för att undvika islamisk terrorism i Sverige är inte muslimerna själva. Det är inte dem som ska lära sig vad det betyder att leva i ett fritt samhälle. Nej, det är, tro det eller ej, Sveriges ansvar:

Rondellhunden är en metafor för var Sverige befinner sig. Just nu snurrar vi runt, runt men vi måste snart bestämma oss för vilken avfart vi ska ta. Den ena vägen leder till kärleksfull dialog och försonande ton genom att lyssna på vår stora svenskmuslimska befolkning och rasera barriärer baserade på våra fördomar. Den andra vägen är den hårda vägen. Den väg som bland annat Danmark och USA har valt. I slutet av den vägen kommer vi inte att mötas av några små örfilar. Där väntar en fet högersving. Sverige har ett ansvar inför oss själva och hela världen att visa på att det finns en fredlig väg.

Alltså, gör som muslimer säger, och välj en ”fredlig väg”, eller också var beredd på att få en ”fet högersving” som svar. Är det bara jag som tycker att detta låter som ett subtilt hot? ”Skippa skitsnacket”, säger Zanyar Adami. Ja, jag håller med. Men varför kan inte han då börja genom att föregå med gott exempel?

Statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sig om dödshoten i SvD:

Jag vill precis som muslimska företrädare i Sverige ta tydligt avstånd från alla former av våldsanvändning och betona att vi naturligtvis inte accepterar ett uttalat dödshot mot svenska medborgare.

Men det var ju tur det. Att han faktiskt tar avstånd ifrån våld och att han inte accepterar dödshot mot svenska medborgare. Men om han nu inte accepterar det, varför då inte bara fördöma det offentligt? Är det verkligen så svårt?

Reinfeldt igen:

Vi har den självklara yttrandefriheten och som fungerar så att man även får uttrycka sig i bild. Men jag känner också ett ansvar för att hålla ihop Sverige, ett ansvar för att vi har 400000 muslimer i Sverige som också tycker att deras yttrande frihet [sic] ska få ett utrymme och att vi markera vilja till dialog.

Är det med dessa 400000 muslimer eller terroristerna i Irak som han vill markera en ”vilja” till dialog? Om de förra, varför? De ska ju åtminstone ha tagit avstånd från våld. Om de senare, varför? Det är ytterst olämpligt att ge militanta muslimer någon form av sanktion genom att inleda någon form av dialog med dem. Man ska inte ”diskutera” med terrorister; det finns inget att diskutera. Man ska, om något, arrestera och/eller döda dem.

Förresten är det inte muslimernas yttrandefrihet som står på spel i Sverige. Det är Lars Vilks och alla andra som säger saker som islamiska fundamentalister inte kan tolerera.

Så vad exakt betyder allt detta? Jag vet ärligt talat inte. Jag blir inte klok på statsminister Reinfeldt. Är det någon som tror sig veta?

Skriv under. Och sprid gärna ordet om denna petition till svenska och utländska vänner.

Islamiska fundamentalister i Pakistan demonstrerar med budskapet: ”Död åt Sverige! Död åt Lars!”. Vår statsminister möter företrädare för dessa vildar och säger att han beklagar att deras känslor för Mohammed har blivit sårade. Vad händer sedan? Jo, al-Qaida i Irak sätter så klart ett pris på Lars Vilks huvud. Säpo misstänker att detta kan utgöra en ”uppmaning till islamistiska fundamentalister i Sverige”, enligt SvD. Även chefredaktören för Nerikes Allehanda har mordhotats.

Vad säger vår regering?

Trots att det är en belöning utlyst på två svenska medborgares huvuden vill varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller utrikesminister Carl Bildt uttala sig om hoten.

– Det här är en fråga för polisen och inte en politisk fråga. Vi avböjer att kommentera ärendet, säger Edvard Unsgaard, pressekretare åt statsminister Fredrik Reinfeldt.

Så det är inte en politisk fråga när islamiska fundamentalister mordhotar svenska medborgare? Blir det möjligen en politisk fråga när de har blivit mördade? Har regeringen glömt bort att de har blivit mordhotade eftersom de utnyttjar yttrandefriheten?

Men jag är inte förvånad. Vilken annan reaktion kunde man egentligen förvänta sig av Fredrik Reinfeldt? Detta är ju trots allt en man som är rädd för vad LO-medlemmarna tycker om moderaterna!

Detta är i allra högsta grad en politisk fråga, alldeles oavsett vad vår pragmatiska statsminister än inbillar sig. Att låtsas som något annat kommer inte att förändra verkligheten. Och de som trodde att al-Qaida, Hamas och Hezbollah slogs för en rättvis sak, bör lägga märke till att USA:s och Israels fiender också är våra – Sveriges – fiender.

DN:s Michael Winiarski har helt rätt när han säger att hotet i sig själv är en terrorhandling. Winiarski: ”Det finns en klar parallell här till den beryktade fatwan – även i det fallet en dödsdom – som Irans dåvarande högste ledare ayatolla Khomeini 1989 utfärdade mot författaren Salman Rushdie för en påstått hädisk bok han skrivit. Khomeini satte ett pris på Rushdies huvud, och författaren fann sig tvungen att gå under jorden”.

Niklas Ekdal har både rätt och fel när han skriver:

All diskussion om uppsåt, kränkningar och konstnärlig kvalitet skjuts i bakgrunden. Här handlar det enbart om att försvara det öppna samhället mot dem som med våld vill skicka oss tillbaka till medeltiden.

DET FINNS BÅDE LIKHETER OCH SKILLNADER med fallet Rushdie för tjugo år sedan. Precis som då måste försvaret för yttrandefriheten vara absolut, och precis som då är det en statlig angelägenhet att skydda dem som drabbas.

Skillnaderna är dock större. Fatwan mot författaren Salman Rushdie utslungades via radio Teheran av ayatolla Ruhollah Khomeini, som var Irans högste andlige och politiske ledare. Han hade hela den iranska staten i ryggen, och följaktligen bröt Storbritannien de diplomatiska förbindelserna med landet i mars 1989.

På al-Qaida biter inga diplomatiska protester. Därför gör den svenska regeringen klokt i att ligga lågt med kommentarerna.

Felet ligger självklart i den otroligt naiva tron att Iran skulle bry sig det allra minsta om diplomatiska protester från något land, än mindre Sverige, varför denna lilla skillnaden mellan Iran och Al-Qaida är icke-existerande. Och glöm inte att Iran faktiskt skyddar al-Qaida.

Är det någon som vet varför USA är kvar i Irak? För flera år sedan trodde jag att jag visste. Men numera är jag förblindad och förvirrad av debatten om truppförstärkningen. Om vi frågar George Bush varför USA är kvar i Irak är svaret givet:

The success of a free Iraq is critical to the security of the United States. A free Iraq will deny Al Qaeda a safe haven. A free Iraq will counter the destructive ambitions of Iran. A free Iraq will marginalize extremists, unleash the talent of its people, and be an anchor of stability in the region. A free Iraq will set an example for people across the Middle East. A free Iraq will be our partner in the fight against terror – and that will make us safer here at home.

Jag tänker inte upprepa alla argument för varför denna vision är löjligt orealistisk och att detta projekt därför är dödfött. (De som vägrade att lyssna på mig de första hundra gångerna, lär inte lyssna den här gången heller.)

Länge har vänstern i USA försökt likna Irakfiaskot med Vietnam, detta för att få folk till att inse att kriget är ”förlorat” och att USA borde lämna Irak så snabbt som möjligt. Liknelsen är inte alls fel. Till många överraskning har nu emellertid Bush själv valt att likna situationen vid den i Vietnam. Även högern i USA försöker använda likheterna som ett argument för att stanna kvar och vinna i Irak. Rick Lowry från National Review skrev redan den 15 augusti 2006:

The consequences of that defeat [in Iraq] would be remarkably similar to those in the wake of Vietnam. The prestige of the U.S. government would sink around the world, emboldening our enemies and creating a period of American doubt and retreat. A humanitarian catastrophe would likely befall Iraq, just as it did Vietnam. The only significant difference is that in Iraq, radical Islamists harbor ambitions to come to our shores and kill Americans, whereas the Viet Cong never wanted to follow us home.

Bush sade, i talet där han först tog upp liknelsen med Vietnam, följande den 22 augusti 2007:

Three decades later, there is a legitimate debate about how we got into the Vietnam War and how we left. There’s no debate in my mind that the veterans from Vietnam deserve the high praise of the United States of America. Whatever your position is on that debate, one unmistakable legacy of Vietnam is that the price of America’s withdrawal was paid by millions of innocent citizens whose agonies would add to our vocabulary new terms like ”boat people,” ”re-education camps,” and ”killing fields.”

Men som Diana West har noterat håller inte riktigt högerns argumentation. Låt mig citera ur hennes lysande artikel ”Limited War vs. Total War”:

Well, for starters, South Vietnamese didn’t kill American troops, didn’t booby-trap buildings and towns, didn’t turn temples into armed camps, didn’t teach their young to throw rocks at GIs. To my knowledge, when training South Vietnamese army and police, American advisors didn’t require body armor (not to mention armed U.S. guards) to ensure their survival. And South Vietnamese leaders weren’t — while Americans were fighting on South Vietnam’s behalf — eagerly courting American enemies, as, for example, Prime Minister al-Maliki seems to do every week with junkets to Iran and Syria. Where next, North Korea?

This glossed-over distinction accounts for my uneasy reaction to the president’s exhortation to ”stand with the Iraqis at this difficult hour.” Which ”Iraqis”? Sunnis and Shi’ites eradicating Iraq’s remnant Christian population? Sunni bombers whose hatred of Shi’ites (fleetingly?) transcends their hatred of Americans? Agents of Iran? Agents of al Qaeda? Proponents of Hezbollah? Forgive me if I fail to be stirred by the president’s call.

Så medan det är lite begripligt att säga att USA inte kunde lämna sydvietnameserna till sitt öde, inte minst när man hade lovat att hjälpa dem i kriget mot kommunisterna i Norrvietnam, så är det inte alls lika begripligt, för att inte säga fullkomligt obegripligt, att USA ska hjälpa fientliga och otacksamma irakier. Detta är något som jag har argumenterat emot flera gånger om. Och detta är en av många saker som gör Irakkriget så altruistiskt och därför så omoraliskt.

Så exakt varför är då USA kvar i Irak? Förutom det att ett nederlag i Irak kommer att leda till att terroristerna blir starkare, så är det svårt att finna några svar. Samtidigt är det uppenbart att det inte finns någon vits med att stanna kvar om man ändå inte ger militären befogenheterna att göra vad som krävs för att vinna, dvs att göra slut på terroristerna.

I våras föreslog George Bush, trots allt detta, att USA skulle göra en truppförstärkning i Irak. Syftet var att man nu, äntligen, skulle åstadkomma verkliga framsteg på marken i Irak. Nyligen kom general David Petreus hem från Irak och rapporterade om hur denna truppförstärkning faktiskt har fungerat. Våldet har minskat. Al-anbarprovincen, som tidigare sågs som en hopplös provinc fullständigt övertagen av terrorister och deras sympatisörer, har stabiliserats och civilbefolkningen stöder inte längre al-Qaida utan har vänt sig emot den.

Högern i USA jublar över dessa framsteg, medan vänstern mest är skeptiska och irriterade. Framgångar i Irak skadar nämligen deras sak, att vinna nästa presidentval och att bidra till att förstöra amerikanernas självkänsla till den grad att USA aldrig någonsin får för sig att ens försöka använda militärt våld i självförsvar. Vänstern är, för det mesta, helt inne på att USA ska återgå till den diplomatiska ”realisitiska” och pragmatiska utrikespolitik USA hade hela vägen fram till den 11 september 2001. Medan vänsterns position är moraliskt sett genomrutten, förblir högerns mest bara obegriplig.

Varför är deras position, trots allt, ganska obegriplig? Diana West har återigen levererat en glasklar analys i sin artikel ”War Question”:

Let’s just say the surge defined as a military plan to enhance security in targeted sections of Iraqis working. As even The Washington Post owned up, ”If there is one indisputable truth regarding the current offensive, it is this: When large numbers of U.S. troops are funneled into areas, security improves.” No one needs four years at West Point or even two hours watching ”Battleground” to figure that out. The cavalry rides in, things get better.

But there are other, more significant questions to hash out: namely, whether the strategy behind the surge still makes national security sense for the United States. That is, should a functioning state of Iraq — the ultimate goal of the surge (aside from the president’s mirage-like vision of Iraq as a ”friend” and ”ally”) — remain the overriding objective of U.S. foreign policy?

I have long argued no, and not only because majority-Shi’ite Iraq is likely to end up a client-state of Shi’ite Iran, although that’s a huge reason. There’s also the fact that our gargantuan efforts to build an Iraqi society that never before existed do nothing whatsoever to ward off jihadist state threats — Iran, for instance, in the wider region.

This is the deepest chink in the president’s Iraqi-centric policy. As we minutely focus on Iraq, sect by sect, tribe by tribe, and now, literally, retina by retina, we have lost sight of the big bad world beyond, not to mention what’s in it for us. And ”tunnel vision” doesn’t begin to describe the microscopic range of debate we can expect between proponents of ”surge” and ”withdrawal.”

Wests visar hur det lätt kan gå fel i pragmatismens Amerika. När man överger principer som medel för rationell vägledning, då blir det oftast bara en irrationell fokusering på detaljer och konkreter kvar. Ty så fungerar ett icke-begreppsligt medvetande. För att tänka och handla långsiktigt måste man tänka och handla i termer av principer.

Kom ihåg hur debatten om Iraks samröre med Al-Qaida behandlades. Man bortsåg från helhetsbilden och koncentrerade sig helt och hållet på detaljer, som givetvis isolerade från den fullständiga kontexten, förblev intetsägande – men som, inte desto mindre, tillsammans med alla andra sådana detaljer och konkreter, målade upp en tydlig bild av Irak som en terrorsponsrande stat. Vi såg samma sak i debatten om Iraks massförstörelsevapen.

Och samma sak ser vi förresten i debatten om Irans kärnvapenprogram, sponsring av Hezbollah och Hamas, stöd av al-Qaida och framför allt understöd till terroristerna i Irak. Ändå är det många, som stirrar sig blinda på frågan om det kommer att ta 24 månader eller 36 månader innan Iran har kärnvapen eller om Ahmadinejads löfte om att förinta staten Israel är meningslös ”tuff” retorik eller om han verkligen menade det, som inte kan se varför USA måste – och har all rätt i världen – att göra slut på terrorstaten Iran.

Irak beskrivs ibland som ”fronten” i detta krig, och det är därför så många lägger en sådan vikt vid att åstadkomma en seger just där. Men detta är inte riktigt sant. Fronten har bara hamnat i Irak eftersom det råkar vara en granne till den riktiga terrorstaten: Iran. Detta leder oss till att ställa samma fråga som Diana West också ställer i sin artikel: ”Vad är det riktiga kriget?” West skriver:

Jed Babbin, author of ”In the Words of Our Enemies,” has written this formulation: ”Let’s be very clear: whether Iraq becomes a democracy is not determinative of our success or defeat in this war. Iraq is only one campaign in the war against the nations that sponsor terrorism. Victory isn’t an Iraq that can defend and govern itself. Victory is defined as the end of state sponsorship of Islamic terrorism, which means forcing Iran, Syria, Saudi Arabia and others out of that business. Nothing more is needed, and nothing less will defeat an existential threat to America.”

Jag instämmer fullständigt.